Bob Dylans skilsmässoplatta ingen höjdare - välj istället Dylanmästerverk

Jag har precis kört igång Dylans skilsmässoplatta "Blood On the Tracks". Den startar upp med "Tangled Up in Blue". Jag köpte den i veckan efter att jag nästan överallt hört om hur klassisk den är. Jag som lyssnat mig sönder och samman till bland andra "Bring It All Back Home", "Highway 61 Rivisited". ”Desire” och "Blond On Blond" blev naturligtvis nyfiken. Eller väcker inte titlar som "You're A Big Girl Now" och "If You See Her, Say Hello" intresse? För en sedan Dylanbiografin uppväckt Dylandåre är de som koskit för flugan. Och efter åtta öl och tre glas rött är jag inte så där superkritisk. Det behöver jag heller inte vara. Bob Dylan är alltid bra. Det kan man alltid räkna med. Men den här Dylanplattan saknar den där självklara superlåten. Den artist som bland annat gjort "Hurricane", "Like A Rolling Stone", "Just Like A Women", "Isis" , "Joey", "Subterranean Homesick Blues" och "Mr Tambourine Man" har självklart höga krav på sig. Han mäts bara mot sig själv och kan därför inte jämföras med kreti och pleti, som till exempel Neil Young. Dylans skilsmässoplattan når tyvärr inte en hela vägen fram. Även om "Blood On the Tracks" är bättre än nästan alla plattor som någonsin släppts ska du när du köper en av Dylan i första hand välja någon av de jag räknade upp tidigare i bloggen. Min favorit bland dem är solklart ”Desire”. Jäkla snyggt omslag på den. En känd svensk artist har gjort ett snarlikt konvolut.

Läs även andra bloggares åsikter om Bob Dylan