Inte kommer Cameron undan med sin rika farsa - som Clegg gör

Det är inte bara vi i Sverige som i år står inför parlamentariskt trubbel. Också England riskerar att vara utan ett regeringsdugligt alternativ, för sedan Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg i förra veckan med dunder och brak gick igenom de brittiska teve-rutorna i den teve-sända valdebatten verkar det som om varken regerande labourledaren Gordon Brown eller den utmanande konservative toryledaren David Cameron kommer att kunna bilda egen majoritetsregering - även om det idag rapporteras att Cameron drar ifrån Brown. Snackisen i UK är ändå Clegg. Utgångsläget är alltså detsamma för de engelska toppolitikerna som det är för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, fast med en något annan touch. Väljarna på den gröna ön behöver inte oroa sig övar att tvingas kompromissa med intoleransens representanter. Brown eller Cameron kommer att få försöka lirka med liberala och demokratiska Clegg för att söka stöd för sin regering. I dagens Studio Ett diskuterades det politiska läget med Clegg som vågmästare. Londonkorrespondenten Johan Prane kunde inte säkert värdera Liberaldemokraterna utifrån en höger- vänsterskala. Traditionellt har partiet ansetts ligga till vänster, till och med om Labour. Fast om detta är idag osäkert, för Prane upplyste oss om att Clegg har en rikare pappa än Cameron. Så hur Clegg står får vi vänta något med att få klarhet i. Men det måste hur som helst vara som en kall bitter ale i Camerons engelskt konservativa strupe att meningsmotståndaren kommer undan med att vara en rikemanspojk nu när han själv utsätts för spott och spe med hänvisning till att han är född med silversked i mun. Klart är ändå att det blir spännande att följa valet i England. Från att det länge sett ut att bli en promenadseger för de tory är de plötsligt tre om det. Och den specialintresserade kan roa sig med att titta på sajten My David Cameron och se hur de roliga britterna driver gäck med sin eventuelle nya premiärminister. Om ett par veckor vet vi säkert hur det gick.

Andra bloggare Aftonbladet ledarblogg Liberal bloggare Scaber Nestor Runos blogg Dick Erixon Karl Hellberg - liberal kandidat 2010

Läs även andra bloggares åsikter om Nick Clegg, David Cameron, Gordon Brown, Labour, Tory, Liberaldemokraterna, Liberal Democrats

Men visst får vi en majoritetsregering med blågrönt eller nyval efter valet

Inget av blocken får egen majoritet och Sverigedemokraterna ges en vågmästarroll efter valet i höst. Det är den senaste prognosen enligt Sifos senaste väljarbarometer som bland andra Ekot presenterade idag. Och även om Rödgrönt fortfarande leder så knappar Alliansen in. Idag kan Mona Sahlins koalition räkna in 48, 5 procent av rösterna medan Fredrik Reinfeldts får 45 procent. Med det har oppositionen tappat nära två procent till regeringspartierna. Partiernas siffror i procent med förändringen sedan februari i procentenheter inom parentes: Socialdemokraterna 34,1 (+0,1), Vänsterpartiet 5,4 (-0,2), Miljöpartiet 9,0 (-1,6), Moderaterna 29,8 (-1,0), Centern 4,9 (+0,2), Folkpartiet 6,2 (+0,3), Kristdemokraterna 4,1 (+0,3), Sverigedemokraterna 4,9 (+1,1) och övriga 1,6 (+0,7. Och jag tror att detta resultat väl representerar det vi kommer att ha i när alla lapparna räknas den 17 september. Det innebär att vi kommer att antingen ha en minoritetsregering utan Sverigedemokraterna eller en majoritetsregering utan Sverigedemokraterna. För jag tror inte varken det rödgröna eller blåa laget kommer att ställa upp på allt vad det innebär att inte ifrågasätta den ledande minoriteten bara för att undanhålla det oönskade Sverigedemokraterna från inflytande. Det har inte minst Mona Sahlin satt stopp för. Hon har förklarat att en minoritetsregering skulle innebära politisk kaos. Då återstår att fundera över om något av de båda grupperingarna kan bilda majoritet. För mig har det länge stått klart att Miljöpartiet är nyckeln. MP har inte bara blivit populärare bland väljarna. Partiets vänster-borgliga framtoning gör att man relativt smidigt kan välja mellan röt och blått. Reinfeldt har dessutom redan skickat ut spejare Jan Björklund för att sondera terrängen. Och jag kan inte riktigt se det som realistiskt att ett av Alliansens partier springer över till rödgrön, så istället menar jag att vi kommer att se en blågrön regering efter valet om inte nyval. Allt under förutsättning att brunt kommer in som vägmästare. Detta är det parlamentariska läget. Hur vill du ha det. Jag vill, som jag tidigare redogjort, göra det svårare för partier att komma in i riksdagen. Hur gärna man än vill värna alla enskildas rätt att göra sin röst hörd finns det en parlamentarisk gräns för vad man kan stå ut med. Landet måste kunna styras - eller hur Gunnar Wetterberg och Olof Ruin.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Makthavare.se Kent Persson (m) blogg Peter Andersson med rätt att tycka Per Wirtén I huvudet på fröken Fransson

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Gunnar Wetterberg, Olof Ruin, Valet 2010

Spelar inte så stor roll hur du röstar i rikdagsvalet bara du röstar rätt

Moderaterna fortsätter sin socialdemokratisering. Under gårdagens inledningstal på partiets konferens i Göteborg kläckte M-strategen Per Schlingmann ny folkhemska ideom, som exempelvis: Det är viktigt med en stark offentlig sektor! Vi måste värna full sysselsättning! Efter att på fjorårets stämma i Strängnäs överraskande pekat ut S-ikonon Tage Erlander som läromästaren och den politiska mentorn går man alltså vidare på trygghetens väg. Och visst blir det alltmer tydligt att Sverige är färdigreformerat och bara står till förfogande som objekt för förvaltning för hugande spekulanter. Jag har sagt det förr men upprepar tanken om att vi kanske inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat. Alltså, välfärdsfrågorna att argumentera om finns inte kvar. Alla riksdagspartier älskar höga skatter och välfärd. Och det är ju där själva problemet ligger, för precis som bland andra professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein påpekat medför frånvaron av ekonomisk politisk polarisering breddar väggen för extremism. Något som också visar sig i empirin genom att Sverigedemokraterna i Skops senaste väljarundersökning ligger stadigt på statistiskt säkerställda fem procent. Jag hävdra dessutom att Schlingmann är särskilt kontroversiell när han å Alliansens vägnar hävdar att "vår syn på välfärden har ändrats, sa Per Schlingmann. Nu ligger fokus på kvalitet och tillgänglighet, inte på vem som driver verksamheten (privata aktörer eller landstingen)". Den diskussionen finns också inom den rödgröna oppositionen. Så mitt budskap till dig är att det, åtminstone på pappret, inte spelar så stor roll hur du väljer i höst bara du väljer rätt. Håll det bruna borta.

Andra bloggar: Världens Eko

Läs även andra bloggares åsikter om Per Schlingmann, Nya arbetarpartiet, Moderaterna, Tage Erlander, Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrön, Valet 2010

Alliansens Danielsson förklarar parlamentarismen för alliansens Sundin

Centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson frågar idag sin folkpartistiske riksdags- och allianskollega Mathias Sundin om han nu önskar att den av regeringspartierna surt framförhandlade energiöverenskommelsen röstas ner i juni, bara för att en M-vilde och några samvetskännande Centerpartister ska kunna utöva sin rätt att göra en bedömning av vad som är rätt politik för deras parti. Frågan ställs med anledning av att Mathias Sundin här om dagen på Svenska Dagbladets Brännpunkt hävdade att självständiga riksdagsmän stärker alliansen. Danielsson pekar på att ”innan den borgerliga regeringen enas om förslag till riksdagen sker en nära dialog med riksdagsledamöter och riksdagsgrupper. Denna process kan vara mycket laddad och tuff och påverkar självfallet resultatet. När sedan en enig regering - förankrad i sina riksdagsgrupper - lägger sina förslag till riksdagen har jag deklarerat att det ska väldigt mycket till för att gå emot sin egen regering. I det läget vill Mathias Sundin tillåta sig själva och många andra att ställa ultimativa krav och börja förhandla på nytt med hot om att annars stödja de rödgröna. Ett sådant bristande förtroende för regeringen skulle givetvis försvaga den och kunna leda till dess fall”. Och jag vill tillägga att Sundin inte respekterar utgångspunkterna för den demokratiska parlamentarismen. Vem avgör när intresset är tillräckligt stort för att gå emot en majoritet. Enligt Sundin har varje enskild riskdagsledamot. Och i fallet Göran Thingwall vet vi att det ligger mer bakom frifräseriet än bara vad som är rätt politik för Moderaterna - eller så inte. Idag är det ju svårt att veta vad som är moderat politik. Kanske är det ändå Thingwall som har rätt M-känslan. Då måste han tillåta sig att gå emot sina egna. Dn.se har från igår öppnar en butik för frifräsare. Där hittar du vem som driver dina hjärtefrågor. Seden så har vi snart full kalabalik i riksdagen - eller en polskt en som en del säger.

Senare under dagen gick Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

20100504 Ekot meddelar idag att Göran Thingwall nu till och med på papper skrivit under på att rösta för energiöverenskommelsen. Ett klart udda inslag i det parlamentariska livet. Men kanske något vi fårvänja oss vid ju fler frifräsare vi får i riksdagen. Alla sätt att förankra en reform kan bli nödvändiga att överväga i den framtida politiska djungeln. I utbyte mot sin underskrift rapporteras att Thingwall ska få träffa Fredrik Reinfeldts statssekreterare för att ge sin version av privatläkarnas bekymmer.

Andar bloggar: Makthavare.se

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Danielsson, Mathias Sundin, Göran Thingwall, Energiöverenskommelsen, Valet 2010, Alliansen, Frifräsare, Solvig Ternström

Tea Party behöver Sarah Palin för kvinnorna - men vem lockar Karl-Oskar

I morse när jag lyssnade på P1 morgons inslag om Tea Party-rörelsen kom jag att tänka på en nyckelscen ur Vilhelm Mobergs utvandrarepos – då det går upp för Karl-Oskar att överheten följt honom över havet. Det är när en kyrka kräver resurser för att bygga en kyrka. Det var ju ok och påpud av sådana slag han flydde från. Han hade lämnat det gamla världen för att i den nya själv få bestämma över sitt liv. Tea Party rörelsen har slagit igenom stort. Den bildades i våras och hade då sitt första stora konvent, som hölls i cowboymusikens högborg Nashville. Mötet stora dragplatser var förra vicepresidentkandidaten Sarah Palin, ett självklart val kan tyckas med tanke på hennes konservativa linje. Samtycket fortsätter då Palin igår besökte gruppens lokala avdelning i Boston. Och från att ha betraktas som en marginell rörelse, mest för medlemmar i den tokigaste kristna högern, behandlas nu rörelsen med respekt - åtminstone av den moderata tokhögern inom inom GOP. Nyligen beskrev förre talmannen i senaten Newt Gingrich under ett tal på sydstatsrepublikanernas ledarskaps konvent i New Orleans, Louisiana, Palin som en av GOP:s viktigaste politiker och en av dem som kommer att leda partiet i nästa presidentval. Tea Party bildades som en motrörelse till president Barack Obamas förslag om statlig allmän sjukvårdsförsäkring och som han i dagsläget ser ut att baxa hela vägen genom senaten fram till ett färdigt lagförslag. Och priset kan visa sig bli högt för demokraterna, för det var länge sedan det konservativa USA hade en fråga som kunde ena dem. Många är rädda för den överstatlighet som sjukvårdsrefromen innebär och anser den som oamerikansk. Inte sedan Ronald Reagan utsåg dåvarande Sovjetunionen till Ondskans imperium har funnits en fråga med magnetisk kraft att dra till sig republikaner ur olika falangar. Och till hösten har nyval till kongressens båda kamrer. Det är då vi får veta hur det amerikanska folket tagit emot Obamas sjukvårdsreform. En försmak av hur det kan gå fick vi i fyllandsvallet efter Ted Kennedy, det så kallade chockvaltet, i annars traditionellt demokratiska Massachussets. Det kan bli så att demokraterna står inte bara har förlorat sin supermajoritet, utan också befinner sig i minoritet. En sådan utveckling hade aldrig varit möjlig utan dels en fråga som är så kontroversiell nog att bära en hel rörelse. Men för att lite sätta perspektiv på saken måste jag hänvisa till den undersökning New York Times idag redovisar om att lejonparten av de arton procent av amerikaner som identifierar sig med Tea Party är välutbildade vita gifta republikanska män. De till är också rädda för att förlora sin sociala position och göra en resa neråt i klasserna. Så helt i överensstämmelse är inte P1:s beskrivning av Tea Party som en gräsrotsrörelse bland republikaner i allmänhet. Men för att lösa den saken kanske Sarah Palin kan lösa när det är läge att osäkra - hon kan alla gånger se till att också de republikanska kvinnorna mobiliseras. Räcker det, för att knäcka Obama. Vet inte och hoppas inte för världens skull. Fast hur hade Karl Oskar röstat. Mot överhet var han, om än inte välutbildad. Kanske är det ändå han som kommer att avgöra 2013. Fast visst är Sarha Palin för tokig också för USA. Så jag känner mig ganska lugn över att det inte i vart fall blir hon som klår Obama.

Andra bloggar om Tea Party: USAval.se

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Tea Party Movement, Sarah Palin, Helth Care, Newt Gingrich

Riksdagsledamöter - jag vill inte veta av självständighetsförklaringar

Under rubriken Självständiga riksdagsmän stärker alliansen lyfte folkpartistiske Mathias riksdagsmannen fram sin just sin favoritfråga att söndra regeringskoalitionen med. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev han igår om hur viktig integriteten på nätet är just för honom. "Datalagringsdirektivet är ett klockrent exempel på när man inte ska lyda partipiskan. Det går mot min och Folkpartiets grundläggande liberala ideologi". Under våren har vi också kunnat se den Moderate riksdagsmannen Göran Thingwall brinna för privatläkarnas ekonomiska intressen. För honom måste har rätten att kunna tjäna maximalt med pengar vid en försäljning av sin verksamhet vara en grundläggande moderat politik. Jag menar, innan vi lärde känna Moderaternas som det Nya Arbetarpartiet brukade partiet ständigt arbeta för att staten inte ska lägga sig villkoren för det privat näringslivet. Likaså måste det framstå som självklart för Solvig Ternström att hennes Centerpartiet är emot kärnkraft. För Ternström och hennes partikamrater Eva Selin Lindgren och Sven Bergström är det därför antagligen okontroversiellt att gå emot den av allianspartierna framförhandlade energiöverenskommelsen, som de hotar att göra tillsammans med just Göran Thingwall. I söndagens Agenda berättade flera politiker, bland andra före detta riksdagskvinnan Cecilia Wikström (FP), om hur man centralt försökt piska in dem i partifållan inför viktiga voteringar i riksdagen. Och listan med enskilda riksdagsmäns olika hjärtefrågor kan säkert göras lika lång i meter som antalet ledamöter. Samtliga 349 delegater skulle nog någon gång gärna hänvisa till Mathias Sundins självständighetsförklaring om att det "borde vara riksdagens uppgift att vakta mot den sortens förslag. Det som står i grundlagen, att riksdagen är folkets främsta företrädare och att regeringen är ansvarig inför riksdagen tycks ha fallit i glömska. Lite elakt, men bara lite, kan man säga att riksdagsuppdraget handlar om att trycka på rätt knapp. Vilket som är rätt knapp avgör partiledningen", att åtminstone en dag slippa vara ett rundningsmärke eller en del av ett transportkompani. Men hurruni, det tycker inte jag. För mig består riksdagen av ett antal partier, samtliga invalda på ett partimandat. Jag är inte intresserad av vad olika riksdagsmän har för agenda. Mitt fokus ligger på att vi har en långsam stabil politisk social och ekonomisk utveckling. En del förslag gillar jag bättre än andra. Några inte alls. Men jag accepterar dem alla som ett utslag av den folkvilja som partierna representerar. Jag vill absolut inte ha polsk riksdag, som till och med moderata Anne-Marie Pålsson värjde sig emot i Agenda. Så ni i riksdagen, lägg ner alla tankar på självständighetsdeklarationer och ställ in er i ledet.

20100415 Centerpartisten Sven Bergström lämnade under onsdagen in sin motion med anledning av Alliansens enegiöverenskommelse. Han meddelar att han röstar emot förlaget under riksdagsbehandlingen den 17 juni om man inte tillgodoser hans krav. Det räcker med att fyra ledamöter röstar emot för att fälla överenskommelsen. Så många har idag också deklarerat att de överväger att rösta emot. Vi kan troligen se fram emot en het debatt och en vinande partipiska.

Läs även andra bloggares åsikter om Mathias Sundin, Riksdagen, Valet 2010, Göran Thingwall, Datalagringsdirektivet, Kärnkraft, Solvig Ternström

USA sätter hårt mot EU i Acta-förhandlingarna - snart har alla en Hadopi

Apropå gårdagens bloggpost om hur vad vi ska göra med det galna nätet vill jag idag också lyfta fram att det pågår Acta-förhandlingarna på Nya Zeeland om nätets framtid. Dessa handlar i huvudsak om hur den illegala fildelningen ska stoppas. Förhandlingarna går i praktiken till så att USA dikterar villkoren för Japan, EU med flera länder. För USA ligger det en stor pott pengar i att kunna häva gratiskulturen. Och många menar nu att den kompromiss EU-kommissionen och EU-parlamentet träffade om Telekompaketet, vilket Ipred är en del av, sannolikt får stryka på foten. USA trycker på för att leverantörerna ska göras skyldig att kontrollera sina abonnenter och vid brott mot upphovsrätten stänga av sin kund från tjänsten. Detta kommer snart också att vara en verklighet. Inget land, eller ens en sammanslutning av EU:s dignitet, kan stå emot USA. Och många enskilda länder står reda vid perrongen och en del har redan en platsbiljett, som exempelvis Frankrike som infört sådan regler genom antipiratlagen Hadopi. Men om utvecklingen får vi nästan inget säkert veta, eftersom Acta- diskussionerna Wellington förs under strikt sekretess. Och då spelar det ingen roll att EU-parlamentet vann striden mot EU-kommissionens om att kräva en större öppenheten. USA fortsätter att sätta dagordningen och bestämma taketen - och locket är på.

20100417 Idag meddelar parterna i Acta-förhandlingarna att förhandlingarna ska bli offentliga.

20100421 Nu har Acta-förhandlingarna offentliggörs. Och det står klart att man inte tar sikte på att kunna stänga av enskilda Internetanvändare. "Dokumentet tar sikte på mer omfattande intrång. Acta tar inte specifikt sikte på fildelning utan på fysiska produkter. Däremot kan man inte bortse från de intrång som begås på internet, det kan vara förfalskade klädmärken eller mediciner som säljs via nätsidor, säger Stefan Johansson, vid justitiedepartementet. Det ska bli intressant att följa förhandlingarna och se hur man kommer att lösa ett makroproblem genom att undvika åtgärder på mikronivå.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Acta, Gratiskulturen, Ipred, Telekompaketet

Så vad ska vi göra åt det galna och intoleranta Internetet - för som nu kan det inte va

Jag har tidigare undrat över vad nätet ska göra med oss och vart det ska ta oss. Kan vi hantera den frihet och det ansvar som mer av en slump lagt oss i händerna? Det finns de som inte tycker det. Under förra året rasade en het debatt om de restrektioner EU vill införa genom Telekompaketet. Man har arbetet bland annat för att göra leverantörerna av Internettjänster. Det handlar om att skydda den upphovsrättsliga industrin mot illegal fildelning. En fråga som inte slutligen löst till fullo än. Men Internet medför även andra problem. Och i USA överväger man därför på visa håll att ta fram en knappen knappen som president Barack Obama skulle kunna stänga av nätet med. Framförallt vill man göra det mindre enkelt för destruktiva krafter att samordna sig via nätet, som exempelvis terrorister. Erfarenheterna kring World Trade Center-attentatet samt London- och Madridbomberna visar att det idag är nästan omöjligt att hitta de som vill förstöra. Även intoleransen frodas genom nätet. Dagens Nyheter beskrev häromdagen att Internet innebär ett uppsving för ultrahögern. "Det fanns en tid då högerextrema grupper spred sitt budskap på papper. De tryckte tidningar och delade ut flygblad. På den tiden hade de här grupperna en liten möjlighet att bedriva lobbyverksamhet. De fick väldigt lite utrymme i det offentliga rummet. En del försökte med vit makt-musik eller besökte skolor, men den typen av aktiviteter kräver organisering och mycket folk. Det var lätt att stänga de här grupperna ute, säger Mikael Hjerm som forskar om nationalism och främlingsfientlighet vid Umeå universitet. Den tiden är förbi. I dag florerar extremhögern istället på nätet. De rekryterar nya anhängare på sociala medier som Facebook och Myspace, på Youtube, bloggar och privata hemsidor. Under fingerade namn, eller anonymt, uttrycker de åsikter på ett sätt som många gånger bryter mot lagen. Misstänkta förövare med invandrarbakgrund hängs ut med namn, personnummer och bild". Så det är alltså inte bara det offentliga Sverige som har svårt att hantera den bruna flocken genom att misslyckas ta debatten med dem. När vi sen också kan se hur hatet flöda på nätet i de två aktuella fallen i Bjästa och Landskrona blir jag rädde för mig själv och er andra. I det förra fallet sattes först mobben via nätet upp mot ett brottsoffer för att sedan vändas mot förövaren - båda har tvingats lämna sin hemort och båda är barn. I det senare hängs nu en misstänkt ut på nätet, inte i första hand enbart för att han är misstänkt för ett brott utan också för att han är invandrare. Och även om nynazisterna försök att idag på Landskronas gator följa upp detta misslyckades fortgår jakten på han på nätet. Detta är en del av de företeelser som gör mig till nätskeptiker. Fast det går inte att bortse från den stora betydelse som ett fritt Internet har för demokratins globala utveckling. Världens tyranner har ett självklart intresse av att stoppa informationsflödet, för hur ska de annars kunna fortsätta plåga sina folk. Vi ser också hur exempelvis Kinas totalitära styre försöker kväsa Google. Samtidigt ger Internet en hittills oöverträffad möjlighet till förströelse och kunskapsinhämtande. Så mot den bakgrunden kan jag idag inte tänka mig ett liv utan Internet, men visst måste vi hitta ett sätt att hindra den trista destruktivitet som frodas på nätet i skyddet av den dunkla anonymiteten. Och bäva för dagen när terroristerna får tag i kärnvapen, såsom president Barack Obamaa nu hävdar att man försöker med. Och är det nödvändigt för yttrandefriehtens skull att det får finnas informationssidor på nätet exempelvis om hur man gör självmord eller svälter sig själv?

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Telekompaketet, Bjästa, Landskrona

Fredrik Reinfeldt, rår du den parlamentariska M-vilden Göran Thingwall

Igår skrev jag om den moderata riksdagsledamoten Göran Thingwall under rubriken Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet. Han har hoppat av sin riksdagsgrupp och hotar att fälla Alliansens energiöverenskommelse enbart för att regeringen vägrar att ändra reglerna för försäljning av privatläkares kliniker. Hans partiordförande Fredrik Reinfeldt säger att Thingwall, som är privatläkare med egen klinik, enbart handlar i egen sak. Dagens Nyheters Henrik bror konstaterar i dagen papperstidning att det är tveksamt om väljarna vill ha solokörande politiker. "Göran Thingwalls utpressningsförsök mot regeringen för att tjäna miljoner på sin läkarpraktik har alla som hyllar självständiga riksdagsledamöter att sätta kaffet i vrångstrupen", förklarar Brors. (något som ju aldrig hyllats på den här bloggen) Samtidigt skriver Hans Olsson under rubriken Visst är det omoraliskt att Thingwall egentligen är en kärnkraftsanhängare. Man beskriver den ändring i lagen som upprör honom. Riksdagen antog i mars 2009 en ändring i lagen om ersättningsetablering inom sjukvården. Den upphävde S-regeringens tidigare stopplag och gav cirka tusen läkare som har egna mottagare och får ersättning genom den offentliga nationella taxan möjlighet att sälja sin privatkliniker. Men i lagen finns begränsningen att den som köper måste gå över till det vårdsystem och ersättningar som landstinget infört. Thingwall röstade emot regeringens proposition eftersom begränsningarna enligt hans bedömning medför att priset på hans privatklinik sjunker med flera miljoner kronor. Där har vi det egenintresse som hans partiordförande Fredrik Reinfeldt kallar egenintresse. Vi kan nu se att pressen ökar. Snart får vi veta vilket material Thingwall är gjort av - soft bomull eller av kallt stål. Hittills har han i alla fall inte gett uttryck för att vilja vara ett rundningsmärke. Han gick inte emot sin partilinje när uranfrågan nyligen var uppe till omröstning, men det kan ha berott på att hans röst då inte var avgörande. Som sagt, den 217 juni vet vi mer.

20100416 Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

20100504 Ekot meddelar idag att Göran Thingwall nu till och med på papper skrivit under på att rösta för energiöverenskommelsen. Ett klart udda inslag i det parlamentariska livet. Men kanske något vi fårvänja oss vid ju fler frifräsare vi får i riksdagen. Alla sätt att förankra en reform kan bli nödvändiga att överväga i den framtida politiska djungeln. I utbyte mot sin underskrift rapporteras att Thingwall ska få träffa Fredrik Reinfeldts statssekreterare för att ge sin version av privatläkarnas bekymmer.

Andra bloggar: Makthavare.se

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Brors, Göran Thingwall, Fredrik Reinfeldt, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Valet 2010

Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet

Många tycker att grundlagsberedningens förslag att sänka riksdagsspärren vid personval från åtta till fem procent är i minsta laget. De anser att det ska vara än lättar att ta sig in i riksdagen av egen kraft. Men när jag beskådar turerna kring Göran Thingwall undrar jag om de missnöjda tänkt igenom sin sak. Thingwall är riksdagsmannen på Värmlandsbänken som valdes in på ett moderat mandat men som i januari hoppade av den moderata partigruppen för att bli politisk vilde. Orsaken var att Alliansens politik ifråga om privatpraktiserande läkares villkor vid försäljning av sina kliniker inte passade. Alltså en fråga som personligen rörde den till vardags privatpraktiserande läkaren Thingwall. För att straffa regeringen hotar Göran Thingwall med att fälla energiöverenskommelsen, den som bland annat innebär en nysatsning på kärnkraft. Det är därför inte med ideella utgångspunkter Thingwall sällar sig till den miljöpolitiskt övertygade centerpartistiska minoriteten som planerar att rösta emot propositionen den 17 juni. Thingwall har enbart skäl som kan kopplas till politisk utpressning, eller för att använda en mindre laddad beteckning för att bjuda in till politisk kohandel. Frågan är bara vad hans före detta partiordförande Fredrik Reinfeldt, som i Ekots lördagsintervju härom veckan klargjorde att Thingwall nu bara är i riksdagen för egen vinnings skull, kan tänkas vilja byta bort för att öka privatläkarnas möjlighet att berika sig. För dagen inget. Reinfeldt vägrar att ställa upp på någon som helst förhandling med Thingwall. Därmed verkar det som om vi har ett politiskt dödläge, för med Thingwalls röst emot överenskommelsen faller förslaget. En av Alliansen, under stor svett och möda, framtagen överenskommelse, med stor betydelse för landet, kan under sådana förhållanden inte klubbas innan valet i höst. Vi riskerar alltså att hamna i ett energipolitiskt limbo. Det saknas nämligen alternativ energipolitik. Den här typen av grundläggande politik förhandlas fram med utgångspunkten att varje partiföreträdare har ett partipolitiskt mandat. Detta har också fått det parti han nu lierat sig med att få kalla fötter, för Sveriges Pensionärers Riksparti (SPI) stöder energiöverenskommelsen. I Sverige röstar vi fortfarande på partier och deras partiprogram. Syftet är att få fram stabila majoriteter eller partipolitiska koalitioner. Ett utökat inslag av personliga mandat undanröjer på sikt denna parlamentariska struktur. I takt med att riksdagsledamöter väljs in i riksdagen på egna mandat minskar förutsägbarheten i politiken. Under sådana förutsättningar är det omöjligt att veta hur en proposition kommer att tas emot i riksdagen. Alltid känner sig någon riksdagsledamot orättvist behandlad. Tillsammans med ett ökat antal småpartier i riskdagen riskerar en personliga mandatet att helt lamslå det parlamentariska arbetet. Det är inte en utveckling jag vill se. Därför hoppas jag att vi besinnar oss och fortsätter att styra det här landet med en partipolitisk representativitet metod. Jag alltså heller inget till övers för riksdagsmän som gråter över att enbart tillhöra riksdagens transportkompani. För att samhället ska kunna fortsätta att administreras effektivt måste några vara rundningsmärken. Missnöje med sittande regering visas i god parlamentariskt ande var fjärde år. Så bevara oss från den politiske vilden och det personliga politiska mandatet.

20100416 Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Thingwall, Fredrik Reinfeldt, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Valet 2010

Okej - hur har vi det med eliten idag då (vad snackar man om)?

Minns ni Alexander Bards Elit. Den mejl-lista han satte ihop för att hålla en sluten diskussion med top of the cream av samhällstoppen - bara de smartaste och mest framstående i Sverige sattes upp. Det handlar alltså om den elektroblippande musikern (han i skägg) och ultraliberala debattören som som ofta framhäver sin egen förträfflighet som ville samla sina likar under ett tak. Men inte är jag imponerade av listan. Med var enligt wikipedia år 2006 bland andra skjutjärn som Adam Alsing, Jonna Berg, Torbjörn Elensky, David Erixon, Christian Gergils, Johanne Hildebrandt, Erik Hörnfeldt, Anna Kinberg Batra, Stig-Björn Ljunggren, Stefan Malmqvist, Svante Nygren, Per Sinding-Larsen, Oscar Swartz, Jan Söderqvist, Mikael Tornving, Jesper Versfeld, Erik Videgård, Fredrik Virtanen och Olle Wästberg. Ett skojigt gäng tycker jag, men kanske inte begåvningsreserven eller de mest framträdande makthavarna. Kan tänka mig att varje lokalt Odd Fellow får ihop mer maktigare personer än Bard. Och jag blir än mer fundersam över listan när jag tänker tillbaka på det tema för diskussion som lyftes fram när journalisten Mustafa Can avslöjade Elit i en artikel i Dagens Nyheter under rubriken Übermobbning på nätet. Svenska Dagbladets filmrecensent Jan Söderqvist passade på att använda forumet för att förklena DN:s ledarskribent Hanne Kjöller för hennes övervikt, allt med anledning av hon kritiserat en artikel han låtit publicera i den konservativa tidskriften NEO. Han talade om hennes "majestätiska fläskighet", att hon är "en dum jävla tjockis". Om Kjöllers kommande bok om övervikt skrev han: "Skratta åt den i stället. Jan S, trött på dumma tjockisar för tillfället." Något som fick Expressens sexrådgivare Katerina Janoucha att undra om inte Kjöllers bildbyline var photoshopad. En arg Bard utlät all sin ilska över den som läckt mejlkonversationen, som minsann skulle letas upp och, om inte hudflängas så, skandaliseras. Kanske tänkte han sig att radioprataren Adam Alsing skulle få i uppdrag att berätta för oss alla om vilken eländig personlighet vi nu hade haft att göra med som skvallrat om den stora sammanslutningen. Jag fortsätter att undra om Elit finns kvar.'

Läs även andra bloggares åsikter om Alexander Bard

Ohlyiska sanningen och det parlamentariska kryphålet - allt för att vinna

Jag har under en längre tid påstått att Miljöpartiets uppgång i olika opinionsundersökningar under det senaste året enbart ska knytas till språkröret Maria Wetterstrand. Att hennes popularitet dragit med sig partiet. I en diskussion i en postning nedan har en kommentatör i motsats till det hävdat att det i första hand är partiets kursändringar i olika politiska frågor som orsakat att partiet på kort tid gått från att vara en femprocentig lilleplutt till att tvåsiffrig jätte – nu tredje största parti i riksdagen om man får tro undersökningsföretagen. Framförallt skulle det vara partiets omsvängning i fråga om Europeiska Unionen som påverkat opinionsläget. Miljöpartiet har numera slopat kravet på utträde EU. Även den mjukare inställningen till kärnkraften kan ha gjort Miljöpartiet valbart i bredare grupper. Alltså skulle det vara sakpolitiken och inte Wetterstrands person som är av betydelse. Och jag fick idag anledning att överväga saken ytterligare sedan Dagens Nyheter presenterar uppgifter om att den popularitet som vänsterpartiledaren Lars Ohly numera röner inte smittar av sig på hans parti. Både Maria Wetterstrand och Lars Ohly har alltså personliga framgångar men deras partier är olika framgångsrika. Jag kan också se en skillnad i deras sätt att agera. Medan Ohly pratar om den politik partiet faktiskt går till val på har Wetterstrand getts en profil, vilket också Sofia Nerbrand nyligen påpekade på Brännpunk i Svenska Dagbladet, att förespråka en annan politik än den Rödgrönt skjutit fram. I Wetterstrands person speglas ingen återställarpolitik, utan hon framställs som liberal. Frågan blir då om vi ska se Miljöpartiet som ett närmast anarkosyndikalistiskt frihetligt alternativ med grön vinkel som hyllar individens fri- och rättigheter framför kollektivet eller som ett rödgrönt parti som vill ha högre skatter och offentligt utförande av välfärdstjänster för att vinna stordriftseffekter? Det är det svårt att säga något säkert om. Men Expressen konstaterar idag att Miljöpartiet nog gör bäst i att inte avslöja sin politik. Tidningen syftar på bland de latmaskförslag om arbetstidsförkortning och friår som den strävsamma och moraliska medelklassen inte i första taget applåderar. Så då konstaterar jag att hon bör fortsätta lansera sin latteliberalism och tala mindre om partiets och den rödgröna koalitionens politiska plattform för regeringsbildning - i alla fall om MP vill vara stort och starkt. Annars riskerar hon att råka ut för den Ohlyska sanningen – att båda vara poppis och klarspråkig angående impopulär politik är ingen vinnande formel. Leveransen då? Det löser Wetterström på sedvanligt vis genom att hänvisa till det parlamentariska kryphålet - det vill säga att man inte fick kollektivt gehör för latteliberalismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Valet 2010, Parlamentariska kryphålet, Ohlyiska sanningen

Ska högern eller vänstern ta sitt ansvar och mota extremismen i grind?

Nu förklarar också Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att riksdagspartiernas gemensamma orientering mot den politiska mittens rike medför att dörren gläntas för högerextremismen. Jag har tidigare beskrivit hur även professor Stefan Svallfors varnat för just för anhopningen i mittfåran gynnar extremismen. Han har beskrivit att det är ett problem att den svenska högern idag värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget och därför i mycket liten grad skiljer sig i dessa frågor från vänsterblocket. Avsaknaden av ekonomisk politisk polarisering mellan Alliansen och Rödgrönt gör att frågeställning kring om moral, kultur och livsstilar istället blir viktigare. Och det är detta tomrum som missnöjes partier fyller ut. Åsa Linderborg säger nu i samma sak fast med en vänstervinkel. Enligt hennes mening måste svenska vänster börja driva en mer traditionell vänsterpolitik för att hindra att högerextremismen tar plats i riksdagen i form av Sverigedemokraterna. Kommer SD inte in i år spår Linderborg att det helt klart gör det vid nästa val 2014, om riksdagspartiernas positionering inte förändras. "Det är bara arbetarrörelsen som kan stoppa de främlingsfientliga idéerna. För det krävs att man vågar föra vänsterpolitik" slår Linderborg fast. Frågan är vilket block som nu ska ta sitt ansvar och ge upp den så hett eftertraktade medelklassen och därmed sannolikt säga hejdå till makten. Ska Moderatledare Reinfeldt släppa in gammelmoderaterna eller ska Mona Sahlin låta Lars Ohly diktera villkoren för de rödgröna? Vi på den här bloggen bedömer att varken Reinfeldt eller Sahlin frivilligt ger bort vunnen central mark. Och antagligen sitter vi snart med ett brunt inslag i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Lars Ohly, SD, Gammelmoderaterna

Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti och ska behandlas så

På den här bloggen har det under det senaste året drivits en linje om att Sverigedemokraterna bör osynliggöras, i alla fall av oss som inte vill ha in partiet i riksdagen i samband med valet i höst. Eller i vart fall på formella grunder behandlas som ett parti bland andra som inte har plats i riskdagen. Det fanns det som tyckte annorlunda. Men att ta-debatten-med-Sverigedemokraterna fungerade inte som motgift. Det stod klart sedan tredje statsmakten gav partiet stor plats förra hösten. Aftonbladet lät partiledaren Jimmie Åkesson skriva en debattartikel varpå partiet och dess huvudrrågor diskuterades i alla medier under en period. Följden blev att de växte i opinionen så det knaka. Kort därpå redovisade ett undersökningsinstitut opinionssiffran för partiet på 7,2 procent. Fast så snart de föll i mediaskugga tappade väljarna intresset för partiet. Tendensen har också fortsatt. Idag redovisar också Dagens Nyheter, under rubriken Väljarna vänder SD ryggen, att Sverigepartiet ligger under riksdagsspärren. Nu på 3,6 procent. Avslaget för dem. Framför allt är det bland unga män, som är partiets starkaste väljargrupp, som stödet minskar. Tidningens Henrik Brors konstaterar också att detta "är en logisk utveckling för ett enfrågeparti som SD. Partiets stöd har växt under perioder av intensiv debatt om flykting- och integrationsfrågor. I dag är det ingen het politisk fråga bland väljarna. Om det inte blir en kraftig omsvängning bland valfrågorna eller stora medier väljer att ge Sverigedemokraterna stort utrymme i sin rapportering kan det här vara början på en nedgång för partiet." Och vikten av ekonomisk polarisering mellen blocken blir allt viktigare. "Den politiska debatten fokuseras i stället i allt högre utsträckning på skillnaden mellan de två politiska blocken och deras inbördes förhandlingar om vilken politik de vill bilda regering på efter valet", förklarar Brors. I helgen håller Sverigedemokraterna årskonferens i Stockholm för att lägga fast linjen inför valet. Vi får se hur mycket utrymme som ges åt partiet med anledning av det. Och jag tycker inte att det finns anledning att ge dem en iögonfallande plats. Partiet står ändå utanför riksdagen. Och låt bli att som Sveriges radio rida på spekulativt gjorde häromdagen när de lät partiledaren Jimmie Åkesson prata i radion som om han är någon av betydelse. För om vi ska ge honom plats måste också andra potentiella riksdagspartier mötas på samma villkor. Orkar vi det. nej, inte jag i alla fall. (Svenska Dagbladet skriver också om dessa opinonssiffror).

20100331 Enligt Politikerbarometern så handlar nu bara två procent av det material som publiceras om riksdagsparterierna om Sverigedemokraterna.

Andra bloggar: Kulturbloggen Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010

Maria Wetterstrands person och inte hennes politik bär Miljöpartiet

Idag fick jag indirekt medhåll av Svenska Dagbladets Sofia Nerbrand om att det inte är Maria Wetterstrands politik utan hennes person som gör henne och Miljöpartiet stort. Likt jag antydde igår, i samband med postningen om att det nu är officiellt att Miljöpartiet laddar skarpt genom att aktivera populäre Gustav Fridolin, beskriver Nerbrand att det "kostar ingenting att i intervjuer flörta med latteliberaler i Stockholm, som är besvikna på Alliansregeringens beslut om FRA eller Jan Björklunds centralistiska utbildningspolitik". I realiteten samarbetar Wetterstarand inte med liberaler, utan med partier som går till val på en återställarpolitik långt ifrån liberala värderingar. Men kanske får vi möjlighet att jämföra dagens förtroendesiffror för vallokomotivet Maria Wetterstrand med de som gäller ett år efter i regeringsställning. Att sitta i opposition är en sak och att leverera realpolitik en annan. Och ska vi se till den retorik rödgröna för riskerar hennes leverans inte att ens ligga en bit från vad som utlovas i offerten. (Som bonusläsning rekommenderar jag de underhållande exempel på lokala MP-förslag som Nerbrand listar i artikeln.)

20100328 Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skriver idag om Miljöpartiet som ett enfårgeparti utan fråga. Linder hänvisar från undersökningar som Ekot och SCB gjort om som redovisat i veckan om vilka frågor väljarna tycker är viktiga. "MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna. Inte ens de som sympatiserar med MP tycker att partiet är vassast när det handlar om annat än miljö utan föredrar Socialdemokraterna. I skolfrågor är MP de miljöpartistiska sympatisörernas tredjehandsval efter S och FP /.../ MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna".

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010, Latteleberalerna, Gustav Fridolin