onsdag 25 mars 2009

100 steg till blir så irriterad när det inte går att rippa mina köpta plattor

Okej, nya plattan med bob hund är köpt och släpad till Örby. Fattar ni, jag betalar pengar för laddade skivor. Min långt yngre kursare på kvällskursen jag går hade svårt att ta in att vissa inte bara hanterar musik i fil, gratis eller inte. Vi är trots allt några som längtar efter att hålla en skivan i ett fast, men omsorgsfullt grepp. Att få lyssna på ett helt album, från första till sista låt i en av artisten uttänkt ordning ger en känsla av utvaldhet. Det handlar alltså inte om ett principiellt ställningstagande mot illegal fildelning. Den skiter jag numera i. Jag var faktiskt så i gasen där på Bengans på Drottninggatan att jag passade på att också plocka åt mig Nina Perssons senaste skiva från A Camp, med bland andra ”Stronger Than Jesus”. Men nu är det i första hand "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" som ska avhandlas. Jag har hunnit lyssna på den en och en halv gång och är fullt nöjd. Kanske inte euforisk. Snarare är det en habil platta av ett gäng konstrockers med hög lägstanivå. En platta att växa med, hela våren. Som jag hade hoppats få göra med Olle Ljungströms "Sju". Så blev det inte. I en twitterinspirerad recension skickar Svenska Dagbladets Elin Unnes på fem, på längden mycket korta, rader över ett betyg fem till genierna. Brukar man inte dra stort på märkvärdigheter? Det mer litterära DN har ett resonemang över flera stycken, trots att Mattias Dahlström nöjer sig med att dela ut en fyra. Av Unnes får vi veta hur plattan begåvats med ”bitar av Dinosaur Jr och Velvet Underground”. Jag undrar vilket pop- eller rockband som inte är under inflytande av det senare. Det förra har väl alla band med distade gitarrer släktskap med. Fast det är meningslöst att raljera över detta. Raderna ska fyllas. Jag säger bara att det är tur att journalister i dessa microtider har månadslön. Det fanns en tid då proffstwittret hade varit en ekonomisk omöjlighet för skribenten. Då denne fick betalt per rad. Dahlström bekräftar min fundering från igår om att killarna numera inte orkar hela vägen. Tokdraget har fått stå tillbaka. För honom är det dessutom ”lite ovant att höra bandet så introspektivt och nedtonat över ett helt album”. Överens är vi, DN-skribeten och jag, även om att Tinnitus i hjärtat är bästa låten. Angående Cardigansstjärnan Nina Perssons andra soloprojekt kan ni vara lugna. Den som förut gillat Jönköpingstjejen blir inte besviken nu heller. Fast det blev jag ikväll över något helt annat. Jag kunde nämligen inte rippa hundarnas plastbit. Det går inte att få över faktauppgifterna, som låttitlarna och annat. Det har Persson inte stoppat på sitt alster. Vem äger egentligen låtarna här hemma? Det gör jag. Det gör att jag gläds mindre av bob hunds skivbolags lågprisprofil. Jag vill kunna spela min köpta musik på alla mina medier. Basta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

Jimmy sa...

Köpte Bob hunds platta härom dagen, har lyssnat på den på Spotify tidigare. Tycker att plattan är magisk men bästa låt skulle jag nog säga är Fantastiskt eller möjligtvis titelspåret.

Min platta gick det däremot utmärkt att importera till iTunes. Konstigt att du hade problem med det, vet inte vad som kan vara förklaringen till det. Har du inte hittat någon lösning kan du få mp3:orna av mig.

A Camp kändes lite trött så jag hoppade den plattan.

Hörs!

/ En av dina "långt yngre kursare"

Tomas Agdalen sa...

Kan vara något med att det funkar bättre med itunes. En kompis fick över sin i perfekt ordning.

Jag har planer att ge plattan en rejäl chans. Kanske redan till fredagskvällsbloggen

BosseWeb sa...

Vilket program använder du för att rippa dina musik-CD?
Exact Audio Copy, CDex, Audiograbber, Deepripper, FreeRip?
Eller något annat?
Kanske Any Audio Converter?

Tomas Agdalen sa...

BosseWeb: Jag använde Windows Media Player. Kanske det skulle funka nu. Det har ju funkat för andra. Plattan är hur som helst jäkligt bra.