Fixar samhällsvetarna avbruten jämvikt i Mellanöstern - tror inte det jag

Många är de som under åren har lagt olika förslag om hur konflikten i mellanöstern ska lösas. I dagens DN lyfter professor Steven Kelman, vid Harvards Kennedy School of Goverment, fram systemchocken som metod för att tvinga Israel och Palestina att acceptera Bill Clintons fredsplan från 1999. Metoden är närmast naturrättslig genom att den härleds från ett fenomen inom naturvetenskapen som kallas avbruten jämvikt. Kelman förklarar att ”under de flesta perioder i livets historia på jorden så har arternas utveckling varit väldigt stabil. Förändring har skett under mycket korta perioder. Plötsligt rubbas balansen och nya arter tillkommer. Den nya jämvikten skiljer sig starkt från den gamla men varar även den en lång period. En del samhällsvetare menar att liknande fenomen, som mest har diskuterats i teoretiskt och empiriskt arbete om förändringsprocesser inom organisationer, inträffar i det sociala livet." Han ger tre exempel på systemchocker på det sociala fältet som på kort sikt lett till bestående förändring i jämvikten. Något maskerat pekar han på att just Hiroshimabomben ändrade Japans agerande på världsscenen från att före andra världskriget ha varit ett krigsförhärligande land till att efter krigsslutet närmsta bli pacifistiskt. Likaså förändrade 1960-talets medborgarrättslagar i USA och det på 1990-talet Sydafrikanska skiftet till majoritetsstyre i ett nafs attityden hos de medborgare i respektive länder som gynnats i de gamla systemen och som inledningsvis var motståndare till reformerna. Och samtidigt som Kelman tror på en ny jämviktsmöjlighet "när länderna förstår att status quo inte är hållbart och att en fredslösning är en realitet" konstaterar han att en "påtvungen lösning är det enda sättet för fredsanhängare i de både länderna att bemästra fanatikerna i de egna leden". Frågan är vad som krävs för att påtvinga parterna fredsplanen? Hur, som Kelman frågar, "djärv är Barack Obama"? Nivån måste självklart sättas i förhållande till både frågans vikt och uthålligheten hos motståndarna. Man står i världen enad om att Mellanösterns politiska och ekonomiska utveckling hänger på att Israel-Palestinakonflikten upphör. Men på båda sidor finns ett starkt intresse för att konflikten består. Den neokonservative hävdar därför säkert att bara en chock i paritet med den naturkatastrof som en gång påverkade jämvikten så att dinosaurier inte längre finns kan medföra en förändring i önskad riktning, medan den liberale begränsar sig till kräva ekonomiska chocker, alltså förslag på sanktioner som vi redan levt med i flera decennium utan att saken förts framåt. Men jag menar att enbart den inneboende folkliga viljan till förändring har reell betydelse. Den som Hamas vunnit genom att bygga en social och humanitär infrastruktur. Islamologen Jan Hjärpe kallar den terrorstämplade organisationen för religiös socialdemokrati. Något som också beskrivits av religionsvetaren Mattias Gardell. Så den chock som kan innebära något positivt för regionen utifrån västerländska värderingar består nog i en massiv välfärdsbombning. Jag har dessutom alltid hållit människans efterfrågan på välstånd som den främsta drivkraften. Det gör också islamisterna. Antagligen även väst men finns viljan att köpa stabilitetet?

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanösternkonflikten, Israel-Palestinakonflikten, Systemchock, Avbruten jämvikt, Steven Kelman