Lite av yes we can och mer av kohandel när Obama gör sjukvårdspolitik

Det amerikanska folket fick sin julklapp av president Barack Obama när han på julaftonen fick igenom en lag i senaten som kan göra att ytterligare tiotals miljoner amerikaner får tillgång till sjukvård, 94 procent mot dagens 80. Men det var med minsta möjliga marginal senaten röstade för att fortsätta arbeta för ett genomförande av en statliga allmän sjukvårdsreform. Obama fick nödvändiga sextio av sammanlagt hundra senatsröster. Han har dock jobbat hårt för att övertyga konservativa demokratiska motståndarna som Mary Landrieu, från Louisiana, och Blanche Lincoln, från Arkansas. Och jag tycker inte att arbetet omgetts med en yes we can-aura. Snarare tycker jag att det från Vita husets sida handlat om kallhamrad politisk kohandel. De som i grund och botten är emot en statlig allmän sjukvårdsförsäkring vill självklart ha något i gengäld för att tumma på sin övertygelse. De konservativa såg därmed sin chans att ruska liv i den för tillfället avsomnade abortfrågan. Obama har nu dyrt och helig fått lova att några allmänna medel inte ska användas till aborter. Fast den frågan har varit föremål för en hetsig debatt i USA, som inte märkts av här hemma i någon större utsträckning. Och det var nära att sjukvårdsreformen mot den bakgrunden stannade vid en vision. USA-bloggen har, som jag tidigare nämnt, rapporterat om en gräsrotsrevolt mot demokraternas undfallenhet mot högern. Nu ser det alltså ändå ut att gå vägen för Obama och det amerikanska folket. USA får som det sista stora demokratiska landet en allmänt finansierad sjukvård. Och presidentens framgång på denna front kommer, precis som DN konstaterar, att få en vidare politisk betydelse för hans trovärdighet och politiska mandat. I själva verket skulle Obama troligen varit förlorad som politisk ledare om han inte baxat igenom reformen. Mot den bakgrunden är det också lättare att förstå det höga pris han varit villig att betala. Men sådan är den polititiska realiteten - ju mer man vill desto dyrare blir det. I dessa fall handlar politik väldigt lite om efterfrågan mer om hur dyrt det ska bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Yes we can, Politisk kohandel, Abort, Fri abort

Miljöpartiet oroas av Maria Wetterstrand popularitetssiffror

Igår lyfte jag fram uppgiften om Miljöpartiets språkrörs Maria Wetterstrands personliga framgångar när där det gäller förtroendet bland väljarna. Bara statsminister Fredrik Reinfeldt har nu större förtroende. Min fråga var om Miljöpartiet har råd att offra sitt populära språkrör, vilket enligt stadgarna ska ske 2011. Miljöpartiet väljer nämligen nya språkrör vart nionde år. Aftonbladet skriver också idag att frågan om en förlängning av språkrören Peter Erikssons och framförallt Maria Wetterstrands mandat över 2011 diskuteras inom partiledningen. Internt är många oroliga över hur det ska gå för partiet utan den politiska supersstjärnan Wetterstrand. Och som statsvetaren Jenny Madestam konstaterar måste nuvarande språkrörspar bort från offentligheten för att det nya paret ska få utrymme och möjlighet att etablera sig som en trovärdig ledarduo. Och hur ska man undvika en opinionsmässig genomklappning under en sådan etableringsperiod? Men kanske oroar de sig ändå i onödan. Den bedömning gör PR-konsulten Paul Ronge. Han tror att glansen kring Wetterstrand falnar ju närmare valet vi kommer. "Det här är hennes 15 minuter av fame", spår Ronge. Mycket av hur det blir med den saken hänger på hur det går i nästa års val. Enligt min mening blir det närmast omöjligt för nästa par att marknadsföra sig själva om Peter Eriksson och Maria Wetterström sitter i en regering. Det skulle till och med vara löjligt att inte låta nuvarande språkrör dominera Miljöpartiet under sådana omständigheter. Hur det nu är är med denna sak tror jag inte MP hinner bilda opinion inom partiet till 2011 för att ändra dagens situation. Så snart har vi facit. Och då kan vi bedöma om ett rotationssystem för ledningsfunktionen fungerar också i framgång eller om det är en utopisk syn på ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Maria Wetterstrand klättrar vidare - gör Miljöpartiet det utan henne?

Jag har ju funderat en del över vad Miljöpartiet ska göra med Maria Wetterstrand när hon stadgeenligt avgår som språkrör 2011. I flera bloggposter har jag också beskrivit den oro som finns bland Miljöpartiets medlemmar om vad som ska hända med partiet när hon inte leder det längre nu när det går så bra med henne i toppen. Maria Wetterstrand kunde nämligen i år gå på julledigt som ledare för ett parti med imponerande 9,8 procent av väljarunderlaget. Hon har tillsammans med Peter Eriksson, i det närmaste fördubblat väljarstödet sedan valet 2006. Inte blir det lättare för partiets nästa språkrörspar om Wetterstrand fortsätter den popularitetstrend hon är inne i nu. Aftonbladet meddelar nämligen att Wetterstrand igen ökat sina siffror för förtroende. Nu har hela 52 procent av väljarna har förtroende för henne. Hon har därmed ökat med exempellösa 16 procent sedan mätningen förra året. Idag har bara statsminister Fredrik Reinfeldt, med sina 63 procent, emn högre förtroendesiffra. Men som Aftonbladet skriver så får Peter Eriksson ursäkta, det är Miljöpartiets superstar Maria Wetterstrand som drar upp siffrorna för Miljöpartiet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att MP är på väg att bli landets tredje största riksdagsparti frågar jag igen om det inte snart är dags att göra om Miljöpartiet till ett vanligt riksdagsparti med en alldeles vanligt partiledare. Eller ska man fortsätta att vara det alternativa riksdagspartiet som inte är troget andra ideal än de miljöpolitiska?

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Får det amerikanska folket sin sjukvårdsjulklapp av Barack Obama?

I morgonens Ekosändningar rapporterades att Barack Obamas tal till nationen i natt inte innehöll ett ord om den igår avslutade och misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn COP15. Istället stod den för Obama viktiga visionen om en statliga allmänna sjukvårdsreformen i centrum. Det återstår nu ett hårt och häktiskt politiskt arbete för att den inte enbart ska stanna vid just en vision. Obama har också för den skull till och med gjort en kompromiss som innebär att de statliga sjukvårdsmedlen inte får användas för aborter. Därmed fick han över de konservativa demokrater som dittills vägrat gå med på reformförslaget och en tillräckligt stor majortet så att det kunde godkännas av senatorerna i representanthuset. Men än är det inte färdigt. Obama måste få minst 60 av senatens 100 senatorer på sin sida för att säkra genomförandet i den slutliga röstningsomgången. Och nu är goda råd dyra för samtidigt som DN.se beskriver att Obama fått en viktig röst för sjukvårdsreformen genom senatorn Ben Nelson från Nebraska, som tidigare motsatt sig abortskrivningarna, skriver bloggen Det progressiva USA att det pågår en gräsrotsrevolt mot Obamas underlåtenhet gentemot högern. "I sjukvårdsfrågan, som skulle ha blivit Obamas stora inrikespolitiska triumf, har han och senaten nu gått med på att slänga ut allt som kunde ha förändrat det katastrofala amerikanska sjukvårdssystemet i en feg kapitulation till den demokratiska högern", konstaterar Lennart. Han förklarar att "Howard Dean, nestorn bland de progressiva krafterna inom partiet och legitimerad läkare, har gått ut i öppen revolt och han verkar få allt fler med sig, bl.a. fackföreningarna". Jag har tidigare beskrivit att det är många som riskerar att förlora på sjukvårdsreformen, även utöver kvinnorna i abortfrågan. Men demokraten Nelsons röst kan nu innebära att president Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska fråga kan gå till omröstning i senaten redan på julafton. Obama hoppas att kongressen antar hela reformen till årsskiftet. Det gör också stora delar av världen. Frågan är nu alltså om det amerikanska folket ska få ett sjukvårdssystem som liknar det vi i har Europa.

Andra bloggar: Det progressiva USA

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Health care, COP15, Howard Dean, Ben Nelson, Senaten, Fri abort

Hur påverkar Saab-nedläggningen väljarkåren - mer missnöjesröstning?

Också den här bloggen ska väl uppmärksamma det faktum att det inte gick att sälja Saab. "GM kunde ha gjort mycket mer", säger näringsminister Maud Olofsson i Aftonbladet. DN konstaterar att runt 8 000 arbeten försvinner i västsverige. "Vi måste med gemensamma krafter se hur vi kan hjälpa anställda, kommunen och regionen", säger Olofsson enligt Expressen. Och i Svd kan vi läsa om att "Rysk delägare stjälpte affären". Rapport meddelar dessutom att det var uppgifter från underrättelsetjänster som till slut fick GM att dra sig ur affären. Och om det nu var korkat att tro på den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg skulle vara den riddare som skulle rädda Saab och Trollhättan och det ändå gick åt skogen undrar jag hur man tänkte när lika eländigt lilla sportbilsföretaget Spyker dök upp som intressent av att köpa Saab och hela förlustverksamheten - som det verkar med ryska maffiapengar. Ja, inte vet jag. GM ville väl slippa arbetet och den kostnad som en nedläggning innebär medan regeringen i det längsta hoppades att katastrofen var en övergående mardröm. Men det gjorde den inte. Regeringen har därför fortfarande att hantera en katastrof ovanpå sjukförsäkringschabblet. Och dagens usla opinionssiffror för Moderaterna och alliansen gör ju att Saab-affären är som lök på laxen liksom. Vid det här laget måste man väl ändå utgå från nuvarande regeringskoalition inte kommer att vinna 2010 års val. Som jag tidigare flaggat för står alliansens hopp till att rödgrönt inte får egen majoritet. I så fall kan Reinfeldt kanske locka över Miljöpartiet. Alldeles säkert för att hindra Sverigedemokraterna från att få politiskt inflytande. Fast då gäller det för regeringskoalitionen att inte tappa så mycket att inte ens MP-mandaten räcker för att få majoritet. Risken är annars att det blir fritt fall för de Nya moderaterna. Och frågan är då vart rösterna tar vägen. Det är inte helt säkert att det hamnar hos rödgrönt. Snarare är det upplagt för ett visst missnöje. Det skulle inte vara bra. Vi måste se till att för en regeringsduglig regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det är mer viktigt än att just det blåa eller rödagröna laget vinner.

Andra bloggar: Kent Persson Rasmus liberal Karin Engdahl Generation Y Roger Jönsson Röda Malmö Flute tankar

Läs även andra bloggares åsikter om GM, Saab, Spyker, Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Sverigedemokraterna, Rödgrönt, Miljöpartiet

Fredrik Reinfeldt får nu hoppas på att rödgrönt inte få egen majoritet

Idag redovisar DN:se DN/Synovates att M får runt tre procent jämför med förra månaden, 26,7 procent mot 30,2. Moderaterna tappar alltså igen i en opinionsundersökning. Debatten om sjukförsäkringen anges som en orsak. Väljarna har reagerat mot alliansens reform rehabiliteringskedjan som bland annat innebär att svårt sjuka tvingats söka arbete, en effekt man nu försökt parera genom en ändring av lagen. Men trots de dåliga siffrorna för Moderaterna tror jag ändå att partiledaren Fredrik Reinfeldt idag lägger en teamaspekt på det hela och konstaterar att rödgrön allians fortfarande inte har egen majoritet och att Sverigedemokraterna är vågmästare med sina 5,3 procent. Alliansen bör vid det här laget på allvar räkna med att inte slå rödgrönt i valet 2010 och ha plan B i skarpt läge. Det innebär att Miljöpartiet fortfarande är nyckeln till politisk stabilitet också efter valet. Med MP får alliansen idag egen majoritet. Jag tror fortfarande att den omständigheten att ingen av blocken har egen majoritet och med ett nytt parti i riksdagen kommer att leda till en huggsexa om MP, för med Miljöpartiet, som idag får rekordhöga 9,8 procent, i koalitionen är alliansen alltså i vinnarläge. Folkpartiledaren Jan Björklunds invit till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är därför helt logisk. Särskilt mot bakgrund av att Miljöpartiet i grund och botten mer är ett resultatorienterat parti än ett ideologiskt bundet. Som sagt, om rödgrönt inte får egen majoritet tror jag mindre på att något av de borgerliga partierna byter sida än på att MP gör det. Det är dessutom lätt för MP att motivera åtgärden med att landet behöver en beslutsför regering, särskilt i skenet av att ett nytt riksdagsparti etablerar sig. Och minns att det var här ni först läste om den blågröna regeringen.

Andra bloggar Jonas Morian Peter Andersson Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Blågrön koalition, Valet 2010

Debatt om SD:s främlingsfientlighet saknar i sig opinionsbildande effekt

Jag konstaterade för ett par veckor sedan att det fungerat dåligt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Allt sedan Aftonbladet publicerade SD-ordförande Jimmie Åkessons debattartikel i oktober har hans parti gått som tåget för att i november nå upp till 7,2 procent i Sentio Recearch undersökning. I början av veckan konstaterade också SCB att Sverigedemokraterna sannolikt tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Enligt SCB:s undersökning har SD för partiet betryggande 5.1 procent av väljarna bakom sig. Det ser nu ut som om SD tar sig in i riksdagen. Många är experterna som förklarar Sverigedemokraternas nyvunna etablering som ett seriöst politiskt parti med den exponering medierna givet partiet under hösten. Idag skriver också Björn Johnson, statsvetare och forskaren vid Malmö högskola, att vi har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Johnson tar sin utgångspunkt i den "dagordningsfunktion" som medierna har. "Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Med den kunskapen och med hänsyn till facit kan vi i fortsättningen skruva ner de förväntningar på folkbildande effekt som en debatt har. I själva verket har den antagligen i sig liten betydelse för att förändra ett opinionsläge eller för att förhindra en oönskad utvecklig i till exempel en extrem riktning. Snarare behöver debatten syretillförsel från det verkliga livet för att frågorna ska kunna konkretiseras och därigenom få människor att ta ställning i någon riktning. Och med en rapportering om problem i invandrarfrågor samtidigt som det förs en invandrarkritisk offentlig debatt som på ett tydligt sätt legitimerar ett vi-och-dom-uttryck ger uppenbarligen ett negativt resultat - invandrarfientligheten får fästa. Jag tycker också att den Schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter är ytterligare ett exempel på det. I dagen Konflikt, med bland andra journalisten Dilsa Demirbag-Sten och skribenten Ozan Sunar, kunde man man nämligen höra om att frågan om minareter överhuvudtaget inte varit på den franska dagordningen innan den nu aktualiserades genom omröstningen om förbud mot minareter. Så är det inte längre. Det bör därför stå var och en klart att man måste tänka noga på hur man debattar och vad man vill uppnå samt i vilken övrig kontext detta görs. Och som situationen utvecklats sig har vi snart skiten inte bara i teve utan också i riksdagen - som ett brev på posten skulle jag förnumstigt säga, vilket jag också självklart gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Johnson, Dilsa Demirbag-Sten, Ozan Sunar, Sverigedemokraterna, Valet 2010

Barack Obamas sjukvårdsreform riskerar att stanna vid en vision

Ekot rapporterar dag att den amerikanska senaten röstade för att den planerade statliga allmänna sjukvårdsförsäkringen ska kunna användas för abort. Därmed gick man emot den kompromiss som president Barack Obama gjorde inför omröstningen i representanthuset och som innebar att han fick med sig de viktiga konservativa demokraterna i senaten. Genom att senaten nu sa nej till att abort ska uteslutas från sjukvårdsreformen som ersättningsbar behandling äventyras Obamas vision om en allmän statlig sjukvårdsförsäkring. Många menar att han nu inte kommer att ha de sextio nödvändiga senatsrösterna när hela reformen slutligen är föremål för ett avgörande. En sådan utgång skulle vara en inrikespolitisk katastrof för Obama. Sjukvårdsreformen var Obamas viktigaste fråga i valkampanjen. En förlust kan innebära en sådan prestigeförlust att Obama, som jag och andra tidigare spekulerat om, bara sitter en presidentperiod.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Statlig allmän sjukvårdsförsäkring, Abort, Senaten, Sjukvårdsreformen

Övriga medier ikapp 100 steg till - flera tror på tvåpartisystemet

Expressen rapporter idag om TV4:s uppgifter om att alliansens planerar att gå till val med en gemensam lista. Första steget är i praktiken taget genom att Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet redan har idag en gemensam partibeteckning "Allians för Sverige" registrerad. "Jag tycker att man ska göra det av offensiva skäl och visa på den borgliga styrkan", säger P J Anders Linder, ledarskribent på Svenska Dagbladet, till Expressen. Visst ser det idag ut som om att alliansen får svårt att vinna valet 2010. Koalitionen har hittills inte i någon väljarundersökning sedan valet 2006 haft egen majoritet. Och enligt de siffror som Skops redovisade igår sitter för dagen det blåa laget med 47,6 procent och det rödgröna med 47,3. Över dagens politiska verkligheten skuggar dessutom Sverigedemokraterna i en potentiell vågmästarroll som de flesta vill undvika. För att hindra ett parlamentariskt kaos och skapa en trovärdig riksdagsmajoritet efter valet 2010 har respektive block sänt inviter till delar av motståndarblocket. Mona Sahlin kan tänka sig samarbeta med Folkpartiet och Centerpartiet medan Jan Björklund bjudit in Miljöpartiet. Men den minnesgoda läsaren av den här bloggen har ju förut sett att jag spekulerat om att alliansen ifall den känner sig hotad och Kristdemokraterna ser ut att åka ur riksdagen sannolikt samlar sig under en gemensam lista. Om inte 2010, så 2014. Den dagen borgerligheten tar detta steg är det också slut på småpartiernas tyranni genom att vi i praktiken då har ett tvåpartisystem. Miljöpartiet kan till exempel inte längre självklart räkna med en hög politisk utdelning bara genom att, som Per Gahrton nyligen förklarade MP:s politik strategi, spela ut blocken mot varandra. Det gör istället att Sveriges riksdag kan bedriva en långsiktigt stabilare politik. Vi behöver heller inte längre oroa oss för att extremiska småpartier tillåts dominera den politiska agendan. Så mitt råd till borgarna är: gå ihop för Sveriges skull. Jag vill ha ett blått och ett rött lag. Fast för att vi i realiteten ska få en hållbar politisk situation krävs en konstitutionell förändring. Den som både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin nyligen ropat efter. De har varnat för de konsekvenser vårt proportionella valsystem får genom att mandaten delas på ett sätt mellan partierna så att det i praktiken blir näst intill omöjligt att bilda en regering, eller ens för en väljare att inför ett val kunna förutse hur en sådan skulle kunna komma att se ut. Många talar nu om majoritetsvalssystem, för den politiska stabilitetens skull. I ett sådant valsystem kan inte småpartier spela ut de större blocken mot varandra, för att i minoritetens namn vinna oproportionerliga fördelar.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö Peter Andersson med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Allians för Sverige, Tvåpartisystem, Alliansen, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, Per Gahrton