Kanske är det som Kulturbloggen idag konstaterar att Demoskops väljarbarometer undergräver förtroendet för opinionsundersökningar. För hur ska man som väljare och mediakonsument kunna ta de uppgifter som idag presenteras i Expressen på allvar. Rödgrönt, som i praktiken haft minst en tioprocentig ledning i alla opinionsundersökningar sedan valet 2006, skulle plötsligt att tappat en sådär en uppåt tio procent (justerat efter påpekande i en kommentar) på bara några dagar jämfört med DN/Synovates undersökning och förlora ledningen mot Alliansen. ”För första gången sedan juni förra året leder alliansen över de rödgröna partierna, 49,2 procent mot 47,4.Demoskops väljarbarometer, som genomfördes på uppdrag av Expressen under tiden 28 april till 5 maj, visar att de rödgröna har förlorat 5,0 procentenheter på bara en månad” rapporterar Expressen. Är detta en information som bör få DN:s politiska kommentator Hanne Kjöller att sluta hänga läpp? Vi kunde ju häromdagen se hur Kjöller redan har gett upp valet i september. Eller ska vi lita på att Demoskop har rätta uppgifterna. Jag är tveksam till dem. Och jag är tycker att det är för tidigt att som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann dra en slutsats om att väljarna tröttnat på Mona Sahlins politik. Hans förklaring är att väljarna nu har lämnat fasen där de kunnat "önskedrömma om de rödgrönas politik". Rödgrön presenterade sin skuggbudget så sent som i måndags. Därmed har inte den påverkat Demoskops undersökningsgrupp. Dessutom har jag svårt att se något annat hos Rödgrön som kunnat medför ett sådant ras. Mot den bakgrunden säger jag bestämt nej till dagens uppgifter om väljarstödet och fortsätter förlita mig till DN/Synovates. Och även om DN:s politiske kolumist Henrik Brors är försiktigt intresserad av Demoskops resultat vill han vänta och se vad större mätningar visar innan han säkert kan säga att det är en omsvängning på gång. Svt:s väljarbarometer, som är en sammanvägning av samtliga undersökningar, bekräftar DN/Synovates siffror. Därför tror jag att Kjöller får deppa ett tag till.
Min kamrat roade sig idag, medan han förberedde en föreläsning han ska hålla internt inom den koncern han arbetar, med att samköra uppgifter från checkfacebook.com och SCB:s befolkningsstatistik. Han fick därigenom fram helt unika siffror om användandet av facebook. Jag redovisar nedan hur det fördelar sig i Sverige i olika åldergrupper. Och det som är mest förvånande tycker jag är att så få i gruppen 35-44 år är med. Bara 37 procent av gruppen tycker det är mödan värt att nätverka genon detta social medie. Annars hade jag föreställt mig att en stor del av den gruppen faktiskt växt upp med dator som teknik och därmed skulle ha ett naturligt förhållande till nätet. Samtidigt vill jag tydliggöra att facebook är ett överlägset instrument för att demokratisera världen och öka jämställdheten samt undanröja allsköns förtryck. Bara en sådan sak att 34 procent av de Saudiarabiska kvinnorna facebookar visar detta med tydlighet. Så nästa gång ni dissar facebook och kallar användarna för töntar ska ni minnas att inget kommer att bidra till en bättre värld på samma effektiva vis som facebook.com. Mot Sherwoodskogen vet ja!
Ordbombandet som Alliansens håller på med är ett nytt inslag i det svenska politiska livet, i alla fall i den bombmatteversion vi nu ser och mot vilken det är omöjligt att skydda sig. Jag minns när Carl Bildt lanserande begreppet rödgrön röra för att beskriva hur han först uppfattade samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En kul och fyndig omskrivning, som inte gick att missförstå. Jag skulle vilja säga att utrikesministern visade prov på stor retorisk förmåga. Fast nu undrar jag om det inte går inflation i de retoriska spetsfundigheterna. Åtminstone jag börja tröttna på ordbriljansen. För en tid sedan pratade finansminister Anders Borg om jobbstoppolitik när han vill kritisera Rödgrönts sysselsättningspolitik. Och häromdagen kunde vi höra biträdande finansminister Mats Odell och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin tala om tobleronepolitik när de kommenterade de första läckagen från den skuggbudget som Rödgrönt idag släppte loss. Med detta ville de få sagt att oppositionen behöver ett plastkort med god kredit för att finansiera reformerna. Bakgrunden till bilden är väl känd. Under gårdagens Agenda i Svt2 slog Borg till med kostnadsslägga och idag har vi en rödgrön dumhet, med vilket han vill förklara för svenska folket att skuggbudgeten innebär ett minskat konsumtionsutrymmer för svenska löntagare och därmed kommer att bidra till en ökad arbetslöshet. I nuläget orkar jag nog inte med mer ordvitsighet och är säker på att fler ur den breda allmänheten är med mig i detta. Därför ställer jag mig först i ledet och ropar efter de politiska ekvibrilisterna som likt DN:s balanserade Henrik Brors kan göra politiska sammanfattningar som vi enkelt kan ta till oss. Det behöver inte vara krångligare än att säga att vi som vid valet 2006 i höst har ett val mellan en bidrags- och en jobblinje, som någon annan kanske skulle kalla en mer empatisk linje mot en mindre empatisk. Men det beror på tycke och smak. Fast jag tror vi får fortsätta att värja oss mot kvickheterna, för visst kommer de att hagla över oss fram till 19 september.
Under rubriken Vinst för Mona Sahlin är en riktig skräll konstaterar Svenska Dagbladets politiska kolumnist Göran Eriksson att Mona Sahlin har ett hygglig chans att vinna valet om hon klarar av sitt alliansbygge. "Alliansbyggande är nämligen också en central del av svensk politik, vilket de borgerliga bevisade i förra valet. Och Mona Sahlin har förändrat en bärande socialdemokratisk princip, den som handlar om att gå till val ensamma och regera ensamma", skriver Göran Eriksson i sin analys av Mona Sahlins förstamajtal Sundbyberg som hon höll igår. Och jag kan på den punkten göra den borgerliga Alliansen fortsatt oroligt. För enligt det politiska skvaller som nått den här bloggarens öron är det just detta som Sahlin är bra på. Jag hörde nämligen på omvägar Vänsterpartiets ordförande mysande beskriva hur bra Sahlin är på att sköta samarbetet i Rödgrön koalition. Och visst visar Sahlin smartness när hon idag lät Peter Eriksson läcka nyheter om att det göra det lättare för småföretagare. Han fick tala för en grupp Miljöpartiet traditionellt värnar om. Mot det bakgrunden tror jag att vi kan känna oss säkra på att det, i alla fall hittills, stora partiet inte i första hand ägnar sig åt politisk kannibalism. Och som Göran Eriksson pekar på att har "sämjan varit god under den senaste veckans presentationer av smakprov ur den rödgröna budgetmotionen. Återstår att se om stämningen är lika god när man på måndag tvingas redovisa finansieringen, och de kompromisser partierna tvingats till". Ja, det är själva nyckelfrågan. Imorgon presenteras oppositionens skuggbudget inför valet. Än så länge tycker jag vi ser prov på god rödgrön synk. Och som sagt, hänger det bara på Sahlins förmåga att nätverka internt kan åtminstone jag lätt tillbakalutat och klappande på magen i skenet av det alltmer övertygande mätningarna av opinionsläge bara säga att det är klart. Hur mycket man än inom det nya arbetarpartiet känner sig säkra på, som jag också hört, att Sahlins impopularitet inom arbetarrörelsen kommer att krossa henne inifrån. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin verkar koncentrerar sig på att föra fram den inom rödgrönt okontroversiella frågan om att stoppa Lavallagen. Det går inte komma ifrån att Lavalhistorien uppfattas som en elitens projekt för att splittra löntagare. Dessutom är det genialiskt att ur skattehänseende låta bli att röra inkomster under 40.000 kr i månaden. I praktiken tjänar ingen tänkbara rödgrön väljare över den nivån samtidigt som man har en möjlighet att slå in en klassmärkt kil mellan olika grupper. Därmed kan i realiteten ingen säga sig hotas av Sahlin och hennes kamrater. Kan de också få oss att tro att socialförsäkringen kommer att återställas och förfinas utan att sjuka behöver betala förstår jag inte hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ska kunna knäcka motståndarlaget. Inte kan de vinna på en sådan marginell fråga som priset på bensin, inte nu i den klimatmedvetna tid vi lever i. I den delen regerar Rödgrönts förslag på utbyggd järnväg, särskilt i dessa asktider med ständiga hot om flygstopp.
Bäste Birger Schlaug, förre språkröret för Miljöparitet, gör idag på Dagens DN-debatt upp med mellanmjölkspolitiken i svensk riksdag. Han konstaterar att: "Visionerna är begravda i dagens politik och de rödgröna driver i grunden samma politik som de borgerliga. Målet för de båda blocken är evig ekonomisk tillväxt. I stället har det materiellt mogna samhället nu en fantastisk möjlighet att växla över till det socialt och kulturellt goda samhället. Artikeln publiceras enbart på nätet eftersom vi, gudbevars en generell sanning snart, vi idag har en så kallad (morgon)tidningsfritt. Så ni som vill läsa Schlaug sanningar får helt enkelt gå in på DN:s sajt ovan. Artikeln är så att säga bara ett klick från dig. Och det är härligt att läsa om politik, om att någon vill något. För visst gäller den rubriken Makten kan inte vara allt, som då gällde Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, också Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grund och botten kvarstår ingen av Miljöpartiets ursprungliga kompromisslösa parlamentariska utpressarpolitik. Nu ser jag bara en längtan efter portföljer och makt, en anpassningspolitik och tillväxtinriktad latteliberalism. Och jag har sagt det förr och säger det igen: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda nytt parti. Dessutom ligger Schlaugs skriverier om den menlösa politiken helt i linje med de jag haft på bloggen om hur den inte-ekonomiskt polariserande politiken skapar utrymme för extremismen. Så både utifrån möjligheten att utveckla landet i en positiv riktning och undanhålla den negativa utvecklingen måste vi har politisk mångfald i de politiska församlingarna. Det vi nu håller på med kommer på sikt att döda intresset för politik och bara vara ytterligare ett steg på vägen mot utvecklingen av förvaltningspartier med ledare som söker makt. Mot den bakgrunden är det viktigt att personer med hög politisk status ryter ifrån. Någon gång måste den här politiska utslätningen. Tack Birger Schlaug. Du har min respekt.
Idag rapporteras attt Rödgrönt drar ifrån igen efter att under en period ha tappat avståndet gentemot Alliansen under ett tag. Det visar DN/Synovates aprilmätning. Och intressantast av allt är att man idag enligt prognosen har egen majoritet. Blir detta resultatet av valet den 19 september får vi alltså en lugn parlamentarisk situation. Varken Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt behöver med lock och pock söka stöd, eller kanske till och med utöka sin koalition, för att marginalisera Sverigedemokraterna. Och Dagens Nyheter sätter rubriken Historisk spurt krävs av alliansen till artikeln om undersökning. Nuvarande tendens är också stick i stäv med vad jag har hört hur man resonerar internt inom Moderaterna. För där ser man Sahlin som en slagen hök. Ingenting tyder idag på detta. Men då har vi inte sett hur väljarna reagerar på den ekonomiska politik som regeringen officiellt presenterar i nästa vecka, men som det läckt något om. Man säger sig exempelvis vilja höja inkomstskatten för de som tjänar mer än 40.000 kr, göra rejäla bensinskattehöjningar, återinföra förmögenhetsskatten igen samtidigt som Rödgrönt föreslår att taket i a-kassan ska höjas. Reinfeldt har mött förslagen om skattehöjning med kritiken "som ett slag i ansiktet för låginkomsttagarna". Att Alliansen ändå får anses som skakat får veckans tobleroneattack anses visa. Reinfeldts valarbetare Mats Odell och Sven Otto Littorin lyfte i veckan fram den gamla tobleronehistorien igen, bara för att poängtera att hennes politik är ansvarslös och kreditfinansierad. Beskrivningen möttes med ett våldsamt utbrott Thomas Östros sida. Mats Odell har doch inte för avsikt att be om ursäkt. Men jag vill minnas att också Alliansens politik betalas med lånade pengar. Så att peka ut någon enskild oansvarig ur den utgångspunkten låter sig idag knappast göra. Jag tror ändå att vi först i nästa mätningen mer närmare oss sanningen för då vet vi hur väljarna svarar mot de olika ekonomiska förslagen. Ger väljarna då grönt ljus för Rödgrönts ekonomiska politik eller vill man se mer av Reinfeldts och Borgs hårdare jobblinje? Hur som kommer vi med all sannolik att behöva huka oss för alla erbjudanden. Makten är populär och de gamla värdena ur led. Och en viktig fråga är om Alliansen nu lyckats misskreditera Sahlin i sådan grad genom att påminna oss om tableroneaffären att hon är omöjlig som statsminister. Det återstår att se. Fast visst har det fäst nu, vilket självklart Svenska Dagbaldets ledarskribent Per Gudmundson passar på att konstaterar i sin ledarblogg. Mitt huvudintresse ligger ändå enbart i att något av blocken får egen majoritet eller på annat sett ser till att Sverigedemokraterna inte kan agerar i riksdagen om partiet väljs in i höst. Tendensen pekar också mot detta. För efter att ha legat under riksdagsspärren i DN/Synovates undersökningar är man nu precis i nivå med den. Så för mig är det sak samma med rödgrönt eller barndgult bara jag slipper brunt.
Republikanerna i senaten har fått ihop tillräckligt med röster för att stoppa president Barack Obamas förslag om hårdare regler mot finanssektorn. Det var i förra veckan som han i ett tal anklagade de som arbetar i sektorn för att inte ha förändrat det beteende som han menar orsakade den senaste finanskrisen. "I slutändan finns det inte någon gräns mellan Main Street och Wall Street. ”Vi lyfter eller faller tillsammans som en nation. Så jag uppmanar er att förena er med mig", sa Barack Obama. Nu verkar det alltså som om inte tillräckligt många vill förhindra det gemensamma fallet, trots presidentens förmaningar. Vi ser fler tecken på att hans auktoritet brister. Men hand har en vår och sommar på sig att visa styrka och peka ut den fortsatta gemensamma riktningen för USA. Och tur är det för honom och demokraterna att republikanerna har svårt att skaka fram ett vettigt alternativ, för ingen - ens högern, vid sidan av den yttersta, kan väl ta karaktärer som Sarah Palin eller mormonen Glenn Beck på allvar. Och inte ska heller den vita mansrörelsen Tea Party kunna vara ett realistiskt hot mot förståndet. Vi får se i november vid kongressvalet om Obama försvagas ytterligare och vilket pris han fått betala för genomförandet av den statliga allmänna sjukförsäkringen.
Under våren kom plötsligt frågan om dödshjälp på tapeten. Det orsakades av att en kvinna önskade dö, utan att få det. Läkarna sa sig vilja hjälpa henne. Läkaresällskapets etiska delegation anser att hon har rätt att besluta om att vården ska avbrytas och hade skrivit till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande. Också folkrörelsen ställde sig bakom kvinnans önskan. Gunnar Hagberg, ordförande för föreningen Rätten till en värdig död, anser att det är självklart att kvinnans önskemål ska uppfyllas. Socialstyrelsen uppträdde osäkert. Frågan poppar upp då och då, alltid i samband med ett ömmande fall som väcker allmänhetens känslor. Och varje gång blir expertis och beslutsfattare, om inte handlingsförlamade så i all fall oense. I botten ligger både allmänmoraliska och medicinetiska överväganden. Frågan är naturligtvis med vilket allvar man kan ta på en persons önskan att dö och i vilka fall det skulle vara möjligt att få döden verkställd. Nu har i alla fall Socialstyrelsen lyckats med konststycket att samtidigt slå fast att aktiv dödshjälp ska vara fortsatt förbjuden och tillåta den. Enligt myndigheten ska den person som vill avbryta sin livsuppehållande behandling ha rätt att göra det. Förutsättningen är att han eller hon förstår den information som läkarna ger och konsekvensen av sitt beslut. Prövning får ske utefter individuella omständigheter. Och då undrar jag man ska lösa den fortsatta risken varje läkare står inför att bli åtalad enligt brottsbalkens regler. Måste vi ändå inte inrätta en dödsnämnd som skydda skydda läkarna, för någon absolut rätt att bli dödad föreligger uppenbarligen inte. Och som ni kanske förstår är jag inte imponerad av ropen efter dödshjälp. Jag tycker, som den ateist och modernist jag är, att det är omöjligt att avgöra vem som ska få dö. Att människor lider är en sak som hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att ta hand om. Men att lösa det genom att öppet tala om rätten till att dö är förkastligt. Det skulle heller inte förvåna mig om vi inte snart har en kö utanför Socialstyrelsen av dödslängtande människor. Och det som gör mig mest förvånad är att Kristdemokraternas Göran Hägglund tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet. ”En beslutskapabel patient som har information om konsekvenser och alternativa behandlingar ska själv avgöra om behandlingen ska avslutas eller inte” säger Hägglund till Svenska Dagbladet. Och hur vet man att beslutskapaliteten inte bygger på en yttre press eller allmän förvirring. Jag vill avslutningsvis påminna om hur många vittnat om att de är glada över sina misslyckade självmordsförsök.
Under rubriken Washington: Förtroendet i botten beskrev ledarskribenten Johannes Åman i Dagens Nyheter häromdagen att missnöjet i landet pyr. En stor studie från Pew Research Center visar att missnöjet med hur landet styrs är bredare och djupare än på mycket länge. Närmast påminner situationen om den som rådde 1994 under Bill Clintons första mandatperiod. "Bara 19 procent av amerikanerna säger sig nu vara i stort sett nöjda med hur politiken sköts på den federala nivån. 56 procent uppger sig vara frustrerade och hela 21 procent arga". Det står alltmer klart att president Barack Obama arbete att baxa sjukvårdsreformen igenom
Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman skriver idag om den valbloggande gräsroten som ett problem för moderpartiet. När så kallat vanligt folk på allvar släpps in i mediabruset höjs brösttonerna och kvalitéten sänks. "Skvallriga reportrar och kampanjande bloggar kommer att göra allt de kan i valrörelsen för att gräva fram enstaka dumheter och utbrott som ingen annars hade läst. Om och om igen kommer en argsint partimedlem i Klippan eller en frispråkig suppleant i Sunne att göras till representant för ett helt parti. Om och om igen kommer partierna att tvingas ta avstånd från perifera personer de knappt visste fanns, från mossan i de välansade mattorna av 'gräsrötter'. De sociala medierna går från pratglad ankdamm till brett massmedium. Det har såklart även goda sidor, men det innebär oundvikligen att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare. Förhoppningsvis avtar det mot slutet av september, ty det är olidligt tråkigt." Vad jag förstår menar Rayman att bloggosfärens inträde på arenan leder till att vi får mindre av politiks diskussion och mer av rent stolleri. Och jag lägger detta till min samlingen av skäl till varför Internet mest är ett problem, i alla fall när det kokar ner till något annat än exempelvis lättillgänglig press och en väloljad infrastruktur. Vid sidan av att Internet på hobbynivå mest är ett verktyg för illegal nedladdning, nätmobbning och för terrorister och allsköns extremism är ett gränslöst rum använder bloggfolket i allmänhet, alltså sådana som jag, för mycket tid till att formulera galna ståndpunkter som i liten omfattning har litet om ens något med verkligheten att göra. Det vore bättre om jag och många andra istället tog hand om våra liv i den verkliga världen. Det finns helt klart ett win win i att var och en gör vad de är bra på, sköta våra jobb och familjer. Och jag hoppas ingen läser den här bloggen för den är mest mitt lilla tankeprojekt och inte tillyxad som ett försök att påverka något. Och den här bloggaren skulle verkligen behöva göra annat än att gödsla världen med mer dynga.
Tillhör du den grupp som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ägnar djupa studier åt - den femtedel av väljarkåren som kan korsa blockgränserna i höstens val? Sifo presenterar du uppgifter om vilka som kan komma att avgöra valet. Tio procent att de borgliga väljarna säger sig kunna rösta på Socialdemokraterna och nio på Miljöpartiet. Lika många av de rödgröna väljarna skulle kunna tänka sig att rösta på moderaterna. Vi kan alltså utmönstra en relativt stor grupp som det inte spelar så stor roll för vilket parti som har regeringsmakten, så till den grad att den alltså kan avgöra valet. Och mycket försiktigt går man nu fram i de olika lägren. "Valspurten betyder allt", säger valanalytikern och professorn Sören Holmberg till Svenska Dagblandet. Man testar olika budskap i fokusgrupper, antingen bestående av övertygade anhängare eller tänkbara blocköverskridare. Och för Moderaterna framstår det som än viktigare att släta ut sin politik och få den att se ut som om den gäller alla. ”Vi ska betona vikten av ett samhälle som håller ihop”, säger Moderaternas partistrateg Per Schlingmann. Likaså anstränger sig Miljöpartiet för att locka till sig nya genom att bli bredare. ”Det är vår avsikt att lyfta frågor som kan intressera blockbytarna”, säger Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson. Men jag undrar i mitt stilla sinne om det är så självklart att för det rödgröna och det blåa laget att det övertygade väljarna blir kvar. I vart falla tror jag att Reinfeldt, Borg och Schlingmann lever farligt. Hur mycket sossar kan de bli utan att kärngrupperna på allvara börjar att ifrågasätta det politiska avkönandet. Hos det rödgröna laget finns det ändå ett rejält rött alternativ hos Ohly, även om det gröna partiet lever farligt ju längre ifrån man kommer sin fundamentala gröna konfliktpolitik för att istället utvecklas till ett förvaltande tillväxtparti. Händer det tvingas Alliansen och den rödgröna oppositionen skruva till sin politik, för utan de fundamentala väljarna finns väl knappast en grund för partierna. Så kanske pendeln snart slår över och vi ändå får en ekonomiskt politisk polarisering i riksdagen, precis som professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein efterfrågar. För så här slött kan vi inte ha det länge till. Vem vill egentligen ha sju partier och en politik bara för att samtliga eftersträvar makten, särskilt som den ambitionen riskerar att medföra att vi får in ett åttonde brunt parti. Hua! Bevare oss för stollerierna och galenskapen. Ge oss en riktig politiskt polariserad riksdag. Makten i sig kan ju inte vara allt.
Också Dagens Nyheters politiske kolumnist Henrik Bors sällar sig till bloggen och Olof Ruin när han idag konstaterar att ”erfarenheterna från folkomröstningar är dystra för demokratin”. Det är med anledning av att den rödgröna oppositionen i Stockholms stadshus, läs Miljöpartiet, tänker tvinga fram en folkomröstning om Förbifart Stockholm som han konstaterar att just folkomröstningar enbart medför stora och långa politiska tvister. Och det var väl något sådant jag tänkte då jag på mitt Twitter igår skrev att Miljöpartiet kommer att dränka Förbifart Stockholm i politik och att vi därför får fortsätta hålla oss med Genomfart Stockholm. Det var dessutom säkert i linje med Brors tankar som Ruin igår påpekade att frågeställningar som lyfts för folkomröstningar nästan alltid är tagna ur sitt sammanhang och därför gör resultatet otillämpligt. Detta tillsammans med att frågorna nästan alltid ställts utan ett tydligt ja- eller nejalternativ gör valutgångarna än meningslösare. Men som jag skrev på bloggen igår utgör den typen av parlamentarism kärnan hos Miljöpartiet. I deras värld avgörs frågor bäst under stormöten. Jag har också uppmärksammat att många yngre människor ifrågasätter den traditionella representativa parlamentarismen, åtminstone har många svårt att acceptera att riksdagsspärren är så hög som fyra procent. Det anses som odemokratiskt. Och inte minst mot den bakgrunden tror jag att vi står inför ett parlamentariskt paradigmskifte. Fler kommer att kräva en parlamentarism som i mindre utsträckning är representativ och är mer direkt. Så det är bara att tugga i sig rödgrönas krav på folkomröstning om Förbifart Stockholm. Det kommer att blir mer av sådan direktdemokrati i framtiden, också genom att fler särintressen är representerade i riksdagen. Tyvärr är det begränsade till 349 stycken. Men vi kan nog bygga ut riksdagen så att den mer liknar sovjetiska duman - ju fler olika i riksdagen desto mer demokrati.
På den här bloggen står vi helt eniga med professor Olof Ruin om att institutet folkomröstningar på inget sätt självklart utgör en bättre garant för demokratin. Vi har tidigare idoliserat Ruin när han tagit loven av stollerierna om att det skulle vara bra att ha många partier i riksdagen. Liksom vi och Gunnar Wetterberg undrar han akademiskt försiktigt om inte tiden är mogen för en konstitutionell ändring (grundlagsändring) som innebär att det blir lättare att få politiska majoriteter i riksdagen. När det gäller folkomröstningar säger han till Dagens Nyheter att vid” folkomröstning, bryter man ut den ur ett större sammanhang. Ofta är ju politikens uppgift är att binda samman eller att ha en överblick av hur olika frågor hänger ihop”. Dessutom pekar han på att förre röstar än vid allmänna val. Och visst har han rätt i att den rödgröna oppositionens förslag om att låta frågan om Förbifart Stockholm avgöras genom en folkomröstning motiveras av att Stockholms rödgröna koalition inte kommer överens och att sättet att avgöra frågor på ligger ideologiskt nära till hands för Miljöpartiet och dess medlemmar. Men vi på bloggen tycker i praktiken illa om ofoget att överutnyttja av detta närdemokratiska instrument. Det kanske inte finns anledning att gå så långt som Centerpartiets Claes Västerteg och säga att det är “ett desperat försök att måla upp en bild av enighet” bland oppositionspartierna eller Ewa Samuelsson (KD) som kallar förslaget ”för fegt”. Istället tycker måste det slås fast att det är modigt av Miljöpartiet att driva frågan dithän, för troligen kommer man att förlora i popularitet. Stockholmsväljarna, som vill bort från genomfart Stockholm, kommer att inse att Miljöpartiet inte är lattemysiga schablonaktiga Maria Wetterstrand, utan ett militant grönt parti som tycker genuint illa om representativa demokrati och istället vill stormöten om allt möjligt. Alltså, på sätt och vis bomba oss tillbaka till stenåldern, men inte med skarpa vapen utan med vass byråkrati. Man står både i teorin och praktiken för en modell som går på tvärs mot modernismens effektivitet och storskalighet. Hos partiets kärna finns en längtan efter en trögare tomtebolycka. Hur vis ska ha det? Ja, det är bara att välja. Fram till dess får expertisen grunna på om rödgrönas beslut att tvinga Stockholmarna till folkomröstning är förenlig med lagen. Mona Sahlin säger att så är fallet. Men professor Folke Johansson är tveksam.
Inlägg
Alla kommentarer
