
Jag har upptäckt programserien P4 Musik
. Det som jag, uppenbarligen felaktigt, klassat som en kanal för sunkig lokalradio kryddat med sport visar sig syssla med så viktiga saker som tunga musikdokumentärer. I serien har redan exempelvis
Pugh,
Wiehe och
Afzelius samt
Tio i topp avhandlats. Ikväll sänds del 1 av
glamrockens historia under den kittlande rubriken Den
elektriska riddaren möter
spindlarna från Mars. Glamrocken uppstod på tidigt 1970-tal när
Marc Bolan (bilden) hängde på sig elgitarren och körde några tuffa riff. Den regerade fram till något år innan hans plötsliga död 1977. Enligt min mening glittrade Bolan mest. Attitydmässigt länkar glammen den larmiga
popen från
1960-
talet och
den sköna punken. Parallellt härjade
många bombastiska
märkligheter, till exempel bagateller som
Urian Heep. Det finns ett par halvnya härliga filmer som beskriver tidsandan under glamåren. Just nu kommer jag bara på den tveksamma
Velvet Goldmine. Jag får återkomma om den andra, men jag minns att punkhjälten från Detroit
Iggy Pop skildras som en limousinåkande knarkande föredetting. Det gör han förresten också i Velvet Goldmine. Nu går det liksom runt. Kanske det ändå bara finns en film. I P4 Musik tänker i alla fall Maths Broborg presentera giganter som Bolans häftiga
T. Rex, viktiga
David Bowie, roliga
Sweet,
skinspionjärerna Slade, snygga
Roxy Music och
coola Mott the Hoople. Vi ska även få bekanta oss närmare med en glittrig Lou Reed. Men han menar jag i första hand
representera 1960-talspoppen och en för glammen betydelsefull källa till inspiration. Och hur den nu än fick sin estetik berättas det i punkbibeln
Pleas Kill Me att det ska ha varit ett gäng legendariska
dragqueens i New York med undergroundtouch som kom över till London med sin smaklöshet. För Bowies
dåvarande fru Angela uppenbarade det sig då hur maken och hans Spiders skulle styras ut - som glammande drags. Bowie har senare berättat att spindlarna från Hull, med
Mick Ronson i spetsen, inte gillade kläderna förrän de insåg hur de attraherade det motsatta könet. Så vackert livet och tillfälligheterna kan vara. Och medan jag skriver bloggen har programmet börjat. T. Rex inleder med
Get It On. Nu spelas halvtöntiga
Wig Wam Bam. Själv är jag väl ung för att ha kunnat bländas av glittret då den blänkte som intensivast. Min första kontakt med glamrock skedde genom den nu
djupt tragiske och då pseudopoppande
Gary Glitter. Men strax trädde Sweet in i mitt liv. Jag minns hur Anna-Maria på sitt party spelade sin brorsas singel
Ballrom Blitz när inte oglittriga sopan
David Cassidy dominerande. Från den dagen visste jag hur musik ska låta. Även om Broborg också, säkert helt korrekt, placerar skräckrockaren
Alice Cooper i samma genre tycker jag att amerikanarna generellt aldrig hittade rätt glamsound. För mig är britterna den enda glitterrockarna. Fast inte har jag sett min idol
Elton John som en glammers. Men när jag tänker efter så kan knappast någon ha varit mer bling bling. Dessutom måste hans livsstil i övrigt sitta som en smäck i glammens Hall of Fame, precis som kvällens radiodokumentär.