måndag 26 april 2010

Måste vi införa dödsnämnder nu för att skydda läkarna från åklagarna?

Under våren kom plötsligt frågan om dödshjälp på tapeten. Det orsakades av att en kvinna önskade dö, utan att få det. Läkarna sa sig vilja hjälpa henne. Läkaresällskapets etiska delegation anser att hon har rätt att besluta om att vården ska avbrytas och hade skrivit till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande. Också folkrörelsen ställde sig bakom kvinnans önskan. Gunnar Hagberg, ordförande för föreningen Rätten till en värdig död, anser att det är självklart att kvinnans önskemål ska uppfyllas. Socialstyrelsen uppträdde osäkert. Frågan poppar upp då och då, alltid i samband med ett ömmande fall som väcker allmänhetens känslor. Och varje gång blir expertis och beslutsfattare, om inte handlingsförlamade så i all fall oense. I botten ligger både allmänmoraliska och medicinetiska överväganden. Frågan är naturligtvis med vilket allvar man kan ta på en persons önskan att dö och i vilka fall det skulle vara möjligt att få döden verkställd. Nu har i alla fall Socialstyrelsen lyckats med konststycket att samtidigt slå fast att aktiv dödshjälp ska vara fortsatt förbjuden och tillåta den. Enligt myndigheten ska den person som vill avbryta sin livsuppehållande behandling ha rätt att göra det. Förutsättningen är att han eller hon förstår den information som läkarna ger och konsekvensen av sitt beslut. Prövning får ske utefter individuella omständigheter. Och då undrar jag man ska lösa den fortsatta risken varje läkare står inför att bli åtalad enligt brottsbalkens regler. Måste vi ändå inte inrätta en dödsnämnd som skydda skydda läkarna, för någon absolut rätt att bli dödad föreligger uppenbarligen inte. Och som ni kanske förstår är jag inte imponerad av ropen efter dödshjälp. Jag tycker, som den ateist och modernist jag är, att det är omöjligt att avgöra vem som ska få dö. Att människor lider är en sak som hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att ta hand om. Men att lösa det genom att öppet tala om rätten till att dö är förkastligt. Det skulle heller inte förvåna mig om vi inte snart har en kö utanför Socialstyrelsen av dödslängtande människor. Och det som gör mig mest förvånad är att Kristdemokraternas Göran Hägglund tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet. ”En beslutskapabel patient som har information om konsekvenser och alternativa behandlingar ska själv avgöra om behandlingen ska avslutas eller inte” säger Hägglund till Svenska Dagbladet. Och hur vet man att beslutskapaliteten inte bygger på en yttre press eller allmän förvirring. Jag vill avslutningsvis påminna om hur många vittnat om att de är glada över sina misslyckade självmordsförsök.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

9 kommentarer:

Lars Widhe sa...

Bäste Tomas

Det verkar som om du inte är riktigt påläst.

Första sakfelet: Även kvinnan har skrivit till Socialstyrelsen.

Andra sakfelet: Det var inte frågan om dödshjälp. Vi har alla rätt till att besluta om vi vill avbryta en behandling, vilken som helst. Det var frågan om att hon ville vara nedsövd när behandlingen avbröts, vilket hon uttryckligen deklarerat, för att slippa paniken och ångesten när hon inte kunde andas.

Tredje sakfelet: Socialstyrelsen har inte uttalat att aktiv dödshjälp skall vara tillåten. Socialstyrelsen har sagt att hon har rätt till att vara nedsövd när behandlingen, på hennes önskan, avslutades.

Sen uttrycker du dig väldigt osmakligt, det är inte frågan om dödande utan om att på patientens önskan avbryta en livsuppehållande behandling,

Jag rekommenderar att du tar del av Socialstyrelsens websida, http://www.socialstyrelsen.se/pressrum/nyhetsarkiv/1livsuppehallande, där det även finns ytterligare länkar.

Om vi vidgar resonemanget lite

Visst skall jag ha rätt till att avbryta eller avböja en behandling.

Om jag t ex har en cancer som obehandlad kommer att leda till min död har jag i varje skede rätt till att tacka nej till behandling eller att avbryta pågående behandling. Jag kan tacka nej till en operation som skulle leda till att cancern avlägsnas.

Om jag tackar nej till behandling/operation ligger det väl inom moralen att jag skall erhålla smärtlindring eller skall jag med plågor straffas för mitt beslut

Hälsningar
Lars Widhe

Tomas Agdalen sa...

Lars Widhe: jag pratar om saken som den uppfattas inte som den önskas uppfattas. För mig handlar det om ett försöka att göra det lättare för människor att välja döden - det brukar man kalla aktiv dödshjälp. Enligt min mening innebär den här diskussionen enbart full fart mot det otänkbara. Och mina invändningar handlar inte om att stänga av apparaturen, utan om att låta människor som kan bestämma över att få dö. Enligt vilka kriterier?

Och så sakfelen:
1. Motsäger väl inte att kvinnan skrivit till Socialstyrelsen.
2. Se svaret ovan sakfelsgenomgången.
3. Jag säger ju att Socialstyrelsen inte vill tillåta den, men någon innebörd har väl ändå dagens besked.

Vad gäller osmakligheten gäller det hela diskussionen. Att vända fokus från att rädda liv och lindra till motsatsen är fel. Man för så att säga in en ny punkt i manualen om att det finns alternativ till bot och bättring.

Danne sa...

Hej!

Att kunna tacka ja eller nej till erbjuden behandling är en fundamental del i svensk hälsovårdslagstiftning. Den kallas också för autonomiprincipen. Allt annat skulle vara tvångsvård, något som endast förekommer i vissa mycket speciella fall (vård av missbrukare, barn och unga o s v). Att låta naturen ha sin gång kan väl knappast vara kontroversiellt för någon. Och att hälso- och sjukvården då ska erbjuda smärtlindring och ångestdämpning är väl inte heller kontroversiellt.

För mig går här en skarp rågång mellan aktiv och passiv dödshjälp. Sjukvårdspersonal dödar ingen, det är sjukdomarna som gör det. Om du får veta av en läkare att du har en sjukdom, men att du efter att du har fått ta del om vad behandlingen innebär sedan vägrar att ta din medicin eller gå på behandlingar, kan ingen tvinga dig. Om patienten inte vill ha behandling, men sedan dör, kan man inte ställa läkaren till svars. Man kan inte gärna binda fast en frisk beslutskapabel människa och tvinga i henne medicin. Man har alltid rätt, efter information om konsekvenserna av olika val, att tacka ja eller nej till erbjuden behandling.

Tomas Agdalen sa...

Man kan diskutera vad den nu aktuella handlingen har för innebörd eller effekt. Det är dock inte mindre intressant. Jag är mer ute efter det paradigmskifte vi ser.

Sen undrar jag, vid närmare eftertanke, om det är så självklart att patienten har sista orden. Är det inte så att läkaren har juridiska instrument till sitt förfogande att verka för patientens bästa, utifrån ett medicinskt perspektiv? Minns inte riktigt.

Lars Widhe sa...

Jag tycker Danne i inlägget ovan väl beskriver och klargör vad det hela handlar om.

Något paradigmskifte är det ju inte frågan om. Socialstyrelsen har bara redogjort för vad dagens gällande lagstiftningen säger, inte fattat några beslut som innebär någon förändring åt något håll.

Sen en sakupplysning: När det gäller rätten att avböja erbjuden eller avsluta pågående behandling så är det patienten/medborgaren som har ”det juridiska instrumentet”, autonomiprincipen (med vissa undantag, se Dannes inlägg ovan och Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Denna rätt är grundlagsfäst och regleras ytterst i Regeringsformen 2. kap 6 §. Grundat på detta finns ytterligare lagstiftning vad gäller hälso- och sjukvård.

Med ovanstående som bakgrund tycker jag att det är i allra högsta grad osmakligt att beskriva sakfrågan som ett legaliserat dödande och dessutom påskina att andra människor är för ett dödande. Jag citerar: ”Och det som gör mig mest förvånad är att Kristdemokraternas Göran Hägglund tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet.”

Och som repetition: Socialstyrelsen har konstaterat att där är förenligt med svensk lagstiftning att en livsuppehållande behandling kan avslutas om patienten begär det. Det är även förenligt med svensk lagstiftning och etik att i samband med att behandlingen avbryts erbjuda smärtlindring och ångestdämpning.

Jag vidhåller mitt tidigare uttalande om att du verkar dåligt påläst och tillfogar att jag tycker att din debatteknik är osmaklig och oetisk.

Jag rekommenderar följande länkar som hjälp till att få sakfrågan beskriven
http://www.socialstyrelsen.se/pressrum/nyhetsarkiv/1livsuppehallande
http://www.socialstyrelsen.se/pressrum/nyhetsarkiv/Documents/Brev1.pdf
http://www.socialstyrelsen.se/pressrum/nyhetsarkiv/Documents/Brev2.pdf

Tomas Agdalen sa...

Lars Widhe: Jag anser fortfarande att det är en märklig utgångspunkt att ställa krav på beslutskapabla patienter att kunna ta ställning till om det ska fortsätta att leva eller inte. Jag upplever det nu som att det är var och ens intellektuella skyldighet att veta säkert hur man vill ha det med den saken. Enligt min mening bör man istället från hälso- och sjukvårdens sida koncentrera sig på hälso- och sjukvård.

Sen så vill jag hävda att jag inte har någon debatteknik. Jag har en blogg som jag använder till att renodla mina tankegångar. Ibland leder detta inte till en smakfull slutsats. Och jag kan hålla med om att det citat du plockat ut ser illa ut. Men ibland får man kalla stubben för just stubben för att förstå vad det är man pratar om.

Jag är i princip emot aktiv dödshjälp. Och det inte av religiösa skäl, utan av att saken är omöjlig att reglera. Sedan finns det fall där det är nödvändigt och mänskligt motiverat att ta till en extra ordinär åtgärd som vi nu talar om. Det handlar inte om beslutskapabla människor. Det är alltså detta uttryck som jag tycker är opassande.

Jag tycker inte att detta i första hand är en juridisk fråga. Och även om man tycker så saknas det juridik på området. Det också detta som är orsaken till att vi har denna diskussion och till Socialstyrelsen kom med sitt förtydligande, som i grunden inte betyder något nytt.

Lars Widhe sa...

Tomas
Om vi börjar med stubben. Jag håller helt med dig om att man skall kalla stubben för stubbe, jag tycker att man skall göra det jämt och inte bara i vissa sammanhang. Man kallar stubben för stubbe för att därmed beskriva den faktiska verkligheten. Detta är dessutom ett moraliskt krav när man refererar till någon annan källa.

Men du beskriver inte stubben som stubbe när du, refererande via länk, påstår att Göran Hägglund i en intervju i Expressen sagt att han ” … tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet.” Det du medvetet publicerar är inte annat än ren och skär lögn.

Till skillnad mot dig anser jag att det är en mycket bra utgångspunkt, den enda vettiga, att jag har rätt till mina fria val, att jag anses förnuftig, att jag anses ha möjlighet att ta till mig information, att jag anses kapabel att göra mogna överväganden även i komplexa och besvärliga situationer (jmf FN deklaration om mänskliga rättigheter).

Naturligtvis är detta juridiska frågor av yttersta dignitet. Jag ser det som absolut självklart att samhällets syn på mig som människa finns reglerat i grundlag och andra lagar så att riskerna för godtycke minimeras. Tvärtemot vad du säger så finns det juridik inom området och Socialstyrelsen har förklarat innebörden i denna juridik vad gäller individens fria val att avstå från medicinsk behandling.

Du skriver: ”Enligt min mening bör man istället från hälso- och sjukvårdens sida koncentrera sig på hälso- och sjukvård.” Frågan blir naturligtvis: i stället för vadå?

Tomas Agdalen sa...

Lars Widhe: Inte har jag lagt andra ord i Hägglunds mun än de har enligt olika medier sagt. Det citat du klippt ut är min summering och sammanfattning.

Lars Widhe sa...

Tomas
Att du kan summera och sammanfatta Göran Hägglunds åsikter och uttalande i olika medier med ”Och det som gör mig mest förvånad är att Kristdemokraternas Göran Hägglund tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet.” är och förblir för mig en gåta.

I rest my case