Kan jag bestämma att få leva ett värdigt liv eller är det mot normen?

I dagens DN funderar samhällsdebattören Maciej Zaremba över nödvändigheten av att ifrågasätta kulturers kvaliteter. Det sker i sjätte delen av hans artikelserie "I väntan på Sverige". Det är en svår diskussion, särskilt den om andras kulturer. För vem kan ta sig rätten att döma över andra. Han eller hon riskerar hamna i kulturimperialistens ringhörna. Vi i väst behöver dessutom förhålla oss till en postkolonial historia. Zarembas artiklar handlar om den svenska kulturen, om hur flyktingar bemöts och vilka förutsättningar de ges att bygga ett nytt liv i Sverige. Vi får än en gång veta att andra länder lyckas bättre med att integrera nya medborgare. Zaremba menar att det beror på fel i den svenska kulturen - en omhändertagande kultur som inte tillåter enskilda initiativ. Och när det gäller möjligheterna att förändra en kulturell norm tycker jag han presenterar en svindlande tanke genom sin beskrivning av hur 400 000 kastlösa indier sa upp kontraktet med sitt lands flertusenåriga hinduistiska kultur. Jag frågar om det ledde till att den kontraktslöse inte längre lever med den kastlöses livsvillkor? Tillåts den kastlöse att leva ett värdigt liv? Det skulle i så fall innebära att var och en kan definierar sig. Jag som utifrån min postmodernistiska utgångspunkt menar att det måste ske i samverkan med alla i kulturen, alltså i Zarembas exempel genom acceptans från medlemmarna i de olika kasten. Det är just det kravet som är så hopplöst för den som vill vara en annan än vad omvärlden bestämt. Fast är det tillräckligt många i en grupp som vägrar att spela en tilldelad roll kan det ske normförskjutningar ändå. Men protesten måste då också komma från de som direkt bär på problemet. Intressant tanke. Det var väl därför folkrörelserna bildades i början av förra århundrandet. Detta känns som något Hegel kunde sagt om prolitariats villkor.

Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Norm, Folkrörelser, Postmodern, Hegel, Marx, Kulturimperialism