FRA, Ipred, jag vet inte vad - verkliga hotet stavas EU:s Telekompaketet

Imorgon är stora Ipred-dagen. Och det är ingen halvmesyr till lag som träder ikraft. Det skulle man annars kunna tro när det är 1 april och allt. Men Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån, visar redan musklerna och lovar att "upprätthålla lagen". Den kompromiss som alliansen och oppositionen kan leva med. Ingendera vill ha av polis, som kriminella, lagförda upp- och nedladdande barn och ungdomar. Istället får branschen bevaka upphovsrätten. Det sker enligt gängse civilrättsliga spelregler. I sak har jag inget att invända. Upphovsmännen ska ha ersättning för sitt arbete. Ni som följt gamla och nya bloggen vet att jag har bråkat i den frågan. Främst eftersom jag varit övertygad om att lagstiftaren skulle komma att slå till hårt om inte den illegala fildelningen upphör. Det har heller aldrig varit aktuellt för EU och USA att upphäva äganderätten, det fundament det liberala samhället vilar på. DN presenterar idag Ipred i korthet. Jag har viss erfarenhet av civilrätt, som jag beskrivit. Jag tycker inte att den ordningen självklart passar i detta fall. Inte minst för att bevisvärderingen är annorlunda jämfört med i ett brottmål. I huvudfallet kommer det därför att räcka med ett hotbrev för att få folk att agera på önskvärt sätt. Hur du skulle reagera över ett krav på 200 000 kr och ett hot om att få halva Texas juristkår efter dig? Då belånar du säkert kåken och slutar med verksamheten. Risken är också att du betalar även om du är oskyldig. Inte vet jag om The Pirate Bays ambition att anonymisera sina användare genom en "IPREDator" är en lösning för dem som fortsätter. De bekymmerslösa fildelare som Svenska Dagbladet talat med ska nog vara åtminstone lite oroliga och undersöka det. Med ett sjösatt Ipred menar jag att utgången av TPB-målet är mindre intressant. Egentligen undrar jag om inte nya lagen är värsta jackpotten för mediebranschen, som nu kan styra utvecklingen utan närmare inblandning av myndigheter. Domstolarna kommer rutinmässigt att meddela beslut som tvingar Internetleverantörerna att lämna ut deras abonnenters identitet. Men än värre är att de med fingret på röstknappen sakta försöker stänga ner det fria Internet. EU:s Telekompaketet är början. Första steget togs idag när två utskott röstade för. Det syftar till att göra Internetleverantörerna mer ansvariga för kundens aktivitet under uppkoppling, alltså inte som idag bara för datatekniken. Från Sverige var bara Vänstern emot. Kanske ser vi nu inledningen av ett nedsläckt Internet. I det perspektivet känns rätten till att bli underhållen gratis som mindre angelägen. Här står vunnen demokratisk mark på spel. Enligt min bedömning är FRA- och Ipred-diskussionen ingenting mot de effekter Telekompaketet kan få för våra möjligheter att ta del av olika händelseförlopp i världen. Se upp där ute alla Internetanvändare. Det gäller att vi är på vår vakt.

Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, FRA, Telekompaketet, Fildelning, Antipiratbyrån, IPREDator

Göran Greider som lyfte i den där orange-lysande sfäriska farkosten?

Ni minns väl brittiska försvarsdepartementets uppgift från förra veckan om en skräckslagen engelsk dams kontakt med en utomjording av skandinaviskt ursprung. Det hände i november 1989 vid flygbasen Wattishaw i Suffolk. Den ljushåriga mannen talade med en skandinavisk accent. Polisen i Norfolk beskriver vittnesmålet som ”en av de mer ovanliga ufo-observationerna”. Hur jag undrat har jag inte lyckats klura ut vem damen kan ha stött ihop med, för det behöver inte ha rört sig om en utomjording. Det kan lika väl han handlat om ett rop på hjälp från en bortrövad jordling. I en sådan pressad situation är det ursäktligt att ta fel. Och idag kom det medgivande som kanske löser knutarna. I alla fall ger författaren Göran Greider sken av att vet mer än de flesta om yttre rymden. DN citerar honom nämligen i dagens pappersupplaga från nya numret av Tvärsnitt, tidskriften "om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning". Greider säger att "Socialismen har med hundra procents säkerhet införts någonstans i universum: förhistorien är någonstans avslutad, kanske närmare in mot Vintergatans centrum". Var det i själva verket författaren kvinnan såg lämna platsen i den orange-lysande sfäriska farkosten? Hur utomjordingarna behandlar jordlingar har bortgångne författaren Kurt Vonnegut berättat i romanen Slakthus 5. Hua! Det vill man inte vara med om. Så det är fullt förståeligt om Greider inte talar klarspråk om resan eller bara förnimmer den. Men vi har ändå en möjlig förklaring till händelsen en dimmig natt 1989 på engelska landsbygden.

Läs även andra bloggares åsikter om Utomjordingar, Socialism, Kurt Vonnegut, UFO, Tvärsnitt

Wanja Lundby-Wedin starkare än någonsin - högt spel gav högsta vinst

Plötsligt ser det ut som om LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin står emot kraven om hennes avgång. Många bedömde att hon tog en stor risk när hon krävde en utredning om hur styrelsen i AMF informerats om vd:n Christer Elmehagens pension. "När utredningen /…/ är klar gäller det att revisorerna hittat något fel. Annars får hon svårt att förklara sig" analyserade DN häromdagen. Ikväll lade revisorerna fram rapporten. Den visar att styrelsen inte fick kännedom om viktiga detaljer i pensionsvillkoren och att Elmehagen fått för stora pensionsinbetalningar. LO kräver därför att pengarna återbetalas. Det kan handla om mer än 20 miljoner kronor. Fokus är nu alltså flyttat från Lundby-Wedin till Elmehagen. Många har underskattat undersköterskan från Farsta, som aldrig avsåg att låta sig offras för en direktörs fasoner genom att erkänna att hon sovit sig igenom sin 24 olika styrelseuppdrag. Snacka om att anfalla ibland är bästa försvar. En taktik som bara kan användas då det finns ammunition. Visste Lundby-Wedin att den var skarp eller handlade det om årtiondets hugskott? Lundby-Wedin imponerar i alla fall stort och har uppvisat en tuffhet som inte står långt efter Jimmy Hoffas, utan jämförelser i övrigt. Det är alltså inte för att hon, som Stig Malm menar, är en timid och älskad person som hon sannolikt kommer att vara starkare än någonsin efter AMF-historien. Så här i efterhand kan man tycka att Malm borde ha stått rakare i ryggen och ifrågasatt turerna kring de ersättningar som orsakade hans avgång, för ingen ska inbilla mig att arbetet i bolagsstyrelserna förändrats sedan dess. Jag tillhör de som hade räknat ut LO-ordföranden. 100 steg till applåderar och gör vågen. Snyggt jobbat.

Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby Wedin, LO, LO-ordföranden, AMF, Bonusar, Pensioner

Röda vinets läkande effekt ska fastställas av svenska forskare

Ekot rapporterar idag att det finns kraftiga indikationer på att rödvin är lika bra som de bästa läkemedlen mot till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Jämfört med att vara nykterist kan det röra sig om en minskad sjukdomsrisk med 30 procent. Professor Fredrik Nyström, vid Hälsouniversitetet i Linköping, menar att frågan om sambandet därför är viktig och inte kan viftas bort. Under tre månader ska 25 personer dricka rödvin varje dag. Män två glas och kvinnor ett glas, medan en lika stor grupp genom lottning väljs ut att vara helnyktra som jämförelsegrupp. Därefter undersöks olika eventuella förändringar hos personerna. Man tänker även se om rödvinsdrickandet ökar risken för diabetes. Den tunga tidskriften Cosmopolitan har rekommenderat sina läsare att åka till Medelhavet för att bli friskare, med mat och sol som främsta argument. Kanske är det istället den dagliga halvflaskan rödtjut som fått medelhavskropparna att slå volter. Och jag har under senare år funderat mycket kring varför storrökarna i Medelhavsområdet mår så mycket bättre än vi här uppe i norr, en väl bevarad hemlighet. Hur som helst verkar Nyströms syfte med undersökning vara att legitimera hälsorådet: drick rödvin människa. Slutsatsen kan säkert komma att leda till en upploppsmässig stämning hos alkoholexpertisen. Det brukar våldsamma paradigmskiften inom medicinområdet. Se bara det fettkaos läkaren Annika Dahlqvist orsakade när hon sjöng det mättat fettets lov. Riktigt smör ska det vara. Det var nästan att hon åkte ur kollegialet. Så känsligt kan det alltså vara att vända upp och ner på kanon. Men jag ser fram emot Nyströms rapport. (DN följde den 25/6-09 upp saken med en artikel om hur länge vindrickande halvvegetarianer lever. Fast det rör sig om en annan forskning än Nyströms. Men den handlar ändå om medelhavets fördelar. Man konstaterar att den som äter medelhavskost ökar sina chanser att leva länge. "Alkoholen tycks bland annat vara fördelaktig för näringsämnena i maten i magen", säger Dimitrios Trichopoulos, professor i epidemiologi vid universitetet i Aten och verksam vid Harvard School of Public Health i USA. Och hur länge har jag inte känt till detta. Jag vill leva i Gironde, längts upp på halvön.)

Läs även andra bloggares åsikter om Rödvin, Hjärt- och kärlsjukdomar, Mättat fett, Forskning, Medelhavet

Hur Internetberoende är du - 100 steg till hyggligt inom normalen

Gör som Lisa Irenius i dagens DN råder och kontrollera på sajten "Center for Internet Addiction Recovery" om du lider av sjukligt nätberoende. Hon beskriver träffsäkert den där känslan vi som lever i cybervärlden har inför den där sista sökningen som alltid leder till ytterligare en. Irenius påminner också om den fysiska och psykiska reaktionen en avbruten uppkoppling medför. Min hjärna pyser då som en nedtrampad röksvamp, trots min medvetenhet om att det nästan alltid räcker med att starta om modemet för att komma ut igen. Irenius pekar på hur de nya sociala sajterna, som till exempel Facebook och Twitter, gör det möjligt för enskilda att hålla kontakt med sjukt många personer. Men undersökningar visar att av användare med de största nätverken, på uppåt 1 000 kontakter, kommunicerar männen bara med tio personer och kvinnorna med 16. Jämfört med 100 steg till är kommunikatörerna ändå övermänniskor. Jag - med bara 42 Facebookvänner, jag vet att de är pinsamt få - är aktiv med högst fyra-fem personer. Jag är helt klart ingen avancerad nätnätverkar. Detta bekräftas dessutom när jag gör Centrets "Internet Addiction Test". Mina ynka 42 poäng ger en sammanfattande bild av att jag kanske surfar väl mycket, men att jag inte tappat kontrollen. Jag kan därmed konstatera att jag är mindre Internetsjuk än Irenius. Hur är det med er bloggenläsare?

Läs även andra bloggares åsikter om Internetbeoreonde, Sociala sajter, Internet Addicction Test, IT-beroende

Fyrans Robinson lovande - Linda Isacsson regerar stort i Söderhavet

Visst var jag tråkig igår när jag skrev ihop bloggen om Let's Dances ”le grand de finale”. Inte i fråga om den tävlingen. Formatet är uttjänt, kändismarknaden urvattnad och programledarna trötta, bara Carl-Jan och juryn höll måttet. Dessutom fick jag rätt om utgången. Proffsen ville ha Laila Bagge som segrare. Hon fick fler poäng än Magnus Samuelsson. Men folket vände upp och ned på tingens rätta ordning. Som i Idol 2007 när Marie Picasso vann före Amanda Jensen. Men nu vill jag landa i en positiv anda genom att ta tillbaka det jag tidigare sagt om Robinson 2009. Det tvingas jag dessutom till efter att idag ha sett inledningsavsnittet. TV4 har fört SVT:s tradition vidare genom göra en kvalitetsproduktion. TV3:s trash-teve är ett minne blott. Puh! Nu styr Linda Isacsson skutan och ingen är gladare än jag för det. Vi kunde nämligen ha blivit sittande med Jihde. Hua! Isacsson och hennes kolleger har lagt upp en lurig intrig. Deltagarna delades in i tre grupper, om tio, fem och tre personer. De fick ta sig till alla helvetens strand på skilda sätt. En plats de kallar Träsket. Skulle tiogruppen hålla ihop, åtminstone över några avsnitt? Den sprack direkt. Orsaken stavas mänsklig åtrå. I Örådet skickades en hånglare genast skickades hem. Det var en av de "tre alfahannar" som Nina Amjadi ville ha bort. Han sorterade ut sig själv. Svårt att hänga med? Dramatik var det hur som helst på ön. Nya konstellationer måste bildas. Mina favoriter är redan nämnda Amjadi och Erik Billing. Smarta personer med nedtonade profiler. ”Man måste hela tiden tillhöra majoriteten”, säger Amjadi. Så ikväll har vi tevekväll i Örby. Batalj i Söderhavet med efterfest i Portugal. Inget liv i public service. Vad ska det bli med vårt stolta medieflaggskepp? Men det får jag bekymra mig om en annan dag. Nu gläds jag istället över att TV4 bjuder på mosquitos, sjukdomar och hunger och TV6 på VM-kval.

Läs även andra bloggares åsikter om Robinson, Linda Isacsson, Erik Billing, Nina Amjadi, Peter Jihde, Let's Dance

Laila vinner ikväll - 100 steg till hoppas på lång paus från Let's Dance

Är ni med nu då? Finaldansen startar. Vem avgår med segern? Alla gånger kraftkarlen Magnus Samuelsson om folket får bestämma. Fäller istället jag avgörandet vinner dans- och sångdrottningen Laila Bagge. Det går inte att snacka bort att kvinnan kan dansa. Hur det än går kan vi väl vara överens, TV4 och jag, om att Let's Dance tar en paus på minst några år. Även om 100 steg till hissat flaggan i topp och visat ett imponerande engagemang har det tagit emot att vara tokpositiv. Någon bloggenläsare kanske till och med uppmärksammat att jag de sista veckorna saknat den där rätta glöden för tävlingen. Såpan har gått lite sådär på tomgång, med en tillbakahållen David Hellenius och en halvrolig Jessica Almenäs. Bara juryn tycker jag har motsvarat förväntningarna. Som en liten sammanfattning konstaterar jag att deltagarna varit lite för dåliga. Jag menar, kunde Kitty eller George överhuvudtaget röra sig i takt. Nej. Två besvikelser. En hopplös Carl-Jan ingick liksom i konceptet. Tanken var väl att han skulle ha åkt ut tidigare. Men han kunde hålla sig kvar tack vare den generellt bristande kvaliteten. Och Hasse Aro. Inget mera sådant. Nu är det ändå snart över, utan att jag vet vad som ska ta vid. Fast lite stolt kan jag berätta att jag skippade första avsnittet av Robinson. Hoppet finns alltså att jag inte kommer in i serien och börja blogga om skiten. Vi får väl se hur det blir med vårvädret. Ska det vara sådant skit som ikväll, snö upp till halsen, kanske jag ändå hamnar i soffan tillsammans med Linda Isacsson på en söderhavsö långt borta. Men nu siktar vi in oss på kvällens höjdpunkt och hurrar för Laila. För hon som ska dansa hem hela alltet.

Läs även andra bloggares åsikter om Laila Bagge, Magnus Samuelsson, Let's Dance, Robinson, TV4, Linda Isacsson

Svegfors kräver mindre tillgängliga statsråd - nyckfull massdemokrati styr

För ett litet tag sedan landade ett alldeles särskilt intressant brev från Mats Svegfors hos "Broder" och statsrådet Mats Odell. Svegfors konstaterar att det svenska statskicket inte är utformat att klara styrningen av statsförvaltningen, eller inte har utvecklats i takt med samhället i övrigt för att möta dagens behov. Mot den bakgrunden beklagar han att han i ”sin framtid kommer att vara ansvarig för en verksamhet som är starkt - alldeles för starkt /.../ beroende av politiska beslut", (diariefört bl.a. hos Riksrevision, dnr 39-2009-0092). Märkligt nog har Svegfors funderingar inte nått ut i den verkligenhet han beskriver. För även om jag tycker att det redan citerade räcker för en hel och rödvindränkt nattlig diskussion blir det ännu lite intressantare längre fram i brevet. Svegfors säger att vi ”har gått från ett oligarkiskt elitsamhälle till en medialiserad massdemokrati. Varje upptänkligt anspråk i samhället riktas via medierna mot regeringen. Föga förvånande blir därmed huvuduppgiften för regeringen - för varje regering - att hantera den ständiga medieanstormning som den utsätts för. Utan överdriven förenkling: det viktiga blir att hantera medierna, inte att hantera verkligheten. Myndighetschefen kan få vänta i veckor på kontakt med sitt statsråd. Yngste vikarie på den stora nyhetsredaktionen har i stort sett ögonblicksaccess till varje ledande politiker." 100 steg kunde inte ha sagt det bättre. Våra departement är inte alls anpassade att klara av det massiva tryck som uppstår i samband med varje mindre och större katastrof. Det är ingen ide för departementen att hänvisa till respektive ansvarig förvaltningsmyndighet, som till exempel i fråga om ett individuellt sjukpenningfall till Försäkringskassan. Få intresserar sig för generaldirektörens åsikt. Det är, trots att vi inte har ministerstyre, statsrådet Cristina Husmark Pehrsson som ska uttala sig - i stort som smått. Ibland önskar jag mindre tillgängliga statsråd, mer statsmannamässiga. Där är jag med Svegfors. Och att diskutera hur staten ska styras på bästa sätt kan jag göra hur mycket som helst. Intressant inlägg säger jag. Tack för det.

Läs även andra bloggares åsikter om Regeringen, Mats Svegfors, Mats Odell, Ministerstyre, Journalistik, Massmedia, Regeringskansliet

100 steg till blir så irriterad när det inte går att rippa mina köpta plattor

Okej, nya plattan med bob hund är köpt och släpad till Örby. Fattar ni, jag betalar pengar för laddade skivor. Min långt yngre kursare på kvällskursen jag går hade svårt att ta in att vissa inte bara hanterar musik i fil, gratis eller inte. Vi är trots allt några som längtar efter att hålla en skivan i ett fast, men omsorgsfullt grepp. Att få lyssna på ett helt album, från första till sista låt i en av artisten uttänkt ordning ger en känsla av utvaldhet. Det handlar alltså inte om ett principiellt ställningstagande mot illegal fildelning. Den skiter jag numera i. Jag var faktiskt så i gasen där på Bengans på Drottninggatan att jag passade på att också plocka åt mig Nina Perssons senaste skiva från A Camp, med bland andra ”Stronger Than Jesus”. Men nu är det i första hand "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" som ska avhandlas. Jag har hunnit lyssna på den en och en halv gång och är fullt nöjd. Kanske inte euforisk. Snarare är det en habil platta av ett gäng konstrockers med hög lägstanivå. En platta att växa med, hela våren. Som jag hade hoppats få göra med Olle Ljungströms "Sju". Så blev det inte. I en twitterinspirerad recension skickar Svenska Dagbladets Elin Unnes på fem, på längden mycket korta, rader över ett betyg fem till genierna. Brukar man inte dra stort på märkvärdigheter? Det mer litterära DN har ett resonemang över flera stycken, trots att Mattias Dahlström nöjer sig med att dela ut en fyra. Av Unnes får vi veta hur plattan begåvats med ”bitar av Dinosaur Jr och Velvet Underground”. Jag undrar vilket pop- eller rockband som inte är under inflytande av det senare. Det förra har väl alla band med distade gitarrer släktskap med. Fast det är meningslöst att raljera över detta. Raderna ska fyllas. Jag säger bara att det är tur att journalister i dessa microtider har månadslön. Det fanns en tid då proffstwittret hade varit en ekonomisk omöjlighet för skribenten. Då denne fick betalt per rad. Dahlström bekräftar min fundering från igår om att killarna numera inte orkar hela vägen. Tokdraget har fått stå tillbaka. För honom är det dessutom ”lite ovant att höra bandet så introspektivt och nedtonat över ett helt album”. Överens är vi, DN-skribeten och jag, även om att Tinnitus i hjärtat är bästa låten. Angående Cardigansstjärnan Nina Perssons andra soloprojekt kan ni vara lugna. Den som förut gillat Jönköpingstjejen blir inte besviken nu heller. Fast det blev jag ikväll över något helt annat. Jag kunde nämligen inte rippa hundarnas plastbit. Det går inte att få över faktauppgifterna, som låttitlarna och annat. Det har Persson inte stoppat på sitt alster. Vem äger egentligen låtarna här hemma? Det gör jag. Det gör att jag gläds mindre av bob hunds skivbolags lågprisprofil. Jag vill kunna spela min köpta musik på alla mina medier. Basta!

Läs även andra bloggares åsikter om bob hund, Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, A Camp, Nina Persson, Colonia, Rippa musik, Fildelning

Flygande tefat, skandinavisk utomjording och brittisk 1970-talshårdrock

100 steg till öppnar för en stund vetenskapsredaktion. Det finns ny information om Ufo att analysera. Och jag menar inte om Metallicagitarristen Kirk Hammett's nya idoler "the british hardrockband" från 1970-talet med skönt grove. Det handlar istället om riktiga unidentified flying object. DN beskrev häromdagen att det brittiska försvarsdepartementet släppt uppgifter om en "fullständigt skräckslagen" engelsk kvinnas kontakt med en utomjording av skandinaviskt ursprung. Det hände i november 1989 vid flygbasen Wattishaw i Suffolk. Mannen (?) var ljushårig och talade med en skandinavisk accent. När hon lämnade platsen såg hon en orange-lysande sfärisk farkost lyfta och försvinna utom synhåll. Polisen i Norfolk beskrev den som ”en av de mer ovanliga ufo-observationerna”. Jag kan säga att det där påminner om de jag har ibland på fredagar efter för många fredagsdrinkar. Det blev särskilt påtagligt när jag i fredags valde veckans alternativ, Fredagsfetingen. Men som tur är brukar jag kunna så tvivel över mina upplevelser framåt eftermiddagen dagen efter. Men det kanske är väl fantasilöst. För professorn David Clarke svävar på molnen när det gäller ufons existens. "Jag tror inte det finns några bevis för att vi har fått besök av intelligent liv, men jag tror inte att man kan utesluta möjligheten", säger Clarke. Vad ska jag tro? Jag väljer nog tvivlet, som jag brukar. Att jag så ofta gör det hänger nog samman med mitt förnamn. Du som vill fördjupa dig i engelska närkontakter kan klicka dig in hos The National Archives. Jag funderar vidare på om det finns något vettigare att blogga om. Innan jag glömmer det vill jag skicka med att filmen Närkontakt av tredje graden tillhör de moderna klassikerna. Tack för den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ufo, Närkontakt, Närkontakt av tredje graden, Fredagsdrink, Kirk Hammet

Om Dylans Bernsspelning och om "Det mest förbjudna" och lite trash

Igår undrade 100 steg till hur Bob Dylan skulle vara på Berns. Idag rapporterar DN:s Malena Rydell att han var i kanonform. Han ska till och med ha setts leende. Så är det nästan alltid på rockklubb. Intimiteten frodas. Jag kan inte föreställa mig något enda smile eller annat publikfrieri från mästaren på Globen ikväll. Aftonbladet hade vänligheten att trycka låtlistan. Han strödde inte klassiker omkring sig. Bernspubliken bjöds i alla fall på "Like A Rolling Stone" som extranummer. Jag hade önskat "Just Like A Women". Men eftersom jag inte var på plats är det inget att bry sig om. När jag ändå är igång vill jag rekommendera er att leta fram gårdagens DN kultur och läsa om hur Rydell i sin Söndagskrönika aktualiserar Kerstin Thorvalls 33 år gamla "Det mest förbjudna". Hon konstaterar att det "finns fortfarande inget mer förbjudet än att vara en dålig mamma, som dessutom hatar mammor". Välformulerad artikel om hur man inte får vara. Hon knyter också ihop det med Mia och Klaras trashkatastrof Tabita. Idag skrev även Nina Björk om henne. Tatueraren har gjort intryck. Ingen vill vara som hon.

Läs även andra bloggares åsikter om Bob Dylan, Mia och Klara, Tabita, Kerstin Thorvall

Nu är hela riksdagen för Linje 2 - alla vill vara i regeringen efter valet 2010

Jag hade svårt att tolka den rödgröna oppositionens kärnkraftsinlägg i gårdagen DN debatt. De sade att "kärnkraften blir kvar tills den kan ersättas". Till det kopplades resonemang om att "elpriserna har stigit kraftigt efter avregleringen av elmarknaden. Inte minst för den svenska elintensiva industrin har detta inneburit stora påfrestningar." Var detta en kovändning av Miljöpartiet eller en skärpning av partiets kärnkraftsmotstånd? Budskapet kändes i första hand passa Mona Sahlin. Mindre som typisk tillväxtkritisk miljöpolitik långt ut på den grönaste kanten. Jag blev mer fundersam när jag läste att kärnkraften successivt ska fasas "ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod." Inte har väl Per Gahrotns grön gäng helt gett upp? Eller? Jag tycker det låter mer som om 100 steg till fått vara med att tycka. Jag frågar mig också hur gärna man efter valet 2010 vill äta ärtsoppa på regeringens torsdagsmöten. Jag menar, det kan knappast utgöra skäl för en kompromissa av detta slag. Dessutom med en marknadsliberala slöja. Brukar man inte säga att när fan blir gammal blir han religiös? Internt försvarar man utspelet. Men förre språkröret Birger Schlaug menar att ställningstagandet innebär det sista steget i en avveckling av det gröna alternativet. Miljöpartiet har nu, enligt Schlaug, anslutit sig till Linje 2, till Socialdemokraternas alternativ vid kärnkraftsomröstningen 1980. Det som Centerpartiets Maud Olofsson nyligen också anslöt sig till. Det måste vara dubbelt jobbigt för Schlaug att höra sina partivännerna tala för marknadens villkor när han bara för någon månad sedan hävdade att finanskrisen måste medföra en omvärdering av konsumismen. Jag frågar mig också vad partiets fundisar har att säga. Men vi som vill komma upp är alltid beredda att diskutera villkoren. Det är på kompromissens omfattning du ser hur stor viljan är. Tänk vilka smarta Linje 2-arkitekter som skissade fram alternativet alla älskar.

Läs även andra bloggares åsikter om Kärnkraft, Oppositionen, Miljöpartiet, Tillväxt, Marknaden, Linje 2, Linje 3

100 steg till betalar 2000 spänn för att höra Dylanskvaller om exfruar

Det hade varit rätt tufft att få vara på Berns ikväll för att se och höra Bob Dylan. Intensiteten och närvaron hos honom blir nog helt annorlunda på den klubbspelningen jämfört med hans arenagig imorgon i Globen. Och jag vet hur trist en sådan kan vara. När jag såg honom i slutet av 1980 talet i Scandinavium var det så segt att jag och mitt sällskap istället gick på krog i halvtid. Det sedan Dylan två timmar försenad gått på scen utan att visa något som helst intresse att kommunicera. Roligast var Tom Petty i hög hatt. Det var då jag insåg att Dylan gör sig bäst i mysig hemmiljö. Men kanske är det annorlunda i en liten lokal. Undra vad han inleder med? Kör han mycket gammalt? Det finns många höjdare att välja på. Jag vill också passa på att plussa för dagens artikel om Dylan i DN. Tyvärr finns den bara i pappersupplagan. Men eftersom jag betalar ett par tusen spänn i kvartalet för att tidningen i brevlådan hade jag förmånen att kunna ta del av lite skvaller om hans exfruar. Det gjorde jag. Och det var faktiskt värt hela prenumerationsavgiften. Fan vad dyrt det är att skilja sig om man kommit upp sig. Två gånger har han kapat banden. Jag är också helt övertygad om att han förtjänade allt elände. Första frun verkar inte ha haft det roligt när hon när han hade andra kvinnor boende på sin ranch. Och ndra frun höll han hemlig i över 10 år. Jag har alltid tyckt att Dylan är lite speciell. Oj, oj, oj vad jag gillar honom.

Läs även andra bloggares åsikter om Bob Dylan

Fredagsdrinken - ikväll åker vi hiss

Idag är det vårdagsjämning. Därför vill jag ha en vårig fredagsdrink. Det får bli en grön drink. En Gröna hissen. Faktiskt ett tag sedan sist. Vi som är över 40 år och som sett alla pilsnerfilmer har ett levande minnet av när Sickan Carlsson som Lillan, i filmen med drinkens namn, blev på lyset efter bra många hissar. Vi får se hur ni blir efter ett par hissar för den är inte att leka med. Och jag tycker drinken är särskilt lyckad eftersom alla alltid bör ha just de nödvändiga ingredienserna hemma. Så fram med longball-glaset. I med isbitar. Fyll glaset med en fyra gin (vid det här laget vet ni vilken) och en tvåa Grön curaçao. Låt Pommacen flöda. Garnera med ett par russin, som ska åka hiss upp och ner i drinken. Det är alltså inte du som är passageraren. Har du inte samtliga grejer hemma rekommenderar jag en fredagsfeting framför Lets’s Dance. Men ni vet ju sedan tidigare att numera skippar den tävlingen. Överhuvudtaget har jag fått nog av sopor och galor för ett ta. Fast jag kommer nog att titta på melodifestivalens final, trots den operasmörja vi bestämt att skicka dit. Mest för att jag är nyfiken över vad ryssarna kommer att åstadkomma för ett arrangemang. De brukar inte slarva bort möjligheten att få imponera på omvärlden. Det ser jag alltså att bevaka.

Sopåkare och byggnadsarbetare kan ha bonusar - tveksamt för direktören

Snart är det kanske slut med bonuserna i de statliga bolagen, åtminstone för cheferna. "Går man med förlust så ska det inte delas ut bonus för det", menar finansminister Anders Borg. Fast regeringen är inte överens. Näringsminister Maud Olofsson har också en poäng när hon säger att det är lika viktigt att ett bolag sköts väl i bra som dåliga tider. Skulle Borgs tanke få gehör sänds den märkliga signalen ut att det inte är någon ide att lägga manken till för den toppchefen som vet att dennes företag trots alla ansträngningar kommer att gå med förlust, till exempel i tider av finanskris. 100 steg till tycker därför att det skulle vara bättre att helt slopa resultatbaserade löner för den gruppen. Men jag tycker att Olofsson har fel när hon jämför sopåkares och byggnadsarbetares resultatlöner (ackord) med chefers bonusar. Det ligger en inte obetydlig skillnad i att sopåkares och byggnadsarbetares arbete kan mätas på ett objektivt sätt. Medan du kan räkna exempelvis hur många sopsäckar som burits eller skruvar som dragits har du ingen aning om hur mycket av vad högsta chefen för till exempel Vattenfall eller Riksbanken gjort för att göra ett bra jobb. Möjligen kan det kontrolleras hur många samtal som ringts eller mejl som skickats. Men det är svårt att avgöra med vilken kvalitet detta gjorts och om det haft någon direkt effekt för resultatet. Så slutsatsen blir att resultatbaserade löner kan motiveras för bland andra just sopåkare och byggnadsarbetare. Här blev det lite av uppochnedvända världen, eller hur. Att lönefomern är tveksam av andra skäl är en annan sak. Men många inom LO-kollektivet slåss för rätten att slita ut sig på ackord.

Läs även andra bloggares åsikter om Bonus, Anders Borg, Maud Olofsson, Resultatbaserad lön, Ackord, Sopåkare, byggnadsarbetare

Påven har inte rätt - i kampen mot aids är kondomen viktigare än trohet

Påvens främsta uppgift verkar vara att ligga i konflikt med världen utanför den katolska. Strax efter att Benedictus XVI av nästan hela världen, inklusive den katolska, tvingats till avbön sedan han hävt bannlysningen av förintelseförnekaren biskop Richard Williamson pladdrar han på om kondomens fördärvande effekt för moralen. "Problemet (aids) kan man inte komma till rätta med genom att dela ut kondomer. Det förvärrar bara problemet", kraxar påven. Världsboten stavas istället avhållsamhet eller monogamism. Naturligtvis har kritiken inte låtit vänta. "Orealistiskt, ovetenskapligt och farligt" säger omvärlden. Jag kan inte mer än hålla med. För hur gärna påven och hans kamrater än vill kommer vi, alltså de andra människorna i världen, att fortsätta med våra amoraliska tarvligheter. Det ligger liksom i den mänskliga svagheten, som ändå får sägas utgöra själva fundamentet för hela kristendomen. Den förlåtande och förstående läran, inte den förmanande och straffande. Men det var väl inte annat att vänta när maktpositioner ska bevakas. Jag har tidiagare tagit upp hur vi, så snart det obegripliga uppenbarar sig, genast famlar efter svar. Faktiskt vilket som helst. Det är då vi skapar trossystem att förtrycka oliktänkande med. Så vill jag naturligtvis inte ha det. Då är det mer framkomligt och mänskligt att tro på välfärdssystemet. Det ger frihet. Och de positiva effekter som avkristnandet av den nordiska delen av världen påvisar har behandlats tidigare här på bloggen. Jag fortsätter därför att vänta på förnuftets globala seger. Men denna lär dröja. Det inser jag inte minst efter att ha tagit del av katolska lokalförningens argumentation. 100 steg till travesterar Sverigekatolikerna. Påven har inte rätt: i kampen mot aids är kondomen viktigare än trohet.

Läs även andra bloggares åsikter om Påven, Kondom, Hiv, Aids, Avhållsamhet, Monogam

100 steg till med usel vinboxsmak - DN:s Kronstam skrattar ut bloggarn

Ni halvvinalkade bloggenläsare kan nu börja planera sommarens grillsäsong med hjälp av DN:s vinskribent Bengt-Göran Kronstam. Han har gått igenom Systembolagets samtliga boxar och listat dem i en kvalitetsordning. De fyra bästa får särskilt muntligt omnämnande. Boxen som 100 steg till bjöd gästerna på i lördags under Melodifestivalens final har recensenten av någon outgrundlig anledning dissat och placerat bland de sämsta. Vi upptäckte Rocca di Montemassi (223 kr) i somras och körde den hårt både till grillad lax och nöt. Vinet funkade hur bra som helst, liksom i lördags då alla hade det riktigt trevlig - sa åtminstone alla. Jag har diffusa minnen om detaljerna efter den upprördhet resultatet medförde. Jag ser dessutom att en annan av våra favoriter hamnat bara snäppet före. Kaliforniska Sundance Select Cabernet Sauvignon för 219 kr är också usel enligt vår vinkännare. Satan vad dålig smak jag verkar ha. Men italienska Mario Primativio (ni vet den där blå boxen med brandgul botten och topp) har ändå placerat sig bland de som får särskilt omnämnande. Skönt, jag började nämligen tvivla på mig själv även om jag egentligen tycker att den är väl lättdrucken, påminner lite om fruktjuice. Jag söker också efter min idol och Kronstams TV4-konkurrent Bengt Frithiofssons utvalda utan att hitta de vare sig på listan eller systemets sajt. En sökning ger tre träffar på tre olika flaskor i 70 kronorsklassen (två röda och en vit). Det verkar alltså som det ska bli en grillsommar 2009 utan Fritiofsson. Hur som helst är Kronstams vinnare bland de röda spanska skräcken Castillo de Gredos för 149 spänn. Ni ska inte inbilla er att jag tänker dricka den finkeln. För det första har jag inte druckit spanskt sedan studentåren i Uppsala och för det andra tror jag inte på att den är drickbar. Att DN:s vinkung valt ut den menar jag enbart beror på att han vill snobba och göra sig märkvärdig. Men det imponerar inte på den här bloggarn. Fast någon av er kanske har en erfarenhet som gör att ni kan övertyga mig om vinets förträfflighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Vin, Vintest, Vinboxar, Bengt Fritiofsson, Bengt-Göran Kronstam, Grilla, Sommar

Hur det nu blir med liberalismens död så dröjer den nog ett tag - döden

Göran Greider hävdar inte längre lika benhårt liberalismens död. En analys han delat med författarna Göran Rosenberg och Stefan Jonsson. Jag vet inte hur de står i frågan nu, men jag menar fortfarande att vi framför oss istället har en mer utvecklad form av liberalism - en ultranyliberalism. Det har jag exemplifierat bland annat genom att hänvisa till Metalls avtal med arbetsgivarsidan som möjliggör viss tidigare omöjlig flexibilitet och som sannolikt sätter en ny standard för avtalsrörelsen. Även Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin har uttalat sig med en liknande oro. Finanskrisen kan alltså leda till att arbetstagarsidan här i väst, som hittills ur ett globalt perspektiv är privilegierat, till följd av konkurrens från lågkostnadsländer tvingas acceptera en sänkt levnadsnivå. Greider skrev, i linje med detta, häromdagen i DN om den ny ekonomisk ordning med konjunkturanpassade löner. Det som Svenskt Näringsliv pratat om ett tag. Han publicerar dessutom i dagens DN en essä med rubriken "Historisk kollaps", i vilken han beskriver att förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbooavtal avbrutits samt spekulerar om ett scenario där den svenska modellen dör till förmån för arbetsgivarsidan. Greider avslutar trots allt i en mer positiv anda med att se en annan tänkbar effekt av krisen: "en ideologisk vitalisering kan vara i vardande inom fackföreningsrörelsen." Fast till slut konstatera han att fackföreningsledarna Sture Nordh och Wanja Lunby-Wedin inte vet vad de ska ta till. Obeslutsamhet saknas dock inte på arbetsgivarsidan. Svenska Dagbladet skriver nämligen idag att "många företag förbereder sänkt lön för de anställda”. Tidningen försöker även göra en analys om framtiden. Någon entydig förutsägelse kan inte göras eftersom experterna är oense. Många säger att avtalet är en tillfällig lösning för en exceptionell situation. Ekonomiprofessor Lars Calmfors glider på frågan. Han menar att avtalet nog kan "vara en signal om att den fackliga sidan successivt kommer att acceptera mer flexibla lösningar." Det är blir en flexibilitet som enbart styrs av tillgång och efterfråga samt kostnader, säger jag. Mycket mer liberal kan knappast en ekonomi vara.

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, IF Metall, Finanskrisen, Sänkta löner

Svenska skitdansare ska bli superdansare – glöm inte barnkonventionen

När jag läser om Yrkesdansutredningens förslag att återinföra elitsatsningen på balett kommer jag att tänka på en dokumentär jag såg för inte så många år sedan om den ryska (sovjetiska) balettskolan. Den gjorde starkt intryck, inte minst på grund av den ultraelitism som genomsyrade utbildningen. Utredningens arbete kom till sedan balettfolket konstaterat en akut svensk kvalitetsbrist. Dåvarande balettchefen på Kungliga Operan i Stockholm ratade 2007 samtliga elever som utbildats vid Kungliga Svenska balettskolan. Ingen höll måttet. Den svenska mjukheten får skulden för krisen. För sedan utbildningen för klassisk balett på grund- och gymnasieskolan kommunaliserades 1976 har det bara examinerats usla dansare. Skolan har i demokratins anda tvingats att inte enbart ta in elever på dansprov utan att också ta hänsyn till betyg. Dessutom har skolpengsystemet medfört att man varit tvungen att fylla ut klasserna för att få ekonomin att gå ihop. Den svenska medelmåttigheten har alltså nästlat sig in i en tidigare så skyddad verksamhet. Nu föreslår utredningen att kvaliteten ska garanteras genom ett förstatligande av utbildningen. På så vis räknar man med att vårt stolta land åter ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Det är då jag frågar mig vad som aves. För det jag minns särskilt från den fantastiska dokumentären är en sekvens då chefslärarinnan granskade de 10-åriga flickorna och skickade hem de flesta från skolan eftersom hon bedömde att de hade för fula ben. Då hade eleverna ändå passerat olika utrensningar sedan 5 årsåldern. Det gällde det estetiska. Det fanns även omänskliga fysiska krav. Fast ingen ska säga att skolan inte producerade bra dansare. Men hur mycket ska en ballerina behöva göra våld på sitt sinne och sin kropp för att tillfredställa en statlig strävan efter perfektion? Ja, kraven verkar gränslösa och dansarna beräknas vara slut vid 41 år. Jag vet inte om ryssarna ändrat inriktning, men är det något man ogärna ändrar gäller väl det förutsättningarna för klassisk balett. De verkar ristade i sten, vilket vi inte minst sett tecken på nu. Och det fanns säkert goda allmänmänskliga skäl till att vi på 1970-talet valde en annan väg. Jag bedömer också att den utbildning som Kungliga Operan i Stockholm efterfrågar stämmer dåligt överens med olika moderna regler, som till exempel barnkonventionen. Men hur är det man brukar säga? Den som ska bli fin får....

Läs även andra bloggares åsikter om Klassisk balett, Yrkesdansutredningen, Ryssland, Sovjetunionen, Dansdokumentär

Få har modet att visa oss det uppenbara - många är de moralväktarna

Konstfackseleven som spelade psykotisk på Liljeholmsbron berättar idag att hon presenterar hela sitt konstverket den 12 maj. Hon beklagar att det nu omskrivna delmomentet kom ut i pressen tidigare. Hon säger sig också fortfarande stå för handlingen, trots hotet om fängelsestraff. Eleven är dessutom förvånad över att händelsen har engagerat hela samhället. Fast jag menar att det bara ökar styrkan i konstverket. Jag är nämligen, som ni bloggenläsare vet, säker på att hennes aktionen i slutändan är värd all blodstörning. Och bara den enorma uppståndelsen i sig är en intressant reaktion. Luften kommer att vibrera av spänning dagarna innan D-dagen. Och när konstnären väl för oss synliggjort det uppenbara tvingas de som skrikigt högst i moralpanik att skrapande med foten och kisande under lugg, åtminstone för sig själva, erkänna att hon faktiskt hade något viktigt att berätta. Vi får därpå alla skämmas sedan vi, som systemet kräver, straffat henne, lite som de flesta av oss gör för att Jan Guillou och Peter Bratt fick sitta i fängelse för att ha avslöjat IB-affären. Men det storslagna kräver alltid ett extra mod. Få har det. Jag är tacksam över att någon orkar säga ifrån så att samhället kan utvecklas. Och redan det lilla som sluppit ut, det om resursbristen i psykvården, är enligt min uppfattning tillräckligt att motivera konstfackselevens agerande.

Läs även andra bloggares åsikter om Konstfackseleven, Konst

Thente behöver inte efterlysa den konstnärliga provokationen - den finns

I samband med att DN:s litteraturkritiker Jonas Thente skriver om sociologen Zygmunt Baumans bok "Konsumtionsliv" efterlyser han den konstnärliga provokationen. Han konstaterar sorgsamt att "protesterna idag oftast skrivs med gatsten". Men jag måste då fråga om han missat diskussionen kring konstfackstudenten på Liljeholmsbron. Hennes spelade psykos har upprört nästa hela det svenska etablissemanget, bland annat Thentes egna ledarredaktion. Det verkar dessutom vara en del av ett större konstnärlig politisk protestprojekt. Hela konstverket ska offentliggöras snart. Fast det kan vara så att DN uniont vägrar erkänna handlingen som konst. Det är då frågan inställer sig hur en konstnär bör agerar för att provocera lite så där lagom. Som ni bloggenläsare vet tycker jag att det var en uppfriskande aktion, till skillnad för den under förra helgen i Malmö. Då ven gatstenar i luften och polisbilarna sparkades sönder. Vem blev lyckligare av den verksamheten? I vart fall inte jag eller någon annan jag känner.

Läs även andra bloggares åsikter om Konstfackseleven, Politiska protester, Litteratur, Konst

Kan jag bestämma att få leva ett värdigt liv eller är det mot normen?

I dagens DN funderar samhällsdebattören Maciej Zaremba över nödvändigheten av att ifrågasätta kulturers kvaliteter. Det sker i sjätte delen av hans artikelserie "I väntan på Sverige". Det är en svår diskussion, särskilt den om andras kulturer. För vem kan ta sig rätten att döma över andra. Han eller hon riskerar hamna i kulturimperialistens ringhörna. Vi i väst behöver dessutom förhålla oss till en postkolonial historia. Zarembas artiklar handlar om den svenska kulturen, om hur flyktingar bemöts och vilka förutsättningar de ges att bygga ett nytt liv i Sverige. Vi får än en gång veta att andra länder lyckas bättre med att integrera nya medborgare. Zaremba menar att det beror på fel i den svenska kulturen - en omhändertagande kultur som inte tillåter enskilda initiativ. Och när det gäller möjligheterna att förändra en kulturell norm tycker jag han presenterar en svindlande tanke genom sin beskrivning av hur 400 000 kastlösa indier sa upp kontraktet med sitt lands flertusenåriga hinduistiska kultur. Jag frågar om det ledde till att den kontraktslöse inte längre lever med den kastlöses livsvillkor? Tillåts den kastlöse att leva ett värdigt liv? Det skulle i så fall innebära att var och en kan definierar sig. Jag som utifrån min postmodernistiska utgångspunkt menar att det måste ske i samverkan med alla i kulturen, alltså i Zarembas exempel genom acceptans från medlemmarna i de olika kasten. Det är just det kravet som är så hopplöst för den som vill vara en annan än vad omvärlden bestämt. Fast är det tillräckligt många i en grupp som vägrar att spela en tilldelad roll kan det ske normförskjutningar ändå. Men protesten måste då också komma från de som direkt bär på problemet. Intressant tanke. Det var väl därför folkrörelserna bildades i början av förra århundrandet. Detta känns som något Hegel kunde sagt om prolitariats villkor.

Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Norm, Folkrörelser, Postmodern, Hegel, Marx, Kulturimperialism

Bara vi inte skickar operasmörjan till Moskvafinalen är 100 steg till nöjd

Hur jag står i kvällens svenska final i Melodifestivalen vet ni som följer bloggen. Jag vill att vi ikväll bestämmer att discoprinsessan Agnes skickas till Moskva senare i vår. Hon kommer dessutom att vara outstandning och enkelt blåsa bort övriga tävlande med sin sång och utstrålning och knäcka stort med sitt sköna Studio 54 koncept. Men det räcker väl troligen inte. Det här galna landet älskar genreöverskridningar. Många tycker att det är så skojigt att tramsa med musik. Därför riskerar vi att bli sittande med den där operaskiten. Som ultaramezzosopran eller vad Malena Ernman nu är ska hon gala omkring och göra mig irriterad. Jag hatar verkligen opera. För mig är det en klassfråga. Och med Internationella juryns inflytande över kvällens resultat är risken för katastrof inte bara överhängande, utan närmast förutsägbar. Så för min del går aftonen i första hand inte ut på att Agnes ska vinna utan att inte fel bidrag ska representera oss. Vid sidan av Vänersborgstjejen föreställer jag mig att E.M.D. har en hygglig chans. De skulle i alla fall inte orsaka blodstörtning här i Örby hos 100 steg till. Även om jag tycker att Måns och Ugglas bidrag är ok så tror jag inte någon av dem klarar av att ta oss in i huvudtävlingen, för dit är vi väl inte direktkvalificerade? DN tipsar om mellanakten som ska vara riktigt usel.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Agnes, E.M.D., Malena Ernman, Opera

Bob Dylans skilsmässoplatta ingen höjdare - välj istället Dylanmästerverk

Jag har precis kört igång Dylans skilsmässoplatta "Blood On the Tracks". Den startar upp med "Tangled Up in Blue". Jag köpte den i veckan efter att jag nästan överallt hört om hur klassisk den är. Jag som lyssnat mig sönder och samman till bland andra "Bring It All Back Home", "Highway 61 Rivisited". ”Desire” och "Blond On Blond" blev naturligtvis nyfiken. Eller väcker inte titlar som "You're A Big Girl Now" och "If You See Her, Say Hello" intresse? För en sedan Dylanbiografin uppväckt Dylandåre är de som koskit för flugan. Och efter åtta öl och tre glas rött är jag inte så där superkritisk. Det behöver jag heller inte vara. Bob Dylan är alltid bra. Det kan man alltid räkna med. Men den här Dylanplattan saknar den där självklara superlåten. Den artist som bland annat gjort "Hurricane", "Like A Rolling Stone", "Just Like A Women", "Isis" , "Joey", "Subterranean Homesick Blues" och "Mr Tambourine Man" har självklart höga krav på sig. Han mäts bara mot sig själv och kan därför inte jämföras med kreti och pleti, som till exempel Neil Young. Dylans skilsmässoplattan når tyvärr inte en hela vägen fram. Även om "Blood On the Tracks" är bättre än nästan alla plattor som någonsin släppts ska du när du köper en av Dylan i första hand välja någon av de jag räknade upp tidigare i bloggen. Min favorit bland dem är solklart ”Desire”. Jäkla snyggt omslag på den. En känd svensk artist har gjort ett snarlikt konvolut.

Läs även andra bloggares åsikter om Bob Dylan

Skönt att det inte är författaren Ernst Brunner som inte är galen

Svenska Dagbladet skriver idag att "Ryktet om galenskap är överdrivet". Va fan tänker jag när jag ser bilden. Vad har de satt på vår före detta hockeyspelande söderförfattare Ernst Brunner? Kravatt? Han ser inte klok ut. Och inte visste jag att det diskuterats huruvida han är rätt skruvad. Visst har han ofta gjort ett grinigt intryck, men jag har aldrig uppfatta honom som tokig. Strax klarnar emellertid bilden. Av texten framgår nämligen att det handlar om, den för 100 steg till ganska okände,för 200 år sedan svenska kungen Gustav IV Adolf. Om han var tokig eller inte bryr jag mig rätt lite i. Däremot tycker jag att Brunner är mer spännande. Mest för att han ständigt är så butter, åtminstone i teve. Jag tror han räknar sig tillhöra de missförstådda. Tyvärr har jag inte läst honom på senare tid. Inte sedan 1991, då jag skummade erotiskt kittlande "Kocksgatan", hans litterära genombrott. Märklig titel på en sådan bok eftersom gatan är tämligen osensuell. Mycket mer bakgata går inte att hitta här i huvudstaden. Den ligger som slutet på en tarm mellan Åsögatan och Bondegatan. Inget finns det att göra på gatan än att gå på den. Det mest spännande med Kocksgatan som jag nu kan komma på är att det var där i en källarlokal som Norbert Kröcher byggde den låda som dåvarande arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon skulle sitta i sedan hon kidnappats för att utgöra lösen mot de tyska terrorister som överlevde sprängningen av Västtyska ambassaden. De hade utvisats till Västtyskland med vändande post, fast på tveksamma juridiska grunder. Det var Leijon fick stå för beslutet, men Carl Lidbom som drog upp ritningarna. Hämnden riktades emot Anna-Greta. Det var en utvikning som heter duga. Men det krävdes, för 100 steg till har nu pustat ut och är glad över att det inte var Brunner som pekades ut som en ogalning i tidningen. Vi vill ju inte ha eventuellt tokiga författare springande omkring på våra gator. Lite tvär verkar han vara, men ändå rätt skön. (Brunner blev så här sommaren 2009 aktuell igen).

Läs även andra bloggares åsikter om Kommando Holger Meins, Ambassaddramat, Gustav IV Adolf, Norbert Kröcher

En höjd banklön blir som en sänkt - stort konstverk säger 100 steg till

Jag har aldrig riktigt begripit Gertrude Steins poetiska rad ”en ros är en ros är en ros”, trots att den förklarats för mig många gånger. Det beror inte på att jag förätit mig på Steins livskamrat Alice B. Toklas brownies. Bara på att jag är generellt korkad. På samma vis som statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin måste vara eftersom de säger att SEB:s nya chefslönepolicy är provocerande. Att sju miljoner kr blir nio för vd Annika Falkengren är enligt de politiska ledarna fel lönepolitik. Men bankens överhuvud Marcus Wallenberg förklarar agerandet både i tidningen och på min morgonteve med att det istället handlar om sänkt lön. Att de, som Svenska Dagbladet skriver, nio högsta tjänstemännens löner går upp med 28 procent kan därför bara vara en chimär. I praktiken har nämligen den rörliga delen sänkts. Det ska, enligt Wallenberg, garantera att ingen skor sig. Därmed saknas grund för kritik, tycker han. Fast Rapports ekonomiske kommentator och cyniker Jan Nylander köper inte resonemanget. Han menar att "Ledningen vill ha så mycket som möjligt" och avslöjar en viss förslagenhet eftersom banken försökt dölja lönerevisionen. Nya lönesystemet skulle komma till offentlig kännedom först om ett år. Det verkar närmast som att Falkengren skulle framstå som ett helgon genom sitt tidigare heroiska ställningstagande om att hon bestämt sig för att avstå sin bonus för 2008. "Man kan nu säga att hon bytt en osäker rörlig del, som i dåliga tider skulle bli ganska låg, mot en säker lönehöjning", säger Nylander. Jag förstår då inte hur en höjning blir en sänkning, men det handlar väl närmast om bankens retoriska profil inför kommande kvalificering för bankstöd. Denna riskerar banken nu ifall dess handlande feltolkas, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Det förstår jag. Värre är det med poesin. Men all konst behöver inte vara konkret för var och en. Vissa handlingar är bara sköna i sig utan att man behöver tänka djupare på dem, som till exempel ibland en mås upp i en tavlas hörn. Och tänk att vi i Svenska Dagbladet skulle få läsa rubriken "Wallenberg göder sina chefer". Det är oordning i landet.

Läs även andra bloggares åsikter om SEB, Sänkta löner, Konst, Finanskris, Bankstöd, Höjda löner, Gertrude Stein, Alice B. Toklas

Upphandlade journalister i Indien - ja varför inte sa en man i Kalifornien

I morse hörde jag på Ekonomiekot, kvart över åtta, om en lokaltidning i Kalifornien som ersatt sina lokalanställda journalister med Indienanställda. På riktigt sitter det alltså engelsktalande personer i Indien och skriver åt en amerikansk tidnings läsare. Faktainsamlandet görs för en billig penning av lokala studenter. Det ska ha pågått i ett år och gälla tidningens nyhetsrapportering. Ur ett tekniskt perspektiv låter detta fullt naturligt, ungefär som att lägga ut vilken legotillverkning som helst. Faktiskt än mer logiskt än när det gäller vanlig tillverkningsindustri. Filerna går lika fort fram till trycket vare sig de sänds från rummet intill eller från andra sidan jorden. Produkten är hos konsumenten illsnabbt utan extra kostnad. Fast på ett annat sätt låter det som upp och ned vända världen. Men att nyhetsartiklarna kan upplevas sakna närvaro eller lokal touch ansåg tidningsägaren var bra. Sådant brukar enligt hans uppfattning enbart bestå i journalistens egna tyckande, vilket han och läsarna betackar sig för. Ägaren reformerade arbetsplatsen till följd av vikande upplaga. Den enda möjlighet till rationalisering som återstod. För alla utom de amerikanska journalisterna handlar det alltså om en win win situation. Ja, vad ska man säga. Det journalistiska hantverket efter faktainsamlandet kan göras var som helst. Än så länge får väl ändå analysen göras på hemmaplan. Jag trodde i min enfald att journalistkåren i väst inte hotas i den nya globala ekonomin. Det är dock bara min fantasi som är begränsad. Andra verkar ha en obegränsad. Fast det är väl så drivkraften pengar fungerar för de med rätt känsla. Och det är denna jag uppenbarligen saknar. Därför blir jag kvar här i min eländiga intellektuella medelklasstillvaro. Istället skulle jag självklart vilja vara nyrik i till exempel Mälarhöjden och bo längs Petersbergsvägen. Tänk att få sprätta där på söndagar och tillhöra denna ständigt förtalade samhällsgrupp. Kanske den grupp som håller hjulen igång och vilket sexliv de har. Det senare visst vi ju redan.

Läs även andra bloggares åsikter om Nyrik, Journalistik, Nyhetsbevakning, Medelklass, Intellektuell, Tidningsdöd

Ingen Put in i Putins Ryssland - men Agnes kommer alla gånger till final

Put in, låter det som Putin? Ni vet som Vladimir, han som förut var president i Ryssland men som nu bara är premiärminister för samma land. Ekot rapporterar idag att EBU, ansvariga för Europeiska Melodifestivalen, i vart fall tycker så och därför stoppar Georgiens bidrag ”We don’t wanna put in” från att vara med i Moskvafinal. Låten är för politisk. Svenska Dagbladet länkar förtjänstfullt till vårens förmodade europeiska tokhit. Också DN uppmärksammar historien. Georgien har hur som helst fått besked om att landet får representeras av en annan låt. Kanske är det tillräckligt med en justering av texten. Annars laddar vi för fullt inför lördagens schlagergalenskaper. Bara Agnes kan vinna tävlingen om vem som får åka till Moskva i maj och representera Christer Björkman. Den paljettdressen i guld och det håret slår allt. Till och med programledare Petra Mede. Dessutom är låten rätt skön. Den bjuder faktiskt på härlig disco. Det trodde jag inte vår svenska R&B drottning skulle kunna få till. Och håll med om att det är klass när Agnes träder in. Ingen kunde sett hetare ut ens på Studion 54. Undrar jag vad det kommer att firas med för färg på själva Globen. 100 steg till får väl knalla upp till grannen bortåt åttatiden och kolla in. Kanske kan jag också snika åt mig en lördagsgrogg. Två flugor i en smäll liksom. Så lycklig jag är över att få leva. Särskilt när jag lyssnar till Olle Ljungström. Naturligtvis fortfarande till den förra. ”Sju” får jag vänta med ett par dagar till. Medan det pågår ska du se till att må bra du också.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Putin, Put in, Georgien, Olle Ljungström, Agnes

Telemarketing och Gud - same same oförklarliga fenomen att tro på

Medan NRJ dånar i hela övervåningen och jag tvättar glasen, med ljummet vatten och Yes, på mina terminalers konstaterar jag hur hopplöst förlorat predestinerade vi människor är att luras ända in på bara skinnet. Jag behöver inte längre bli förvånad över att telemarketning fungerar nu när forskningen visar att det vi inte förstår det köper vi. DN ger oss idag rubriken "Hjärnan som gjord för att tro på gud". Tidningen beskriver att så snart vi inte har tillräckligt med information om världen omkring oss så erbjuder hjärnan oss möjligheten att tro på gud. Det är professor Jordan Grafman, vid US National institute of neurological disorder and stroke, i Bethesda, som ger oss sanningen. Lika förvirrad som jag blir när det ringer en, företrädesvis, kvinna som vill sälja strumpor och kalsonger gratis blir den som inför all världens jävligheter inte får ihop det där med meningen med livet. En av oss väljer då att konsumerar för att hitta den rätta vägen. Den andra tungorna. En hybrid som bör passa alla är väl Robert Lind i Kramfors (hittar tyvärr inget klipp). 100 steg till ger hur som helst upp inför det obegripliga. Jag kopplar ur själen och eventuella andra drivkrafter för att helt och hållet låta mig styras av fettklumpen mitt i skallen. Kanske slutar jag i lyxfällan. Min kamrat i Knutby. Kvällens superfavorit på NRJ är Britney Spears Circus. Nu med skön umpa-umpa-intro och parfym. Kommer hon till Sverige ska jag försöka skaffa mig alibi för att vara med.

Läs även andra bloggares åsikter om Meningen med livet, Hjärnan, Britney Spears, Telemarketing

Kommunal säger nej till frysta löner - ultranyliberalismen hålls stången

Småländska Älmhults kommun kräver att få frysa sina anställdas löner. "Alternativet skulle vara att säga upp personal och i det läget måste vi våga lyfta fram den här frågan", säger Elizabeth Peltola. Kommunals ordförande Ylva Thörn slår fast att detta är en lösning som hon "aldrig kommer att acceptera". DN rapporterar att flera fackkollegor ger henne stöd. "Det är inte rimligt, det finns ett avtal att hålla sig till", säger Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco. Han tycker inte att det finns något som motiverar kommunpolitikerna att låta sig inspireras av Metalls avtal om sänkt arbetstid och lön med arbetsgivarna i industrin. I förra veckan meddelade Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin att hon tycker det var fel av Metall att gå med på det diskuterade avtalet med Teknikföretagarna. Hon konstaterade att Metall riskerar en utveckling där var och en får ta hand om sig själv. Det är märkligt hur Kommunal och Metall kan komma till så dimentralt olika slutsatser ställda inför samma hot. Men det är väl så att kommunerna helt enkelt inte klarar att bedriva verksamhet med mindre personalgrupp. Vi vet alla hur slimmat det är inom exempelvis äldreomsorgen. Det kan också Thörn kalkylera med. Den på bloggen så omdiskuterade ultranyliberalismen hålls ännu stången inom kommunerna. Och marknadens lagar gäller ju generellt inte för den offentliga sektorn. Vi får hoppas att det snart blir fart på tillverkningsindustrin eller vad vi nu ska leva av efter en eventuell omställning. I längden blir det svårt för kommunerna och landstingen att klara sina uppdrag med det annalkande inkomsttappet som verkställda varsel och lönesänkningar medför. Det är så som den allt hårdare konkurrensen på den globala marknaden riskerar att få genomslag i vår gemensamma välfärd. Nu gäller det för alla aktörer att hålla tungan rätt i munnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Sänkta löner, Kommunal, IF Metall

Korkat Agenda - antirojalisten 100 steg till hade önskat smartare fråga

Det var så oroligt korkat av gårdagens Agenda på Svt2 att fråga det svenska folket om det är berett betala extra för nästa års kungliga bröllop mellan kronprinsessan Victoria och mannen av folket. Svaret blev nej. Vad annat är att vänta? Mer intressant hade varit att få belyst om svenskarna tycker att bröllopet ska vara ett offentligt spektakel. För jag är tämligen säker på att kungafamiljen gärna avstår jättearrangemanget nästa sommar om det brister i det allmännas vilja att lägga upp extra apanage. Kungen föredrar säkert att fira i det lilla tillsammans med släktingarna ute i Europa. Antirojalisten på den här bloggen tycker att gårdagens journalistiska arbete var pinsamt undermånligt. Det hade passat bättre i TV3 än i public service. Dessutom kände det ju märkligt att i dagens DN läsa om det unisona stödet för monarkin i detta land. Bara nitton procent är emot. Över sjuttio procent är tokför. Var inte Agendainslaget mot den bakgrunden väl oigenombearbetat? Kan vi inte kräva en mer grundlig värdering och prioritering från landets kanske viktigast nyhetsmagasin. 100 steg till undrar vad vi gick miste om för viktiga nyheter igår medan vi fick ta in dyngan från Agenda. Tänk en gång till nästa gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Kronprinsessans bröllop, Agenda, Journalistik

Metallica ställde in efter Hetfields magsjuka - var det ändå en spelning?

Jag kunde ju igår apropå samma dags blogg om Lundells klassiker "en inställd spelning är också en spelning" rapportera om Metallicas inställda spelning. Söndagspubliken i Globen gick miste om den fina upplevelse DN:s recensent Thomas Anderberg beskriver att lördagspubliken gavs. Hastigt och lustigt blev sångaren James Hetfield akut sjuk. Vi som läst Ivarssons biografi över Ulf Lundell och trashbibeln "Bekännelser från världens mest ökända rockband" (Mötley Crüe) vet att det kan ligga annat bakom en inställd spelning. Tommy Lee med anhang och rockpoeten Lundell har ju en del gemensamt med Metallicamedlemmarna när det gäller drogvanor. Fast nu verkar det som om Hetfield bara hade något så oglamoröst som vintekräksjukan eller hade råkat ut för en matförgiftning. Osäkert vilket. Men för att fira det kvicka tillfrisknandet bjuder bloggen på dess favolåt med hårdrockarna. Här med ett cowboyintro. Inspelningen ser på polisernas mössor ut att vara från Ryssland. För att slutligen knyta ihop säcken vill jag säga att det var kul att jag tidigare på kvällen bloggat om Lundells klassiker. Märkligt sammanträffande. Slumpen eller...? Gårdagskvällens olycksband lovar att komma tillbaka i maj och "kick ass". Vi får se hur det blir med det. Kanske är 100 steg till på plats.

Läs även andra bloggares åsikter om Metallica, Mötley Crüe, Inställd spelning

Mia och Klara har gett ett mervärde till mitt liv - tjejkomedi regerar stort

Mia och Klara har visat att humor skriven och framförd av tjejer är annorlunda. Att världen skulle vara fattigare utan den. Därför borde hela serien inledningsvis ha marknadsförts under rubriken "You Ain't Seen Nothing Yet", som titeln på låten som öppnade kvällens avsnitt. Jag har i alla fall inte förut upplevt humor med en så utpräglad kvinnlig twist. Jag tycker mig att ha fått inblick i en helt ny tankevärld. Karlstadstjejerna har helt klart presenterat en lika undanhållen komedi som BTO är ett bortglömt tungt kanadensiskt 1970-talsband. Visst finns det en mängd humortjejer, men är det flera som gör hela grejen? Jag kan inte påminna mig det. Ni ska veta att min mage knutit sig inte bara en gång under vinterns avsnitt, utan mest hela tiden. Men skrattet har hela tiden funnits där. Mia Skäringers och Klara Zimmergrens illustrationer har gett ett mervärde till mitt liv genom att jag under veckorna fått leva med karaktärerna. Nu är serien tyvärr snart slut. Vi kommer att mista den bortkastade hockeyfrun, den känslomässigt störda brukshundsinstruktören, den hopplöst förlorade tatueriskan (Tabita) och några till. Du har också sjukvårdsbiträdet med sina förvirrade new age. Samtliga ur samma trashvärld 100 steg till är sprungen ur. Hur har Skäringer och Zimmergren så initierat kunnat fånga den? Självupplevt, studier eller bara känsla? Ni som inte kan vänta fjorton dagar med att se upplösningen kan logga in på Svt Play och se den redan nu. Vi får se om de till detta avsnitt hittat en lika skön avslutningslåt som kvällens Mott the Hooples Roll Away the Stone. Och vilken tryckare vi fick se till Ian Hunters superlåt. Skulle ni vilja ha varit med på den efterfesten? Kolla in och berätta. Jag har en förnimmelse om att ha upplevt något liknande.

Läs även andra bloggares åsikter om Mia och Klara, BTO, Mott The Hoople, Komedi, Genus

En inställd spelning är också en spelning liksom en soffstöld kan bli konst

Apropå debatten på 100 steg till om konstdefinitionen stötte jag på ett skönt Lundelluttalande i Ivarssons biografi (Volym II, s 290). "Ulf själv skriver brev till Aftonbladet den 12 december sedan hans uttalande 'en inställd spelning är också en spelning' publicerats i tidningens spalt för grodor/dumma uttalanden. Han beskriver sitt uttalande som i hans eget tycke 1991 års intressantaste och menar att nu har konstnären Dan Wolgers illustrerad tesen genom sitt omdebatterade tilltag att bortföra soffor från Liljevalch". Året för brevet är 1992. Uttalandet får beskrivas som en sammanfattning av en skandalartad sommarturné med okontrollerat röj och supande från artistens sida. Turnén var ett rejält återfall i missbruk. Jag minns uttalandet som en klockren beskrivning av tingens ordning, bara genom några få ord. Plötslig begrep jag att alla handlingar innehåller en slutsats värd att reflektera över. De kan vara mer eller mindre meningsfulla, destruktiva eller framåtsträvande. Inte ens ett bortrövande av en berömd konsthalls soffor är därför inte ointressant. Och ett jävla liv blev det efter att Wolgers sålt de lånade sofforna. Hur Lundell kopplar sitt uttalande till Wolgers soffhistoria är jag inte människa att reda ut. Jag kan bara berätta att jag tyckte händelsen var otroligt underhållande. Vi kan genom Wolgers agerande också se att det saknas en tydlig och självklar juridisk gräns mellan konst och kriminalitet. Dan Wolgers stal sofforna och signerade bötesföreläggande och kallade det konst. Han fick 2 400 kr i böter men lyckades sälja domslutet för 20 000 kr. Lundell gick efter sommarskandalen vidare i sitt liv tillsamman med sina fans. Lite mer om världen fick vi ändå veta genom Lundells visdom och Wolgers reaktion.

Läs även andra bloggares åsikter om Liljevalchssofforna, Konstfackseleven, Ulf Lundell, Dan Wolgers, Konst