Mia och Klara har gett ett mervärde till mitt liv - tjejkomedi regerar stort

Mia och Klara har visat att humor skriven och framförd av tjejer är annorlunda. Att världen skulle vara fattigare utan den. Därför borde hela serien inledningsvis ha marknadsförts under rubriken "You Ain't Seen Nothing Yet", som titeln på låten som öppnade kvällens avsnitt. Jag har i alla fall inte förut upplevt humor med en så utpräglad kvinnlig twist. Jag tycker mig att ha fått inblick i en helt ny tankevärld. Karlstadstjejerna har helt klart presenterat en lika undanhållen komedi som BTO är ett bortglömt tungt kanadensiskt 1970-talsband. Visst finns det en mängd humortjejer, men är det flera som gör hela grejen? Jag kan inte påminna mig det. Ni ska veta att min mage knutit sig inte bara en gång under vinterns avsnitt, utan mest hela tiden. Men skrattet har hela tiden funnits där. Mia Skäringers och Klara Zimmergrens illustrationer har gett ett mervärde till mitt liv genom att jag under veckorna fått leva med karaktärerna. Nu är serien tyvärr snart slut. Vi kommer att mista den bortkastade hockeyfrun, den känslomässigt störda brukshundsinstruktören, den hopplöst förlorade tatueriskan (Tabita) och några till. Du har också sjukvårdsbiträdet med sina förvirrade new age. Samtliga ur samma trashvärld 100 steg till är sprungen ur. Hur har Skäringer och Zimmergren så initierat kunnat fånga den? Självupplevt, studier eller bara känsla? Ni som inte kan vänta fjorton dagar med att se upplösningen kan logga in på Svt Play och se den redan nu. Vi får se om de till detta avsnitt hittat en lika skön avslutningslåt som kvällens Mott the Hooples Roll Away the Stone. Och vilken tryckare vi fick se till Ian Hunters superlåt. Skulle ni vilja ha varit med på den efterfesten? Kolla in och berätta. Jag har en förnimmelse om att ha upplevt något liknande.

Läs även andra bloggares åsikter om Mia och Klara, BTO, Mott The Hoople, Komedi, Genus