Om stängda dörrar och neddragna gardiner hemma och på Internet

Radioprogrammet Konflikt i P1 summerade på morgonen den debatt om integritet på Internet som härjat underground under flera år och som intensifierades under 2008-års FRA-debatt för att slutligen mainstreamat explodera under det precis avslutade EU-valet. Internetpionjären Jan-Erik Fiske förklarade att det var ett nytt paradigm som orsakade att Piratpartiet röstades in i Europaparlamentet. Häromdagen kunde vi dessutom läsa om hur det är bekräftat att partiets väljare framförallt fanns bland yngre män. Jan-Erik Fiske menar att politikerna inte har förstått det nya samhället och förhållningssätt som växt fram i takt med att Internet utvecklats. Att många lever stora delar av sina liv på Internet och därför anser att piraterna behövs för att bevaka deras intressen. Politikerna har, enligt Fiske, gjort sig skyldiga till ett svek mot dem genom att införa integritetsinskränkande åtgärder som exempelvis FRA och IPRED. Han hävdar att man måste ha samma möjlighet att stänga dörren om sig eller dra för gardinerna när man är på nätet som i sin hemmiljö. För att råda bot på detta säljer Jan-Erik Fiske, genom sitt företag Relakks, en Internettjänst som gör det omöjligt att spåra användarna. "Utan anonymisering och kryptering är alla Dina aktiviteter på Internet möjliga att spåra och kartlägga av en rad aktörer, till exempel de olika webplatser du besöker och din Internetleverantör, men även olika myndigheter och organisationer", skriver han på företagets sajt. Jag har på bloggen tidigare varit kritisk till detta kompromisslösa krav på anonymitet. Då tog jag bland annat upp nätmobbningen som ett stort problem. Den kan inte stoppas om mobbarna tillåts verka i det okända. Men också utifrån allas vårt kollektiva intresse är det naivt att tro att nätet kan släppas fritt. Alla på nätet har inte goda avsikter. Där finns mörkermän av olik slag. Och när man från PP:s sida säger att kravet på integritet inte är förhandlingsbart och argumenterar utifrån ett medborgarrättsligt perspektiv undrar jag hur man vill garantera fortbeståndet av vårt demokratiska samhälle. Det beskriver aldrig Falkvinge, Engström, Fiske och andra nätmedborgarrättskämpar. Jag tycker däremot att Säpos generaldirektör Anders Danielsson gav en nyanserad bild över de nödvändiga avvägningar som behöver göras för att garantera demokratin och att det överhuvudtaget framöver finns ett Internet kvar att driva integritetspolitik kring. De presenterade han lite senare i Ekots Lördagsintervju. Alltså idag två intressant program på radion.

Läs även andra bloggares åsikter om Nätintegritet, Integritet, Säpo, Piratpartiet, Demokrati, PP, FRA, IPRED, P1 Konflikt

De återuppväckte alternativscenen - det intellektuella Pixies från Boston

I helgen var det pop- och rockfestival här i huvudstaden. På Where The Action Is har världsstjärnorna kommit i kluster i dagarna två. Naturligtvis i hällande regn, för varför skulle det ha varit annorlunda vänder uppe vid universitetet än i övriga Sverige. Själv var jag inte där. Jag hamnade på sextioårskalas långt ut i den regniga Knivstabushen. Men jag hade inte gått på festival även om jag inte varit bortbjuden. Min ålder tillåter inte den typen av eskapader. Fast det var nog en hel del på plats för att se storheter som Neil Young, Pretenders, Nick Cave och inte minst mina gamla hjältar Pixies - giganterna som vår saliga boxer namngavs efter. Gruppen var frontmannen Frank Black's lekstuga (t.v. på bilden). För mig utgör bandet länken mellan den amerikanska punken och grungen. Jag minns att jag i slutet på 1980-talet tog mig till Musikörat i Uppsala för att köpa plattan av den där, som jag trodde, Schweiziska punkorkestern med ett spädbarn på omslaget (det där känner jag igen från senare). Pixies var och är från Boston, den intellektuella staden. Det blixtrade om dem. Och kanske har första fullängdaren Surfur Rosa & Come On Pilgrim det snyggaste konvolutet någonsin? Hoppas att Pixies levererade på Stockholmsfestivalen i gammal god anda. Men jag har svårt att tro att de orkar skapa samma magi som i London 1988 på Town and Country Club. Den spelningen filmades och är en av den bästa konsertfilmen jag sett - explosiv punkmusik från icke-schweizare. Vad jag önskar jag sett Pixies då det begav sig och kunnat få uppleva det viktigaste som hände på 1980-talet. Långt mer betydelsefull än en den gotiske halvpretentiöse Nick Cave, som jag gäspat till några gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om Where The Action Is, Pixies, Nick Cave

Fredagsdrinken - till ett tungt kraftigt klimatpåverkat sinne

På ekots sexnyheter sa de att det på vissa platser i Sverige meterologiskt sett i år ännu, den 12 juni 2009, inte har varit sommar. På några hemska ställen har medeltemperaturen alltså inte varit över tio grader. Jag vill inte veta namnen på de orter där detta helvete utspelats. Och även om det akademiskt sett är sommar hos oss i Stockholmsförorten Örby påverkar vädret mig inte positivt. Vi har den kallaste jävla sommaren på 50 år. Regn och åter regn gör mig bara djupt deprimerad. Ni kan inte förstå hur mycket jag hatar det här landets klimat. I år tänker jag också kvantifiera eländet, eller rättare sagt se i vilken utsträckning livet för mig är en icke-njutning. Jag ska räkna hur många behagliga helger vi får på terrassen. Hittills har det varit en, men den gången tvingade kvällskylan in oss redan vid halv nio - då solen försvunnit totti. Den här helgen noteras alltså inte. Det är så deppigt att jag tar och super ner mig. När jag är på det humöret brukar jag blanda några Bloody Mary's. För varje drink behöver du en sexa vodka, några stänk worcestersås, salt, pepparcitron, några stänk tabascotomatjuice. Ta lagom av allt, typ en nypa av varje krydda. Du får skruva till den som du vill ha den. Det tar många år att för den rätt men någon gång når du ända fram. Skaka vodkan, såserna och kryddorna i din glasshaker tillsammans med några isbitar. Fyll upp med tomatjuice och ett par iskuber i ett highballglas. Garnera med en sellerikvist om du gillar selleri och vill känna dig lite nyttig. Det vill du kanske någon annan kväll.

Först får vi hitta de starka namnen - sen kan vi fundera över politiken

Resultatet i det precis avslutade EU-valet har gett många svar på hur framtidens politiska arbeta ska utformas för röstmaximering. Och särskilt det Socialdemokratiska partiet är riktigt stukat efter sitt misslyckanade och i akut behov av bra tips på lämpligt förändringsarbete, ja jag vet inte för vilken gång i ordningen? Men medan S-märkte Haningepolitikern Robert Nord efterlyser bättre politik om jobben och skolan och S-riksdagsmannen Håkan Juholt ordinerar mer rättvisepolitik tror jag att Dagens Nyheter har mer korn på sanningen när man idag rekommenderar förlorarpartierna att i fortsättningen nominera starkare personer. Inte minst mot bakgrund av att personkryssen har ändrat flera partiers vallistor och att så många som hälften av FP-väljarna kryssade Marit Paulsen. Min analys på valnatten var dessutom i linje med detta att Marit Paulsen i egen person stod för partiets magnifika framgång och att hennes framgång därför var valdagens utropstecken. Men även om jag menar att det är sekundärt måste ändå partierna hitta sin nya politik. I den delen bör man följa S-opinionsbildarna Katrine Kielos, från Aftonbladet, och Nisha Basare, från Tidskriften Arena, uppmaning att söka folkets vilja. Det som också var min huvudpoäng igår när jag beskrev det av Obama inspirerade interaktiva systemet Politiskt engagemang 2.0, om microengagemang. Så det som gäller i framtiden är först att hitta starka personligheter sen att finna de frågor som människor förstår och som berör. Kan det vara så svårt? Att det kommer att leda till ett litet parlamentariskt helvete är en annan sak. Vad vi ska göra med alla karismatiska parlamentarikers med personliga mandat och olika agendor får jag fundera över i en annan postning.

Läs även andra bloggares åsikter om Politiskt engagemang 2.0, Microengagemang, Socialdemokraterna, Personval, Systemkramande

Politiskt engagemang 2.0 något för S istället för trött rättviseretorik?

Christian Engström från Piratpartiet förklarade igår i Aktuellt att “Ett parti är ett medel för att uppnå ett mål. Partiet är inget självändamål i sig”. Med andra ord är ett parti livsdugligt så länge det inte har uppnått sina mål och det finns anhängare till dem. Detta stämmer också överens med gängse organisationsteori, berättar lobbyisten. Han förklarar att man brukar ha den danska motståndsrörelsen under andra världskriget som exempel. Rörelsen upphörde inte vid befrielsen 1945 utan motståndsmännen omformade den till en dansk kulturförening. Inte heller är ett förvaltande mål en vinnande strategi. Förvaltning förväntas ett seriöst parti ta ansvar för (jfr. Arena 25/8). Med både teori och empiri i ryggen kan man alltså slå fast att det Socialdemokratiska partiet ska upphöra den dag välfärden är fullt utbyggd eller åtminstone skaffa sig nya attraktiva mål. Nu är de flesta partiers mål, utifrån uppföljningsfaktorn, illa satta. Därför är det nästan alltid omöjligt att säkert säga att ett partis mål är uppfyllt, så också i detta fall. Men jag tar mig ändå friheten att konstatera att Sverige har ett välfärdsystem som det mest slipas på i kanterna. Inga nya stora reformer kommer sannolikt att sjösättas. Vi får leva med de vi har, som till exempel vård, skola och omsorg (lyssna på socialdemokraten Hans Dahlgren i dagens Studio Ett som pratar, kanske i egen sak men inte desto mindre sant, om okonstruktivt systemkramande). Men detta har inte påverkat Socialdemokraterna ett endaste dugg utan man står nu kvar på barrikaden med i huvudsak samma rättviseretorik i plakatformat med utgångspunkt från den klasskamp som formulerades av August Palm någon gång under förr förra seklet, forfarande aktuell men idag uppenbart oattraktiv utformad. Socialdemokraterna har tvärtemot EU-valets vinnare Miljöpartiet, Folkpartiet och Piratpartiet inte kundanpassat sin politik. Kanske kan Mona Sahlins ansats förra hösten till att skapa en starkare allians med Miljöpartiet ses som ett försök att bygga nytt. Men den planen sprack på grund av interna motsättningar i hennes parti. Kvar är istället väldigt trötta socialdemokrater. Mot denna bakgrund måste jag säga att jag oreserverat tar till mig Christian Engströms utsaga. Ett parti är ett medel för att uppnå ett mål. Saknas giltigt mål måste partiet bort. Därför gäller det nu för socialdemokratin att tänka till. SSU:s ordförande Jytte Guteland gör det, men fokuserar bara på integritetsfrågorna. Det krävs större grabbatag. Men det handlar också om att hitta de bästa metoderna för att fånga upp de rätta politiska frågorna. Nyckelordet är lyhördhet. Kommunikationsbyrån JMW frågade i höstas vilket politiskt parti som först ska låta sig inspireras av Obama och börja arbeta med Politiskt engagemang 2.0. "De politiska partierna måste förändra sin syn på medlemskap och engagemang. Inspireras av Obama! Ta till vara microengagemang i tid och frågor. Då kommer det politiska engagemanget 2.0 växa fram", menar Björn Mellstrand på JMW. Piratpartiets fråga damp ned i huvudet på Rickard Falkvinge. Det kommer inte att hända Mona Sahlin, så logga genast in och börja microengagemanget. (Grafen är hämtad från JMW.)

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Mona Sahlin, Microengagemang, Politiskt engagemang 2.0, JMV, SAP, Dialogpolitik

Piratpartiets framtid ligger knappast i fildelningen - utan i patenträtten

Det var med en gäspning jag mottog nyheten om att piratdomaren kanske inte var jävig när han dömde i The Pirate Bay-målet. I och med att Piratpartiet tar plats i Europaparlamentet känner jag mig färdig med fildelningsfrågan (ja, ja integriteten på nätet då). Den kommer med alla sannolikhet att snart vara så djupt begravd i EU-byråkratin att vi glömt den. Dessutom uppfattar jag den som lokalt hållen till Sverige. Chansen (risken), hur man nu ser på saken, är att vi inte ser parlamentsledamoten Christian Engström igen förrän om fem år, först vid nästa val till parlamentet. Då för att hålögt konstatera att han inget lyckats med, i alla fall om han inte funnit andra frågor att lysa upp tillvaron med. Därför menar jag, sedan jag iklätt mig den politiska strategens kostym, att man i partiet bör tänka större än Engström ger prov på när han idag chattade i Expressen, för i den var det bara datorrelaterat prat. Men partiet är inte dummare än att det förstår hela potentialen med EU. På dess program står också den mycket intressantare kampen mot läkemedelspatentet. Piratpartiets andranamn Amelia Andersdotter beskriver partiets ståndpunkt på sin sajt. "Konsekvensen av läkemedelspatenten har blivit sämre tillgång till mediciner i u-länder. Vid EU:s gränser beslagtas stora mängder ’piratkopierade’ mediciner och bränns. Anledningen är inte alltid ens att läkemedlet är patenterat i producentlandet, utan bara att de bryter mot EU:s egna patentregler" och "även för europeiska konsumenter finns utrymme för bättring. Enligt en rapport som kommissionen släppte hösten 2008 använder de stora läkemedelsföretagen sina möjligheter till förlängda patent för att med hot hålla bort billigare generikatillverkare från marknaden när deras skyddstider håller på att löpa ut. Här finns utrymme att kräva bättre reglering, och det dessutom inom en överskådlig framtid". Piratpartiet rör därmed vid en fråga som är långt mer moraliskt problematisk än gratisnedladdningen. Och det har hittills saknats företrädare för en långtgående kritisk hållning till reglerna om läkemedelspatentet på den högsta politiska nivån. Men genom Piratpartiets valframgång får nu organisationer med högt pk-värde och som arbetar med tredje-världen-problematik, som exempelvis 1999-års fredsprisvinnare Läkare utan gränser samt alltid creediga Röda korset och Rädda barnen och jag vet inte vilka NGO:s, tillgång till hela EU-apparaten. Även om det finns många goda skäl att skydda läkemedelspatenten är det alltid svårt att tränga igenom högljudda protester med utgångspunkt från hur eländigt det är i stora delar av världen. Det uppstår liksom hela tiden olika moraliska dilemman. Dessa kan bli svåra att hantera för den internationella läkemedelsindustrin när de läggs fram i Europaparlamentet. Och den som vill verka för den här typen av förändringar genom parlamentet bör vara mycket positiv till Lissabonfördraget, både för den formella maktförskjutningen till parlamentet och det extramandat som väntar Piratpartiet.

20091103 Nu meddelar DN och SvD att Tjeckiens president Vaclav Klaus till slut har skrivit under Lissabonfördraget. Då kan Amelia Andersdotter börja ställa in sig på att arbeta i Bryssel, vilket väl också gäller för Kristdemokraternas Ella Bohlin.

20031104 Nu bekräftas att Piratpartiets Amelia Andersdotter tar plats i EU-parlementet i och med att samtliga medlemsländer accepterat Lissabonfördraget. Med sina 22 år blir hon den yngste EU-parlamentarikern någonsin. Det är nu klart att Socialdemokraten Jens Nilsson tar Sveriges andra parlamentsplats. Han är, till skillnad från Andersotter, positiv till fördraget.


Läs även andra bloggares åsikter om Patenträtt, Läkemedelspatent, Piratpartiet, Lissabonfördraget, Amelia Andersdotter

Med Marit vid rodret kan Folkpartiet baxas till att bli största borgerliga

Vad är Folkpartiet utan Marit Paulsen? Antagligen ett fem-sex-procentparti bland många andra. Men sedan hon kommit tillbaka har lyckan vänt för partiet. Det ser nu ut som om det får drygt 13,5 procent i EU-valet. Folkpartiet ökar alltså med mer än tre procent. Fast nu hävdar man från centralt håll att detta inte är en Marit-effekt. Carl B Hamilton försöker istället ge hela partiet creed genom att säga att man nått ut. Snack säger jag, som haft förmånen att en gång få en föreläsning av henne om EU när jag var på studiebesök i EU-parlamentet i Bryssel. Hon förtrollade mig. Från den dagen gillar jag Marit Paulsen, kvinnan som nu bär Folkpartiet på sina axlar. Och är det något som varit tydligt i Folkpartiets kampanjarbete så är det Marit Paulsen. Hon pratar så att folk, även jag, förstår. Och hur spännande är inte hennes kovändning i GMO-frågan. Hennes argument för genetiskt modifierad mat håller hela vägen till de sinade matreserverna. Vi har helt enkelt inte råd att säga nej till mer mat om vår ambition är att föda alla världens människor. Ett mål som vi inte klarar att uppnå med biodynamiska odlingsmetoder. Som vanligt kunde hon bara med några enstaka meningar få mig att förstå hela sammanhanget. Hon skulle enligt min bedömning kunna ratta det där partiet så att Jan Björklund alldeles säkert efter 2010-års val skulle chefa över det största borgerliga alternativet. Jag tycker därför att Erik Ullenhag allvarligt ska överväga att klona vallokomotivet eller åtminstone försöka övertala denna politikens Zlatan Ibrahimović att också ställa upp i nästa riksdagsval. Och inför detta val måste samtliga partier dammsuga landet efter liknande karismatiska personer som också äger ett politiskt djup. För tydlighetens påpekar jag att jag inte röstade på Paulsen. Men det hänger mer ihop med sammansättningen av Folkpartiets ledning och dess anpassningar av partiideologin än med henne. Hur jag röstade är redovisat i Grej Of the Vecka #23 (krysset) - Evin Cetin.

Läs även andra bloggares åsikter om EU-val, EP-val, Marit Paulsen, Folkpartiet, Marit-effekten, Jan Björklund, GMO, Evin Cetin

Fredagsdrink - den spritiga eleganta gindrinken Martinez

Det har varit panikartat här på bloggens drinksektion sedan jag för att par veckor upptäckte att Maraschinolikören, gjort på mandel och körsbär, bara finns i Systembolagets beställningssortiment. Paniken uppstod när jag skulle skaffa ingredienser till den spritiga gindrinken Martinez. Men det var en alldeles för omständlig procedur för mig att beställa likören. Jag frågade istället min bereste granne om inte kan kunde hjälpa mig i jakten på spriten. Det lovade han eftersom han stod i färd med att åka till Färöarna. Men just den här likören fanns varken på den ön eller Köpenhamn. Men nu har jag fått tag i en halv flaska. Den sprättades uppenbart för många år sedan. Skruvkorken satt nämligen väl fast i det i gängorna stelnade sockret. Men jag har efter viss ansträngning skruvat av korken och drycken doftar somrigt. Så här ska blandas flera Martinez. Eftersom cocktailglasen inte är rena använder jag vanliga martiniglas. En Martinez består av en fyra gin, en fyra torr Vermot (eller Martini), två stänk Maraschinolikör och ett stänk bitter. Skaka blandningen i en glasshaker som till hälften är fylld med is. När du fyller glasen silar du bort isen. Förgyll drinken genom med liten, avskalad, bit apelsinskal. Apelsinbiten ska vippa så där lite fräckt på ytan. Och till sist - låt er väl smaka. Martinez är en av topparnas toppdrinkar. Den passar också väldigt bra en ruggig fredagsförsommarkväll då solen gör sina försök att tränga igenom.

Grej Of the Vecka #23 (det pizzabakande krysset från Södertälje)

Så är det äntligen valdag, den 7 juni 2009. Vi ska rösta in 18 svenska parlamentariker till Europaparlamentet. En grej som jag upplever speciell med denna nu avslutade valkampanjen är det myckna pratet om krysset. Det känns faktiskt som personvalet fått ett slutligt genombrott i Sverige. Jag vet inte om min känsla mer orsakas av att jag numera bor i flera av de så kallade sociala medierna och därför fått en sned uppfattning om världsläget? Kanske, men med hänsyn till att vi bosatta i nätet bara blir fler bestämmer jag mig för att min spaning är en trend. Personvalets betydelse kommer alltså därför successivt att öka. Och genom att jag followat flera EP-kandidater på mitt Twitter har jag kunnat se hur olika enskilda kandidater kampanjat. Jag har därigenom också kommit i kontakt med många för mig helt nya politiker. Via bloggosfären har jag dessutom kunnat läsa om hur man plussar sina favoriter eller pratar i egen sak. Och säkert, som amen i kyrkan, kommer den här utveckling på sikt att leda till ökade krav på parlamentskandidaters förmåga att kunna prata för sig och sin politik. Bara den som syns finns. Bra eller dåligt? Det får jag reda ut vid ett senare tillfälle. Fast jag har ju tidigare förhållit mig avvaktande till personsvalsinslaget. Vi riskerar ju ett parlamentariskt litet helvete med alla de ledamöter som valts in på personliga mandat och som har egna agendor. Vid sidan av alla de olika partier som kan komma in i riskdagen efter valet 2010 kan de här starka personligheterna ställa till trubbel. Så, hur har jag hittat fram till mitt kryss då? Ja, inte en chans att jag hade funnit den pizzabakande juristen Evin Cetin utan HBT-sossen. (Nu höll det inte hela vägen, men nästa gång - då är vi flera.)

Läs även andra bloggares åsikter om Evin Cetin, Personval, EP-val, EU-val, Europaparlamentet

Skrällvarning i EP-valet - Piratpartiet fångar in horder av valskolkare

Min kamrat i Älvsjö här i huvudstaden har roat sig med att göra en gallup om det svenska folkets deltagande i dagens val till Europarlamentet. Förra gången, 2004, orkade 38 procent lyfta sig från sofflocken, medan EU-snittet var på 45,5 procent. Gången innan, 1999, handlade det om 39 procent, då med ett EU-snitt på 49 procent. Älvsjökamraten säger sig inte ha kunna hitta någon tydlig tendens. "Det skulle i så vara att äldre högerorienterade i större omfattning tror på ett minskat valdeltagande, fast uppgifterna pekar i olika riktningar också när det gäller detta", konstaterar han. Jag kan inte bedöma sanningshalten i resonemanget för jag känner få av de han refererar till. Det är hur som helst intressant att någon i undersökningen ser en rejäl skräll framför sig, att 48 procent av svenskarna röstar. Han anser sig ha väl på fötterna sedan han i en tidning, oklart när och i vilken, läst att förtidsröstningen jämfört med förra EP-valet ökat obegripligt mycket. Kan Piratpartiet ha skapat ett så stort intresse för valet? I så fall undrar om jag om det inte blir fler piratpartister i EU-parlamentet än de två som det spekuleras om. Själv känner jag mig också säker på att valdeltagandet kommer att vara högre den här gången. Och det mot bakgrund av att just Piratpartiet materialserat vreden hos en hel ungdomsgeneration som känner sig reellt sviken av en vuxenvärld. Men även många andra kan säkert plötsligt ha fått lust att göra sin röst hörd, bara för att ta vara på möjligheten att ge etablissemanget en känga. Jag har flera konkreta exempel på att endast ett diffust missnöje, som i andra val inte varit tillräckligt stort, nu utgjort drivkraft nog för att ta sig till en valurna. Och det kommer att dröja innan det ges ett så här öppet läge för att trilskas med makten. Det är som en straffspark, fast med den skillnaden att den nu kommer att slås ända in i målet - Brysselmålet. Till sist vill jag också uppmärksamma uppgifterna om det minskade EU-snitt ifråga om deltagandet i parlamentsvalen. De väcker många frågor, till exempel den om varför röstandet minskar i takt med EU:s utvidgning? Så alla bloggenläsare nu är det fritt fram för spekulationer. Det är några timmar kvar till facit lämnas. (Ja, jag kan hålla med om att enkäten är gubbtung.)

Peter, 52 år, 32 procent
Gunnar, 69 år, 36 procent
Christer, 64 år, 35 procent
Lasse, 44 år, 35 procent
Helene, 31 år, 32 procent
Annika, 44 år, 40 procent
Per, 32 år, 40 procent
Erik, 39 år, 40 procent
Per, 60 år, 40 procent
Andreas, 44 år, 40 procent
Jan-Olof, 68 år, 41 procent
Lars, 49 år, 41 procent
Håkan, 69 år, 42 procent
Per, 41 år, 40 procent
Lena 45 år, 35 procent
Erik, 28 år, 43 procent
Per, 60 år, 40 procent
Hasse, 44 år, 48 procent
Tomas, 45 år, 42 procent

Läs även andra bloggares åsikter om Valdeltagande, EU-val, EP-val, Europaparlamentet, Piratpartiet

The Teardrop Explodes - superpostpunkgruppen som aldrig slog

Jag puffar nu lite extra för The Teardrop Explodes, superpostpunkgruppen från Liverpool. Bandet bildades av den excentriske Julian Cope under 1970-talets sista skälvande år. Ur konstellationen växte sedan 1980-talsstorheter som Ian McCulloch's Echo and the Bunnymen, Peter Wylie's grupp Wha! och Cope's solokarriär. The Teardrop Explodes var alltså en sådan där supergrupp i vilken kreativiteten både blomstrar och kväver. Vad är det man brukar säga? Ju flera kockar desto sämre soppa, va eller? Hur begåvat The Teardrop Explodes nu än var hade bandet ingen större framgång. Men de släppte i alla fall en hel del trallvänlig musik, naturligtvis i gotisk stil. Kanske känns grejerna post The Teadrop Explodes idag inte helt på topp, faktiskt rätt daterade. Men jag var ett tungt fan av McCulloch's dystra gäng och Wylie’s bombastiska grupp samt gillar fortfarande Cope's tokpop, men jag tycker inget av detta slår ursprungsgruppens platta Wilder från 1981, alltså då postpunken brann som intensivast. Det är också de här åren som format min huvudsakliga musiksmak.

Läs även andra bloggares åsikter om The Teardrop Explodes

Allt är inte genomuselt med Piratpartiet - Sverigedemokraterna är nu väck

Det kan inte undgått någon som läst bloggen mer noggrant att jag är negativt inställd till Piratpartiet. Min utgångspunkt är att det är ett enfrågeparti. Och jag gillar inte enfrågepartier. För mig räcker det inte med att fundera över ett politiskt problem, som till exempel rätten till gratis ned- och uppladdning. Av ett parti som i ett demokratiskt tillsatt parlament ska representera mig kräver jag en mer insiktsfull generell analys. Ett minimikrav är att partiet har en idé om administrationen av viktiga samhällsområden som till exempel hälso- och sjukvården, socialtjänsten och, icke minst viktigt, min boräntenivå. Det är inte inte ett försvarligt tillvägagångssätt att lämna över till andra att fundera över olika delar av politiken. Med den inställningen har vi snart bara enfrågepartier. Hua! Så vill inte jag ha det. Vad kommer i så fall här näst? Kanske ett parti som enda fråga har att staten ska stödja Saab. Hua, igen! Men nu tänker jag i den här posten ändå för en gångs skull vara positiv till piraterna. De verkar faktiskt ha utmanövererat Sverigedemokraterna i EU-valet. Partierna har tydligen samma väljare, och Piratpartiet ser nu ut att gå segrande ur den striden. Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att ta plats i EU-parlamentet. Och ett är säkert, jag vill inte ha in Sverigedemokraterna i något som helst parlament. Sverigedemokraterna står nu på 1,6 procent. Alltså, långt från valbar plats. Genom att Sverigedemokraternas toklosar på söndag tror jag att partiet en gång för alla är uträknat. Så ändå, tack Piratpartiet för att ni tog loven av det ännu galnare politiska partiet. Och inte tusan kommer ni att kunna göra skillnad när ni väl är inte i EU-parlamentet. Det förstår ju de flesta att vi inte kan ha ett parti som så rabiat är emot äganderätten som princip. Till nästa val har vi sannolikt ett nytt enfrågeparti. I vilken fråga? Ja, den som lever får se. Någon hittar alldeles säker på en fråga som upprör tillräcklig många.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EU-val, EP-val, Europaparlamentet, Sverigedemokraterna, Fildelning, Enfrågepartier

Medeltidsmunkar dras in i historiematerialistisk fildelningsdebatt

Okej, då hade Svenska Dagbladet på ledarplats idag två artiklar om fildelning. Gudbevars, det är ju EP-val vilken dag som helst och den enda frågan som intresserar är just den om husbehovsfildelning. Partierna slåss om att inte hamna på fel sida och därför få kidsen emot sig. Senast idag har Mona Sahlin i Rinkeby ångrat att Socialdemokraterna röstade igenom Ipred. Jag står i alla fall på mig. Någon ordning måste det vara. Men Henrik Brändén har en annan uppfattning. "Låt upphovsrätten vila i frid", säger den före detta molekylärbiologi- och immunologiforskaren och numera läroboksförfattaren. Musikern Magnum Coltrane Price kontrar med "Upphovsrätten är min månadslön". Brändén gör en jämförelse med en medeltida munk som han menar aldrig skulle kräva ersättning för att en broder kopierar den bok munken just skrivit av. Coltrane Price argumenterar mer kring förutsättningarna för att kunna överleva och producera. Han har en rent historiematerialistisk utgångspunkt medan Brändén har en idealistisk. Och det är väl just där som min och Piratpartiets världsbild frontalkrockar. Jag vet ju att munken var omhändertagen. Det var inte fråga om Keynesianism, låga boräntor och tokkonsumtion för att hålla hjulen igång. Jag undrar om de ens hade en BNP att bekymra sig om. Och jag har sett sådana där munkar. Det sprang omkring en hel massa olyckliga och frustrerade medeltidkopister i Rosens namn. De hade ruttna liv. Mot bakgrund av den erfarenheten och med hänsyn till de olika samhällspolitiska och ekonomiska resonemang jag fört i posten tycker jag att Brändéns jämförelse haltar. Och det är väl giltiga invändningar för hela den här fildelningsdebatten och Piratpartiets generella synsätt. Ett mer komplicerat försök att säga det Coltrane Price gör bara genom att påpeka att Piratpartiet inte ser konstnärer som ”folk”. Jag lägger till att de också beskrivs som utsugare och motståndare till integritet på nätet. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EP-val, EU-val, Fildelning, Upphovsrätt, Europaparlamentet

Bra sex ger tamejfan bättre allt - så ni därute se till att skaffa bättre allt

Vem hade egentligen trott annorlunda än att "Bra sex ger bättre jobb", som flera tidningar igår rapporterade om med anledning av en ny doktorsavhandling. Jag skulle vilja säga att bra sex ger bättre allt. Jag har ju dessutom varit inne på temat sex och lycka tidigare. Då konstaterade jag att överklassen har fler orgasmer än andra, vad det nu betyder ifråga om lycka för Djursholms- och Östermalmsfolket. Det är positivt antar jag. Ett tag hoppades jag att USA:s president Barack Obama skulle göra orgasmen klasslös, men hittills har han inte agerat i den saken. Obamas tal idag, i Kairo, till världens muslimer visar med all önskvärt tydlighet på andra politiska prioriteringar från presidentens sida. I väntan på en storpolitisk händelse i denna för alla världens folk viktiga frågan får vi alltså nöja oss med att Ann-Christine Andersson Arntén, på Göteborgs universitet, tagit fram ny empiri så att sexets betydelse än en gång bekräftas. "Dåligt förhållande kan ge problem som ångest och sömnproblem", säger hon sammanfattningsvis. Och effekten av detta är lätt att inse. Det blir liksom pannkaka av alltihopa i livet om inte de där bitarna funkar. Fast är det nödvändigt med en hel tjock bok om detta? Varje person vet att bra hemma gör att man mår bra borta. Och när mår man som bäst. Naturligtvis när man har haft bra sex, som när man varit med om en svettig köttslig tungviktsmatch mellan lakanen, eller faktiskt var som helst. Ungefär så som jag, felaktigt verkar det som, vill minnas att Ulf Lundells Hjärtats ljus inleds. Jag kan i alla fall inte hitta det där partiet nu när jag bläddrar i den galet fantastiska romanen om livets möjligheter. Om det nu var i den boken eller någon annan spelar mindre roll för få kan tvivla över vägen till total lycka. Men hur vi ska få flera att hitta den är ett major problem. Kanske till och med ett större än att få Israel att dela Jerusalem och Hizbollah att erkänna Israel. Då ska ni veta att jag betraktar de båda senare kompromisserna som en totalt osannolik utveckling i Mellanöstern. Det betyder att det nog också i fortsättningen bara är överklassen som får bättre jobb och eländet fortsätter i Palestina. Men jag gör ett försök att göra det bättre i världen genom att sprida sköna toner från Barry White. På Twitter har jag efter tips också fått korn på Fagget Fairys supercoola Feed The Horse (mer suggestiv på Spotify).

Läs även andra bloggares åsikter om Sex, Orgasm, Bättre arbete, Ulf Lundell, Bättre sex, Må bra, Ann-Christine Andersson Arntén

Större problem att flickorna inte räcker till än pojkarnas usla betyg

Det är typiskt att regeringen väljer att problematisera kring pojkars antiplugg-kultur när det i långa loppet inte verkar gå någon nöd på den gruppen. Trots att pojkarna lägger beslag på toppjobben och de högsta lönerna väljer skolminister Jan Björklund (FP) ändå att fokusera varför det går mycket sämre för pojkarna än flickorna i skolan, ett förhållande som varit giltigt i minst fyra årtionden. För att slutligen få veta orsakerna bakom skillnaden har Jan Björklund tillsatt Delegationen för jämställdhet i skolan med Saco-ordföranden Anna Ekström som ordförande. Men frågan är vilken av grupperna som egentligen är i akut behov av en analys och utifrån vilket perspektiv. Hur man än vrider och vänder på saken verkar det helt enkelt vara så att det inte lönar sig att vara bästa i klassen. Det är uppenbart någon annan faktor som påverkar möjligheterna i livet, och jag har svårt att tro att flickorna blir hjälpta att nå bättre positioner bara för att pojkarna skärper till sitt skolarbete. Kan det vara så att det istället är något fel på flickornas inställning? Ja, inte vet jag men det är helt klart en hund begraven här. Eller som man säger på kanslisvenska: det finns luckor i resonemanget eller har vi relevant problemformulering? Det kan ju också förhålla sig så att olika strukturella hinder håller flickorna tillbaka. Medicinen mot detta stavas sannolikt inte heller att pojkarna måste bli bättre i skolan. Men delegationens uppdrag ligger fast. Anna Ekström meddelar att hon ska komma med idéer om hur betygsgapet mellan tjejer och killar ska minskas. Jag frågar då om det är så viktigt? Är det en naturlag att alla måste ha bra betyg? I vart fall verkar de goda betygen inte vara en självklar förutsättning. Känns det inte som om våra döttrar i detta fall är i större behov utvecklingsinsatser än våra söner?

Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Antiplugg-kultur, Flickor, Pojkar, Betyg, Högsta lönerna, Jan Björklund