Blondinbella, 1000 apor och politiska utspel på Östermalm

Expressen presterande vid årsskiftet en lista över de mest lästa bloggarna. Att blondinbella ligger först känns förutsägbart. Hon blir rik som ett troll på sin blogg. Jag har alltid tyckt att hennes blogg ugör en estetiskt förebild för oss andra. Östermalmstjejen Isabella Löwengrip ger dessutom intryck av att inte vara född i farstun. Tvärtom, så är bloggarn djupt imponerad av hennes förmåga att göra något stort av ingenting (missa inte denna). Och hennes utfall mot den svenska julaftonstraditionen Karl-Bertil Jonsson känns också fräscht. Bloggarn hade tidigt på julaftonen en liknande uppgörelse med Tage Danielssons figur. Det var dock inte ett politiskt ställningstagande. Jag kände mer att jag vill ha en ny jultradition. Karl-Bertil Jonsson kan ju inte gå för evigt - tyckte jag. Varför får vi inte så se mer av den där fulla jultomten från Skottland som visades en julafton i början av 1990-talet. Tomten med vin, kvinnor och sång. Han hatade tomtesäsongen. Vart tog han vägen? Spolad till följd av politisk korrekthet? Och till slut - varför läser någon Linda Rosings blogg? Och hur intressant är 1000 apor? Sannolikt är det bara så att bloggarn fattar nada - som vanligt. Också bröderna Schulman har ju gort något stort av ingenting.

Julledig på 100 steg till

Superbloggarn har varit kraftigt förkyld och inte orkat tänka klart. Det syns inte minst på de senaste osammanhängande inläggen. Jag har nu bestämt att jag tar bloggledigt över jul och nyår. Väl mött på andra sidan. Då ska jag ta tag i den analytiska stringensen. (Vilken märklig känsla det är att en morgon få vakna upp utan feber, att få vara stark igen. Nu väntar julklapparna för barnen och julsnapsen för bloggarn.)

100 steg till menar att vi har att se fram emot en ultranyliberalism

Under rubriken ”Krisen ingen naturkatastrof” jämför idag kulturskribenten Stefan Jonsson i Dagens nyheter svensk och tysk ekonomijournalistik. Han har iakttagit skillnader i hur den pågående globala finanskrisen behandlas. ”I Sverige gäller /.../ den enskildes plånbok och svenska företags besvär" medan man i Tyskland hellre tar ”fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang". Detta sätter Jonsson i relation till den i världen pågående diskussionen om ett ekonomiska paradigmskifte (jfr. Göran Rosenberg i samma tidning 10/12 där han förutser liberalismens död och "Samhällets återkomst”). Vidare beskriver Jonsson att man t.ex. i Le Monde diplomatique diskuterat idéer som idag förespråkas av dem som igår förespråkade nyliberalism. Den egennyttiga entreprenören har bytts mot ansvarsfulle och vidsynte disponenten. Och de som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag på näringslivets moral. Genom att tyska tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor undersöks orsakerna till krisen och granskas tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det ”skapar förutsättningar för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs”. Möjligen har vi enligt Jonsson en förstående renässans för marxism och/eller värdekonservatism. 100 steg till är tveksam till analysen. Jag tror snarare vi har att se fram emot en tid av ultranyliberalism. Det bl.a. mot bakgrund av de villkor president George W Bush idag ställde för miljardlånet till USA:s bilindustri. Inte bara cheferna måste se över sina krav. Det gäller även de hittills ”privilegierade” bilarbetarna. Olika villkor, som t.ex. pensions- och sjukförmåner, kommer att bli föremål för omprövningar och försämringar. Detta för att få tillbaka konkurrenskraften. Lite så uppfattar jag också den svenska regeringens hållning mot Saab och Volvo. Det låter som en ytterligare anpassning mot de markandsekonomiska principerna. Så, hur nu diskussionen än förs om olika politiskt potentiella ekonomiska system så verkar ändå den nu osexiga marknadsekonomin vara svaret även framöver. Varje industri tvingas att i en global konkurrenssituation motivera sin överlevnad genom att ge så stora avkastningar som möjligt. För oss med knappa marginaler blir det än viktigare att bevaka plånbokens tjocklek. Jag tror inte världen är mogen att igen pröva något av de olika alternativa system som tillämpades under förra seklet, i vilka plånboksfrågorna, i alla fall på ett teoretiskt plan, var mindre viktiga för enskilda. Och jag hoppas för alltid slippa den ”vidsynte disponenten”. Jag vill ha en seriös motståndare i avtalsförhandlingarna, som jag dessutom kan betrakta mig jämbördig mot.

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Finanskrisen

Vackre Syd Barrett grundade Pink Floyd och gick bort sig bland pillren

Pink Floyd bildades på 1960-tal av den bildsköne och experimentelle Syd Barrett. Då var bandet ett av många andra spännande i ett vibrerande poplondon. Det var alltså ett på många sätt annat band än det som på tidigt 1980-tal, utan Syd Barrett, slog till med mastodontprojektet, och kanske bandets konstnärliga höjdpunkten, "The Wall". Plattan slutade i en megauppsättning på Wembley och en lätt surrealistisk film med en ung Bob Geldof i huvudrollen, som fram till dess mest var känd för att ha sjungit låten om måndagar. Superbloggarns första möte med Pink Floyd skedde dock genom vinylen "Wish Your Were Here". Plattan inhandlades någon gång i skiftet 1970/1980-tal på Paus i Enköping. I titellåten beskrivs hur de övriga i bandet saknade Syd Barrett som en dag, efter ett decennium av pillerätande, tog sitt pick och pack och flyttade hem till sin mamma i trakterna av Oxford - den engelska universitetsorten. Där blev han kvar medan Pink Floyd alltså erövrade världen. Sedan Barrets utträde ur världen som vi känner den talade han inte med någon utanför familjen om det ställningstagande han gjorde den där morgonen när han plötsligt bara vara borta. För övrigt talade han inte om något alls, som jag har förstått det. Syd Barret skrev en av 1960-talets bästa poplåter. Hör David Bowie framföra "See Emily Play" på obeskrivligt fantastiska "Pin Ups". Ni som är med i Facebook kan gå med i den särskilda gruppen för Syd Barrett. På Youtube finns hur mycket som helst om Syd Barrett. Några sköna och tidstypiska toner finns i denna jam session. Lyssna också på Pink Floyds tribut på "Shine On You Crazy Diamond". Konstnärer som Syd Barrett bar populärmusiken ett steg längre. Tack för det!

Finns ett tillväxtsamhälle som förre språkröret Schlaug kan leva med

Superbloggarn lyssnade igår på en skön diskussion i P1:s Studio ett mellan miljöpartiets gamle språkrör Birger Schlaug och Svenskt Näringslivs ekonom Jonas Frycklund. Det var nolltillväxt mot tillväxt eller icke-konsumtion mot konsumtion. Ni som har följt gamla bloggen vet på vilka grunder jag hyllar konsumtion, men det låter ju alltid vettigt när människor säger att vi inte kan fortsätta att pressa jorden på dess tillgångar. En linje som Schlaug företräder. Ett motsatt synsätt faller liksom, i alla fall i teorin eller förresten kanske också i praktiken, på sin orimlighet. Fast samtidigt ligger det ju något i det Frycklund säger om att den panik nuvarande icke-konsumtionen nu skapar visar hur viktigt det är att tillväxten hålls igång. Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har ju sänkt sin styrränta till den extremt låga nivån noll för att få igång hjulen. Bloggarn tänker också på sitt orange kuvert som ibland dyker upp, slumpmässigt i tid verkar det som. Det enda jag förstår av informationen är rutorna som visar storleken på min månadsinkomst som pensionär utifrån olika tillväxtprognoser. Summan i rutan utan tillväxt skrattar jag inte åt. Jag funderar också över hur vi ska kunna hålla igång sjukförsäkringssystemet, med bl.a. sjuk- och föräldrapenning, när tillväxten upphör. Dessutom undrar jag vad folk ska arbeta med i ett samhälle utan ekonomiskt tillväxt? Är det inte helt enkelt så att det förre språkröret egentligen talar om är ett annat samhälle än det vi idag har skapat? Ett med en mindre utvecklad social ingenjörskonst. Ett där det inte är självklart att varje person ska få det bättre. Man kommer kanske istället att ange en levnadsstandard på en lägre nivå som var och en får nöja sig med. Hur länge ska det t.ex. dröja innan det faktum att vi är många som dagligen förflyttas till och från olika arbetsplatser på allvar ifrågasätts utifrån miljösynpunkt? Här i Stockholm reser många minst ett par timmar om dagen. Jag kan tänka mig att det finns resurser att spara genom att t.ex. bara en medlem av ett kollektiv förvärvsarbetar. Naturligtvis innebär det en inskränkning i individers frihet och möjlighet till personlig utveckling, men nu är det miljön vi pratar om och den går väl före - eller hur? Vilket pris är vi beredda att betala för miljön? Kan vi ha tillväxt och en nöjd Schlaug? Kan vi ha ett modernt människovänligt samhälle utan tillväxt? Inte vet jag, men det lät inte så igår.

Varför är en dom så bra den ena dagen och så dålig den andra?

Jag minns en promenad i Uppsala mellan två seminarier tillsammans med två kurskamrater. Som jur.stud. diskuterade vi naturligtvis juridiska spörsmål. Samtalet pågick medan vi gick nedför Carolinabacken, mot Fyrisån. Det var precis när vi börjat skolningen, i slutet av 1980-talet. Jag var halvung och halvsnupen, men - precis som nu - full av idéer och med en associationsförmåga snabbare en tåget och stringentare än Horace Engdahls dittills samtliga skrivna texter. Det var med den självsynen jag frågade om inte reglerna inom straffrätten, t.ex. om häktning, verkade läskiga. Jag hade upptäckt att egentligen vem som helst på förhållandevis godtyckliga grunder kan bli inlåst. Min känsla var att det i många fall är tillräckligt att en auktoritet misstänker någon för ett begånget brott. "Nej, så är det inte", svarade man och fortsatte "att det är bara brottslingar som kan drabbas av inlåsning. Det finns ju ett system för detta". Bloggarn har senare i livet fått viss bekräftelse på att det krävs ett visst mått av bevisning för att en häktning ska kunna beslutas och genomföras. Men reglerna är trots allt oprecisa. Den som bedömer en framställan av en åklagare, t.ex. om en häktning, sätter många gånger själv ribban för vad som krävs. Ibland är den lägre och ibland högre än kollegornas. Det finns ingen lista med objektivt godtagbara skäl för en häktning. Det handlar till synes och sist om individuella bedömningar. Detta är ju naturligtvis inte ett rättssäkert system. Som del av allmänheten vill man ju bli behandlad som andra, dvs. enligt någotsånär förutsägbara objektivt fastställda kriterier. Av detta kan vi dock på en hyggligt säker grund dra slutsatsen att domstolar inte sysslar med sanning. Man arbetar istället med trovärdigheter, vad som verkar mest rimligt. En del gånger är det trovärdiga dock inte alls sant, eller ens i närheten av att vara sant. För några år sedan satte Hans-Gunnar Axbergs rapport "Felaktigt dömda" igång en het debatt om att det finns många av domstolar oskyldigt dömda i våra fängelser. Exempel på detta dyker ju upp i en ganska jämn takt. Rapporten hade beställts av justitiekanslern Göran Lambertz, landets högsta jurist. Då var Lambertz kritisk mot att systemet inte garanterar oskyldigas rätt att bli friade och anklagade dessutom landets domstolsjurister för att slarva med bevisprövningen. Sammantaget ledde det inte sällan, enligt Lambertz, till justitiemord i våra domstolar. Jag vill istället resonera lite om kvaliteten i domarna. Det gör jag genom att titta på några reaktioner efter det eventuella justitiemord som uppdagades i söndags, då vi fick klart för oss att en för många grova brott fälld känd brottsling tagit tillbaka samtliga sina erkännanden. Agerandet har lett till stor oro inom det juridiska fältet. Vi har fått se rubriker som t.ex. "Förtroendet för rättsväsendet i fara". Lambertz menar nu att de domar som han tidigare granskat och förklarat vara bra möjligen ändå är felaktiga. Han säger att "Saken har hamnat i ett annat läge /.../ Mycket av domarna är baserade på hans erkännanden. Det nya som framkommit är att en polis uppgivit att all information /.../ inte släppts fram". Lambertz uttalanden är särskilt intressanta utifrån den juridiskt självklara utgångspunkten att ett erkännande aldrig får stå för sig självt. Det måste finnas stödbevisning för att en fällande dom ska vara möjlig. Och i ett rättssystem som bygger på fri bevisprövning och som inte förutsätter teknisk bevisning för fällande dom ställs det särskilt höga krav på att domstolsjuristerna utformar domarna med en sådan kvalitet att de tål några törnar, till exempel ett återkallat erkännande. Hur har det egentligen varit med den saken i det nu aktuella fallet? Det gällde tydligen inte där, inte ens då Lambertz extrakontrollerade kvaliteten i domarna. Kvaliteten i domarna verkar, i alla fall utifrån kanslerns uttalanden, kunna ifrågasättas idag. Den har alltså avslöjats som dålig bara för att ett erkännande återtagits. Det är för dåligt.

(Diskussionen om rättssäkerhet bara pågår, utan ände synes det. I samband det rättsliga efterspelet till det berömda helikopterrånet, som utfördes september 2009, klagade advokat Leif Silbersky över på vilka vaga grunder en misstänkt brottsling kan häktas.)

Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, Häktas, Häktning, Helikopterrånet

Superbloggarn firar examen på Bergamott och inväntar världsförändring

Idag har det varit en stor dag på jobbet - ett slags examen. Superbloggarn är dessutom extremnöjd med dagens upplevelse. Vi har kunnat skörda fett efter en kortare tids hårt arbete. Det började redan i morse för att fortsätta hela dagen. Jag och mina arbetskamrater hann också med ett besök på en konsthall. Jag behövde kompensera lite efter att ha konstaterat att det var länge sedan var på en sådan inrättning. Nu handlade det om en annan hall. Men kultur som kultur. Om allt går sin gilla gång är det tänkt att bloggarn och hans kamrater ska ha medverkat till en viss förändring av världen som träder ikraft den 1 januari 2010. Väntan på att detta ska inträffa påbörjas ikväll på restaurang Bergamott. En fransk bistropärla på Kungsholmen. Det har jag hört från flera håll, bl.a. från min ena kamrat på Ringvägen som önskar att han varit där. Under kvällen träffas alltså superbloggarn på Hantverkargatan i huvudstaden. Vem kunde tro det för 20 år sedan? Det firar vi med fransk 1990-tals pop (Rita Mitsouko - en ny bekantskap för mig). Väl mött alla superbloggenläsare!

Kolla aldrig en historia, ändra aldrig ett paradigm och påstå vad som helst

Många av oss vill ju inte göra livet svårt i onödan. Det gäller i högsta grad för superbloggarn. Det ska vara chill, som det heter på nysvenska. Finns det en metod, förklaring och åskådning utmejslad varför tänka till? Bloggarn gör därför alltid som jag brukar. Det som fungerade igår gör det säkert också idag. Det mest går liksom på rutin. I linje med detta gäller för journalisten den klassiska devisen ”spräck aldrig en story genom att kolla den”. För den religiösa gäller ”ändra aldrig ett paradigm”, vilket förre ärkebiskopen K G Hammar fick erfara sedan hans idéer om att olika beskrivningar i bibeln mer bör uppfattas symboliskt än bokstavligt förkastats. På liknande metafysiskt vis kör man på i politiken genom att skylla allt elände på en ond makt. Det visar inte minst Mona Sahlins huvudlösa och oförsonliga kritik mot alliansen för att ha orsakat att Sverige ramlat från första till tredje plats i en internationell jämställdhetsranking (World Economic Forum Gender Gap Index). En rosenrasande Nyamko Sabuni (jämställdhetsminister) påpekar att placeringen baseras på uppgifter från 1998-2006, dvs. då vi hade röd-grön regering (se också Katrine Kielos kommentar på Dagens Arena). Men vem lärde sig något av denna blunder? Inte oppositionen i alla fall, för dit får vi räkna de olika fackförbunden i LO-kollektivet. Häromdagen utsattes nämligen alliansen för en ny mindre genomtänkt attack från detta håll. Kommunal berättade att nya regler i sjukförsäkringen gör att många av deras medlemmar (på sikt runt 70.000 tyckte jag mig höra) efter årsskiftet riskerar att stå utan sjukersättning. Förbundet tvingades dock efter bara någon dag att nyansera sig. Man har nämligen tecknat ett avtal med arbetsgivarna som ger den sjukskrivne ytterligare ett halvårs frist. Men vem bryr sig om sakförhållanden när det går att göra en poäng. Och vi kommer nästan alltid enbart ihåg det vi hörde först. Justeringarna i efterhand uppfattas sällan. Så går det till i den stora världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Fundamentalism, Paradigm

Individuella beslut för miljön kräver rätta ekonomiska incitamenten

Vi har ju sedan flera år varit så duktiga på att handla och tanka grönt. Men den i grunden historiematerialistiske bloggarn är inte ett dugg förvånad över att den mer "idealistiskt" inriktade miljötrenden plötsligt stannat av. Materialismen, och därmed kanske även cynismen, firar nya triumfer. Dagens Nyheter rapporterar nämligen idag att färre "svenskar tar hänsyn till miljön när de köper varor och tjänster, särskilt mat, jämfört med förra året". Utredaren Lotta Lagerberg, från Länsförsäkringar, säger att lågkonjunkturen förmodligen spelat ”en avgörande roll. De dåliga tiderna gör att många väljer efter prislappen". Liknande utveckling verkar gälla för den hos oss tidigare så populära etanolen. I slutet av november kunde vi nämligen i samma tidning först läsa att höjt etanolpris satt käppar i hjulet för miljöbilssatsning för att efter ytterligare någon dag få det konstaterat att färre "tankar etanol när bensinen är billig". Något bolag har sålt bensin för under 10 kr litern. Bloggarn har dock inte kommit över så billig bensin. Min leverantör har hittills som lägst haft ett pris på 10,09 kr litern, men min rabatt på 25 öre litern har ändå gjort mig till en ekonomisk vinnare. Jag behöver dock för dagen inte riskera en sådan position genom att välja "fel" drivmedel till bilen eftersom min enbart kan köras på bensin. Jag tvingas emellertid att göra valet mellan eko-ägg för 25 kr paketet och de för 16 kr från frigående höns. I sämre tider är det uppenbarligen svårare att hålla fast vid idealen. Jag menar, vi saknar tydligen beredskap för att ur egen ficka betala för en bättre miljö. Det är väl också logiskt. De flesta måste ändå först och främst oroa sig för att månadens debet och kredit går ihop - boräntan och elräkningen ska betalas. För att ändra människors beteende i önskad riktning behövs därför acceptabla ekonomiska incitament, alternativt helt slopade valmöjligheter. Så funkar det. Hur långt vågar man gå nu med global finanskris och allt?

Joe Strummer och Norman Mailer borde ha fått vara med oss ett tag tilll

Nu tänker jag öppna en Carlsberg och se filmen "The Futher is Unwritten - Joe Strummer". Kvällens kalas är över och gästerna har lämnat oss. Det finns därför plötsligt tid över, så här på småtimmarna. Varför inte se lite rock´n roll? Joe Strummer är för mig det största som hänt sedan The Beatles och The Rolling Stones. Det går liksom inte att komma runt honom och hans The Clash (vem blir inte sjukt lycklig över låtar som till exempel London Calling, Guns of Brixton, White Man in Hammersmith Palias, Bankrobber, Jimmy Jazz och Lost in Supermarket? Det är när superbloggarn tänker på det här sättet som jag blir så oerhört deprimerad över att Joe Strummer inte finns med oss längre. Han gick ju så tragiskt bort för några år sedan. Det hände ett par dagar före jul, någon dag innan min 39-årsdag - för tidigt. Och det är många som vi skulle behövt ha med oss ett tag till. För att begränsa oss till dem som haft en mer generell betydelse för världen och dess utveckling är just Joe Strummer en och Norman Mailer en annan. Inte för att de skulle ha räddat världsfreden, utan mest bara för att man liksom vill veta lite till. Ok, Strummer hade nått sin konstnärliga pik - The Mescaleros kändes väl lite sådär - men han hade ju så otroligt många oberättade historier inom sig. Han var centrum av musiklondon i mitten av 1970-talet då när punken sparkades igång. När det gäller Norman Mailer får vi aldrig veta hur det gick för patrioten Harlot. Fan, det där med to be continued borde vara förbjudet.

(Från gamla bloggen 4/12-08)

Bil-, varvs, eller tekoindustri same same - varför inte producera allt igen!

Jag har redan tidigare ställt mig skeptiskt till att statliga medel ska användas för att rädda svensk bilindustri. Jag har ju i grunden den liberala åsikten att bilarna får sälja sig själva. Regeringen har ju som tur är samma inställning. Söderut resonerar olika regeringar dock annorlunda. Ännu har vi inte sett konkreta åtgärder, vare sig från Merkel eller Sarkozy. Franske presidenten har emellertid slagit fast att han inte kommer att medverka till att någon del av fransk bilindustri går under. Bloggarn tvivlar inte ett ögonblick på sanningshalten i detta påstående. Ni ska veta att man inom fransk politik, vänster som höger, i första hand är nationalistiskt konservativ. Liberalismen, som väl uppfanns i dessa trakter, har liksom aldrig fått fotfäste i Elyséepalatsets korridorer. Och det är när jag kommer till denna punkt som allt bara går runt, för som vanligt saknas fasta världsliga hållpunkter när det verkligen blåser till. Nu håller nämligen tokliberalerna i den amerikanska kongressen på att köra över demokraterna genom att förhandla fram ett statligt räddningspaket på obegripliga 15 miljarder dollar (120 miljarder kr) till amerikansk bilindustri så att den kan hålla näsan över ytan fram till Barack Obamas tillträde, alltså ända till den 20 januari 2010. Från den dagen är detta USA:s nye presidents huvudvärk. En som jag faktiskt tycker verka likna en riktig migränattack, för jag undrar nämligen hur mycket ytterligare medel som måste fram för att rädda General Motors, Chrysler och Ford? Och vilka omständigheter medför Volvo och Saabs konkurrentländers centrala statsaktioner. Ja, vi ska alltså inte enbart konkurrera med produktkvalitet, utan också med olika staters muskler och då är det inte länder som Moldaviens som ska knäckas. Nu blev jag väldigt pessimistisk. Klarar vi detta motstånd? Det känns inte så. Skulle vi inte istället för att skjuta in statliga medel i en kanske snart död svensk bilindustri lika gärna kunna satsa dem - så som min kamrat från Älvsjö, bördig från självast Sjuhäradsbygden, till groggen ibland drömmande skrockar - på en återuppbyggnad av svensk tekoindustri? Eller varför inte väcka en slumrande varvsindustri?

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Volvo, Finanskrisen, Tekoindustrin, Varvsindustrin

(Från gamla bloggen 6/12-08)

Naturvetare ska inte själva presentera sina forskning

På Dagens Nyheters debattplats presenteras idag ny virologisk forskning. För den medicinskt obevandrade bloggenläsaren kan jag berätta att virologi har att göra med virus, cellstrukturer och spridning av sjukdomar. Men det var ingen rolig läsning. Inte för själva slutsatsernas skull, utan mer för den smått stolliga presentationen av budskapet. Och det är så typiskt att naturvetare inte begriper bättre än att de måste virra in sig i begrepp om ras, för att i nästa andetag konstatera att det vore illa om upptäckten av nu aktuella ”genetiska skillnader skulle ge ny näring åt rasistiska argument". Varför var det nödvändigt att beskriva omständigheterna på detta sätt? Diskussionen har ju genom uttalandet liksom redan öppnats. Hade det inte varit tillräckligt att klargöra att vi människor har olika förutsättningar också när det gäller virussjukdomar? Varför i artikeln dela upp mänskligheten i vi och dom? Men så här blir det ofta när naturvetare ska uttrycka sig. De förstår ofta inte att de befinner sig i ett samhälligt sammanhang där deras tolkningar och beskrivningar får egna liv. Istället blir de förvånade och besvikna då de misstolkas. Ge dem en pressekreterare med omdöme så kanske vi i fortsättningen på mornarna på den i Sverige viktigaste mediaplatsen slipper mötas av rubriker i stil med "Forskning påvisar olikhet mellan etniska grupper". Och varför publicerades artikeln i detta skick?

(Från gamla bloggen 3/12-08)

Superbloggarn tar strid med Expressens recensent - "Womenizer" bäst!

Nu började precis TV4:s sänding av dokumentären om Britney Spears (BRITNEY: for the record). Bloggarn har ju hårdbevakat Spears de senaste dagarna samt haft härliga långa utläggningar om trash- och trailermentalitet, som jag vill påstå att jag vet det mesta om (se också om Axl Rose). Jag har nu lyssnat på Britney Spears nya platta "Circus". Det har jag gjort gratis och legalt på Spotify. Jag är dock oense med Expressens recensent på så sätt att jag tycker allt är skit utom "Womenizer". Karin Winther gillar "Unusual You". Så där tycker jag, som mer föredrar en speedad Spears. Hur som helst är DVD:n påslagen med recordlampan lysande. Imorgon förmiddag ska också jag och ett par andra här hemma få veta varför de "galna åren” inträffade.

Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears

(Från gamla bloggen 6/12-08)

Finansminister Anders Borg på hittar på nya ord - "underskottsfalangen"

Det har varit stor moderat fest i Sollentuna. Högern har haft framtidskonvent. Bloggarn var naturligtvis som vanligt inte på plats. Det är jag som bekant aldrig när det händer saker av politisk vikt (minns hur det var med Almedalen i somras - sicken looser man är). Som vanligt tvingas bloggarn rapportera om andras rapporter. Och Victor Bernhardtz på dagens arena vet att berätta hur finansminister Anders Borg på konventet hittade på en ny benämning. LO, TCO och Svenskt Näringsliv går enligt Borg numera under det sköna samlingsnamnet "underskottsfalangen". Med detta vill han mota i grind de som tror att det rådande ekonomiska kaoset med finanskris och allt kan motivera en förändring av den statsbudget som lades i höstas. "Underskottsfalangen" - tack för den finansministern, men Pär Nuders "köttberg" knäcker du inte. Jäklar så nöjd han såg ut där i bloggarns morgon-tv den där dagen han sa det. Nuder kom väl aldrig riktigt tillbaka efter den poetiska utflykten. (För min kamrat på Ringvägen bjuder bloggarn på en cashfavorit.)

(Från gamla bloggen 2/12-08)

Så blånekar en president och så finns kanske inte problemet längre

Jag lovar att aldrig mer byta adress på bloggen. Och dessutom ska jag, för det fall jag ändrar mig, länka mindre ofta mellan bloggarna. Det säger jag efter att i fyra timmar suttit och länkat om utan att ha kommit längre än till blogg 200. Ni anar inte hur den här galne superbloggarn maniskt skriver, kväll efter kväll - helt sjukt. Jo, förresten det ser ni ju. Nu har jag bestämt mig för att slutligen lägga ner svensk penningpolitik som tema för bloggen. Dagens pay off känns bra och de är nog dugliga de där aktörerna. Jag menar, de har säkert examen från Handels och allt och begriper precis när det är dags att hissa segel och spinnaker – självklart, som min kamrat från Älvsjö så träffande konstaterade, mitt i stormen. Bloggarn hurrar och utropar - varför inte pröva vad skutan tål! Nu gick den ju bara nästan runt, kanske. Annars menar jag att Pakistans president Asif Ali Zardari står för veckans politiska utspel. Den mannen vet allt om politiskt arbetet. Han har nu fullt upp med att hantera den politiskt brännheta frågan om pakistanska medborgares eventuella medverkan i förra veckans blodiga terroristattack mot lyxhotellet Taj Mahal i indiska Bombay. Istället för att nedlåta sig till att inför indierna medge att han saknar kontroll över sitt land – hua, det är inte att tänka på - går han ut stenhårt och hävdar att de s.k. Bombaymännen är eller var statslösa. Se och lär alla bloggenläsare - så blånekar man. Zardari kan fortsätta som om Pakistan inte har ett islamistproblem när landet i själva verket är som en moderkaka för al-Qaida. Visst, alla attentatsmännens ursprung kanske inte var pakistanskt med nog kom de till hotellet direkt från pakistanska terroristläger. I den mesta litteraturen på området förklaras landet vara centrum för rekrytering för al-Qaida. Och nu pekar USA ut just en pakistansk terrorgrupp som skyldigt till attentatet. Vi får väl se hur presidenten reagerar om USA:s utrikesminister Condoleezza Rice gör verklighet av sitt hot om att stödja en indisk attack mot terroristlägren på pakistanskt territorium utifall Pakistan inte agerar. Som om Indien och Pakistan inte tidigare hade problem i relationerna. Vi får nog ha klart för oss att de där kidsen, för äldre än så var inte "attentatsmännen" (Indien har fått sitt Columbine, säger Björn Kumm), har lyckats ställa till en kris som kan få allvarliga effekter och som blir svåra att överskåda. Sannolikt var det väl också syftet med aktionen.

(Från gamla bloggen 4/12)