Hyvönen som vinnare av DN:s kulturpris känns som ett bra val. Hon imponerar genom att slå flera framträdande personer ur kultureliten. Särskilt Ruben Östlund är också en favorit hos mig. Jag köpte Hyvönens "Silence Is Wild" i julklapp till en mig nära stående person. Hyvönens båda andra hade hon redan fått i födelsedagspresent ("Until Death Comes" och "Frida Hyvönen Gives You: Music from the Dance Performance Pudel"). I julhandeln tittade jag också på Anna Ternheims "Leaving on a Mayday", som valdes bort. Båda tjejerna har gjort storverk och brutit ny mark. Konceptet singer-songwriter har annars i Sverige känts snett ur genusperspektiv. Dit hör ocks Jenny Wilson (prova "Let my shoes lead me forward" och "The Wooden Chair"). Ny platta har Wilson på väg ut. Jäklar vad det händer saker i Sverige nu för tiden. Vi som ju tidigare inte har haft någon Joni Mitchell eller Joan Baez, tycker jag. Även om Hyvönens senaste cd är lite småtrist, mest på så sätt att den är en upprepning av tidigare, och jag därför lite ångrar julens val - vill åt Ternheims covers på Sinatra, så förtjänar prisvinnaren all uppmärksamhet. Ternheim, som ju inte nominerades, är mer vanlig. Hon saknar det där egna signumet, som Frida Hyvönens speciella, närmast panikartat, uttryck och säregna utstrålning. Sedan får hon alltid till konvoluten. Man kan tro att hon är student på arkitektskolan men den strama minimalism hon visar upp. Jag tror inte att Frida har en pryl för mycket hemma. Hon är dessutom släkting till trummisen i Sahara Hotnights. Tung merit.Läs även andra bloggares åsikter om Frida Hyvönen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar