torsdag 18 juni 2009

Jürgen Habermas en gud för de ogudfruktiga - som för denne bloggare

Vi är många sekulära som funderar över det metafysiska mysteriet. För oss är det overkligt att människor låter sig styras av något så orationellt som en gud. Vi vill tro att människan själv kan påverka och förändra sina liv. Allt annat vore trist, lite apokalyptiskt. Och på den här bloggen är vi positiva och humanistiska. Vi tror på oss själva och är därför starka, vackra och begåvade. Men flera av oss har trots allt luckor i bildningen. Jag och många av dem som hör av sig till bloggen törstar efter nya och gamla tankar som fortfarande inte har nått oss. Jag är värdenihilist och bekänner mig därför till Uppsalaskolans dogmer. Jag menar att det är vi levande människor som tillsammans bestämmer vilka moralregler vi ska leva under. De bestäms inte genom en gudomlig ordning. Vad som är rätt eller fel skiftar beroende på rådande omständigheter. Det är enligt min mening sekuläritet i kubik. Och som en grundkurs i sekuläritet rekommenderar jag att ni lyssnar på dagens OBS i P1. Man berättar om vänsterns grande tänkare Jürgen Habermas. Han har ägnat sitt liv åt att argumentera för en frigörelse från det orationella, men till slut ändå landat i att vi inom överskådlig tid kommer att ha religionen som en del av vårt samhälle. Även jag har kommit till samma slutsats. Jag tror att många andra också gjort samma iakttagelse. På senare år har ju religiös fundamentalism grabbat tag i många fler än vi för något tiotal år sedan trodde var möjligt. Habermas menar att vi inte enbart ska kämpa emot utan att vi måste få de religiösa att arbeta för de demokratiska principerna. Bara då kan upplysningens grundsatser fortsätta att råda och utvecklas. Det är också min förhoppning. Jag förstår inte hur man kan tänka annorlunda. Men att jag accepterar det som en del av demokratin, det system som jag menar är det enda framkomliga.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 kommentarer:

Magnus J sa...

Ja, vad är dom gör att man klarar av att resa sig upp igen efter den där kraftiga smällen som livet ger en ? Ingen som riktigt vet. En kort liten sång som fångar in det dramatiska i att vara en krisande människa är "Fem timmar till landning"
Såhär har jag formulerat mina tankar kring den låten. Mål väl allihop.

Jag vill hävda att Ulf Lundell använder sig av en något förändrad skrivmetod och ett något förändrat språk på cd:n "En eld ikväll" Förutom det uppenbara att skivan i huvudsak bygger på berättelser med olika karaktärer, så är skrivmetoden präglad av vad man inom litteraturen kallar för "isbergsteknik". Det innebär lite enkelt beskrivet att den skrivna berättelsen är den lilla del av isberget som syns ovan vattnet; den stora ismassan därunder är det man kan läsa mellan raderna.
På cd:n "En eld ikväll" finns inte den stora yvigheten, inte det färgrika språket, inte den romantiska anda där naturen tycks närmast besjälad. I de här historierna är människorna och naturen ovanligt avromantiserade. Språket är kargt och naket. Lundell intar en roll som objektiv observatör, han varken tolkar eller förklarar händelserna och människorna, men han arrangerar sina korta berättelser så att det under händelsernas yta löper en annan berättelse där djupare drivkrafter och motiv framträder.
Låt mig ta sången "Fem timmar till landning" som ett exempel för mitt resonemang.
I första versens inledande mening öppnar Lundell upp ett panorama för lyssnaren där tillståndet i världen beskrivs; rädslan för nya terrorattentat. Därefter snävar han in och beskriver sin egen livssituation; ensam världsmedborgare upptagen av musik och litteratur. Kvinnan på platsen bredvid kommer sent. Kanske genomsökte säkerhetspersonalen just hennes bagage. Vem är hon ? Kanske är hon en muslimsk kvinna ? Är hon endast en passagerare som råkat hamna på platsen bredvid eller är det ett möte med en ny kvinnlig livskamrat som gjort entré i livets senare hälft, som beskrivs ?
I andra versen riktas blicken inåt. Ulf Lundell har i intervjuer hävdat att han befinner sig i livets tredje fas, den efter ungdomen och föräldrarollen, bortom tidigare drömmar och illusioner. Utvärderingen av livet påbörjas i den åldern, då man levt mer än hälften av livet. Man ser bakåt och har inget naturligt mål framåt ("Filmen slut, ljuset dämpat, fem timmar till landning"). Processen kan utvecklas till en livskris, vilket också tycks vara fallet ("Motorerna stannar och planet sjunker") och i den situationen kan man uppleva dödsångest ("långa flammor av eld från motorerna"). Dödsångest som uppstår i en sådan livskris är ofta en följd av otillfredsställelsen över resultatet av ens fram till nu levda liv.
Livskrisen kan också ha utlösts i sviterna efter ett hett, intensivt kärleksförhållande som tagit slut ("planet grått av aska, ett moln från en vulkan")
Man kan alltså lyssna på sången på olika nivåer. Dels som en skildring av en mycket dramatisk flygplansresa. Man kan också lyssna på sången som ett existentiellt drama som inte alls utspelar sig i något flygplan utan där flygplanet endast fungerar som en symbol för livet och där dramat - som egentligen utspelar sig i sångarens inre - handlar om åldrandet och dödens påtagliga närvaro i vardagen.
Sången fungerar på olika nivåer som glider in i varandra och i gliporna mellan de olika nivåerna föds frågor och tankar som förgrenar sig åt olika håll. Det är där i gliporna som sångens dynamik uppstår.

Tomas Agdalen sa...

Magnus: Nu har jag läst din text några gånger och jag får inte ihop hur den hänger samman med min postning.

Jag gillar hur som helst isbergsmetaforen. Och ett flygplan är ett bra ställe att förlägga ett livsdrama i. En begränsad yta där samtliga för en tid är utelämnade till varandra. Effektivt.

Magnus J sa...

Jag tänker såhär: Den sången skildrar en nära-döden upplevelse. I sångens slut finns det element i både texten och musiken som öppnar upp för...mystik...magi...eller något irrationellt, gudomligt som griper in. Jag antar att det är den dimensionen som Habermas också försöker fånga i sitt teoribygge. Min text fokuserar kanske i lite väl hög grad på Lundells sätt att skriva texten än det där mystiska, magiska. Så jag kan förstå din fråga. Att lyssna på sången kan säkert räta ut en del frågestecken också.

Tomas Agdalen sa...

Magnus: Okej jag lyssnar och tar till mig. Det får bli genom Spotify ikväll

Men överhuvudtaget känns det som om UL utifrån ett principiellt ställningstagande motsätter sig en auktoritär tro. UL stöder väl JH?

Magnus J sa...

UL verkar ha ett ambivalent förhållande till tro, som till så mycket annat. Socialdemokratin t.ex.

Det tydligaste temat vad gäller tro eller "livsenergin att fortsätta leva", tycks på senare tid komma ur katastrofer av olika slag: Nära-döden upplevelsen i flygplanet, Tsunamikatastrofen i romanen "Värmen". I båda exempelen förekommer skeenden där något mystiskt oförklarligt tycks ha räddat honom. Den dimensionen finns i hans konst.

Habermas och Lundell ligger nog inte så långt ifrån varann.