Inte kunde vi tro att en fjärdedel av normännen köper intoleransen

Det mest positiva bland helgens nyheter var de Sifosiffror som presenteras i söndagens Svenska Dagbladet som visar att Sverigedemokraterna enligt nu gällande prognos inte tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Vid förra mätningen hade partiet 4,3 procent mot dagens 3,9. Okej, vi laborerar fortfarande med små marginaler, men ändå – glad kan man väl få vara för det lilla. Tendensen är den rätta. Värre är det i grannlandet Norge. Deras variant på främlingsfientlighet kallas Fremskrittspartiet. I gårdagens val till Stortinget fick de 23 procent av rösterna. Men hua! 23 procent! Nästan en fjärddel av väljarna höjde sin hand för populismen. Fremskrittspartiet har nu, enligt de politiska kommentatorerna, etablerat sig som det största borgerliga partiet. På ett program med flera förslag som borde skrämma de flesta. Man förespråkar bland annat en kraftig begränsning av anhöriginvandring och har en idé om att inrätta interneringsläger för asylsökande. Fattar ni? Norges motsvarighet till vårt nya arbetarparti är ett hot mot de nya norrmännen. Hur har det gått till? Ja, jag blev överraskad. Jag hade nämligen en oklar bild av att partiet är så stort. Och jag var tydligen inte ensam i min okunskap, för P1:s Godmorgon världen konstaterade igår under rubriken ”Vår skeva bild av Norge” att den norska politiska situationen inte analyserats djupare i Sverige. Medan det har varit väl känt hos oss hur Mogens Glistrup och hans adept Pia Kjærsgaard härjat i Danmark har Carl I. Hagen och hans adept Siv Jensen kunnat föra fram den norska saken i all nordisk tysthet. För att hitta en förklaring bakom detta intervjuades författaren Lena Sundström som nyligen släppt en bok om det danska folket. I Världens lyckligast folk undersöker hon det danska kynnet. Hon tror att skillnaden beror på hur de båda länderna sålt in sig. Danmark framhåller människan, den dejlige dansken, medan Norge alltid håller fram sina vackra miljöer, fjällen och fjordarna. Dessutom har Danmarks Muhammedbilder naglad fast en bild av ett invandrarkritiskt land samtidigt som vi kopplar samman Norge med Nobels fredspris. Sammantaget menar Sundström att vi inte kan tänka oss att något så vackert och nobelt som Norge kan vara intolerant. Men nu vet vi.

20100213 I P1:s Konflikt förklarar författaren Magnus Marsdal de mekanismer som ligger bakom Fremskrittspertiets framgångar. Han har skrivit boken Högerpopulismen dissekerad.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Norge, Danmark, Fremskrittspartiet, Lena Sundström, Siv Jensen

Tidningsanka eller the Great Plan of konspiration hos Nya arbetarpartiet

Presenterade Expressen idag det sista beviset för den konspiration som Moderaterna utsätter oss för när partiet inpräntar i oss att de är det nya arbetarpartiet? Med dunder och brak slår tidningen fast att Reinfeldt och Borg har en hemlig plan om att sänka lönerna. Det är i alla fall Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros övertygad om. Det ska handla om att skapa en generellt lägre lönenivå på arbetsmarknaden genom att sänka reservationslönen. Det gör man genom att hitta den lägsta nivå någon överhuvudtaget vill arbeta för. Jag tycker ju att upplägget passar bra ihop med min teori om att vi är på väg in i en ultranyliberalism, med bara arbetsgivare som makthavare. Men nyheten är lite för bra. M-bloggaren Kent Persson slår också fast att det rör sig som en tidningsanka. Han hänvisar bland annat till bloggaren second opinion som beskriver det hela som ett tokigt missförstånd och en sammanblandning av brutto och netto (ja, det är i den ordningen begreppen ska behandlas). Istället är reserverationsgrejen en teori om hur man skapar ekonomiska incitament för människor att gå från bidrag till arbete. Alltså den typ av politik som alliansen gick till val på. Ja, jag lutar nog åt att det hela handlar om en story som var för bra för att kollas - nästan ett scoop, typ. Men också såna är spännande och underhållande, eller hur Charlie Sheen. Så tack Expressen, det var kul så länge det varade.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Ultranyliberalism, Reservationslöner, Moderaterna, Sänkta löner, Nya arbetarpartiet

Sahlin och Socialdemokratin får inga häpna applåder för sina idéer

Inte jublade någon över Mona Sahlins och Thomas Östros budget som de idag presenterade på DN-debatt. Oppositionskollegorna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjorde tummen ner för Socialdemokraternas ambition att klara jobben och välfärden genom att bland annat införa en ny förmögenhetsskatt. MP vill inte ha någon förmögenhetsskatt alls och V eftersträvar en återställare. Aftonbladet rapporterar dessutom att över hälften av läsarna anser att nuvarande samtliga skattenivåer ska behållas eller sänkas. Samtidigt är Solnas socialdemokratiska oppositionsråd Johanna Graf kritisk till skattehöjningar. Enligt Graf har skattelobbyn och högerns tankesmedjor fått gehör bland väljarna för sina påståenden om att det slösas med skattemedel och med budskapet om att det måste löna sig att arbeta. "Att i det läget välja att lyssna på Mona Sahlin som säger att vi måste vara solidariska, kanske till och med höja skatten, istället för Fredrik Reinfeldt som säger ’Du som jobbar och är ambitiös ska ha mer’ är inte lätt", förklarar Graf. Omvärlden står alltså inte häpen och applåderar inför Socialdemokraternas försök att ta kommando om händelseförloppet på så sätt som man till exempel gjorde när Moderaternas Fredrik Reinfeldt häromveckan under M-stämman i Västerås kidnappnappade S-ikonen Tage Erlander. DN skrev då i en positiv anda att Moderaterna bygger vidare på sin breda S-politik (26/8). Aftonbladet sammanfattar idag att skatterna även fortsättningsvis är en het potatis för de rödgröna, med snart bara ett år kvar till valet. Så Sahlin och Östros kan efter dagens attacker konstatera att inget de försöker med faller tyckarna på läppen. Nej, det bara klagas. Hur Mona Sahlin än gör blir det bara skit. Aldrig får hon det där lyftet som hon så väl behöver för att på allvar etablerar sig som ett alternativt statsmannaämne. Men det är inte konstigt då allt S-toppen kommer med känns gammalt. Men hur var det de sa de där fyra Stockolmssossarna? Jo, att ”Socialdemokrati genast måste ha en ny politik”. Kom igen nu Sahlin. Det är snart Jobbkongress och hög tid för att visa upp det stolta partiet. Det som alltid är först. Kanske dags att ta över det fokus som alliansen har på den strävsamma individen - i alla fall i det lilla. Det måste inte stå i motsättning till solidaritet och välfärd. Sluta att bara se på när regeringen för er politik.

(DN dissar utspelet hårt på ledarplats (10/9). Falska vackra drömmar eller "Gammal god socialdemokrati med en dos ekonomisk populism alltså. För även om det finns miljonärer i Sverige är de inte så fantastiskt många och dessutom är de människor som gärna undviker skatt till exempel genom att flytta". Precis, ska det dras några medel av betydelse måste de tas från medelinkomsttagarna.)

(Nya Sifo-siffror (10/9) - nästan varannan svensk tycker det är rätt att höja skatten men få vill betala mera själva. Jag vill först veta hur skattemedlen ska användas. Jag känner mig förundrad över att privata vårdbolag och dagisägare lyckas tjäna storkovan och hålla hög kvalitet. De utför välfärdtjänster gentemot det allmänna, beställaren, med stöd av upphandlade villkor. Det är något fel med offentligt utförd verksamhet som generellt är så ineffektiv. Det blir alltid samma uppvaknande när en offentlig tjänst privatiserats. Jämför t.ex. med personlig assistans. Och hur mycket ska misstänksamheten mot entreprenören få kosta?)

(Skryter här med att denna postning uppmärksammats av Aftonbladet.se)

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Valet 2010, Förmögenhetsskatt, Välfärd, Jobb, Johanna Graf

Snart är nog balansen återställd i Barack Obamas inrikespolitik

Den amerikanske kolumnisten David Brooks beskriver i dagens pappers-DN "Obamaraset". USA:s president Barack Obama har gått från ett vid tidpunkten för sitt tillträde imponerande 70-procentigt publikt förtroende till ett 50-procentigt. Han råder Obama att stoppa raset. ”Det betyder inte att han måste avstå från sina mål. Det betyder att han måste rätta sina förslag efter den politiska centerns värderingar: en ansvarsmedveten finanspolitik, valfrihet för den enskilde och decentraliserad makt. Händelsförloppet har knuffat Obama åt vänster. Det är dags att återställa balansen”. Det är säkert mindre konkreta råd än vad Obama hade hoppats på, men Brooks konstaterar också att "man inte kan genomföra den viktigast inrikespolitiska reformen på en generation när en väljarmajoritet anser att man är inne på fel väg”. Brooks syftar naturligtvis på förslaget om den allmänna sjukvårdsförsäkringen som Obama har för avsikt att verkställa. Ett projekt i rejält motlut. Vid sidan av att Sarah Palin beskriver försäkringen som en dödspanel som kommer att ta död på barn med funktionshinder protesterar bland andra personer som kan tänkas tjäna på reformen - låginkomsttagare. Demokratiska politiker hävdar att det är frågan om en mobb som organiserats av den lobby som till varje pris vill sätta stopp för en ny sjukförsäkring, uppmuntrade av republikanska politiker, vissa TV-kanaler och ekonomiska intressen. Och visst ser det ut som om Obama riskerar att få lika svårt att föra i hamn en sjukvårdsreform som förre demokratiske presidenten Bill Clinton hade. Istället för att driva sin politik framåt tvingades Clinton ägna sig åt att försvarar sig mot olika anklagelser. Till slut naglade också den republikanska åklagare Kenneth Starr fast Clinton med Lewinskyskandalen. När den var utredd hade presidenten förvandlats till en lame duck och sjukvårdsreformen till en död politisk fråga. Klarar och orkar Obama däremot hålla styrfarten uppe? Som jag ser det finns det två strategier. Han kan följa David Brooks råd och modererar sina ambitioner, bli omvald och få igenom något om än det lilla. Alternativt kan han nyttja det demokratiska instrumentet fullt ut och genom en ökad politisk polarisering väcka fler och på så sätt skaffa sig mandat för en radikalare samhällsförändring. Men det senare är troligen väl mycket socialism och skulle i det närmaste betraktas som samhällsfarlig oamerikansk verksamhet, så att jag är, i likhet med många andra, pessimistisk och tror att vi ganska snart har en återställd balans och mycket små förändringar. Fast vad har jag egentligen med det att göra?

(Natten den 10 september håller Obama ett ödesmättat tal för sjukvåredsreformen. Facit (10/9) Obama gick ut hårt. "Vi är den enda utvecklade demokratin utan en allmän sjukförsäkring så sluta käbbla ", sa Obama och manade till handling. En krigsförklaring alltså, helt i strid mot mitt förhandstips. Det ska bli spännande att följa den politiska utveckligen om sjukvårdsreformen. Den republikanska sidan har sannolikt inte sagt sitt sista ord och slutat med fultrick. Hur stark är Obama?) (idag (18/9 rapporterar DN om det växande hatet mot Obama. Det är den kristna högern som flyttar fram sina positioner med anledning av presidentens arbete med sjukvårdsreform. Lennart har på sin USA-blogg förklarat att det förekommer att det i tiondet till kyrkan ibland ingår också en sjukvårdsförsäkring. Obamas förslag utmanar också detta system.)

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bill Clinton, Allmän sjukförsäkring, Sjukvårdsreform, USA

Gun Club mystiskt rockgudar - "punkens förlängda arm"

Inte mycket rock är bättre än bortgångne Jeffery Lee Pierce's Gun Club skulle man kunna säga för att travestera Joakim Thåström. Låtar som Sex Beat, Fire of love, Mother of Earth och Jack On Fire speglar bandet väl. Och musiken är lika unik som Mulholland Drive är en underlig film. Allt är mystiskt. Ruffigt och sexigt. Och jag tycker bara Cramps kommer nära. Blaskan Din tidning på nätet kallar exotikerna för punkens förlängda arm. "The Gun Club är bandet som sökte rötterna till rocken genom att bryta ner den i dess beståndsdelar. Resultatet blev ofta en säregen blandning av blues och brutalitet samt med ingredienser som punk, shamanismextas i Doors anda och en god portion vildsint country. Alltså ett litet tips från min sida om så MF bra amerikansk västkustrock som du aldrig mer kommer att höra av andra rockers. Basta!

Läs även andra bloggares åsikter om The Gun Club, Jeffery Lee Pierce

Socialdemokraterna måste inse att Stockholmssiffrorna är katastrofala

Så idag kom nya negativa S-siffror. Rekordsvagt stöd säger DN om att Socialdemokraterna nu är ett 20-procentparti i huvudstaden. Tendensen från sommarens val till Europaparlamentet håller alltså i sig. Man är långt mindre än Moderaterna. Och vad ska man hitta på för att komma åt så många som möjligt av riksdagens sjuttio Stockholmsmandat? Jag har tidigare skrivit om att partiet behöver en ökad lyhördhet á la Obama. Men Mona Sahlin gav inga nycklar i Almedalen vare sig gällande metod för att hitta en ny politik eller vad den skulle kunna tänkas innehålla. Också gårdagens rödgröna manifest i DN var idéfattigt. Mycket trött rättviseretorik á la Carin Jämtin. Det fanns inget av den fräschhet som några Stockholmsossar visade upp under rubriken ”Socialdemokratin måste genast ha en ny politik” (DN 24/8). De vände sig bland annat mot partiets ständiga attacker mot friskolan som de menar är obegriplig för medelklassen i Stockholm. De pekade samtidigt på de skilda livsvillkor som gäller mellan huvudstad och landsort. Bara en sådan sak att "en industriarbetare i landsorten har mer pengar över än en tjänsteman med god inkomst i Stockholm" gör att en stor del av huvudstadens väljare inte kan orientera sig i och stämpla in i S-retoriken. DN:s Henrik Brors konstatera att "S i Stockholm är ett 20-procentsparti, i norra Sverige och i de flesta småkommuner är S ett 45–50-procentsparti. I Stockholm är S ett parti bland många andra, i övriga Sverige är S det stora partiet som bestämmer den politiska dagordningen /.../ S-politiker utanför Stockholm bör darra inför dagens opinionssiffror. För det är lättrörliga Stockholmsväljare som avgjort flera av de senaste valen". Jag sammanfattar: utan seger i Stockholm blir det inga rundabordssamtal i Rosenbad till ärtsoppa på torsdagar för det Socialdemokratiska partiet. Inse det. Ja, Maria Wetterstrand är en vinnare men i övrigt då? Rocka nu loss den 28 oktober på Jobbkongressen i Älvsjö, för sen kan det vara för sent. Visa att Socialdemokratiska partiet är det statsbärande partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jobbkongressen, Carin Jämtin, Valet 2010

Ingen slår entreprenören när det gäller att leverera välfärdstjänster

Valet 2010 närmar sig och partierna laddar för fullt, självklart även Socialdemokratin som så många särskilt oroar sig för. Partiets valstrategi är också idag högst oklar. Mona Sahlins gav heller inte någon vägledning i sitt tal i Almedalen. Även jag har funderat över bästa huskur efter nära-döden-upplevelsen i försommarens EU-val. Man blev ju i det närmaste utraderat i storstäderna. Men mycket lite har jag kunnat ordinera, bara en metod för att hitta vägen till makten. Denna har tänkts ut av kommunikationsbyrån JMW och handlar om att partierna måste lyssna på väljarna för att skapa sin politik. Fast så här inför oktobers partikongress höjer Stockholmspolitikern och statshussocialdemokraten Carin Jämtin temperaturen rejält genom att dra igång en moraldebatt. På DN-debatt (28/7) säger hon att det inte ska vara tillåtet att tjäna pengar på välfärdtjänster som vård, skola och omsorg. Hon siktar i första hand in sig på friskolorna, som sedan 1990-talet, då friskolereformen genomfördes, har ökat explosionsartat i just Stockholm. Hon menar att varje krona i skolkapitalistens ficka är en stöld från de fattiga. Även om det finns många problem med reformen, som till exempel friskolornas möjlighet att välja bort elever på osakliga grunder, känns budskapet otidsenligt. Följdriktigt slog några partikamrater snabbt tillbaka med att ”vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” (DN 30/7). Kommunpolitikerna Robert Noord (Haninge), Lotta Grönblad (Strängnäs), Jonas Nygren (Sundbyberg), Anna Ljungdell (Nynäshamn), Martin Nilsson (Tyresö) och Thomas Johansson (Södertälje) "har svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den". S-bloggaren Magnus Ljungkvist ger ytterligare exempel på hur privata aktörers vinster i vissa fall applåderas och för skarpsinniga resonemang under rubriken Vinsten är budbäraren, låt oss låta bli att skjuta henne. Ur mer kvalitativa aspekter kan jag, mot bakgrund av visst utredningsarbete gällande bland annat personlig assistans och särskilda boenden, konstatera att mottagare av välfärdtjänster i hög grad är nöjda med ett privat utförande och att de privata aktörerna har unika förutsättningar att leverera tjänster utifrån specificerade krav gällande kvalitet och kostnadsramar. Det ligger så att säga i entreprenörens intresse att göra ett så bra jobb som möjligt. Piskan eller moroten ligger i dennes önskan att få förnyat förtroende. På det sociala området och inom skolan finns alltså exempel på att många gärna väljer ett privat initiativ för att få sin välfärdstjänst samt att den offentliga finansiärens uppföljning fungerar bra och att tjänsterna därför hela tiden blir bättre och billigare utförda av privata aktörer. Men för att entreprenörerna ska kunna finnas kvar som leverantörer av välfärdtjänster måste det vara möjligt för dem att tjäna pengar på verksamheten. Vi kan inte konkurrensutsätta kommunal verksamhet enbart med idealism i form av kooperativ och liknande. Efterfrågan är för stor. Dessutom undrar jag från ett mer realpolitiskt perspektiv om inte detta är en icke-fråga. Jag upplever att Stockholmarna är rätt nöjda med hur exempelvis friskolan sköts. Landsortsborna tror jag inte förstår vad Jämtin pratar om. Så istället för att ett hysteriskt systemkramande tycker jag det ligger mer i partiets intresse att hitta sätt så att vi kan vrida ur mesta möjliga ur varje skattekrona. Detta ska den ideologiska debatten på S-kongressen handla om. Ett ställningstagande mot entreprenörskap inom välfärdsområdet ser jag som ett misslyckande. Det kommer sannolikt att få katastrofala följder för partiet, inte minst med hänsyn till att jag måste hitta ett nytt parti. (DN:s Pernilla Ström tycker också till om Jämtins förslag.) (På Arbetarrörelsens tankesmedja stöder man Jämtins förslag.)

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Valet 2010, Carin Jämtin, Välfärdstjänster, Friskolereformen, S-kongress

Hollywood jagar Pirate Bay-gänget med ljus och lykta - tingsrätten nästa

Okej, nu står mediejättarna i kö för att jaga männen bakom upp- och nedladdningssajten the Pirate Bay. Disney är en gigant bland andra som surar över att den illegala verksamheten fortfarande pågår trots tingsrättens dom mot den och har därför påbörjad en juridisk process för att ändra på detta. DN meddelar att en stämning är inlämnad i Stockholms tingsrätt. Via ombudet Monique Wadsted yrkar man på att tre av de redan dömda samt internetoperatören Black Internet omgående förbjuds fortsätta driva sajten. Fast det är underligt att verksamheten pågår som förr. Företaget bakom det köp av TPB som nu planeras har ju sagt att verksamheten ska göras laglig. Men Piratpartiet har också låtit meddela att upphovsmännen inte är några sellouts. Här finns uppenbarligen en hund begraven. Monique Wadsted insinuerar samtidigt att affären kanske ändå inte blir av. Mycket att TPB:s framtid hänger självklart dessutom på hur hovrätten väljer att se på verksamheten. Det är väl inte osannolikt att vi också ur juridisk synpunkt kan komma att klassa TPB:s sajt som en sökmotor. Det är i alla fall så min 17-åriga son uppfattar den - han wow-mästaren. I så fall kan Disney och andra packa ihop och fundera över hur de ska få stopp på den olagliga upp- och nedladdningen. Att jag rätt på alla fildelande kids i världen är nog ett alldeles för tungt arbete. Kanske kan man få president Obama att utverka ett handelsembargo mot Sverige om vi inte stopper det hela. Jag tror att det skulle imponera på de flesta i Sveriges riksdag.

Läs även andra bloggares åsikter om TBP, The Pirate Bay, Illegal Fildelning, Fildelning, Disney

Väl enkelt att utnämna arbetarklassen till mesta antidemokrater

Häromdagen skrev jag om Stefan Svallfors lång lång långa utläggning i tidskriften Axess om klassbegreppet och antidemokrater. Nu känner jag att den postningen behöver följas upp. Det finns en del att säga om Svallfors slutsatser gällande vilken samhällsgrupp som utgör hotet mot demokratin. Svallfors menar att "Arbetare tenderar /.../ vara mer skeptiska eller fientliga mot homosexuella, invandrare och andra minoritetsgrupper. Man har en mer repressiv inställning till brottslingar och andra normbrytare och lägger överhuvudtaget ett större värde i att vara ’normal’ än vad de högre tjänstemännen gör". Så det står alltså helt klart att Svallfors anser att det är arbetarklassen som utgör hotet mot demokratin. Men jag tycker att stödet för detta är väl svagt. Historiskt sett har det heller inte varit så. Det visar inte minst den bok av Kjartan Fløgstad (Grense Jakobselv) som Ola Larsmo recenserade i helgens DN. Fløgstad har sedan flera år gått till attack mot en falsk historieskrivning. Han behandlar den norska nazismen under andra världskriget, de medlöparna som ställde sig bakom tyskarnas ockupation av Norge. Larsmo beskriver att ur Fløgstads perspektiv var nazismen en rörelse som utgick från de självutnämnda storstadseliterna, från övre medelklass och överklass. Larsmo slår vidare fast att "Fløgstads argumentation slår hål på vad som blivit en ny tri­vialbild av fascismen, att man ofta hör ofta slappa formuleringar om hur den skulle ha sitt upphov i de ’breda folklagren’, eller som det i dag kan heta, hos ’män utan eftergymnasial utbildning’, ’råskinn med ölburkar’”. Fløgstad menar att nazismen går att förstå som överklassens motstånd mot demokratiseringen. Mot den bakgrunden gör Stefan Svallfors det lätt för sig när han hackar på arbetarklassen och utnämner dess medlemmar som de mesta antidemokraterna. (Nu har också Aftonbladet diskuterat saken.)

Läs även andra bloggares åsikter om Kjartan Fløgstad, Arbetarklass, Klass, Fascism, Nazism, Stefan Svallfors, Rasism, Homofobi

Skoningslös kompromisslös cynism från engelske punkaren Ian Dury

Engelsmannen Ian Dury's Hit Me With Your Rhythm Stick från 1978 borde kunna fungera som en sommarplåga på vilken cool Stockholmsklubb som helst. Bra driv med en positiv ton. Och när jag hör trumkompet inser jag att den redan då överårige punkaren sysslade med pre-house. Det är som att höra Happy Mondays tjugo år för tidigt. Kompet låter inte mindre skönt i Dury's andra hit Sex & Drugs & Rock & Roll. I Blockheads hade han helt klart ett kompetent stöd. Tyvärr är Ian Dury inte med oss längre. Han dog 2000, endast 58 år gammal. Antagligen levde Dury ett med hänsyn till sina fysiska förutsättningar för hårt liv. Han drabbades av polio vid sju års ålder och hade säkert behövt ta hand om sig bättre. I Spasticus Autisticus beskrev Ian Dury den verklighet han upplevde som funktionshindrad. Låten skrevs med anledning av 1981-års Internationella år för handikappade personer. Men BBC bannlyste låten. Man klarade inte rader som "So place your hard-earned peanuts in my tin, And thank the Creator you're not in the state I'm in". Skoningslös kompromisslös cynism eller bara en persons vardag - i alla fall som en spark i magen på etablissemanget.

Läs även andra bloggares åsikter om Ian Dury, Punk

En gång sa Lars Engqvist att piller är dåligt - vad skäll han fick för det

Folkhälsoinstitutet går nu ut med en stor satsning på bättre hälsa för äldre. SvD.se konstaterar att det länge diskuterats hur äldre får för många läkemedel. Det gäller inte minst överförskrivningen av lugnande medel. Nu tar man alltså upp en annan aspekt av alltför stor användning av mediciner till äldre. Det gäller så kallade livsstilsläkemedel, preparat som förebygger framför allt kända hjärtrisker och som utgör Apotekens verkliga storsäljare. Jag passar då på att minnas hur mycket skäll förre socialministern Lars Enqvist fick när han 1999 ordinerade stärkande promenader för gamlingar istället för piller. Ibland är det svårt att vara sanningssägande profet, också i sitt land. Vi får hoppas att ambitionen tas bättre emot idag, för något ligger det väl i Enqvist och institutets budskap. Det känner jag mig alldeles säker på. Undra om man inte kan få in spikmattan också. Den tror jag väldigt mycket på. Det var ett himla gnäll om dess förtjänster. Den tror jag väldigt mycket på. Jag tycker man varit väl tuff mot gurun när man tvingat honom nyansera sig. Klart att spikmattan regerar. Ett kortar ligg på den och du blir av med alla dina krämpor som exempelvis dina liktorn och veneriska sjukdomar. Det vet ju minsta munk borta i fjärran östern och det sedan årtusenden. Mattan har nu också testats i bloggosfären. Det vlev kanske inte full pott, men vaddå - kul är det med spikmattan och grurun har blivit snuskigt rik. Vad annat betyder nått?

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Engqvist, Folkhälsoinstitutet, FHI, Psykofarmaka, Lugnande medel, Äldrepolitik, Spikmattan

Axess: Bara gammelmoderaterna kan rädda oss från moralisk backlash

Professor Stefan Svallfors, vid Sociologiska institutionen vid Umeå universitet, har i tidskriften Axess skrivit en lång lång lång artikel om klassbegreppet bara för att leverera en slutkläm som har lite med klass att göra. Svallfors landar nämligen i att den politik Reinfeldt, Borg och Schlingmann företräder måste upphöra med sin ´vägvinnande politik för att fientligheten mot det avvikande inte fortsätter att frodas, dvs. intoleransen och hatet. Det beror på att alla riksdagspartier nu tampas i den politiska mittfåran och att samtliga värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget. Svensk politik domineras därmed inte längre av fördelningsfrågan, utan istället blir frågor om moral, kultur och livsstilar viktigare. "För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen", menar Svallfors. För att ändå kunna göra ett val tvingas väljarna att i större utsträckning titta på andra frågor, som till exempel vad partierna anser om invandringen, brottslingarna, feminismen och EU. "Det ökar i sin tur incitamenten för partierna att profilera sig just i denna dimension, att bli lite hårdare mot brottslingarna, lite hårdare (eller mer generösa) mot flyktingar, eller ta ställning för eller emot medborgarskapstest för invandrare, homoäktenskap, skoldisciplin eller någon annan av alla de frågor som kan tänkas dyka upp i den socio-kulturella dimensionen. Det politiska samtalet kommer, om rörelsen från socio-ekonomiska till socio-kulturella frågor får tillräcklig fart, att efterhand handla allt mindre om fördelningsfrågor och allt mer om erkännande eller fördömande av minoriteter, livsstilar, moraliska ståndpunkter, tillhörighet och uteslutning." För att inte riskera en moralisk backlash tycks Svallfors alltså hävda att vi behöver nynya Moderater eller rätt och slätt gammelmoderater. "Nya motsättningar i fördelningsfrågorna är precis vad Sverige behöver - då behålls polariseringen i den socio-ekonomiska dimensionen och de socio-kulturella frågorna kommer åter att inta en mer undanskymd position". Så vad betyder egentligen allt detta? Jo att förutsättningen för alliansens regering måste undanröjas - för landets bästa. Det nya arbetarpartiets dagar är räknade, eller? Och jäklar vad det gamla arbetarpartiet skulle bli glada över att slippa tänka ut en ny vägvinnande politik. Nu har också Aftonbladet diskuterat saken. (Professor Bo Rothstein var tidigare i sommar ut med ett liknande tema i Efter arbetet (10/7), fast med ett mer socialdemokratiskt europeiskt perspektiv. "Europas socialdemokrater borde ställa ojämlikheten i centrum. Men istället har man anammat identitetspolitiska idéer. Då är det svårt att vinna val", säger Rothstein. Kunde som sagt inte hålla med mindre om det.) (Fast min kamrat från Gustavsberg påminner mig om att detta är gammal skåpmat. Redan på 1950-talet diskuterade socialliberalen Herbert Tingsten politiken utifrån en liknande utgångspunkt.)

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Svallfors, Nya Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Socialdemokraterna, Axess, Bo Rothstein

Dennis Quaid och Ed Harris i The Right Stuff de riktiga rymdhjältarna

Idag är det mycket månlandning. Det är, vilket jag inte hade en aning om för några dagar sedan, visst 40 år sedan Neil och Buzz klättrade ut från sin rymdfarkost för att som första människors kliva runt på månen. Och ända från den tidpunkten har månlandningen varit en het potatis bland våra mer konspiratoriska vänner. Jag kan tänka mig att just den konspirationsteorin ligger trea-fyra på listan över de största. Var det verkligen någon på månen eller iscensattes det hela i Nevadaöknen av NASA i samarbete med Hollywood? Den skildringen på det temat är utan tvekan Capricorn One. En riktig filmklassiker som är spännande från börja till slut. Samtliga astronauter dog va, eller hur? Det är lite oklart hur det går där när de sticker upp huvudet bakom sanddynen för att mötas av en amerikansk militärhelikopter. Annars tycker jag att de bästa rymdfilmerna är Det rätta virket, med Dennis Quaid (bilden) och Ed Harris i spetsen, samt Apollo 13, där Harris dyker upp igen. Ingen av filmerna handlar om Amstrongs resa men jag tycker de åskådliggör en nerv och nybyggaranda som fängslar. Dessa herrar är de riktiga rymdhjältarna. Jag kan avslöja att jag tror på månlandningen för den har jag, som min followkamrat på Twitter uttryckte det, sett på teve - både då och nu. Ja, så gammal är jag, till och med så att jag minns det. Hua! Avslutningsvis lite rymdmusik.

Läs även andra bloggares åsikter om Månlandningen, Ed Harris, Dennis Quaid, The Right Stuff, Konspirationer, Capricorn One

Missbruksvård enligt Lemmy Kilmister och svensk myndighetspolicy

Jag läser Lemmy Kilmisters självbiografi White Line Fever, ni vet stjärnan i Motörhead. Han har nu formulerat sitt hittillsvarande liv. Boken är illa skriven, eller möjligen hopplöst översatt, men intressant. Lemmy har varit en del av den brittiska populärmusiken sedan beatlarna spelade på The Cavern och är mycket punk. För mig känns det som om Lemmy Kilmister uppfann punkattityden. Han har också många tankar baserade på sin breda livserfarenhet. Några gäller vård av missbrukare. Få kan dessutom ha tagit speed och umgåtts med knarkare i samma omfattning som han. Och med stöd av den erfarenheten förklarar Lemmy att det är hopplöst att hjälpa en knarkare som inte vill bli hjälpt: "Man låser in dem i ett jävla rum och låter dem inte komma ut förrän de är rena, sedan släpper man ut dem och ser om de förblir rena. Det är allt man kan göra. Och faktum är att inte heller det tjänar mycket till, för en heroinist måste vilja bli av med beroendet. De måste komma av sig själva. Man kan inte erbjuda dem vård istället för fängelse heller - kom igen, vem fan kommer att välja fängelse? De kommer att välja rehabilitering för att få lite lugn och ro /.../ sedan är de rena ett tag och då blir det billigare för dem i några månader när de kommer ut, för att de bara behöver hälften så mycket som innan de åkte in. Från min fördelaktiga position sett är hela den här kampen mot knarket meningslös." (Vertigo, andra pocketupplagan, 2007, sid 183). Lemmys resonemang är helt i enlighet med grunderna för svensk tvångsvård vars syfte är att motivera personer med missbruksproblem till behandling och att bryta ett destruktivt beteende. Men vård under tvång får endast användas då alla andra åtgärder är vidtagna och utsiktslösa att lyckas. Det är det där sista som krånglar till det hela, eller som Ulrika Brandberg och Tom Knutson konstaterar i tidskriften Advokaten så är tvångsomhändertagande ett av rättsväsendets svåraste beslut. Enskildas rättssäkerhet ska bevakas. Pugh Rogefeldt beskrev också redan på det drogliberala 1970-talet i Hog Farm hur snett det kan gå när staten urskillningslöst jagar knarkare. Tricket är alltså att veta när tvångsvård ska sättas in. Och det är då jag undrar om beslutet är så komplicerat? Räcker det inte med att en narkoman nekar till behandling mot sitt missbruk? Om inte undrar jag i så fall varför? För kan man knarka utan att missbruka eller anses leva på ett destruktivt sätt? Antagligen inte, och med hänsyn till att det inte är någon rättighet i Sverige att missbruka droger har jag svårt att förstå varför ett nej inte omedelbart ur juridisk synvinkel utgör tillräckliga skäl för att sätta in tvångsåtgärder. Så ser systemet ut, hur fascistoid det än verkar. Fast den enskilde slipper ändå sannolikt undan myndigheternas klor eftersom det saknas pengar för att ge hjälp till alla som behöver den. Så därför är det mindre viktigt att det finns få saker att erbjuda en missbrukare som kan motivera denne att ändra livsstil. Och det var väl därför det en gång gick snett och självmedicineringen tog fart. Nils Bejerot var är du? En fråga jag inte ställde mig då jag läste FIB-kulturfront på 1980-talet. Då tyckte jag Bejerot mest stod för en tokjobbig moralism men inser nu att det ligger ton av respekt gentemot de som har det svårt i den kompromisslöshet han representerade. (Och när man talar om trollen. Plötsligt dök Bejerot upp i P1:s Det svåra valet. Hur kan det bli så?)

Läs även andra bloggares åsikter om Lemmy, Motörhead, White Line Fever, Självbiografi, Missbruksvård, Tvångsvård, Nils Bejerot

Fixar samhällsvetarna avbruten jämvikt i Mellanöstern - tror inte det jag

Många är de som under åren har lagt olika förslag om hur konflikten i mellanöstern ska lösas. I dagens DN lyfter professor Steven Kelman, vid Harvards Kennedy School of Goverment, fram systemchocken som metod för att tvinga Israel och Palestina att acceptera Bill Clintons fredsplan från 1999. Metoden är närmast naturrättslig genom att den härleds från ett fenomen inom naturvetenskapen som kallas avbruten jämvikt. Kelman förklarar att ”under de flesta perioder i livets historia på jorden så har arternas utveckling varit väldigt stabil. Förändring har skett under mycket korta perioder. Plötsligt rubbas balansen och nya arter tillkommer. Den nya jämvikten skiljer sig starkt från den gamla men varar även den en lång period. En del samhällsvetare menar att liknande fenomen, som mest har diskuterats i teoretiskt och empiriskt arbete om förändringsprocesser inom organisationer, inträffar i det sociala livet." Han ger tre exempel på systemchocker på det sociala fältet som på kort sikt lett till bestående förändring i jämvikten. Något maskerat pekar han på att just Hiroshimabomben ändrade Japans agerande på världsscenen från att före andra världskriget ha varit ett krigsförhärligande land till att efter krigsslutet närmsta bli pacifistiskt. Likaså förändrade 1960-talets medborgarrättslagar i USA och det på 1990-talet Sydafrikanska skiftet till majoritetsstyre i ett nafs attityden hos de medborgare i respektive länder som gynnats i de gamla systemen och som inledningsvis var motståndare till reformerna. Och samtidigt som Kelman tror på en ny jämviktsmöjlighet "när länderna förstår att status quo inte är hållbart och att en fredslösning är en realitet" konstaterar han att en "påtvungen lösning är det enda sättet för fredsanhängare i de både länderna att bemästra fanatikerna i de egna leden". Frågan är vad som krävs för att påtvinga parterna fredsplanen? Hur, som Kelman frågar, "djärv är Barack Obama"? Nivån måste självklart sättas i förhållande till både frågans vikt och uthålligheten hos motståndarna. Man står i världen enad om att Mellanösterns politiska och ekonomiska utveckling hänger på att Israel-Palestinakonflikten upphör. Men på båda sidor finns ett starkt intresse för att konflikten består. Den neokonservative hävdar därför säkert att bara en chock i paritet med den naturkatastrof som en gång påverkade jämvikten så att dinosaurier inte längre finns kan medföra en förändring i önskad riktning, medan den liberale begränsar sig till kräva ekonomiska chocker, alltså förslag på sanktioner som vi redan levt med i flera decennium utan att saken förts framåt. Men jag menar att enbart den inneboende folkliga viljan till förändring har reell betydelse. Den som Hamas vunnit genom att bygga en social och humanitär infrastruktur. Islamologen Jan Hjärpe kallar den terrorstämplade organisationen för religiös socialdemokrati. Något som också beskrivits av religionsvetaren Mattias Gardell. Så den chock som kan innebära något positivt för regionen utifrån västerländska värderingar består nog i en massiv välfärdsbombning. Jag har dessutom alltid hållit människans efterfrågan på välstånd som den främsta drivkraften. Det gör också islamisterna. Antagligen även väst men finns viljan att köpa stabilitetet?

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanösternkonflikten, Israel-Palestinakonflikten, Systemchock, Avbruten jämvikt, Steven Kelman