Barack Obama och USA:s befolkning ett steg närmare sjukvårdsreform

Nyligen var jag pessimistisk till president Barack Obamas möjligheter att införa ett allmänt statligt sjukförsäkringssystem i USA. Men nu rapporterar DN.se och SvD.se att Barack Obama och USA:s medborgare kommit ett steg närmare en allmän statlig sjukförsäkring. "Finansutskottet i USA:s senat godkände med 14 röster mot 9 en vårdplan. Det ses som en seger för Obama. Men vägen framåt är fortfarande lång och snårig. Nu ska finansutskottets variant jämkas samman med en liknande vårdplan som senatens hälsoutskott röstade ja till tidigare i år", skriver DN i sin nätupplaga. Visst har det sett signaler som pekat mot att Obama vinner mark i frågan om den statliga allmänna sjukförsäkringen för USA:s hela befolkning. För några dagare sedan beskrev Per Wirtén, på Dagens Arena, att Obama är nära ett genombrott i frågan, men att många hinder kvarstår. Omröstningen omfattade till exempel inte det viktiga "public option"-alternativ. Den förklarar Wirtén är tänkt att ha ungefär samma funktion som det statliga bolåneinstitutet SBAB haft i Sverige, det vill säga pressa ner höga kostnader på den privata marknaden. Wirtén konstaterara att "avgörande är om reformen ska innehålla en så kallad "public option" - ett federalt offentligt försäkringsalternativ - eller vila helt på privata försäkringsbolag". Jag har tidigare beskrivit att USA har en lång väg att vandra för att till slut nå ett sjukförsäkringssystem som liknar de vi har i Europa. Många är emot. Inte bara försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin. Det finns också, som USA-bloggen uppger, ett allmänt kraftigt motstånd inom högern och kyrkan. I många fall har den senare institutionen ett särskilt intresse i att behålla greppet om sina församlingsmedlemmar så att de får in sina tionden. Det är inte ovanligt att det ingår just en sjukförsäkring i den premie som betalas in till kyrkan. Och Sarah Palin har i sin kampanj mot reformen skrämt upp många med sitt påstående om att ett sjukvårdssystem som nu förordas av den politiska ledningen kommer att medföra inhumana prioriteringar. Hon har liknat detta vid dödspatruller som kommer att avgöra vilka som får vård och vilka som ställs utanför. Genom det privata sjukvårdssystem som nu finns är försäkringstagarna garanterade den vård som följer av det försäkringsavtal de har tecknat. Men 46 miljoner amerikaner står utanför. Detta vill Obama ändra på. Enligt hans vision ska alla USA-medborgare ha rätt till en bra och heltäckande vårdförsäkring.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Allmän sjukförsäkring, Sjukvårdsreform, USA

Kanske Mona skulle och se till att få Reinfeldt thorbjørnad till valet 2010

Nej, fy fan - jag känner att också jag måste kommentera Norska Nobelkommitténs val av 2009 års fredspristagare, trots att jag fortfarande är för skakad att tänka klart i frågan. Rejält mentalt knockad, som vissa av reportrarna blev live när kommitténs ordförande, och förre socialdemokratiske statsministern, Thorbjørn Jagland berättade att USA:s president Barack Obama tilldelats priset. Saken är emellertid för apart att lämnas åt sidan. Fast Jagland verkar anse sig ha verkat inom normalen för han var allt annat än mållös inför världspressen. Med säker stämma meddelade han att "Nobelkommittén genom sitt 108-åriga arbete hela tiden stått för samma värderingar som den nuvarande amerikanska presidenten". Jagland var heller inte svarslös på den omedelbara, och av kommittén kanske oväntade, kritiken över att belöna Obama som bara innehaft sitt ämbete i knappt nio månader. "Vi har inte gett priset för vad som ska komma, utan för vad som har skett det senaste året”, svarade han på de magsura frågorna som insinuerad att Obama snart kanske är en större krigsherre än idag. Det är nämligen inte osannolikt att han redan före utdelande av priset i december utökat den amerikanska närvaron i Afghanistan genom att ha kommenderat dit ytterligare 40.000 amerikanska krigare. Och handen på hjärtat, vad har presidenten hittills uträttat? Inte ett jota utöver möjligen den internationella diplomatin som är för subtil för mig att bedöma eller betygssätta och som utgjorde Nobelkommitténs samlade motivering. Konkret vet jag att han bland annat varit i Kairo och skällt på Israel samt i Ghana och skällt på afrikanska korrumperade politiker och statstjänstemän. Han har ännu inte stängt Guantánamo eller lyckats avsluta sitt lands krigsföring i Irak, samtidigt som Mellanösterkrisen blomstrar. Det är en del andra saker han heller inte avslutat, som till exempel finanskrisen. Men inget av detta har jag krävt att han skulle ha hunnit med redan vid det här laget. I själva verket är vi många som sätter vårt hopp till Obama, att han är förändringen. Men det blir svårare för honom nu när han har ett Fredspris som en black om foten. Och även om man kan vifta bort konservativa hökar som Pat Buchanan kommer det också kritik från vänsterradikalt håll. Fredsaktivisten Cindy Sheelan exempelvis förklarar att hon är chockad och försöker reda ut för sig själv vad fred egentligen innebär. Vetenskapsradion hade redan timmen efter det norska beskedet ett långt inslag om nyheten. Där konstaterades bland annat att Obama fått priset på märkligt allmänna motiveringar - att inte ett enda konkret skäl angetts. Ja, ja - vad ska man säga? Men sådana här extra oväntade händelser gynnar inte sällan kreativiteten. Och imorse kunde man på P1 berätta om hur amerikanska politiska komiker lanserat verbet thorbjørna som i ”wow, de där skandinaverna har fullkomligt thorbjörnat mitt politiska kapital”. Någon annan kanske skulle beskriva det som att en politisk björntjänst, i detta fall en handling i all välvilja som försvagar Obamas ställning på hemmaplan. Jag skulle också vilja säga att norrmännen i hoppets tecken riskerar att ha skapat en omvänd Kissningerdoktrin - att priset delas ut till en presumtiv krigsherre istället för till en som har redan ansvarat för att ha utplånat ett helt land. Kunde inte Norska Nobelkommittén låtit Barack Obama få arbeta i fred? Nej, uppenbarligen inte. Nu har de sett till att få hit the man på bankett och jag undrar om det inte ligger något i Lena Melins sarkasm om att ”de nu gjort sig och priset till ett universellt åtlöje”, som Aftonbladet kletat över hela lördagens pappersetta. Man skulle också kunna säga som DN:s Hanne Kjöller, att "Fredspriset bör ges efter facit, inte förhoppningar". Eller så kan man resonera som den politiskt konservative tänkaren Johnny Munkhammar och undra över om det inte är så att pris delas ut för prestation och stipendier för det som förväntas. Å andra sidan har ju den norska olyckan fört med sig att vi fått en ny politisk strategi för världens makthungriga att nyttja. Bra, va?

20091013 SvD.se meddelar den att Washington Post nu skriver att Obama skickar fler soldater till Afghanistan. Och på USA-bloggen beskrivs hur Obama eskalerar kriget i smyg.)

20091015 Verdens Gang rapporterar att den norska nobelkommittén vara oenig om Obamavalet. Ledamöter med högerbakgrund var emot. "Men Thorbjørn Jagland pressade på, med assistans från sin socialdemokratiska partikollega Sissel Rönbeck", meddelar DN.se.)

20091015 Senaten har fattat ett beslut som innebär ett närmande mot att fångarna på Guantánamo kan flyttas till USA.

20091017 P1:s Konflikt ägnade en stor del av programmet en analys kring valet av fredspristagare. Man berättade bland annat att den amerikanska teveshowen Saturday Night Live bara ett par dagar innan tillkännagivandet hade en sketch i vilken Obama kallades för the do nothing president. Men i huvudsak handlade sändningen om presidentens vallöften och i vilken omfattning han har eller kan uppfylla dem. För dagen satsar USA mer pengar på vapenindustri än tidigare.

20091025 Här kan ni se Gregory Brothers youtubande om nobelfiaskot. Också Aftonbladet har lagt ut filmen. Tidiningen vinklar det på att vår statsminister Fredrik Reinfeldt är med och sjunger.

Läs även andra bloggares åsikter om Politisk björntjänst, Thorbjörna, Thorbjørna, Thorbjørn Jagland, Valet 2010, Fredspriset, Barack Obama, Nobels fredspris, Nobel Peace Prize, Norska Nobelkommittén

Alliansen måste förbereda sig på att den inte är en fyrklöver – KD sviktar

Det står alltmer klart att Alliansen måste ta till något radikalt grepp för att hindra att en röst på Kristdemokraterna i nästa års riksdagsval inte är meningslös. Alliansens överlevnad som regeringsalternativ hänger på det. För det är nu länge sedan Kristdemokraterna i en opinionsundersökning hade ett väljarstöd överstigande den fyra procentiga riksdagsspärren. Och i skenet av detta måste de uppgifter som Expressen publicerade igår om att "Verklighetens folk sviker KD" vara särskilt besvärande. Tidningen rapporterade att partiet i Demoskops senaste väljarbarometer bara får 3,7 procent, och det i en neråtgående trend. Det mesta talar därför för att de åker ur riksdagen och att Alliansen blir en treenighet bestående av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Olika undersökningsföretag har alltså under en längre tid pekat på denna utveckling. Visst kan man hoppas på kamrat KD vänskapsröstar kvar partiet, men det finns andledning att ha framförhållning om detta både på kort och lång sikt. Kan KD överleva? Redan den 25 juni skrev jag här på bloggen att vi nu kanske för sista gången ser Kristdemokraterna som ett självständigt riksdagsparti. Jag menade att det är trångt i mitten och att KD inte hittat sin plats. Då stödda jag mig på UnitedMinds siffror. Och Kristdemokraternas strategi, som inleddes under Almedalsveckan i juli och häromveckan nådde grand de finale på DN-debatt, att bli ett tydligt alternativ för de som känner att "Sveriges radikala elit" pratar över deras huvuden får alltså betraktas som ett praktfiasko. Som Expressens uppgifter bekräftar söker få den polarisering som KD försökte bygga upp. Med hänsyn till KD:s prekära opinionsläge är det märkligt att alliansen fortfarande ovillkorligt i olika analyserna av opinionssiffrorna räknas som en politisk koalition av fyra partier med runt 45 procent av väljarna bakom sig. Men med Moderaternas 27,2 procent, Folkpartiets 7,5 procent och Centerpartiets 5,5 procent handlar det i realiteten snarare om en gruppering som i dagsläget skrapar ihop magra 40 procent. Det ska ställas mot rödgrönas dryga 50 procent. En sammansättning som dessutom är i medvind. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar mer än Socialdemokraterna minskar. Vid sidan av det blir Miljöpartiet successivt allt populärare. Den makalösa framgången i EU-valet i juni var alltså ingen tillfällighet. MP etablera sig nu som ett 20-procentparti i Stockholm och når sannolikt tvåsiffrigt i riksdagsvalet 2010. Jag betraktar mot denna bakgrund alliansen i nuvarande utformning som chanslöst i nästa val. Utan KD:s röster är man alltså väldigt långt från makten. Och för att en röst på KD inte ska vara bortkastad för Alliansen är det hög tid att förbereda sig på att i ett än skarpare läge kunna agera, till exempel genom ett valtekniskt samarbete i linje med det jag spekulerade om tidigare här på bloggen (28/4) och som det viskats om. Att gå fram med en gemensam valsedel, ungefär på samma sätt som Centern och Kristdemokratiskt samlingsparti gjorde i mitten av 1980-talet. Nu skulle det handla om varvade listor med M, FP, CP och KD. Och för att nästa års riksdagsval inte ska utveckla sig till en gäspning får Moderaternas Per Schlingmann och hans strategikollegor inom Alliansen se till att ha en extraordinär åtgärd i bakfickan. Vi vill kunna se ett trovärdigt borgerligt alternativ tvinga rödgrönt att vässa formen till max.

(Hägglund kämpar på med sitt antielitprojekt. DN.se rapporterar att han nu går till nya angrepp som "ska inspirera partiet att ta fram nya förslag som ska öka människors frihet att leva sitt vardagsliv". Det ska rensas bland olika förbud och andra regler.)


Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Valtekniskt samarbete, Verklighetens folk, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, KD, Valet 2010

PP:s Troberg söker totalanonymitet - men jag undrar över det behovet

Ja, så är det, sa jag när first lobbyist placerade diskussionen om nätintigriteten rätt på kartan för logik. Ropen kom först från de som ville kunna fula utan att bli upptäckta. Men hur är det med integritet i övrigt? Det halkade vi in på när samtalet gled över till Piratpartiets smarta artikel på gårdagens DN-debatt, då partiets integritetspolitik breddades från att gälla enbart nätet till att också omfatta det fysiska offentliga rummet. Är det viljan att kunna lura systemet som ligger bakom? Nej, här handlar det mest om att öppna en möjlighet att ställa sig utanför, som hippieserna en gjorde en drop out. Den är idag nästan obefintlig. Piratpartisterna Anna Troberg, Mikael Nilsson, Rickard Olsson och Björn Odlund kräver därför att samhället ska utformas så att man inte behöver ha identitetshandlingar med sig om man inte, som artikeln får förstås, inte planerar att utföra ett ärende som kräver att identifikation. Jag tror att detta kan ta partiet ändå till riksdagen. Många är rädda för en tänkt storebror. PP har därmed goda förutsättningar att bli partiet för de som säger upp samhällskontraktet. Utgångspunkten i artikeln är också konspiratorisk. Man bygger upp ett riktigt omänskligt monster. De säger att personuppgifter samlas "i ett rasande tempo. Motiveringen till att kränka individers privata sfärer har gradvis glidit från 'för att det behövs' till 'för att det går'. Information om människor kommer att läcka, missbrukas, korsrefereras och användas på alla möjliga och hittills inte ens påtänkta sätt mot den person som informationen gäller. Vi befinner oss mitt i en integritetskris." Skribenterna vill med detta mota ett ”Papieren, bitte”-samhälle i grind. Budskap är att "den enskilda människans kontroll över individknuten information måste stärkas /…/ och att människors rätt att röra sig fritt i vardagen utan att ständigt behöva utsättas för statens vakande öga” ska vara rådande. "En begränsning av identitetskontrollerna är ett första, viktigt steg i den riktningen". Men hur många av oss råkar i vår vardag få en fråga om våra papper. Jag har fått den en gång. Det var i samband med att jag körande i min bil vinkades in till en poliskontroll. Frågan om jag kunde visa ett körkort kändes motiverad. Jag tror inte att piratpartisterna ser annorlunda på den saken. Men att pappersefterfrågan i övrigt skulle vara så stor att det motiverar ett nästan totalt papperslöst anonymiserat samhälle är att dra saken väl långt. Vi får ändå konstatera att det är, för att travestera en känd förvaltningsrättslig princip, med register vi bygger välfärd. Det är med stöd av bland annat kunskap som rör den personliga integriteten vi budgeterar och reformerar våra system. Och som den samhällsbyggare jag är anser jag att våra skrivande pirater nog underskattat behovet av personregister och överskattat hotet mot personen till följd av spridning av personuppgifter. Registeren är det pris vi får betala för att samhället ska kunna administreras så att reurserna fördelas rättvist. Sedan vill självklart också jag lösa frågan om de papperslösas rätt till sjukvård. Men för det krävs en särlösning. Och snart lär det väl till slut ändå tillsättas en utredning om den frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Integritet, PP, Anna Troberg, Valet 2010, Identitetshandling, Register, Personuppgift

Höjd Stockholmsskatt - ingen vinnande politik för Jämtin och Sahlin

Okej, då signalerar Socialdemokraterna i Stockholm att de avser att gå till val på ett förslag om höjd kommunalskatt. Är det så katastrofläget i Stockholm ska vändas till framgång? Mot bakgrund av att partiet i samband med EU-valet nyligen stått inför en nära-döden-upplevelse och nu verkar cementerat på en 20-procentsnivå i Stockholm känns det otaktiskt. Och som DN:s politiske kolumnist nyligen konstaterade är S:s opinionsläge allvarligt kritiskt med hänsyn till att de senaste valen på riksnivå har avgjorts av hur Stockholmsväljarna fördelat rösterna (DN 7/9). Det är dessutom högst osäkert om det finns ett behov av ökade skatteintäkter. Att då i ett läge när Alliansen, med 44,1 procent, på nytt knappar in på rödgrönt, som för dagen har 46,6 procent, föreslå skattehöjningar i Stockholm utan att krisläget riktigt står för dörren där är våghalsigt. Och stämmer stockholmssossarnas intention med Thomas Östros om att partiet ska arbeta med en politik som innebär att man tar från rika och ger till de fattiga, som han sa i samband med att rödgrönts skuggbudgetar presenterades idag, ? Nej, den kommunala skatten är inte utformad för det. En kommunal skattehöjning slår brett. Såväl den fattige som den rike får betala den extra sextioöring per hundring som Socialdemokraternas oppositionsråd Carin Jämtin pratar om. Och jag undrar om detta tillsammans med en valpolitik på riksnivån som i huvudsak handlar om att rädda jobben fungerar i Stockholm. Hittills är få i huvudstaden berörda av arbetslöshet. Sker ingen förändring i den delen är det inte sannolikt att horder av löntagare väljer ett parti som bara erbjuder försämrade ekonomiska villkor. Man bör också räkna med att flertalet Stockholmsväljare på relativt kort sikt antagligen får det något mer ekonomiskt ansträngt i takt att boräntan höjs. Så min rekommendation till Jämtin är att lugna sig med att diskuterar höjd Stockholmsskatt, i vart fall om hon hoppas på vinst för partiet både på lokal- och riksnivå samt att hon och Mona Sahlin når toppen.

20091025 Förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt och professor Sven-Olof Lundin, förre Näringslivets skattesakkunnige, skriver på DN-dbatt om att "storstadsbor i normalvillor drabbas av nya S-politiken". Ja, har ska man göra för att sy ihop stad och land?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Carin Jämtin, Skuggbudgeterna, Thomas Östros, Valet 2010, Höjd skatt, Stockholmsskatten

Vem vet nu vad sjukvårdspersonalen får göra - doktorerna mitt i ett limbo

När barnläkaren på Karolinska universitetssjukhuset i Solna i våras häktades misstänkt för att ha dödat ett spädbarn begrep få de allvarliga följderna för sjukvårdens ansvarssystem som åtgärden kommer att medföra. I samma ögonblick som åklagaren valde att pröva straffrättens regler på sjukvårdens rutiner utmanades nämligen ett väl etablerat system för utkrävande av ansvar, som i först hand syftar till att rätta systemfel istället för att ge enskilda personer upprättelse. Det visade sig att de riktlinjer som Socialstyrelsen ger på ett minst sagt övergripande plan och som tolkas lokalt på avdelningarna av sjukvårdspersonalen och vars tillämpning prövas inom systemet syendes och sist är av sekundär betydelse. Över den interna ordningen svävar allmängiltiga regler om ansvar som prövas av en riktig domstol - den allmänna. En tyst överenskommelse har alltså brutits - den om att sjukvården själv löser sina problem. Men i själva verket ligger åklagarens åtgärd helt i linje med det tänk om individens rätt som blir allt vanligare i vår rättsordning och som följer av att mänskliga rättigheter alltmer implementeras som ett naturligt inslag i vår rättsordning. Ett system som alltså förutsätter ett starkare individuellt engagemang. Vi får därmed ett tydligare angloamerikanskt system med case law som är mer oförutsägbart och som bland annat bygger på individuella omständigheter och förmågan hos personen att argumentera för sin sak. Så tyvärr Peter Wolodarski, det är för sent att hålla juristerna utanför. Juristerna är i sjukvården för att stanna. Hela ansvarsmodellen är redan i gungning. Var och en kommer att kräva sin individuella rätt med stöd av lagen. Lite av effekterna ser vi också redan nu när vårdpersonalen börjat protestera över den osäkerhet som nu råder. DN ger idag en beskrivning över stämningen. "På ytan råder ett behärskat lugn på kliniken, men i själva verket har rutiner för smärtlindring förändrats ordentligt över en enda natt." Chefssjuksköterskan Birgitta Ohlgren, på Karolinska, förklarar att man nu ger mindre doser smärtlindring och låter patienter ha mer ont för att inte riskera att de skadas eller dör. Också Neurokirurgen Bo-Michael Bellander, på Karolinska, bekräftar att rättsläget blivit oklart. "Plötsligt signalerar rättssamhället att ’den här dosen är dödlig’, att det kanske handlar om mord eller dråp". Jag tror att vi ser början på en utveckling av medborgerliga krav på välfärdsleverantören om att ta ett större ansvar på ett mer osvenskt okollektivt vis - alltså på ett individuellt vis där vårdpersonalen riskerar både straff och skadestånd i situationer där det råder limbo. Jag vet inte hur vi ska lösa det enkelt. Det är i alla fall otänkbart att Socialstyrelsen gör långa listor som inbegriper alla medicinska behandlingar som kan tänkas bli aktuella. En sannolik lösning är istället att behandlingar i framtiden sker på patientens egen risk. Han eller hon tvingas skriva under ett papper om att de är medvetna om de risker som behandling innebär. Fast det kommer i sin tur att skapa tvister om i vilken grad sjukvården ändå orsakat ett besvär som inte beskrivts. Ja, vad vet jag annat än att jag inte skulle arbeta under de oklara omständigheter som nu råder. Hur kan någon vilja arbeta under sådana oreglerade förhållanden?

20091006 DN.se följer upp artikeln från Karolinska sjukhuset genom att berättar att man inom äldreomsorgen inte längre ger smärtlindring i samma utsträckning med anledning den rättsliga åtgärden mot barnläkaren.

20091006 Socialstyrelsen är klar med sin utredning och frikänner barnläkaren. Eftar att ha talat bland annat med inblandad sjukvårdspersonal är styrelsen säker på att barnläkaren inte gjort något fel, även om behandlingen gällande en smärtlindring avvek från det normala. Socialstyarelsen kan inte förklara hur barnet fått i sig en dödlig dos av smärtlindring Vi får se hur det blir nu med den slutliga rättsliga bedömningen och om åtal väcks eller inte. Utlåtandet kommer att vara en del av åklagarens beslutsunderlag. Under kvällen beskriver TV4 Nyheter att det är okänt hur barnet fått i sig den höga dosen smärtlindring. Åklgaren meddelar att misstanken mot barnläkaren kvarstår. Än på kvällen hade inte åtal väckts mot henne.

20091007 Advokat Peter Althin, som företräder föräldrarna som polisanmält barnläkaren, kritiserar Socialstyrelsens utredning för att man inte förklarat varför barnet hade en dödlig dos smärtlindring i sig vid dödsfallet.

20091020 DN.se meddelar att det troligen blir ett åtal mot barnläkaren. Peter Althin menar att Socialstyrelsens undersökning är pinsam. Om det blir ett åtal trots att Socialstyrelsen "frikände" barnläkaren måste det uppfattas som att vi tar ytterligare ett steg från dagens ordning ifråga om tillsynen av sjukvården. Den blir alltmer en angelägenhet för de allmänna rättsbevakande myndigheterna. Det kommer att får stora konsekvenser både ifråga om den praktiska utövningen av sjukvård och myndigheternas möjlighet att bevaka den.

20091028 DN meddelar att det nu står klart att åtal eventuellt väcks mot barnläkaren först under nästa år. Läkarens advokat Björn Hurtig har begärt två månader för att gå igenom det omfattande materialet.

Läs även andra bloggares åsikter om Hälso- och sjukvården, Barnläkaren, Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN

Josefin Brink i rödgrön positioneringen - arbetslösa (S+V) mot sjuka (MP)

Vojne vojne. Nu har mina rödgröna vänner positionerat sig igen - mot varandra. Det är rött mot grönt – den här gången arbetslösa mot sjuka. Och hur ska det gå att synkronisera den rödgröna oppositionen inför 2010-års val nu när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill höja taket i a-kassan och återställa avgifterna till den nivån som gällde innan alliansens tog över regeringsmakten 2006 med grönts avoga inställning till detta. I papperssvenskan förklarar nämligen Miljöparitets språkrör Peter Eriksson att de tänker prioritera satsningar på dem som riskerar att kastas ut ur sjukförsäkringen snarare än att förbättra villkoren för de arbetslösa (3/10, s 11). MP har slagit fast att den bortre gräns i sjukförsäkringen som regeringen infört kommer att göra att 36 000 personer utförsäkras de närmaste åren. "Det här är den mest utsatta gruppen som riskerar att läggas på stupstocken. I ett kärvt ekonomiskt läge där vi inte har råd med allt, vill vi prioritera den här gruppen och slopa gränsen för när man kastas ut ur sjukförsäkringen", säger Eriksson. Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesman Josefin Brink och Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är oroade över splittringen. ”Man hade inte trott att MP skulle komma att ställa sjuka och arbetslösa mot varandra”, konstaterar Brink. Och samtidigt som Östros är säker på att rödgrönt kommer att bli överens under våren också i denna fråga kan man tänka sig att han ryste då han tvingades medge att avståndet ökat mellan partierna. Fast han har nog rätt. Rödgrönt gängar säkert friktionsfritt ju närmare valet vi kommer. Hoppas bara det inte dröjer för länge, och ett stort rött parti tvingas att sälja sig billigt enbart för maktens skull. Men det är väl för att kunna kapa åt sig så mycket politiskt utrymme som möjligt som MP väljer att positionera sig inför öppen ridå. Annars hade jag önskat att dessa diskussioner skett i det tysta, såsom inom borgerligheten. Blått visar aldrig upp oenighet i viktiga välfärdsfrågor. Jag inser dock att förhandlingar i det fördolda inte gynnar ett litet grönt partis väl och ve. Så därför kan vi de närmaste månaderna sannolikt komma att få se många utspel från både Peter Eriksson och Maria Wetterstand. Det ligger liksom inte i grönts huvudintresse att det ser ut som om oppositionen är överens.

Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Josefin Brink, Thomas Östros, Peter Eriksson, A-kassan, Bortre gränsen, rödgrönt, Valet 2010

Passa på and eat or smoke the banan - för snart är den inte kvar

Det var väl det jag visste när jag tidigare såg the Pirate Bay och den galna illegala nedladdningsattityden som tecken på att vi har en global fjärde ungdomsrevolution och att Stockholm under TPB-rättegången utgjorde dess epicentrum - dess Woodstock. Piratkidsens förbehållslösa inställning till näranarki kan härledas ända till de galna hippiesarnas upproriska Turn On, Tune In, Drop Out. Det slår nu också piratrörelsens grundare Rasmus Fleischer fast i sin bok Det postdigitala manifestet. Under rubriken Från haschplanta - till piratpartist beskriver Aftonbladet genom att referera till Fleischer hur dagens digitala nördkultur har sina ideologiska rötter i just hippierörelsen. En mängd datapionjärer, som till exempel Mac­intosh grundare Steve Jobs, är väl kända gamla ärkehippies. Och Internetprofeterna har hela tiden burits fram av 60-talets frihetliga, anarkistiska och lätt andliga ideal. Och var det inte så herrarna bakom sajten TPB beskrev utvecklingen när de i våras stod åtalade i Stockholms tingsrätt, att de i en frihetlig anda som småkillar börjat laborerat med nätet för att till slut ha kapat åt sig världen och till och med skrämt upp självaste president Obama i Vita huset. Nedladdning för alla - en demokratisk rättighet. Men så dystopisk som jag tidigare varit är ser också Fleischer ut att var. Han tar enligt Aftonbladet nämligen sin utgångspunkt i att Internets guldålder är förbi. "Den där tiden då borgerlighetens smakhierarkier var hotade på allvar, det decennium då någons sorts informationsdemokrati höll på att växa fram ur en total informationsanarki, har tagit slut". Det är bara att konstatera att det nog nu blir så. Världen gör vad den kan för att stänga av Internet - dra ur pluggen. Först ut är Frankrike som just antagit lagen hadopi för att kunna stänga av illegala nedladdare från att använda Internet. Just nu pågår också förhandlingarna i EU om Telekompaketets framtid. Ska unionen välja samma väg som medlemsstaten Frankrike? Mycket talar för det. Men nu får ta vara på de positiva vajbsen och suga på den karamell vi fortfarande har. Nätet är ännu fritt. Det firar vi med att lyssna på riktig hippiemusik. Håll till godo alla flummisar, and eat och smoke a banan or what ever you will do.

(Lika flummigt som själva nätet verkar också den där TPB-affären vara, för nu ser det inte ut att bli något av den. Köparen Global Gaming Factory X har inte fått fram pengar.) (Nu medger spekulanten att det troligen inte blir någon affär - vilket fiasko (DN.se 7/10.)

Läs även andra bloggares åsikter om Det postdigitala manifestet, Rasmus Fleischer, Fjärde ungdomsrevolutionen, Internet, The Pirate Bay, TPB, Nätanarki, Hippie, Telekompaketet, Timothy Leary, Global Gaming Factory X

Inte kunde vi tro att en fjärdedel av normännen köper intoleransen

Det mest positiva bland helgens nyheter var de Sifosiffror som presenteras i söndagens Svenska Dagbladet som visar att Sverigedemokraterna enligt nu gällande prognos inte tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Vid förra mätningen hade partiet 4,3 procent mot dagens 3,9. Okej, vi laborerar fortfarande med små marginaler, men ändå – glad kan man väl få vara för det lilla. Tendensen är den rätta. Värre är det i grannlandet Norge. Deras variant på främlingsfientlighet kallas Fremskrittspartiet. I gårdagens val till Stortinget fick de 23 procent av rösterna. Men hua! 23 procent! Nästan en fjärddel av väljarna höjde sin hand för populismen. Fremskrittspartiet har nu, enligt de politiska kommentatorerna, etablerat sig som det största borgerliga partiet. På ett program med flera förslag som borde skrämma de flesta. Man förespråkar bland annat en kraftig begränsning av anhöriginvandring och har en idé om att inrätta interneringsläger för asylsökande. Fattar ni? Norges motsvarighet till vårt nya arbetarparti är ett hot mot de nya norrmännen. Hur har det gått till? Ja, jag blev överraskad. Jag hade nämligen en oklar bild av att partiet är så stort. Och jag var tydligen inte ensam i min okunskap, för P1:s Godmorgon världen konstaterade igår under rubriken ”Vår skeva bild av Norge” att den norska politiska situationen inte analyserats djupare i Sverige. Medan det har varit väl känt hos oss hur Mogens Glistrup och hans adept Pia Kjærsgaard härjat i Danmark har Carl I. Hagen och hans adept Siv Jensen kunnat föra fram den norska saken i all nordisk tysthet. För att hitta en förklaring bakom detta intervjuades författaren Lena Sundström som nyligen släppt en bok om det danska folket. I Världens lyckligast folk undersöker hon det danska kynnet. Hon tror att skillnaden beror på hur de båda länderna sålt in sig. Danmark framhåller människan, den dejlige dansken, medan Norge alltid håller fram sina vackra miljöer, fjällen och fjordarna. Dessutom har Danmarks Muhammedbilder naglad fast en bild av ett invandrarkritiskt land samtidigt som vi kopplar samman Norge med Nobels fredspris. Sammantaget menar Sundström att vi inte kan tänka oss att något så vackert och nobelt som Norge kan vara intolerant. Men nu vet vi.

20100213 I P1:s Konflikt förklarar författaren Magnus Marsdal de mekanismer som ligger bakom Fremskrittspertiets framgångar. Han har skrivit boken Högerpopulismen dissekerad.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Norge, Danmark, Fremskrittspartiet, Lena Sundström, Siv Jensen

Tidningsanka eller the Great Plan of konspiration hos Nya arbetarpartiet

Presenterade Expressen idag det sista beviset för den konspiration som Moderaterna utsätter oss för när partiet inpräntar i oss att de är det nya arbetarpartiet? Med dunder och brak slår tidningen fast att Reinfeldt och Borg har en hemlig plan om att sänka lönerna. Det är i alla fall Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros övertygad om. Det ska handla om att skapa en generellt lägre lönenivå på arbetsmarknaden genom att sänka reservationslönen. Det gör man genom att hitta den lägsta nivå någon överhuvudtaget vill arbeta för. Jag tycker ju att upplägget passar bra ihop med min teori om att vi är på väg in i en ultranyliberalism, med bara arbetsgivare som makthavare. Men nyheten är lite för bra. M-bloggaren Kent Persson slår också fast att det rör sig som en tidningsanka. Han hänvisar bland annat till bloggaren second opinion som beskriver det hela som ett tokigt missförstånd och en sammanblandning av brutto och netto (ja, det är i den ordningen begreppen ska behandlas). Istället är reserverationsgrejen en teori om hur man skapar ekonomiska incitament för människor att gå från bidrag till arbete. Alltså den typ av politik som alliansen gick till val på. Ja, jag lutar nog åt att det hela handlar om en story som var för bra för att kollas - nästan ett scoop, typ. Men också såna är spännande och underhållande, eller hur Charlie Sheen. Så tack Expressen, det var kul så länge det varade.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Ultranyliberalism, Reservationslöner, Moderaterna, Sänkta löner, Nya arbetarpartiet

Sahlin och Socialdemokratin får inga häpna applåder för sina idéer

Inte jublade någon över Mona Sahlins och Thomas Östros budget som de idag presenterade på DN-debatt. Oppositionskollegorna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjorde tummen ner för Socialdemokraternas ambition att klara jobben och välfärden genom att bland annat införa en ny förmögenhetsskatt. MP vill inte ha någon förmögenhetsskatt alls och V eftersträvar en återställare. Aftonbladet rapporterar dessutom att över hälften av läsarna anser att nuvarande samtliga skattenivåer ska behållas eller sänkas. Samtidigt är Solnas socialdemokratiska oppositionsråd Johanna Graf kritisk till skattehöjningar. Enligt Graf har skattelobbyn och högerns tankesmedjor fått gehör bland väljarna för sina påståenden om att det slösas med skattemedel och med budskapet om att det måste löna sig att arbeta. "Att i det läget välja att lyssna på Mona Sahlin som säger att vi måste vara solidariska, kanske till och med höja skatten, istället för Fredrik Reinfeldt som säger ’Du som jobbar och är ambitiös ska ha mer’ är inte lätt", förklarar Graf. Omvärlden står alltså inte häpen och applåderar inför Socialdemokraternas försök att ta kommando om händelseförloppet på så sätt som man till exempel gjorde när Moderaternas Fredrik Reinfeldt häromveckan under M-stämman i Västerås kidnappnappade S-ikonen Tage Erlander. DN skrev då i en positiv anda att Moderaterna bygger vidare på sin breda S-politik (26/8). Aftonbladet sammanfattar idag att skatterna även fortsättningsvis är en het potatis för de rödgröna, med snart bara ett år kvar till valet. Så Sahlin och Östros kan efter dagens attacker konstatera att inget de försöker med faller tyckarna på läppen. Nej, det bara klagas. Hur Mona Sahlin än gör blir det bara skit. Aldrig får hon det där lyftet som hon så väl behöver för att på allvar etablerar sig som ett alternativt statsmannaämne. Men det är inte konstigt då allt S-toppen kommer med känns gammalt. Men hur var det de sa de där fyra Stockolmssossarna? Jo, att ”Socialdemokrati genast måste ha en ny politik”. Kom igen nu Sahlin. Det är snart Jobbkongress och hög tid för att visa upp det stolta partiet. Det som alltid är först. Kanske dags att ta över det fokus som alliansen har på den strävsamma individen - i alla fall i det lilla. Det måste inte stå i motsättning till solidaritet och välfärd. Sluta att bara se på när regeringen för er politik.

(DN dissar utspelet hårt på ledarplats (10/9). Falska vackra drömmar eller "Gammal god socialdemokrati med en dos ekonomisk populism alltså. För även om det finns miljonärer i Sverige är de inte så fantastiskt många och dessutom är de människor som gärna undviker skatt till exempel genom att flytta". Precis, ska det dras några medel av betydelse måste de tas från medelinkomsttagarna.)

(Nya Sifo-siffror (10/9) - nästan varannan svensk tycker det är rätt att höja skatten men få vill betala mera själva. Jag vill först veta hur skattemedlen ska användas. Jag känner mig förundrad över att privata vårdbolag och dagisägare lyckas tjäna storkovan och hålla hög kvalitet. De utför välfärdtjänster gentemot det allmänna, beställaren, med stöd av upphandlade villkor. Det är något fel med offentligt utförd verksamhet som generellt är så ineffektiv. Det blir alltid samma uppvaknande när en offentlig tjänst privatiserats. Jämför t.ex. med personlig assistans. Och hur mycket ska misstänksamheten mot entreprenören få kosta?)

(Skryter här med att denna postning uppmärksammats av Aftonbladet.se)

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Valet 2010, Förmögenhetsskatt, Välfärd, Jobb, Johanna Graf

Snart är nog balansen återställd i Barack Obamas inrikespolitik

Den amerikanske kolumnisten David Brooks beskriver i dagens pappers-DN "Obamaraset". USA:s president Barack Obama har gått från ett vid tidpunkten för sitt tillträde imponerande 70-procentigt publikt förtroende till ett 50-procentigt. Han råder Obama att stoppa raset. ”Det betyder inte att han måste avstå från sina mål. Det betyder att han måste rätta sina förslag efter den politiska centerns värderingar: en ansvarsmedveten finanspolitik, valfrihet för den enskilde och decentraliserad makt. Händelsförloppet har knuffat Obama åt vänster. Det är dags att återställa balansen”. Det är säkert mindre konkreta råd än vad Obama hade hoppats på, men Brooks konstaterar också att "man inte kan genomföra den viktigast inrikespolitiska reformen på en generation när en väljarmajoritet anser att man är inne på fel väg”. Brooks syftar naturligtvis på förslaget om den allmänna sjukvårdsförsäkringen som Obama har för avsikt att verkställa. Ett projekt i rejält motlut. Vid sidan av att Sarah Palin beskriver försäkringen som en dödspanel som kommer att ta död på barn med funktionshinder protesterar bland andra personer som kan tänkas tjäna på reformen - låginkomsttagare. Demokratiska politiker hävdar att det är frågan om en mobb som organiserats av den lobby som till varje pris vill sätta stopp för en ny sjukförsäkring, uppmuntrade av republikanska politiker, vissa TV-kanaler och ekonomiska intressen. Och visst ser det ut som om Obama riskerar att få lika svårt att föra i hamn en sjukvårdsreform som förre demokratiske presidenten Bill Clinton hade. Istället för att driva sin politik framåt tvingades Clinton ägna sig åt att försvarar sig mot olika anklagelser. Till slut naglade också den republikanska åklagare Kenneth Starr fast Clinton med Lewinskyskandalen. När den var utredd hade presidenten förvandlats till en lame duck och sjukvårdsreformen till en död politisk fråga. Klarar och orkar Obama däremot hålla styrfarten uppe? Som jag ser det finns det två strategier. Han kan följa David Brooks råd och modererar sina ambitioner, bli omvald och få igenom något om än det lilla. Alternativt kan han nyttja det demokratiska instrumentet fullt ut och genom en ökad politisk polarisering väcka fler och på så sätt skaffa sig mandat för en radikalare samhällsförändring. Men det senare är troligen väl mycket socialism och skulle i det närmaste betraktas som samhällsfarlig oamerikansk verksamhet, så att jag är, i likhet med många andra, pessimistisk och tror att vi ganska snart har en återställd balans och mycket små förändringar. Fast vad har jag egentligen med det att göra?

(Natten den 10 september håller Obama ett ödesmättat tal för sjukvåredsreformen. Facit (10/9) Obama gick ut hårt. "Vi är den enda utvecklade demokratin utan en allmän sjukförsäkring så sluta käbbla ", sa Obama och manade till handling. En krigsförklaring alltså, helt i strid mot mitt förhandstips. Det ska bli spännande att följa den politiska utveckligen om sjukvårdsreformen. Den republikanska sidan har sannolikt inte sagt sitt sista ord och slutat med fultrick. Hur stark är Obama?) (idag (18/9 rapporterar DN om det växande hatet mot Obama. Det är den kristna högern som flyttar fram sina positioner med anledning av presidentens arbete med sjukvårdsreform. Lennart har på sin USA-blogg förklarat att det förekommer att det i tiondet till kyrkan ibland ingår också en sjukvårdsförsäkring. Obamas förslag utmanar också detta system.)

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bill Clinton, Allmän sjukförsäkring, Sjukvårdsreform, USA

Gun Club mystiskt rockgudar - "punkens förlängda arm"

Inte mycket rock är bättre än bortgångne Jeffery Lee Pierce's Gun Club skulle man kunna säga för att travestera Joakim Thåström. Låtar som Sex Beat, Fire of love, Mother of Earth och Jack On Fire speglar bandet väl. Och musiken är lika unik som Mulholland Drive är en underlig film. Allt är mystiskt. Ruffigt och sexigt. Och jag tycker bara Cramps kommer nära. Blaskan Din tidning på nätet kallar exotikerna för punkens förlängda arm. "The Gun Club är bandet som sökte rötterna till rocken genom att bryta ner den i dess beståndsdelar. Resultatet blev ofta en säregen blandning av blues och brutalitet samt med ingredienser som punk, shamanismextas i Doors anda och en god portion vildsint country. Alltså ett litet tips från min sida om så MF bra amerikansk västkustrock som du aldrig mer kommer att höra av andra rockers. Basta!

Läs även andra bloggares åsikter om The Gun Club, Jeffery Lee Pierce

Socialdemokraterna måste inse att Stockholmssiffrorna är katastrofala

Så idag kom nya negativa S-siffror. Rekordsvagt stöd säger DN om att Socialdemokraterna nu är ett 20-procentparti i huvudstaden. Tendensen från sommarens val till Europaparlamentet håller alltså i sig. Man är långt mindre än Moderaterna. Och vad ska man hitta på för att komma åt så många som möjligt av riksdagens sjuttio Stockholmsmandat? Jag har tidigare skrivit om att partiet behöver en ökad lyhördhet á la Obama. Men Mona Sahlin gav inga nycklar i Almedalen vare sig gällande metod för att hitta en ny politik eller vad den skulle kunna tänkas innehålla. Också gårdagens rödgröna manifest i DN var idéfattigt. Mycket trött rättviseretorik á la Carin Jämtin. Det fanns inget av den fräschhet som några Stockholmsossar visade upp under rubriken ”Socialdemokratin måste genast ha en ny politik” (DN 24/8). De vände sig bland annat mot partiets ständiga attacker mot friskolan som de menar är obegriplig för medelklassen i Stockholm. De pekade samtidigt på de skilda livsvillkor som gäller mellan huvudstad och landsort. Bara en sådan sak att "en industriarbetare i landsorten har mer pengar över än en tjänsteman med god inkomst i Stockholm" gör att en stor del av huvudstadens väljare inte kan orientera sig i och stämpla in i S-retoriken. DN:s Henrik Brors konstatera att "S i Stockholm är ett 20-procentsparti, i norra Sverige och i de flesta småkommuner är S ett 45–50-procentsparti. I Stockholm är S ett parti bland många andra, i övriga Sverige är S det stora partiet som bestämmer den politiska dagordningen /.../ S-politiker utanför Stockholm bör darra inför dagens opinionssiffror. För det är lättrörliga Stockholmsväljare som avgjort flera av de senaste valen". Jag sammanfattar: utan seger i Stockholm blir det inga rundabordssamtal i Rosenbad till ärtsoppa på torsdagar för det Socialdemokratiska partiet. Inse det. Ja, Maria Wetterstrand är en vinnare men i övrigt då? Rocka nu loss den 28 oktober på Jobbkongressen i Älvsjö, för sen kan det vara för sent. Visa att Socialdemokratiska partiet är det statsbärande partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jobbkongressen, Carin Jämtin, Valet 2010

Ingen slår entreprenören när det gäller att leverera välfärdstjänster

Valet 2010 närmar sig och partierna laddar för fullt, självklart även Socialdemokratin som så många särskilt oroar sig för. Partiets valstrategi är också idag högst oklar. Mona Sahlins gav heller inte någon vägledning i sitt tal i Almedalen. Även jag har funderat över bästa huskur efter nära-döden-upplevelsen i försommarens EU-val. Man blev ju i det närmaste utraderat i storstäderna. Men mycket lite har jag kunnat ordinera, bara en metod för att hitta vägen till makten. Denna har tänkts ut av kommunikationsbyrån JMW och handlar om att partierna måste lyssna på väljarna för att skapa sin politik. Fast så här inför oktobers partikongress höjer Stockholmspolitikern och statshussocialdemokraten Carin Jämtin temperaturen rejält genom att dra igång en moraldebatt. På DN-debatt (28/7) säger hon att det inte ska vara tillåtet att tjäna pengar på välfärdtjänster som vård, skola och omsorg. Hon siktar i första hand in sig på friskolorna, som sedan 1990-talet, då friskolereformen genomfördes, har ökat explosionsartat i just Stockholm. Hon menar att varje krona i skolkapitalistens ficka är en stöld från de fattiga. Även om det finns många problem med reformen, som till exempel friskolornas möjlighet att välja bort elever på osakliga grunder, känns budskapet otidsenligt. Följdriktigt slog några partikamrater snabbt tillbaka med att ”vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” (DN 30/7). Kommunpolitikerna Robert Noord (Haninge), Lotta Grönblad (Strängnäs), Jonas Nygren (Sundbyberg), Anna Ljungdell (Nynäshamn), Martin Nilsson (Tyresö) och Thomas Johansson (Södertälje) "har svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den". S-bloggaren Magnus Ljungkvist ger ytterligare exempel på hur privata aktörers vinster i vissa fall applåderas och för skarpsinniga resonemang under rubriken Vinsten är budbäraren, låt oss låta bli att skjuta henne. Ur mer kvalitativa aspekter kan jag, mot bakgrund av visst utredningsarbete gällande bland annat personlig assistans och särskilda boenden, konstatera att mottagare av välfärdtjänster i hög grad är nöjda med ett privat utförande och att de privata aktörerna har unika förutsättningar att leverera tjänster utifrån specificerade krav gällande kvalitet och kostnadsramar. Det ligger så att säga i entreprenörens intresse att göra ett så bra jobb som möjligt. Piskan eller moroten ligger i dennes önskan att få förnyat förtroende. På det sociala området och inom skolan finns alltså exempel på att många gärna väljer ett privat initiativ för att få sin välfärdstjänst samt att den offentliga finansiärens uppföljning fungerar bra och att tjänsterna därför hela tiden blir bättre och billigare utförda av privata aktörer. Men för att entreprenörerna ska kunna finnas kvar som leverantörer av välfärdtjänster måste det vara möjligt för dem att tjäna pengar på verksamheten. Vi kan inte konkurrensutsätta kommunal verksamhet enbart med idealism i form av kooperativ och liknande. Efterfrågan är för stor. Dessutom undrar jag från ett mer realpolitiskt perspektiv om inte detta är en icke-fråga. Jag upplever att Stockholmarna är rätt nöjda med hur exempelvis friskolan sköts. Landsortsborna tror jag inte förstår vad Jämtin pratar om. Så istället för att ett hysteriskt systemkramande tycker jag det ligger mer i partiets intresse att hitta sätt så att vi kan vrida ur mesta möjliga ur varje skattekrona. Detta ska den ideologiska debatten på S-kongressen handla om. Ett ställningstagande mot entreprenörskap inom välfärdsområdet ser jag som ett misslyckande. Det kommer sannolikt att få katastrofala följder för partiet, inte minst med hänsyn till att jag måste hitta ett nytt parti. (DN:s Pernilla Ström tycker också till om Jämtins förslag.) (På Arbetarrörelsens tankesmedja stöder man Jämtins förslag.)

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Valet 2010, Carin Jämtin, Välfärdstjänster, Friskolereformen, S-kongress