Långbloggen och messandet ska nu bort för att ge plats för microbloggen

Vad tror ni bloggenläsare om microbloggandet? Det är en ny trend som idag tas upp av Dagens Nyheters ekonomiredaktion. Märklig placering av artikeln. Men i dessa tider av finanskris är det väl högsta prioritet att också spara tecken. Vi ska alltså glömma långbloggen (t.ex. 100 steg till) för att satsa på en korsning mellan chatt och blogg, något som är ungefär som Facebooks statusruta. Det handlar om max 140 tecken. Jag tycker mig känna igen formatet från min mobils sms-funktion, som har något större omfång, och jag gillar att skicka sms. Det är alltid en utmaning att formulera sig kort och snyggt, men ända få fram så mycket budskap som möjligt. Men det rör - vid sidan av vardagsbudskap som " älskling jag köper mjölk" - i huvudsak av one-liners, precis som i statusrutan. Så kommer det också sannolikt att bli på de flesta microbloggarna, typ "...tycker det är kul att åka långfärdsskridskor…" eller varför inte "...ministern har fel jag tycker att vi borde skrota...". Jag skulle också kunna täcka mig att någon skriver "Jag gillar 'Lady Gagas" 'Just Dance' jättemycket…". De efterföljande punkterna symboliserar något slag argument för åsikten, typ "…för man mår så bra efteråt” eller ”…för att det kostar så mycket pengar” eller ”… för att det svänger så”. Det påminner helt klart om kommunikation med sms. Jag tror visst att microbloggande som ide kan bli efterfrågad, t.ex. av den som genast måste veta vilken färg det ska vara på strumporna eller vilken förrätt som gäller till lammstek. Microbloggen sägs dock mest vara designad för affärsvärlden. Jag har dock i nuläget svårt att inse varför Wallenberg, Ax:son Johnson och kungen eller deras underhuggare ska välja bort messandet. Kan man tänka sig ett mer direkt kommunikationsmedel? Knappast! Men kanske kan man ändå få oss att välja microbloggen för det går ju inte att sälja reklam i den personliga sms-trafiken. Det finns antagligen stora pengar att tjäna på att vi slutar messa och börjar microblogga.

Det blir Erik mot Magnus, men 100 steg till hoppas på salta bad och bandy

Magnus från Borås går ut först i kvällens Körslaget. Han platsar dock inte i min drömfinal. Där har vi Erik från Uddevalla och Hanna från Bollnäs. Jag tycker helt enkelt att deras körer är de bästa av de kvarvarande. Vi kan därför ha salta bad mot en svettig bandymatch att se fram emot. Men hur blir det på riktigt? Finns det andra sannolika finalvarianter? Sitter någon säker? Erik, alla gånger. En ung och ny stjärna med en röststark fanskara. EMD är väl just för dagen störst av alla hemmahopp i NRJ-genre. Men hur stor stjärna är egentligen Hanna? För 100 steg till var hon i det närmaste okänd till för bara några veckor sedan. Men kanske har Magnus inte varit tillräckligt i rampljuset under senare år för att locka röster. Kan han leva på gamla meriter? Han var ju för ett par år sedan otroligt het i Alcazar. Vi får se om ett gammalt kändisskap slår ett fräschare. Jag tror Magnus vinner den striden. Inte minst mot bakgrund av att hans inledning ikväll, som jag precis hörde, lät bra. Om ett par timmar vet vi vilka som körar i nästa veckas stora final. Som sagt - jag hoppas på Erik och Hanna, men tror att det blir Erik och Magnus. Detta är emellertid inget att lägga vikt vid. Chansen att jag skulle göra en korrekt analys av en tävling i ett underhållningsprogram i tv har visat sig vara mycket begränsad. Så den kritik jag fått på den punkten måste betraktas som berättigad. Men för tusan - fortsätt att granska. Annars vet man inget om vad bloggen tar vägen. Jag behöver allt ert stöd och er kloka vägledning så att jag skärper till mig i mina betraktelser av världen.

Skön reklamfilm om att parta på Östersjön och lite om tv4-dansen

100 steg till gillar verkligen Viking Lines smarta reklamkampanj som under en längre tid gått på tv: "Det kan bara hända på Viking Line" att vanligt människor som annars inte skulle träffa varandra gör just det under den galna östersjöfesten då tid och rum verkar upphöra. Vi får bl.a. se tandläkaren, snickaren, sekreteraren och städaren leva ut sina innersta önskningar under en weekend. Någon tillåts t.ex. vara Elvis. Jag tokhyllar de fina filmerna. Snyggt! Jag gillar särskilt den som gick mitt under kvällens "Let´s Dans" (klicka på filmarkiv och Hantverkare). Är det den kvinnliga vd:n som tillfälligt träffar en snickare? Underbar! För övrig har ingen hittills under kvällens dans imponerat. Inte ens Morgan Alling eller Laila Bagge har hållit måttet. Alling tappade bort sig typ från början till slut. Bagge sakande all energi och attityd. Det har verkligen varit en ljum och ointressant danskväll och då ska ni veta att jag laddat tungt inför kvällens övning, både med billigt italienskt rödvin (köpt lokalt) och billigt chips från Willy:s i Älvsjö (köpt lokalt). Kan sammanbrottet hänga ihop med den i inledningen av programledarna påannonserade influensan bland deltagarna. Vi får hoppas det för annars blir det inga roliga fredagar framöver. Kvaliteten suger just nu generellt. Men vi har ju Magdalena Graaf kvar (ser med en halvtimmes fördröjning på DVD). Kan hon rädda kvällen? Hur som helst kommer sannolikt alla utom George Cramne att dansa vidare in i nästa vecka. Gudarna var verkligen inte på hans sida den här gången. Hur är det egentligen med boxare och deras berömda fotarbeten (ni minns väl hur Ben Bolt tränade på detta)? Cramnes räddningen kan kanske ändå stavas Hasse Aro som ju faktiskt är ännu sämre. Men fansen till ”Efterlyst” sviker knappast. Aro sitter säker en vecka till.

En kanna Gin&Tonic på festen - din genoristet slår gästerna med häpnad

Jag har ju lovat att också den här veckan sätta upp en fördrink som Fredagsdrinken. Det får bli specialaren ”En karaff G&T”. Ska sanningen fram fungerar den mest alltid. Eller kanske inte så bra som måltidsdryck på jobbet, utan bättre på fritiden. Ställ bara så där självklart fram några kannor före, mitt under eller i slutet av festen. Alla kommer att slås av din gästfrihet samt bli jätteglada och känna sig superlyxigt behandlade eftersom var och en kan fylla på (eller avstå från det) efter behov. Jag har nu tagit fram vår särskilda G&T- karaff, men man måste inte använda keramik från gotländska Etelhem. Det går faktiskt bra med vilken kanna som helst. Den bör dock vara grön. I alla fall om drinken ska bli riktigt god. Blanda gin (Bombay Sapphire är bäst) och tonic (grape för den sötsugne) efter tycke och smak. Varför inte proportionen 1/4 gin och ¾ virke? Den krossade isen och skivade citronen ska redan finns i karaffen när du häller i drycken. Som en liten bonusinformation kan jag berätta att jag fick denna fördrink första gången i en sibirisk lägenhet uppe vid Nortull. Då bodde vi nästan längst ner i Barnängen på Söder. Det var buss 46 som tog oss till och från G&T-karaffen. Detta hände någon gång i mitten av 1990-talet. Jag tycker fortfarande är blandningen och formen för den är alldeles kanoners. Här är music av Blur som passar så perfekt till just Gin&Tonic. Låt aldrig kannan stå tom!

Velvet Underground - Andy Warhols megabetydelsefulla konstpopprojekt

Andy Warhol hittade sin poppojke i Lou Reed och satte upp konstprojektet Velvet Underground, bara som ytterligare en del av Factory. En verkstad för kreativitet med en betydelse för samtidskonsten som inte kan underskattas. Ni som känner er mindre uppdaterade kan börja skolningen på ett behagligare sätt genom att se filmen ”Factory Girl" som ju handlar om, tidigare här på bloggen nämnda, Edie Seadwick (på bilden Nico). På youtube finns en liten fantastisk film utlagd om möjlig mysfaktor i "Velvet Underground" en söndagsmorgon, förmodligen vilken som helst. Avslappnat! I början av 1980-talet presenterade Staffan Hildebrand i Filmen G gruppens sång "Venus in Furs". Jag antar att låten skulle utgöra en illustration av all upptänklig destruktivitet. Jag vill minnas att det var delar av Reeperbahn som spelade. De skapade också verkligen en dålig stämningen i filmen, en motpol till det goda. Men låten utgjorde också en slags vändpunkt. Efter den blev allt bättre. Jag tror nog att också "Heroin" skulle ha kunnat spela samma roll eller varför inte "I'm Waiting For The Man". Destruktivt in abnormum. Och faktiskt låter ju inte heller titeln "I'm Not A Young Man Anymore" så där himla rolig. Beskrivningen stämmer dessutom lite väl bra på 100 steg till. Sammantaget får nog konstateras att velvet var en samling allvarsamma ungdomar. Troligen var det en dålig ide att gå till dessa dysterkvistar med problem. Svaret på livets gåtor bestod antagligen mest i att ta mer knark. Inte så mycket mys trots allt. Men jag undrar hur världen skulle ha låtit utan Warhol och Velvet Underground. Mindre mystik, subtil och konstfull kanske.

100 steg till applåder delar av Alexander Bards liberala frihetsprojekt

I dag har Dagens Nyheter en betraktelse på ledarplats över Alexander Bards personliga liberala frihetsprojekt. Han är bland annat en del av nätverket Liberati. Håkan Boström (ny stjärna?) funderar. Bard är numera superradikal liberal i folkpartiets blåa färg. Jag kan också ställa mig bakom en hel del av hans politiska utgångspunkter. Vad han och jag tycker om fildelning bör ni bloggenläsare känna till. Jag gjorde ju klart det på förra bloggen. I den frågan har Bard och jag samsyn. Jag gillar dock inte hans inställning i fråga om dödshjälp eller elitism, men också jag, liksom uppenbarligen Machiavelli en gång gjorde, önskar att vi en gång för alla ska frigöra oss från den metafysiska förklaringsmodellen. Släng ut gud ur skolan. 100 steg till kan möjligen accepterar hans närvaro på historielektionerna. Att sedan vår rättstradition bygger på en kristen tradition förändrar inte synsättet. Vi har nu nått ett utvecklingsstadium där vi inte längre behöver låta oss luras av män som skrämmer till lydnad med att hänvisa till en makt större än vi kan förstå. Vi förstår ju! Vi vet att vi bara kan förlita till just oss själva och andra fysiska personer. Och när så mycket ont drabbat världen i olika gudars namn har jag svårt att ta till mig ett argument som utgår från att vi behöver en gudstro för att samhället inte ska utvecklas i en omänsklig teknokrati. Jag kan räkna upp flera religiöst styrda stater som är minst sagt oacceptabla på många sätt, inte minst för sin intoleranta inställning gentemot avvikelser. Människors förmåga att leva tillsammans i ett utvecklingsbejakande sammanhang i en tolerans har andra orsaker.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberati

Fildelning inget problem i Danmark - snart heller inte i Sverige

Danskarna är ett bekymmerslöst folk. Nu har man stannat vid att det strider mot dansk upphovsrätt att göra upphovsrättsskyddat material fritt tillgängligt. En domstols beslut tvingar därmed internetoperatörer i vårt grannland att blockera möjligheten för deras abonnenter att nå en känd svensk fildelningssajt. Konstigare än så är det inte på andra sidan sundet. En förutsättning för agerandet är dock att landets lagstiftning anpassats till den EG-rättsliga lagstiftningen (IPRED). Våra beslutsfattare är emellertid tveksamma till att göra gemensam sak med brödrafolket. I alla fall drar de ut på beslutsfattandet. Opinionen är nämligen minst sagt aggressiv. Den försvarar med näbbar och klor sin, enligt egen utsaga, självklara rätt att bli underhållen gratis. Vissa företrädare drar sig heller inte för rena personangrepp. 100 steg till tror ändå att våra politiker när det verkligen gäller står där rakryggad i snålblåsten. Snart har också vi därför en EG-rättsligt anpassad upphovsrättslig lagstiftning. Vi har ju trots allt en modern statsbyggnad som skyddar människor från att bli bestulna. Bara bananrepubliker tillåter anarki t.ex. i fråga om äganderätten. När väl folket tagit sitt förnuft till fånga kan också våra internetoperatörer göra som sina nordiska kollegor och verkar för att parasiterandet upphör. I Sverige vässar företrädarna för skivbolagen (IFPI) just i dagarna klorna.

Obama räds inte den amerikanska skammen och fixar kanske orgasmen

100 steg till är den förste att erkänna att jag inte trodde att USA:s nye president Barack Obama skulle kunna leva upp till sitt löfte från i höstas om att stänga fängelset i Guantánamo. Möjligen skulle det kunna ske om många år. Framförallt för att USA därmed skulle få allvarliga problem med trovärdigheten. Jag menar, ska Obama bara öppna dörrarna och släppa loss guantánamofångarna - som om inget hänt? Tror inte det jag. Det är ju som att medge att flertalet nog suttit helt grundlöst. Men precis den situationen har vi nu. Sannolikt kan vi därför nu se fram emot komplicerade skadeståndsprocesser som med alla säkerhet drar USA djupt ned i smutsen. För administrationen skulle det säkert smaka med en förlikning. Kan verkligen Obama komma så lindrigt undan? Jag skulle tro att det är nödvändigheten av t.ex. den typen av politiska avvägningar som lett till att den ursprungliga tidplanen förlängts. Först skulle fängelset bommas igen redan senast 100 dagar efter presidentens installation i måndags. Denna ambition har alltså nyanserats. "Lägret 'ska stängas så fort det är praktiskt möjligt, och inte senare än ett år efter" /dagens/ "order'", låter det nu från Vita Huset. Sedan har vi de olika svårigheterna med fångarnas återanpassning. Hur ska denna gå till? Fångarna är i svårt fysiskt och, kanske än värre, psykiskt skick. "De är märkta för livet och har väldigt svårt att komma tillbaka till ett normalt liv. De kan få psykiska problem, sömnsvårigheter, oro och återkommande skräckbilder, säger författaren Gösta Hultén som skrev en bok tillsammans med tidgare i Guantánamo fängslade svensken. Ytterligare ett problem är att få av fångarnas ursprungsländer vill ha med dem att göra. Att beskriva hela situationen som pinsam är en underdrift. Men Obama kör på. Kanske är han ändå ledaren som vågar förändra. Kanske på alla fronter. Eller som en bloggenläsare kommenterade bloggen om den klasslösa orgasmen: "Vi får hoppas på Obama" - ""Yes we can".

Läs även andra bloggares åsikter om Guantánamo, Barack Obama, Orgasm

Ny bild av Machiavelli - en demokrat som skulle ha älskat bloggosfären

Machiavellis bok "Republiken: Diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius" anmäls idag i Dagens Nyheter av Carl Rudbeck under rubriken "Folket ska vaka över friheten". Denna medeltida text har inte tidigare funnits på svenska. Vi får nu ta del av en bok som ger en ny bild av Machiavelli. Om klassikern "Fursten" är en handbok för att osentimentalt behålla en politisk makt är uppföljaren "Republiken" en om att kontrollera makten. Machiavelli varnar för den maktfullkomliga politikern som inget annat vill än att gynna just sig själv. För denne är samhällets utveckling i övrigt av sekundärt intresse. Rudbeck konstaterar att vi nu får veta mer om hur Machiavelli tänkte om politikens innehåll. "Hur ser den goda staten ut? Vilka institutioner behövs för att garantera dess fortbestånd? Hur ska man hindra att staten korrumperas?" Min bedömning är att Machiavelli skulle trivas i dagens medieklimat. Hans bästa motmedel mot stagnation är nämligen en ständigt pågående het debatt. Hur fragmentiserande nu än bloggosfären är så finns det få möjligheter för makthavare att komma undan med inkompetens och handlande i egenintresse. Allt är öppet för kritik. Medlet för att göra den offentlig och därigenom bygga upp en opinion har demokratiserats. För den som har tillgång till en uppkopplad dator är det bara att ”lägga ut” texten. Nästan vem som helst utgör därför ett hot mot den politiska och ekonomiska stabiliteten. Minns mobben om signalspaning och försöken att stoppa fildelning. Beslutsfattarna vet inte riktigt hur de ska hantera upprördheten. Likaså har folket in på bara kroppen klätt av författaren Liza Marklund. Så till den grad att man på P1:s Nya vågen idag ifrågasatte hennes politiska projekt. 100 steg till har ju tidigare bl.a. mot denna bakgrund lite sådär för mig själv undrat varför ingen dragit ur sladden till Internet. Kan någon därute i cyberrymden förklara passiviteten? Är det så att det inte finns någons supersladd? Hur som helst tycker jag det mest spännande med detta nya verk som presenteras av Rudbeck är just att vi får möta den demokratiskt sinnade Machiavelli som var 100 procent sekulariserad. Han som i hastigheten passade på att anklaga kristendomen som skyldigt till det splittrade Italien. Dess fokusering på livet efter detta världsliga gav utrymme för de mindre nogräknade att roffa åt sig fördelar. Att vända andra kinden till verkar inte gälla för honom. Vad vi istället får förstå är att det goda samhället aldrig kan lämnas obevakat. Det finns ständigt någon där beredd att utnyttja ett tillfälle att sko sig. En fråga som även idag bör vara högt upp på alla länders dagordning och skyndsamt bör föras upp på den italienska med tanke på den aktuella diskussionen om maffians söndring av landet. Machiavelli - en man av 1500-talet? Nej - en man av idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Machiavelli

The Smiths var ett jäkligt skönt band men kanske var väl allvarligt ibland

100 steg till gjorde rekryten 1983/84 på nu nedlagda I 14 i Gävle. Det var en underbar tid. Hjärnan hade lämnats vid grindarna. Bara varje veckas torsdagsutgång kändes viktig. Det var ju också så fint ordnat att det fanns en sjuksköterskeutbildning i stan. Slump? Tänk på att jag är uppväxt i en annan tid. Mellan partyna och krigsträningen pågick annan verksamhet, bl.a. en del tv-tittande. Men vi pratar nu om tiden före MTV, då man fick hålla till godo med det som bjöds av statstelevisionen. Det var dock inte alltid fy skam. Jag minns t.ex. pop-tv-klassikern ”The Tube” som visade det nya. Vi satt i våra våra logiments våningssängar och fick oss presenterades band som ”The Smiths”. Hua vad stort det var. Första gången jag såg innovationen handlade det om "This Charming Man". Den köptes så fort jag kunde, varpå singlarna "Hand In Glove" och "What Difference Does It Make?" också snart kompletterade skivsamlingen. Satan vad bra! Den senare har en särskild historia gällande konvolutet. The coverstar Terence Stamp ville inte pryda omslaget "holding a chloroform pad". Därför drogs första upplagan in och ersattes med en bild av sångaren Morrissey hållande ett glas mjölk. Jag har den ursprungliga. Visst var ”The Smiths” och kanske framförallt Morrissey annorlunda. Jag minns t.ex. ett omslag på NME när han citerades med ett uttalande om Margreth Thatcher som rimmade illa med bandets image om peace, love and understanding. En annan detalj berättade Billy Bragg sist han spelade i Stockholm. Det var tydligen jävligt kallt i Morrissey’s hus i Manchester under en nyårsfest. Han vägrar visst att använda el. Här har vi alltså en miljöfundamentalist. För Bragg stannade pk:nivån någonstans innan frosten. Och undra vad hardcorevegetarianen bjöd på till nyårssupén. Sparris funkar ju alltid och känns faktiskt nyårigt. Hur som helst är ”The Smiths” en av historiens mer betydelsefulla popgrupper. Mest för den tokavslappnad attityd i musiken och sången. Även om texter ofta berör de lägre klassernas vardagsproblem, och många gånger är aggressiva, är analyserna ibland något naiva, men vem bryr om såna detaljer i den stora tomheten. Och jag tycker att Morrissey's solokarriär är ok.

Läs även andra bloggares åsikter om Morrissey, The Smiths

Orgasmerna står som spön i backen i Djursholm, på Östermalm ....

Vem var det som sa att pengar inte är allt? Vem sa att det finns andra värden än pengar? Inte 100 steg till! Så mycket materialistiskt övertygad person som jag kan knappast dras upp ur den dy jag lever i. Jag har alltid hävdat att bara de med mycket kapital kan kosta på sig meningslösa floskler om vägen till lycka. Peter Wallenberg, Antonia Ax:son Johnson och kungen you namn it, alla har de åtminstone tre saker gemensamt. En massa pengar som de ärvt och, visar det sig, supersex. Det senare faktiskt mest jämt. Metro rapporterar nämligen idag att orgasmerna står som spön i backen bland de rika. I alla fall ur ett kvantitativt perspektiv. Hur det är med den saken i varje enskilt fall får utredas kvalitativt. Men de förmögnas svar på frågor om sitt sexliv visar att de statistikiskt sett har långt fler orgasmer än oss dödliga. Med den kunskapen kan jag numera riktigt se framför mig hur invånarna i Djursholm, på Östermalm och i Skanör som giraffer på skakiga ben vacklar fram i ett själsligt och köttsligt rus medan vi andra varje morgon i vår osexighet vaknar likt amöbor fortfarande trötta efter ännu en natt i svettigt ångest över de räkningar som snart ska betalas. Jag undrar hur länge det skulle vara en väl förborgad hemlighet att det finns en alternativ livsstil. För alltid antar jag. Ni kan ju tänka er hur det nu blir. Alla vi fattiglappar kommer att kräva vår självklara rätt till lika bra sexliv, nu när vi vet vad som krävs. Fram med pengarna så ordnar vi alla vår egen lycka. Så funkar det!

Läs även andra bloggares åsikter om Orgasm, Medelklass, Överklass

Anders Isaksson, en politisk tänkare - tack för all inspiration

100 steg till uppmärksammar och beklagar journalisten Anders Isakssons bortgång. Hans senaste uppdragsgivare Dagens Nyheter berättar idag att Isaksson avled igår. Där har han under flera år varit politisk kommentator. Den sista publicerade kommentaren har rubriken "Vägen ur krisen". I artikeln pekas på den inom politiken inneboende lusten att förklara vad som bör göras "utan ett ord om hur" det ska ske. Jag har under åren tyckt att Isaksson alltid rakryggad i välfärdsbyggets tjänst, med en politisk obundenhet, levererat lösningarna för och intressanta tankekonstruktioner kring olika välfärdsproblem. Ofta genom insiktsfulla och ibland självklara tillämpningar av teoretiska modeller. Han verkade också under en spännande tid med ekonomiskt politiskt paradigmskifte. Jag har ett personligt minne av honom från när han i en debatt med Göran Greider på 1990-talets mitt oretoriskt frågade auditoriet varför så mycket pengar som betalas in till staten inte räcker för att klara det gemensamma åtagandet? Vart tar pengarna vägen? Än idag har jag inte sett någon redovisning. Anders Isaksson lämnar många texter efter sig. De kommer att hålla honom levande under en mycket lång tid. Tack för all inspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Isaksson, Politisk kommentator

Hur är det man brukar säga - äpplet faller inte långt ifrån trädet?

Någon här hemma var uppe och stökade inatt sedan en kräksjuka gjort sig påmind. Klanen kände sig därför lite så där idag, vilket naturligtvis ledde till att våra ambitiösa planer för dagen gick i stöpet. Det fick bli tv. Tur i oturen var väl det nu när det gavs tillfälle att se klassikern "E.T.". Att det var ogjort hänger troligen samman med att jag kategoriserade den som en barnfilm vid premiären 1982. Man trodde sig vara en tung tänkande människa vid den tiden med glasklara rätta uppfattningar om vad som är bra och dåligt. Men sån superhöjdare! Så fint Steven Spielberg behandlade det evigt aktuella temat kärlek och vänskap. Och det slog mig att det sannolikt är just den kvaliteten - känslan för de stora frågorna - som gjort att så många av hans tidiga filmer fortfarande står sig. När som helst ser i alla fall jag med glädje t.ex. både "Hajen" och "Närkontakt av tredje graden"? Filmer som egentligen borde ha löjets skimmer över sig, inte minst med hänvisning till senare årtiondens teknikutveckling. 100 steg till drar dock inte mer i den tråden utan fokusera istället skådespelerskan Drew Barrymore. Hon gjorde som sexåring en lysande rollgestaltning i E.T. Fast hon är nästan alltid perfekt när det ska till att spelas in film. Hon äger åtminstone mitt synfält. Och som vi satt och trollbands uppkom frågan om hennes bakgrund. Jag hade liksom för mig att hon kommer från en skådespelarfamilj. En snabb koll i Wikipedia visar att det är så (tack för att sajten finns). Farfadern John Barrymore växte upp i en philadelphisk teaterfamilj. Han blev legendarisk, bl.a. för en gestaltning av Dr Jekyll och Mr Hyde. Och John Barrymore hade en profil som hjälpte honom att överlevde ljudfilmens inträde. För Drews far John Drew Barrymore handlade det dock mest om skitfilm och missbruk. Han var född i Beverly Hills och gjorde filmer som "Roma Contro Roma/War of the Zombies". Sina sista decennium tillbringade han under eremitiska förhållanden i den kaliforniska öknen. Det var nog en del kvasireligiositet och blossande. Med denna bakgrund är det lättare att förstå Drews tidiga missbruksproblematik. Redan som tolvåring blev hon inskriven på behandlingshem av sin mamma Jadi Barrymore. Drew har kommenterat sin uppväxt med att hennes ”far var knarkare och alkoholist i 30 år. Trevlig kombination, va? Sånt föder dåligt beteende /.../ Det var svårt för mig att växa upp med. Det var kaotiskt och skrämmande." Jag hittade också farmor Doleres Costello (på bilden tillsammans med farfadern - halvstiligt par). En av de största stumfilmsstjärnorna och till utseende inte helt olik sondottern. Tror ni att det även idag görs såna här familjer? Som ni kanske förstår är jag lite specialintresserad av familjer med betydelsefull historia och jag har för avsikt att snart återkomma med en annan av USA:s ur den synvinkeln mer intressantare. Sedgwick's är inte vilken kattskit som helst. Dess medlem Edie ska t.o.m. vara den omsjungna i "Just Like A Women".

Läs även andra bloggares åsikter om Drew Barrymore

Robert Wells anklagad för proffsdopning i TV4:s Körslaget - och bäst

Nu växlar 100 steg till över till nästa dokusopa. Det är ju lördag och tv-kväll med familjen. För första gången valde vi bort Stjärnorna på slottet. Kerstin Dellert känns inte så jättespännande. Men det gör däremot alla i Körslaget. På tapeten nu är dock frågan om det är orättvist att Robert Weels får vara med i tävlingen? Det tycker min kamrat i Uddevalla. "Det är ju Wells jobb att hålla på med körer", muttras det. Jag kan hålla med, men samtidigt ska vi vara medvetna om att Uddevalla har sina egna intressen att värna om. Stadens representant snyggerik håller ju fortfarande ställningarna. Och det går lysande. Kul att se att man kan nå en sådan utveckling på bara ett år. Killen var ju på väg att hoppa av Idol. Vad är han nu? En av landets mest säljande skivartister. Respekt! Jag sörjer dock att Nanne fick lämna. Detta med kör och rock är ju liksom hennes rätta element. Det kunde man snabbt se. Hon är dessutom tydligen från Hägersten. Söderort - bara en sådan sak. Respekt igen! Men över till huvudfrågan. Vad tycker ni? Borde Wells stängas av för typ proffsdopning? 100 steg till är i alla fall tokimpad av kvaliteten i hans kör. Han vinner tävlingen. Och den bäste ska ju alltid vinna, eller?

100 steg till satsar om - nu på Morgan Alling och lyssnar på "No stress"

Förra veckan passade 100 steg till på att fethylla Kitty Jutbring. Jag höll henne som en av favoriterna till slutsegern i 2009 års "Let's Dance". Det visade sig dock snabbt att det saknades något hos henne både vad gäller takt och känsla. Särskilt för musiken, men kanske också i övrigt. Jutbring kunde liksom inte ta till sig leken. Istället spred hon sura kommenterar efter de mindre fördelaktiga domaromdömena. Nu såg jag inte gårdagens spektakel. För mig var det räkor och vitt vin, till en trevlig och hög ljudnivå, hos våra kamrater några kvarter bort från oss här i Örby. Men av rapporterna att döma gjorde Jutbring en slät och pinsam figur. Sällan ska en sämre dansare och attityd ha skådats i svensk underhållningsbransch. Bloggen får nog ta sin hand ifrån Jutbring, inte minst om det ligger något i domarguden Dermot Clemingers analys i Aftonbladet. "Hennes attityd suger. Efter andra programmet undrar jag om hon är dum i huvudet eller låtsas att hon inte riktigt förstår det här programmet". En krönikör undrar i samma tidning om Jutbring har en skruv lös. Jutbring försvarar sig så gott hon kan. "Jag anstränger ihjäl mig. Jag har tränat så jävla mycket, fem timmar om dagen." Frågan blir då hur prestationen kan vara så genomusel? Fyra ettor! Har detta setts tidigare i programmets historia? Nervositet och koncentrationssvårigheter? Kanske ändå inte så mycket är sant av det som berättats för i Media (P1) idag beskriver hon sin förvåning över den nära bevakningen av henne i "Let's Dance". Fast egentligen ett, mot bakgrund av den tv-räv hon nu får betraktas som, märkligt och halvkorkat uttalande. Jag såg dessutom själv i första avsnittet att hon surna till reellt och har träben. Lite sanning ligger det nog i påståendena om kapaciteten. Hur som helst är ju Jutbring nu med mest överallt. Syretillförseln är därför tillräckligt för överlevnad i showbiz. Och hur ser den kortsiktiga prognosen ut för Kitty? Antagligen alldeles utmärkt. Det kommer de många fansen att se till. Och många måste de vara för hon är ju trots allt kvar i tävlingen. Jag lägger i fortsättningen emellertid mitt känsloliv i danstävlingen på Morgan Alling. Avslutningsvis ges möjlighet för er att känna samma lyckorus som jag idag gjorde på hemvägen från tennisen när Laurent Wolf drog igång sin "No Stress" på radio NRJ: " I dont want work today" dundrande ur Toyotan.