100 steg till funderar över vem som definierar mig - absolut inte jag

I Dagens Nyheters pappersupplaga presenterar idag forskaren och kulturjournalisten Nina Björk professorn (kritikern) Terry Eagletons nya bok "Trouble with Strangers, A Study of Ethics". Inte en för mig helt okänd författare, men i första hand en som snurrat runt i olika abstraktioner på vissa lärda middagar. Han är otvetydigt många radikala akademikers husgud (t.ex. vissa litteraturvetares). En av dem står mig nära. Björk inleder med en retroaktiv hyllning av ett mer generellt och allmänt slag. Det är väl i sin ordning i en essä. Formen tillåter ett personlig angreppssätt. Utöver beundran förstår jag inte mer av artikeln än att Eagleton är en av de stora postmodernisterna, som jag ju gillar skarpt. Det där med absoluta sanningar har nämligen aldrig riktigt legat för mig. Vare sig vi är inom humanioras eller naturvetenskapens domäner handlar till synes och sist nästan alltid om anlägga hypoteser och bygga teorier, för att senare riva dem. Fast en av de rådande sanningarna kunde sidans redigerar sätta mig på spåret. I ett "utlyft" (hittar inte ursprunget i brödtexten - men det är nog där) citat hävdar Eagleton, med stöd av Marx (Karl då), "att en människa konstitueras genom sina relationer till andra människor". Helt sant! Enligt min mening kan ingen person i denna värld göra anspråk på att definiera sig själv. Ni kan ju försöka. Vi andra kommer ändå att ha en annan åsikt om dig. Dessutom rätt många och olika. Gillas eller inte, så är det!

Läs även andra bloggares åsikter om Terry Eagleton

Är de totalt galna pedagogerna i svenska skolan - ibland undrar man?

100 steg till läser i Aftonbladet och undrar om skolvärlden har blivit tokig. I samband med att en klass skulle delas fick eleverna välja två kamrater de vill fortsätta att gå med och två andra de inte vill det med. Som på beställning blev en elev inte vald av någon. Barn fungerar så. De exkluderar utan pardon. Men varför gör vuxna människor med pedagogisk utbildning på detta sätt? Man skakar i hela kroppen när man tänker på världens alla samlade olyckor och på med hur små medel dessa kan minskas. Vi måste komma vidare?

Hanna och hennes bollnäskör stod för kvällens energiboost med pekoralen

Nu har jag sett vår inspelning av gårdagens finaldramatik i Körslaget. Vi kunde ju inte, som ni vet, se upplösningen i realtid. Efter detta är jag emellertid helt såld på Hanna Hedlund. Vilket jobb hon har lagt ner på kören. Vilket tryck den fick i pekoralen "Genom eld och vatten". Ståpäls! Så kände jag. Fast jag är ju en känslig killa, men jag bara säger: rätt kör vann. Och Hanna Hedlund får gärna vara programledare i alla program i alla kanaler de närmaste åren. Jag är helt övertyga om att jag och alla andra tv-tittare skulle få en positivare syn på de dagliga vedermödor med henne i rutan. Kanske är det bara det lilla som krävs för att få landet och folket på rätt köl? Vad vet jag? Men medicinmännen och politikerna verkar ju inte ha det självklara svaret. 100 steg till tokhyllar därför Hanna Hedlund från Bollnäs. Och över till kvaliteten, hos båda finalkörerna. Är det inte skrämmande hur nära de ligger proffsen vad gäller sång, rytm och rörelse. Vad i skulle då problemet ligga kanske ni bloggenläsare undrar? För dåliga proffs eller för bra amatörer? Fundera på det ni. Sedan tycker jag folkets val av låtar till körerna var riktigt usla. De tog ju ner hela energiboosten. Men grattis Hanna och Bollnäs som ju får en halvmiljon att bygga skateboardramp för.

Klart the man with the cowbell skulle frontat Blue Öyster Cults kanonlåt

Nu mitt i natten när gästerna känt sig utfestade och tagit sig hem surfade jag runt och fastnade på femmans gamla repriseringar av Saturday Night Live. Komediinstitutionen som ju nästan alltid är genialisk. Nu sändes avsnittet med "more cowbell" - klassiker. Den som inte sett gänget spekulera kring hur 1970-talsmonstret Blue Öyster Cult fick en dominant koskälla i Dont Feel the Reaper, som skrevs för filmen Alla helgons blodiga natt, ges nu chansen. Ni yngre blogggenläsare som är osäkra på vilken genre Blue Öster Cult fanns i kan läsa på genom att se filmen Almost Famous, som egentligen handlar om Led Zeppelin (se bl.a. Philip Seymour Hoffman's fantastiskt enastående gestaltning av rockjournalisten Lester Bangs - mer om honom i Please Kill Me). I sketchen beskrivs hur maktstrukturen i bandet ändras när demonproducenten Bruce Dickinson lyfter fram the man with the cowbell. Det var som en orkan knäckt den sedan urtider etablerade och naturrättligt bestämda rollfördelningen. Mannen med cowbell är väl annars hierarkiskt att jämföra med triangelpojken vid julavslutningen. Ingen brudmagnet. Andra hade redan den rollen. Alltså, major crisis! Men efter en kortare invänjning och övertalning av Dickinson, som redan markerat sin ställning genom frasen "When my pant's are on I make gold records", fick världen göra sig redo för att ta emot koskällan. Det är special guest star Christopher Walken (ja, han från Deer Hunter) som gör producenten (bonus för clubfolket). I verkligheten kanske det inte gick till så. Fast vem vet. I låten hörs nämligen en distinkt koskälla, men frontar gör gitarristen. Så maktordningen återställdes kanske sedan Dickinson väl avlöpt med arvodet. 100 steg till passar också på att hylla Will Ferrell för sitt otroligt tajta cow bellspel. Ferrell är som född för koskälla. Varför bor han inte i alperna för att årligen följa den alpina skidcirkusen? Sådana förutsättningar att bli ett perfekt fan har inte tidigare setts. Missa inte detta!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Saturday Night Live, Cowbell, More Cowbell, Blue Öyster Cult, Christopher Walken

100 steg till kovänder som kd:s Göran Hägglund - håller hårt på Hanna!

Ok, då var det dags för 100 steg till att sticka ut hakan igen. Nu känns det dessutom som jag kan göra det med flaggan i topp. Jag hamnade ju ganska rätt igår. Hasse Aro och Carl-Jan Granqvist ligger risigt till inför nästa vecka och de sista veckorna har vi fått se en ny Kitty Jutbring. Och åt Morgan Alling går inget att göra. I slutändan kommer han att stå högst upp på pallen. Han får dock se upp med Laila Bagge. Täbytjejen satsar helvilt. Det gäller att vara koncentrerad på alla stegen. Det är superproffsiga Alling. Men så var det kvällens batalj - megafinalen i Körslaget. Hanna mot Erik! Landet i två delar. Egentligen är ingen av de båda mitt förstaval, som Robban. Men man kan ju ändra sig, som Göran Hägglund så skönt visade genom gårdagens kovändning. Från nej till ja över en natt. Om vaddå? Kärnkraften så klart. Fram till förra veckan upplevde jag Erik Segerstedt och hans uddevallakör som något bättre än Hanna Hedllunds bollnäsgäng. Efter i lördags får jag kanske ändra mig. Det var glädje och tryck från Hälsingland. Prestation var näst bäst. Bara Magnus Carlssons kör från Borås tutade på ännu bättre. Men nu är det ju inte kvaliteten som avgör, utan vem som har mest ringande fans. Och då drar sannolikt Erik det längst stråt. Han är hetare. Vi får beakta att Hanna just klivit ut och blivit mer än Martin Stenmarks fru. Men på vilket sätt! I henne har hela nöjessverige mycket att se fram emot. Jag kommer tyvärr inte att följa kvällens evenemang i detalj. Vänner kommer över på svenskt kalvfärs (inköpt på Kvantum i Kungens kurva) på italienskt vis (frikadeller) till billigt italienskt rödtjut (inköpt lokalt - Malbech). Men jag scannar av då och då samt kollar med barnen.

100 steg till hyllar Marc Almond - en av de som förändrade normen

100 steg till var inte värst på Soft Cell när duon var som mest creedigt, sådär runt 1980. Jag fattade inte synt. För mig var de veklingar i snebena och löjliga skor. En del hade ju också konstiga kläder. Direkt omanliga. Hemma i Sverige hade vi band som Lustans Lakejer med Johan Kinde. Jag minns mycket tydligt depeches genombrott. Vilka tönterier, tyckte jag. En svan på konvolutet? Jag ratade skivan vid OBS Gränbys utförsäljning. Vid den tiden poserade jag istället som minijack, lyssnade på "Midnatt i city" och reste till hovet för att se The Boss. Poetkillen, det var jag det! Först senare förstod jag att det inom synten odlades en alternativ livsstil. Där fanns arvtagarna till cabaretscenen. Det var i dessa kretsar som det rådande normsystemet ifrågasattes. Nu kan man därför inte annat tycka än att Marc Almond är en av de konstnärer som visat vägen och höjt medvetandegraden en bit över den amöbiska nivån. Det är nu jag inser att den norm jag levde efter måste, och är på väg att, dö ut. Vi var som dinosaurier eller galna hippies. Vad det led hittade till slut alltså även den här tönten fram till syntscenen och Soft Cell. Mitt första möte bestod i Almonds duett med Gene Pitney i slagdängan "Something's Gotten Hold of My Heart". Soft Cells stora hit är "Tainted Love". En annan goding är "Memorabilia". Marc Almond har flera gånger under de senaste åren uppträtt på Södra teatern här i Stockholm. Tyvärr utan att jag varit där. Slött! Jag har ju bara dryga kvarten dit med tunnelbanan. Och där finns god öl . Nästa gång, då jävlar!

Fredagsdrinken Daiquiri - same same så blanda vitaminchock en tycke ...

Den här fredagen är det hushållstema. Vi gör som Kajsa Varg och "tager vad vi haver". Fast det är nu svenska frysars fattigdom avslöjas. Jag kan nämligen inte tänka mig att ni, som 100 steg till, sitter inne med olika paket frysta bär. Men räddning finns där. Kvällens drink ställer modesta krav. Jag utgår nämligen från att ni har banan. kiwi eller vilken frukt som helst hemma - för er egen skull. Varje vitamin kan ju vid den här årstiden vara skillnaden mellan liv och död. Så fyll upp mixern (standard i ett hushåll av 2009 – saknar dock själv stav) med något vitaminrikt. Kör så det rycker. Moset häller du upp i det största rödvinsglas du har (stort som fan), i vilket du redan har blandat en 6:a rom och en 2:a Cointreau (går också bra med Triple Sec). Toppa med krossad is. Fyra kuber per glas. Det går naturligtvis att finlira, men lite så här avslappnad attityd har ”bartenderserna” på charterhotellen i daiquirins hemvist - västindien. Under 14 dagar i Dominikanska Republiken drack vi daiquiris i olika varianter. Man berättade bara vilken frukt man ville ha som bas och så gick mixern igång. Krångligare än så var det inte. (Rekommendera Sjögräs korsningen Timmermansgatan Hornsgatan för den som vill känna sand mellan tårna samt rytmen och romen i kroppen.) Jäklar vilken fin färg du kommer att ha inför kommande arbetsvecka efter den här näringschocken. Jag gör en Strawberry Daiquiri. Kör hårt där ute alla drinkvänner!

Kitty Jutbring börjar bygga på ett starkt ethos - Carl-Jan håller än ett tag

Vad tror ni inför kvällens Let´s Dance? 100 steg till ger dock snart upp tipsverksamheten. Alla ni som följer bloggen förstår varför. För er andra kan jag berätta att jag hittills knappast haft något rätt? Nej! Men som vanligt kan jag inte sluta tycka. Därför får ni ändå en förhandsanalys. I detta läge av tävlingen pratar vi förlorare - eller hur det nu blir med den saken? Åker någon ut? Startfältet har ju redan minskats genom Magdalena Graafs olyckliga avhopp. En infarkt satte stopp. Och hur är det egentligen med tävlingen. Rena akuten. För ett par veckor sedan åkte ju Mojje på en liknande grej. Är dans farligt? Det verkar inte bättre. Nu kanske jag fått ett bra skäl för att säga nej tack. Fast å andra sidan har jag ju gått in i en ny era - 50-årsfesterna. De som alltid innehåller pardans. Dansen brukar börja vid halvtretiden. Toppenmysigt! Jag säger numera aldrig nej. Det ni yngre bloggeläsare, det har ni att se fram emot. Trevligt! Nu över till tävlingen. Hasse Aro kan knappast överleva en vecka till (om nu någon åker). Han är i och för sig inte uslare än Carl-Jan Granqvist, men bra mycket tråkigare. Så länge Granqvist rör handlederna och inte hotar Morgan Alling eller Laila Bagge får han gärna dansa vidare. Och så många fina ord han kan. Och vilken förmåga att naturligt sätta dem i rätt ordning? Superimponerande! Dessutom vet jag att han alltid är så. Jag har ju, som jag tidigare berättat, haft förmånen att jobba med honom. Fantastisk person! Sedan tyckter jag att Kitty Jutbring förra fredagen hämtade sig rejält. Hon var helt ok i dansen och har börjat bygga på ett starkt personligt ethos. Vi får se, kanske röstar jag på Kitty.

Spotify kört, klart artisterna vill ha betalt - vem hade trott annat?

I höstas dök det upp ett legalt alternativ till illegal fildelning. Det var Spotify - ett svenskt initiativ till en musiksajt. Miljontals låtar ligger idag fritt att lyssna på vid datorn. Tjänsten är reklam- och avgiftsfinansierad. Inbjudna är med gratis, som 100 steg till. Jag har dock inte nyttjat möjligheten mer än till att lyssna på Britney Spears "Circus". Efter att ha brutit ihop av all reklam mellan låtarna lade jag för min del ner Spotify. Linda Skugge skrev emellertid en lyrisk artikel i Svenska Dagbladet och pratade om att "ownership övergår/ .. / i accessibility". Gratistjänsten verkar tyvärr (tror jag massorna känner) snart vara blott ett minne. E24 rapporterar att skivbolagen ligger i startgroparna för att strypa möjligheten för Spotify att fritt förmedla musik. Och vem hade trott annat. I slutända ska alltid någon ha betalt för sin produkt. Hur det skulle gå till var det aldrig någon som förklarade, åtminstone inte så att jag hängde med. Vi får också veta att det är flera artister som satt stopp. Många har tydligen inte godkänt skivbolagens klartecken. Vad händer nu? Är vi tillbaka till ruta ett, att gratisgenerationen återgår till piratverksamhet? Det får väl ända vara stalltipset för dagen. För betala vill de sannolikt inte. Inte nu när rätten till gratis underhållning upplevs sortera bland de mänskliga rättigheterna.

Petter och Uggla surar över ersättningen medan folket gillar tjänsten (AB 13-14/8-09).

Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears

Skuldslaveriet bara pågår - Obama in med kulturimperialistiska åtgärder

Ni bloggenläsare vet att 100 steg till alltid sätter det materiell välståndet först. För att i någon mån generalisera brukar jag påstå att den som är rik också är lycklig. Annat är ljug och båg för att hålla oss fattiga på mattan. På tunnelbanan hem idag funderade jag över hur barn i västvärlden, tekniskt och legalt sett - i alla fall nått, ur det perspektivet bokstavligen föds oskyldiga. Eller, för att vara mer konkret. Mina barn riskerar inte att tvingas ärva mina skulder (gällande totalrenoverad villa i söderort) för att resten av sina liv arbeta av dem. Det känns faktiskt skönt. Så är det tyvärr inte på alla platser. I t.ex. Pakistan kan du ha oturen att födas till skuldslav, som jag för några år sedan hörde om på radio. Ikväll hittade jag en kandidatuppsats av ekonomistudenterna Karin Berg och Kristina Gårdman i vilken systemet beskrivs. "Skuldslaveriet är i vissa områden en utbredd form av barnarbete, och det uppkommer genom att en familj tar ett lån eller ärver en skuld. Skulden skall sedan betalas tillbaka i arbete, vilket medför att hela familjer, även barnen, sätts i arbete. Arbetet är dock så lågt avlönat, att skulden sällan upphör, varför familjerna kan bli fast i slaveriet i generationer. Arbetet sker ofta under ohyggliga förhållanden, och barnen eller dess föräldrar är nästintill rättslösa, då polis och domstolar mutas till att tillmötesgå arbetsgivarna. Flertalet av offren för skuldslaveriet kan varken, läsa, skriva eller hävda sina rättigheter. Därav poängteras vikten av utbildning, huvudsakligen för att öka barnens självkänsla men även för att göra dem uppmärksamma på landets lagar och de mänskliga rättigheterna." Varför får detta bara pågå? Hur ska strukturer kunna rivas för att ersättas av en välfärdsstat om detta bara får fortsätta? Det är vid dessa tillfällen jag spyr galla över anti-kulturimperialisternas onyanserade kamp mot allt kulturellt inflytande från väst. Det brukar heta att vi inte ska trycka på andra våra värderingar. Det är nu jag blir anti-intellektuell i kvadrat för jag vill att Obama, när han ändå är igång, också fixar detta. En del saker är bara oförsvarbara. Ta bort skuldslaveriet nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Skuldslaveri, Barack Obama

Experterna Olsson och Andersson gick händelserna i förväg - tji fick de

Vad de skrockade Mats Olsson och Pamela Andersson i gårdagens Sportpanelen i SVT:s morgon-tv. Vid fråga om svenska medaljchanser i kommande alpina VM i Val d Isere lät det Anja Pärson, Anja Pärson .... Ingen annan alpin utförsåkare bedömde de ens vara nära möjlighet till pallplats för att ett par timmar senare säkert sätta kaffet i vrångstrupen. Som på beställning slog nämligen nästgårdsfödda huddingeåkaren Jessica Lindell-Vikarby till och tog sin första världscupseger. Visst, superskräll var det, men ändå. Osvuret är alltid bäst. Olsson och Andersson får lära sig av undertecknad. Hur många gånger har jag talat ut att först tänka efter och därför hamna helt snett. Som en åsna har man fått stå med skammen och en önskan att vilja tvätta munnen. Varje gång har jag sagt mig att aldrig mer ska något sägas. I alla fall om det kan uppfattas som en ståndpunkt. Men nu var det ju inte jag som gjorde bort mig. Så skönt det känns att vara åskådare. Jag är dock övertygad om att jag snart är där igen. Så nästan säkert har jag inget lärt. Men handen på hjärtat, hur kul skulle det vara om alla satt och höll på sig. Inte ett dugg. Så fortsätt och tyck på!

Satsa stenhårt på försvaret - så vi kan hålla militärerna bort från dagis

Man borde ha förstått att det låg en hund begraven i folkpartiledaren Jan Björklunds kovändning i försvarsfrågan under förra veckans Folk och Försvars rikskonferens. För Björklund inte bara spräckte enigheten i riksdagen om försvarsberedningens inriktning utan också regeringens försvarspolitik. Mot denna bakgrund och bristen på aktuell försvarsdebatt kändes utspelet omotiverat. Jag tycker heller inte hotet från öst känns tillräckligt för att vi plötsligt ska utbilda tusentals infanterister. Men den som, brukar man väl säga, väntar får svaren. Såklart har Björklund under konferensen fått kännedom om, som Svenska Dagbladet idag avslöjar, att ÖB Håkan Syrén på fredag kommer att ge besked om att "En tredjedel av armén läggs ned". ÖB tvingas skära reellt för att han ska kunna klara budget. Annika Nordgren Christensen (mp) säger till Dagens Nyheter att hon tror att ÖB:s åtgärder är ett uttryck för en 'klassisk dragkamp mellan försvarsgrenarna". Hon är frustrerad över att den politiska enigheten ignoreras och att intentionen om att utveckla armén på bekostnad av flyg- och sjöstridskrafterna därmed inte följs. 100 steg till är inte intresserad av de orsakerna till ÖB:s förväntade besked. Jag undrar mer vad ska med "boots on the ground" till om ryssen kommer. Vi lär vara folkrättsligt ockuperade på en halvtimme. Jag tror heller inga högteknologiska vapen ändrar på detta. Däremot intresserar det politiska spelet mig mer. Småpartierna positionera sig och Björklund är ju ändå riktig militär. Men hur många poäng ska han tillåtas plocka med sin trakasserier mot den regering som han ingår i? Hur många miljarder kronor ska flyttas till försvaret? Och på vilket politikområdes bekostnad? Fast det är klart, varje satsad krona på försvaret kan ju ses som en vettigt arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Skicka därför över pengarna från arbetsmarknad så vi slipper militärerna på dagis.

Timo Räisänen slog knock out i Oldsbergs På spåret - enastående uttryck!

Också 100 steg till imponerades av Timo Räisänens version av Radioheads "Creep" i fredagens På spåret. Programledare Oldsberg var känslomässigt tagen och kunde inte skämta på flera minuter. Oraklet Hellberg verkade för ett ögonblick så chockad att han sannolikt glömde bort namnet på tennispojken från Södertälje och inte kunde nämna paren i Wimbledons 100 senaste mixfinaler. Tävlande David Bexelius såg ut som han svalt dressinen när han erkände att oxfordsrockarnas musik inte är hans cup of the men att detta var oslagbart samtidigt som medtävlande Siv Malmqvist slog volter. Motståndarna Marcus Birro och Tina Ahlin var förstummande. Grattis Timo till en enastående konstnärlig prestation. Jag får omvärdera Räisänen som pop-artist, efter att tyckt att han är lite enahanda. När jag nu fick höra det totala röstomfånget och förmågan att placera sig i låten blev jag helt tagen. Kanske är han vårt hopp i känslobranschen. Jag tänker i alla fall söka upp mer av hans musik (jag gillar bäst tvåan i raddan - "My Valentine"). Efter tips från bloggenläsare rekommenderas även "Fear No Darkness, Promised Child". Nästan shoegaze. Minns t.ex. Slowdive som jag och min kamrat från G:a stan på tidigt 1990-tal såg i Uppsala på Barowiak. Det var mycket lugg, smala byxor och långa utstickande skor. Dock lite lugnare sång hör jag nu. Men Timo Räisänen känns ändå som traditionell shoegaze, fast bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om Timo Räisänens

Anders Fogh Rasmussen skämdes som en hund över danska barns svält

Idag fick Danmarks statminister Anders Fogh Rasmussen uppträda i mindre smickande sammanhang. Det syntes att han skämdes som en hund, eller kanske som en byracka, när han i morgon-tv tvingades kommentera uppgiften att vart sjätte barn svälter i en av landets regioner. Man kan ju föreställa sig hur ledsen svensk dito Fredrik Reinfeldt skulle se ut om motsvarande gällt för t.ex. Kronoberg eller Norrbotten. Den aktuella rapporten rör förhållanden på Grönland. Förra kolonin till Danmark har tydligen lämnats åt sitt öde. Fogh Rasmussen gjorde sitt bästa för att försvara sig och vårt stolta rödvita grannland. Först svamlade han något om grönländskt självstyre för att i nästa andning förklara att Danmark nu kommer att dras i smutsen genom att framstå som ett land utan grundläggande välfärd. Det tyckte han inte om, även om påståendet bygger på saklig grund. Skulle tro att just den omständigheten svider mer än att levnadsförhållandena är på så skilda nivåer inom landet. I reportaget beskrev en trebarnsmamma hur hon av de sociala myndigheterna vägrats stöd och istället fått rådet att låna pengar i bank. "Hur ska jag kunna betala tillbaka ett banklån", frågade sig kvinnan. Det undrar också 100 steg till. Beskrivningen av myndigheternas inställning och arbetsmetod verkar så främmande i en välfärdsstat - så bort i tok skulle jag vilja säga - att det faktiskt är svårt att tro på den. Men vi har ju fakta. De i sig stöder kvinnans berättelse. Så kan det alltså gå till på andra sidan sundet. Men det hade vi ju på känn. Peter Høeg berättade redan på 1980-talet i "Fröken Smillas känsla för snö" hur det var ställt med den här saken. Absolut inget har uppenbarligen hänt. Skamligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Fogh Rasmussen

Ingen analys i den här aslånga microbloggen - kanske sen i en långblogg

Jäklar vad stryk F-kassan fått. Minister slår, personalen vantrivs och folket kritiserar. Jag förstår varför. (257 tecken exklusive denna upplysning - analysen får anstå till en långblogg, se närmast nedan.)