Fredagsdrinken (nu Tequila shot) - perfekta superpartystarten

För att snabbt få fart på fredagsfesten ska du stå i dörren och ta emot gästerna och få i dem en varsin Tequila shot innan de hänger av sig. En lyckospark! Först lägger du salt i gropen som bildas på handen i nivå med handleden när du håller handen framåt med tummen vänd uppåt och spänner tummuskeln. Slicka i dig saltet, ta shoten (t.ex. 2 cl., men det går bra med mera) och avsluta med att suga på en citronklyfta, som neutraliserar den lite speciella smaken av spriten. Jag garanterar att gästerna direkt blir på gott humör. Köp gärna lite extra Tequila så glada gäster fram på nattkröken kan göra sig många Tequila knack. En skojig sällskapslek. För det krävs också en handduk och typ Sprite/7up samt ett reellt bord. Du ska ju knacka det inlindade paketet för att få en bubbelshock. Knack passar särskilt bra efter kl. 03.00. På slutet av 1980-talet hade vi detta upplägg på en klassisk mex-tex-fest i Uppsala. Håll till godo och parta på!

Dean Martin, Sammy Davis Jr och Frank Sinatra - några av de stora

Min fru såg i slutet av 1980-talet delar av ”The Rat Pack”. Frank Sinatra och Sammy Davis Jr uppträdde i Scandinavium i Göteborg. En döende Dean Martin hade fått ställa in sin medverkan. Det hade nog varit fantastiskt att få höra hans "Thats Amore" live, men tiden tar liksom nästan alltid ut sin rätt. Gubbarna har inte levt sunt och någon gång är det "pay time". Han ersattes emellertid av inte mindre fantasiska Liza Minelli (minns hennes gestaltning av Sally Bowles i filmen Cabaret). Som jag förstått eftermälet av giget i Göteborg var behållningen ändå Sammy Davis. Ibland undrar jag om inte han var den störste av dem. Och hur underbar är inte hans "Mr Bojangles"? Men av olika skäl tror jag man inte kunde tillåta honom att fronta gruppen. Sinatra var självklar ledare. Hård kille det där. Och intill min fru satt dam på runt 80 år som imponerats. Vid stjärnornas entré skrek hon flera gånger: "Frankie, I love you". Det är idoldyrkan det - av tonårssnitt. Hoppas man aldrig blir gammal till sinnet. En del av oss som inte var fysiskt vuxna när det begav sig för "The Rat Pack" har nog svårt att fatta killarnas storhet. Showerna i Las Vegas är mytomspunna. Jag kommer dock ihåg hur man kunde läsa om fylla och kvinnoskandaler. Ungefär som man inbillar sig att det ska vara när det handlar om superstars. För att särskilt hylla Sinatra lyfter jag fram pärlor som "Fly me to the Moon", "New York, New York" och "Strangers In the Night". Ett axplock! Sicket gäng det var.

100 steg till inväntar nu initiativ till sajt för betygssättning av byråkrater

Nu uppmärksammar jag igen hur vi lever i en virtuell tid som gör det näst intill omöjligt att gömma sig. Diktatorer som vanliga dödliga kan varje dag utsättas för ris eller få ros utan att kunna göra så mycket åt det. Integriteten är körd. På gott och ont utgör nätet helt enkelt en enastående möjlighet för informationsspridning. Ytterligare exempel på detta ger idag Svenska Dagbladet. Tidningen skriver att "Elever sätter betyg på lärare på ny sajt". Från idag kan högskolestudenter lägga in läraromdömen på "Studentertyckertill.se". Lektorer, docenter och professorer kommer alltså att utvärderas av en, i vart fall för den bedömde, anonym massa. Kanske mindre kul i olika fall. Någon kan ju dras i smutsen genom rena personförföljelser, medan en annan istället får hela sin inkompetens utvikt. Initiativtagaren lugnar dock. Syftet är tydligen att lyfta fram de goda exemplen. Undra jag om det inte då blir en hel del rensande för administratören. Sajten kan hur som helst vara särskilt bra för de populära, inte minst vid löneförhandlingen och nyanställningar. Följaktligen kan läget bli sämre för de som inte nämns eller toksågas. I fortsättningen blir det dock svårt att år ut och år in hålla samma gamla trötta föreläsning utan offentliggjord kritik. Jag minns faktiskt några av mina universitetshjältars väl gulnade manus. Där hade det inte skett en intellektuell utveckling på många år. Dessutom saknades pedagogiska ambitioner. Betygsfenomenet på nätet är dock inget nytt. Man har, trots min okunskap om detta, sedan en tid kunnat utvärdera olika yrkeskategorier, bl.a. läkare på Doktorsguiden. Nu hoppas jag att någon startar upp en betygssida gällande våra fina byråkrater. Där skulle ni kunna dissa och hylla t.ex. mig. Är jag superbra, superkass eller bara supertråkig. Ni som känner mig kan ju lämna en utvärderande kommentar. Den vill jag ta del av. Det skulle även vara intressant att följa en löpande bedömning av vårt kära kungahus. Vem är bäst bland kungabarnet och kungaparet? 100 steg till undrar samtidigt vart gränsen för mobbning går? Den frågan kan vi behöva ta ett bredare grepp om ganska snart.

Echo & the Bunnymen - postpunkstjärnor från förr

Jag bjuder här på postpunktfest. En musik som kännetecknas av en dyster stämning i gotisk stil. Storhetsperioden får väl sägas vara från slutet av 1970-talet till i mitten av påföljande decennium. Stilen kännetecknas av några riff med tung basgång och en karismatisk dov monoton trumma samt en kusligt spänd sång förmedlande en känsla av ragnarök. För mig är "The Sister of Mercy" och "Bauhaus" stilens främsta företrädare (testa t.ex. "Temple of Love" och "In the Flat Field"). Det är lite berlinsk cabaret över det hela. Särskilt på landsorten var det vanligt med svartklädda och vitsminkade gothyllare, t.ex. i Enköping. Postpunk har väldigt lite med soul att göra. Även Echo & the Bunnymen var en tung gotfavorit. Festa nu ordentligt med lite häftig otidsenlig postpunk. Här har vi killar som tog sig på stort allvar. Men ta det lugnt. Säg inget till era vänner, för det går inte att lyssna på grejerna utan att rodna - nästan i alla fall. (I stan var de mer belevade ungdomarna under samma period mods. De hade rätt. Den musiken håller än)

Motown Records firar 50 år idag - mycket skön musik från motorstaden

Shit, jag hade missat att Motown Records fyller 50 år idag. Så lång tid har det gått sedan grundaren Berry Gordy i Detroit skapade skivbolaget med svarta artister men med musik för alla, som Smokey Robinson dagen till ära formulerade det på TV-nyhterna. Och så blev det. Många stjärnor har passerat, t.ex. bröderna i Jackson Five, Marvin Gaye, och Diana Ross. Soul för hela slanten, men känn också på sköna discotoner med Thelma Houston i "Don't Leave Me This Way" och Bonnie Pointer i "Heaven Must Have Sent You". Svenska Dagbladet ger historien bakom skivbolaget. Det finns en hel del film om Motown och dess artister. Som en liten bonus i den nyare filmen (oscarsvinnare) "Dreamgirls", som ju handlar om Motowns kanske mesta varumärke "The Supremes", skildras också Gordys arbete med att bygga upp etiketten. Kanske fritt tolkat, men ändå spännande. 100 steg till tackar för att Motown Records finns. Ikväll får det bli en hel del vinyl innan jag kör igång episod 3 (”The Economist") av Lost säsong 5. Sannolikt efter Bergmans "Scener ur ett äktenskap" det bästa som sänts på TV.

När det gäller "Gomorra" är filmen bättre än boken - men hur mår Italien?

100 steg till rapporterar nu att Roberto Savianos omskrivna bok "Gomorra" om den neapolitanska camorran är färdigläst. Dessutom är filmen sedd. När det gäller boken håller jag fast vid första intrycket. Den är pratig. Jag ställer mig bl.a. därför bakom Mårten Blomqvist iakttagelse i Dagens Nyheter om att filmen är bättre än boken. Framförallt för att den förra är mer koncentrerad. Filmmakarna har också genom att skildra händelserna genom en i hierarkin lågt stående löneutbetalare hittat ett sätt att göra förutsättningarna för maffians existens mer begripliga. Både i boken och filmen beskrivs noggrant att maffian på det italienska fastlandet är en ruffig variant. All elegans och bildning lyser med sin frånvaro. Fast vi nördar vill ju ha fördjupning. Ibland är det värt att tugga meningslös text för att hitta det rikitigt intressanta, t.ex. hur camorran tillåtits växa i skuggan av mer kända sicilianska Cosa Nostra. Gangstrarna på fastlandet är sannerligen inte av marginell betydelse. Men ända sedan Coppolas filmer om Gudfadern har vi fått veta att den sanna ondskan finns på Sicilien. 100 steg till vill också passa på att korrigera Blomqvist på en relativt central punkt. Den haut couture som sys upp i filmen är, enligt boken, inte kopior, utan beställd av de stora modehusen i Milano. Annars skulle det ju inte vara så viktigt att lyfta fram med vilken bestörtning mästarskräddaren reagerar när han i TV ser skådespelerskan Scarlett Johansson (i boken är det Angela Jolie) glida över röda mattan i hans skapelse. Han kunde inte med det uteblivna yrkesmässiga erkännandet fortsätta i yrket utan valde istället att kasta in handduken för att köra lastbil. Ifall det handlat om en kopia hade det väl varit sak samma, eller? Sammantaget ger i vart fall både i boken och filmen en bild av en land i moralisk upplösning. Detta kanske ändå är det viktiga budskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om Gomorra

Fredagsdrinken - festlig nyårsrest

Ett nytt år har inträtt. 100 steg till tror att det kommer att ett lysande år. Det har dessutom börjat alldeles lysande. Vid sidan av vissa förändringar på jobbsidan är ju boräntorna åter på en acceptabel nivå. De förväntas dessutom inom kort att bli ännu lägre. Och det blir mer tror jag. Visst är det nu det där jobbavdraget slår igenom? Jag har i alla fall hört något om att det ska bli skattesänkningar. Jag har dock ingen riktig koll. Men chansar i alla fall på det och firar med att rensa ut de sista resterna från nyår längst där bak i skafferiet. Där bakom gåslevern och ryska kaviaren står den där Palmer Millésime Brut (champagne) som inte gick åt på grannarnas nyårsfest här i Örby. Flaskans innehåll kommer alltså snart att vara blott ett urdrucket minne från det gångna året 2008. Och tur är det att åtminstone en flaska av bubblet finns kvar så att jag får en möjlighet att bedöma dryckens kvalitet. Medan raketerna avfyrades och hurraropen skallade mellan villorna ända till det upplysta Globen vid tolvslaget var 100 steg till:s smaklökar inte direkt toppform. Jag tyckte heller inte att det i min närhet fanns någon annan lämplig person för detta uppdrag. Men det får tas igen nu. Tyvärr tror jag inte den övriga nyårsmaten är lämplig att äta. Skål då på er!

100 steg till beredd att lägga ner glesbygden efter nya säkra uppgifter

Ni som följt 100 steg tills olika bloggar vet att jag är superintresserad av statistik. En reell samling uppgifter är som poesi. Man vet inte riktigt var man ska börja, i vilket tåt det ska dras. Det är liksom för mycket information på för liten yta. Nu undrar jag om det var detta som rörde till det för Svenskt Näringsliv när de analyserade den informationsmassa som delvis (finns säkert mer att hämta) idag presenteras på debattplats i Dagens Nyheter. "100 procents arbetslöshet efter gymnasieprogram" var också stor nyhet på Ekot uppföljd med en intervju med lärarfackchefen. Tesen är att vi erbjuder våra ungdomar fullständigt meningslösa gymnasieutbildningar. Cyniskt kan tyckas. Jag ställer mig dock tveksam till slutsatsen. Jag menar, vad är det för platser de räknar upp i debattartikeln? Inte handlar det om storstadsområden som Stockholm, Göteborg eller Malmö. Snarare rör vi oss i rena avfolkningsbygder som Vadstena, Hultsfred, Västervik, Bengtsfors, Kristinehamn, Bollnäs, Arvidsjaur, Jokkmokk, Boden och Haparanda. Jag tror inte att någon utbildning på dessa orter skulle lett till arbetet för studenterna i någon större omfattning. Som jag förstått det finns det helt enkelt inga massor av arbeten på dessa orter vare sig du t.ex. är utbildad snickare eller placerare på börsen. Så om vi då ska fundera över adekvata åtgärder (vi vill ju inte ha kostsamma meningslösa verksamheter) kanske problemet istället ligger i själva orterna istället för i utbildningarna. Lägg ner glesbygden blir därför 100 steg tills starka och genomtänkta slogan. Men kanske får vi då åter användning av den klassiska devisen "Vi flytt int". Och slutligen vill jag bara klargöra att jag inte blir riktigt klok på med vilken syfte artikeln skrevs. Någon bloggenläsare som är mer på bettet?

Sköna Kitty Jutbring en av 100 steg till:s superfavoriterer i tv-dansen

100 steg till kommer att följa bloggkollegan blondinbella stenhårt i årets upplaga av "Let´s dance". Isabella Löwengrip har dessutom en bra chans att gå långt. Hon bör väl tillhöra de med många fans. Med ca 500.000 träffar på sin blogg varje dag finns förutsättningar för att det rings in en och annan röst på henne. Frågan är dock om hon "gör sig" bra i tv-mediet. Jag är tveksam till om hon kan värva horder av nya sympatisörer bara genom att uppträda. Men jag kanske har fel. Löwengrip blir säkert ännu större efter några danser i TV4-showen. Så brukar det vara med personligheter. Men åkte inte hennes danspartner ut tidigt förra året? Med Fröding? Lite gruff var det. Det bådar inte gott. Annars har jag ända sedan hon gjorde entré i "Big Brother" haft Kitty Jutbring som en tv-favorit. Kitty dök liksom upp från ingenstans med sin coola 1980-talsstil. En sådan hade åtminstone inte jag sett så utstuderad och exponerad sedan det begav sig under smaklöshetens storhetstid. Hon är (var ?) dessutom svinbra i SVT:s ungdomsprogram "Bobster". Vilken naturbegåvning för tv! Hon kommer att charma till sig massor av fans och vara kvar minst till semin. Hasse Aro får det dock kämpigt. Ingen riktigt publikvinnande profil där att bygga på. Aro är nog lite för mycket surbulig dysterkvist för att vinna folkliga poäng. Men det är ju många som under åren slaviskt följt "Efterlyst". Räcker det? Nej! Jag vill avslutningsvis hylla superpersonligheten Carl-Jan Granqvist. Honom har jag lärt känna lite så där genom jobbet. Och gott folk - han är precis så underhållande och allmänbildad som han framstår i tv. Men tyvärr tror jag inte han kan röra en kroppsdel i takt. Fast vi (folket) kommer ändå att älska honom än mer nu - så länge han är kvar (max fyra program tippar jag). För tusan alla tävlande - kämpa på! Vi här i Örby följer er på vår nya 42 "-are.

Bloggarn ser fram mot att snart köpa mörk bosskostym med smala ben

100 steg till var på templet NK idag. Tanken var att jag skulle göra minst ett tokklipp så här ett par dagar efter att vinterns tokrea kört igång. Fler än jag hade gjort upp samma plan. Men en sak som är särskilt skön med att jobba i Stockholms innerstad är ju att man kan ta små trevliga och meningsfulla promenader efter lunch, t.ex. på NK. Det är inte möjligt i landsort som exempelvis Enköping, Uddevalla, Uppsala eller glada Hudik. Man liksom fördummas på centrums Åhléns (som inget har att göra med det vi har här i city). Detta är också en av orsakerna till att jag sökte mig från helvetet till paradiset. Man vill ju kunna ta del av det goda livet, en livsfilosofi som följt mig sedan jag i övre tonåren trollbands av Guy de Maupassants Bel-Ami. Där har vi en lantis som i 1800-talet Paris togs emot av det dekadenta fina folket. Devisen var att man inte behöver en säng, utan en frack. Det är så man sig fram i livet. Fracken är som plagg dock idag något förlegad. Därför bör man istället vara utrustad med några snygga kostymer. Puckobloggarn, som är väldigt snygg i mörk kostym med stuprörsben - särskilt av märket Boss (går också bra med Tiger) - frågade på NK Man efter just ett sådant plagg. Så lång näsa jag fick när det förklarades att man inte hänger ut mörka kostymer på rean. De säljer sig själva till fullpris. Det var då jag kom på varför jag äger så få mörka bosskostymer och skälet till att de så sällan syns på mig. Jag får satsa på att göra lönekarriär under våren så att jag tämligen snart ser 100-procentig ut. Då ni!

Urpunkaren Ron Asheton från "The Stooges" har gått ur tiden

Ron Asheton var inte känd i de breda publiklagren, originalmedlemmen i urpunkgruppen "The Stooges". Självklart inte alls som bandets grundare Iggy Pop. Men alla strävar ju inte i första hand efter att synas. Ron Asheton var sådan. Han ville främst verka. Det framgår av urpunkboken "Please Kill Me". Han blev också mycket besviken när Pop valde att lämna Detroit för att ensam gå vidare med sin (och Stooges) grej. Men 2003 återförenades i alla fall gruppen och släppte en skiva. Den har jag tyvärr inte hört ett spår av. Jag har däremot lyssnat mycket på detroitplattorna från det tidiga 1970-talet. Otroligt häftigt att ha förmågan att ta musiken till den nivån. Före dess hade det mest handlat om musikaliskt städad musik (harmoniska harmonier) av superhjältar som t.ex. medlemmarna i Beatles och Beach Boys. Gänget kring Stooges hade mer vilja en kunnande. När man läser om gruppen får man en känsla av att detta vara första gången som ett gäng ADHD-stinna tonåringar fick chansen att göra upp med alla orättvisor de drabbats av och hyllas för detta, precis som riktiga konstnärer. Med anledning av Stooges primalskrik väcktes en amerikansk punkscen men en ohämmad klasslös kreativitet, bl.a. i form av revolutionärerna i MC5 som mässade om väpnad kamp och nihilister i Ramones som sjöng om blitzkrieg. Den goda smaken sattes på undantag. Idag rapporteras beklagligt nog att Ron Asheton har hittats död. Att han överlevde till nu får emellertid betraktas som överraskande eller mirakulöst, i alla fall om vi får tro litteraturen. Självmedicineringen var en gång gränslös hos denna 60-åring. Historien visar dock att det inte alls var självklart att Ron Asheton skulle sluta som en creedig punkikon. Han berättar nämligen i urpunkboken att han tidigt minst sagt var politiskt inkorrekt. "Jag hade inte många vänner. Jag var intresserad av nazismen. Jag lärde mig tyska och hitlertal utantill." Iggy Pop beskriver vidare att Ron och hans bror Scotty "var det slappaste och grisigaste" han någonsin träffat. Också bloggarn vill visa hur förvånansvärt grisigt det kunde låta och se ut 1970. Några år senare hade Stooges städat till sig något och lärt sig spela, vilket kan höras i "The Passenger". Man kan dock lätt förstå att de lite mer etablerade samhällsmedborgarna tyckte att Stooges inledningsvis var "No fun". Något liknande hade inte skådats och hörts tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Iggy Pop, Ron Asheton, The Stooges, Pleas Kill Me

Irländaren Phil Lynott solo - en rockikon som stämplade ut för tidigt

För mig var Thin Lizzy först simpel hårdrock. Där hemma i Enköping satt jag på slutet av 1970-talet mest och lyssnade på Elton John när Lizzy hade sin storhetstid. Däremot hade jag en trummande kompis om älskade de irländska rockarna. Jag minns att hans band körde klassikern "The Boys Are Back in Town" på avslutningen i nian i Korsängsskolan (hörde jag inte nyss raden "Dressed To Kill" i låten). Även om jag inte tokdiggade vill jag minnas att det lät bra. Det var liksom tryck i låten precis som i försommarvädret där utanför gympasalen bredvid tekniksalen. Det räckte dock inte för mig. Inte förrän en annan kamrat ett par år senare köpte bandets frontman Phil Lynott's första soloplatta "Solo In Soho" fick jag upp ögonen för den känslige irländarens kvaliteter. Vilken platta! Och efter jag fått klart för mig, sedan jag mognat i min rocksmak, att Lynott utgör del av Johnny Thunder's kompgrupp på garageklassikern "So Alone" visste jag att Mr Lynott var stor. Att han söp ihjäl sig 37 år gammal känns dystert. Men det var väl "burn it out" som gällde. Många är vi med maror. Vi behandlar dem dock lite olika. En del tokbloggar.

Stekarn fredag hela veckan, Stekarn fredag hela veckan ....

Har ni upptäckt Stekarn? Om inte ges några smakprov här, här, här och här. Finns hur mycket som helst och roligare än Stekarn blir det inte. Upplägget känns lite som en pastisch på gamla Lindeman, t.ex. Stugägare Kenneth Lindeman. Supersmart att komma på den här grejen. Och fantastiskt att göra den så bra.

Bloggarn väljer "Deep Throut" framför Dalai Lama sju dagar i veckan

Jag har alltid varit intresserad av människors drivkrafter. De säger så mycket mer än själva handlingen. I fokus ligger naturligtvis inte det uppenbara. Jag undersöker - likt den värsta konspiratorikern - istället vilka egentliga orsaker som finns i bakgrunden. Det är ju en barnlek att lista ut att en politikers utspel i första hand syftar till att nå makten. En kritik betyder därför inte självklart att objektet för denna bedöms som uselt. Snarare rör det sig om ett behov av att synliggöra ett alternativ - realistiskt eller skenbart, jfr t.ex. förra årets heta FRA-debatt. En politikers höga tonläge ska därför nästan undantagslöst tas med en nypa salt. Det gör i alla fall bloggarn som också är ryggradsmässigt misstänksam mot förkunnare av alla de slag, Dalai Lama ej undantagen. Där har vi en man som reser under falsk flagg. Han säljer kärlek och humanism med ett vinnande leende men vill egentligen "moralbomba" oss till ett medeltida tänkesätt för att säkra en maktstruktur som följer en metafysisk ordning. Jag står därför med öppen mun inför hans popularitet i vår ”upplysta” demokratiska värld. Det har ju ändå kostat blod, svett och tårar att bygga upp en stat som utgår från en modernt utvecklad syn på mänskliga rättigheter. Och man kan inte rättfärdiga ett filosofiskt trossystem enbart på den grunden att dess företrädare förföljs av en supermakt. Men det finns ju exempel på mer god religiös förkunnelse. Ni lite äldre bloggenläsare har säkert sett filmen om icke-våldskämpen Mahatma Gandhi. Där fanns bara godhet. Han arbetade emot all form av förtryck. Ett annat - låt säga då pånyttfött - illustrativt exempel på genomgående godhet stod den tyske industrimagnaten Oskar Schindler för när han räddade människor från förintelsen, i vart fall om vi, som bloggarn, tar till oss den bild regissören Steven Spielberg förmedlar i "Schindler's List". Lika anspråkslös var nog ändå inte Mark Felt när han uppträdde som ”Deep Throut” och avslöjade Watergateskandalen. Många av oss som sett 1970-talsrullen "Alla presidentens män" har hänförts av den fram till 2005 okände informatörens rättspatos. Med risk för den egna karriären och, kanske än värre, säkerheten matade han journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på ”The Washington Post” med uppgifter. I samband med Felts bortgång i december 2008 tog dock spekulationerna fart om hans motiv. Dagens Nyheter (19/12-08) beskriver ett par mindre smickrande. "Ett skäl var hans djupa lojalitet mot FBI och att Nixons hejdukar hade försökt förmå justitiedepartementet och underrättelseorganisationen CIA att köra över FBI i utredningen av inbrottet för att mörklägga allt. Ett annat kan vara att han hade blivit förbigången av presidenten när en ny FBI-chef skulle utses efter den legendariske J Edgar Hoover, som just hade avlidit". Frågan är hur det gått om CIA spelat med öppna kort och Felt blivit etta på FBI? Ja, vem vet? Kanske någon annan känt sig kränkt och manad att läcka och vi hade ändå fått en win win-situation? Felt hade dock fått det svettigt. Det är emellertid en annan historia. Konklusionen i denna blogg får ändå bli att lagom med ilska och avundsjuka inte sällan kan gynna den gemensamma samhällsnyttan. Det tror jag inte för ett ögonblick att Dalai Lamas budskap kan bidra med. Detta klargörande firar ”100 steg till” med att sång om omoralen. Håll till godo alla supermoralister!

Mott the Hoople - ett band pre-glitter (uggla- och bloggarnfavorit)

Sommaren 1977, då punken slog igenom brett, köpte jag en skiva som då lyfts fram i tidningen. Den hade ett häftigt omslag. Det handlade om Ian Hunters "Overnight Angels". En halvtöntig platta som går mot lättare hårdrock, men som passade en 13 årig lantis från Enköping. Det fanns ju en tid då tuffa basgångar inte var att förakta. Efter en kortare tids botanisering i pophistorien och en bit på väg mot en mer förfinad musiksmak upptäckta jag att Hunter tidigare varit frontfigur i på 1970-talet heta och pre-glitterband "Mott the Hoople", som ju Magnus Uggla en gång sjöng om i "The Ballad of The Greatest Rock Band in the 70s" (hittar den inte på youtube). Mott slog aldrig stort. Ett fan var dock Mick Jones som innan han bildade The Clash följde bandet i vått och torrt. Ytterligare ett fan var David Bowie som gav bandet "All the Young Dudes". Också Hunters solokarriär var halvmisslyckad, men ni som är nyfikna på gruppen kan söka på nätet efter olika superpärlor. Kolla in superbloggarns rekommendationer "All the Way From Memphis" och "Roll Away the Stone". Handen på hjärtarn alla ni födda senast 1965 - finns det en bättre popperiod än den före 1973? Hur kreativ var inte det sena 1960- och tidiga 1970-talet. Så småning ska jag göra en lista över fantastisk musik från den tiden. Oslagbart!