Jag har under en längre tid påstått att Miljöpartiets uppgång i olika opinionsundersökningar under det senaste året enbart ska knytas till språkröret Maria Wetterstrand. Att hennes popularitet dragit med sig partiet. I en diskussion i en postning nedan har en kommentatör i motsats till det hävdat att det i första hand är partiets kursändringar i olika politiska frågor som orsakat att partiet på kort tid gått från att vara en femprocentig lilleplutt till att tvåsiffrig jätte – nu tredje största parti i riksdagen om man får tro undersökningsföretagen. Framförallt skulle det vara partiets omsvängning i fråga om Europeiska Unionen som påverkat opinionsläget. Miljöpartiet har numera slopat kravet på utträde EU. Även den mjukare inställningen till kärnkraften kan ha gjort Miljöpartiet valbart i bredare grupper. Alltså skulle det vara sakpolitiken och inte Wetterstrands person som är av betydelse. Och jag fick idag anledning att överväga saken ytterligare sedan Dagens Nyheter presenterar uppgifter om att den popularitet som vänsterpartiledaren Lars Ohly numera röner inte smittar av sig på hans parti. Både Maria Wetterstrand och Lars Ohly har alltså personliga framgångar men deras partier är olika framgångsrika. Jag kan också se en skillnad i deras sätt att agera. Medan Ohly pratar om den politik partiet faktiskt går till val på har Wetterstrand getts en profil, vilket också Sofia Nerbrand nyligen påpekade på Brännpunk i Svenska Dagbladet, att förespråka en annan politik än den Rödgrönt skjutit fram. I Wetterstrands person speglas ingen återställarpolitik, utan hon framställs som liberal. Frågan blir då om vi ska se Miljöpartiet som ett närmast anarkosyndikalistiskt frihetligt alternativ med grön vinkel som hyllar individens fri- och rättigheter framför kollektivet eller som ett rödgrönt parti som vill ha högre skatter och offentligt utförande av välfärdstjänster för att vinna stordriftseffekter? Det är det svårt att säga något säkert om. Men Expressen konstaterar idag att Miljöpartiet nog gör bäst i att inte avslöja sin politik. Tidningen syftar på bland de latmaskförslag om arbetstidsförkortning och friår som den strävsamma och moraliska medelklassen inte i första taget applåderar. Så då konstaterar jag att hon bör fortsätta lansera sin latteliberalism och tala mindre om partiets och den rödgröna koalitionens politiska plattform för regeringsbildning - i alla fall om MP vill vara stort och starkt. Annars riskerar hon att råka ut för den Ohlyska sanningen – att båda vara poppis och klarspråkig angående impopulär politik är ingen vinnande formel. Leveransen då? Det löser Wetterström på sedvanligt vis genom att hänvisa till det parlamentariska kryphålet - det vill säga att man inte fick kollektivt gehör för latteliberalismen.Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Valet 2010, Parlamentariska kryphålet, Ohlyiska sanningen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar