Mitt under mesta finanskrisen i vintras siade några glada kulturradikaler om en ny tid, eller kanske mer en gammal ny tid. Skribenten Göran Rosenberg inledde med att förutse liberalismens död och samhällets återkomst (DN 10/12-08). Makten skulle snart förskjutas från marknaden till staten eftersom marknaden misslyckats med att lösa människors behov av trygghet. Någon vecka senare hänvisade skribenten Stefan Jonsson till en kontinental debatt och beskrev hur den egennyttiga entreprenören snart kommer att ersättas av den vidsynte disponenten (DN 19/12-08). De som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag, enligt Jonsson, på näringslivets moral. Kan tänka mig att Jonsson bidat sin tid sen han för sex år sedan intervjuade marxisten Immanuel Wallerstein som berättade om kapitalismens snara död (DN 27/11-03). Han satt ju redan med facit. Skribenten Göran Greider avslutade för den här gången de profetianska tankarna (DN 28/1-09). Han pekade på olika keynesianska satsningar, både internationellt och här hemma, och menar att statens betydelse kommer att öka och måste erkännas (DN 28/1-09). Jag var redan då skeptisk till Messisstämningen. Och snart landade Metalls överenskommelse med arbetsgivarna om sänkta löner för sina medlemmar, motiverade av behovet av att rädda jobben. Jag lanserade i skenet av detta, i motsats till kulturradikalernas vision, begreppet ultranyliberalism. Enligt min mening kommer verklighetens folk att få slita hårt och billigt för att inte bli av med jobben till lågprisländerna. Och jag var inte ensam i min negativa inställning. Också Mona Sahlin målade upp en dystopisk bild när hon med anledning av detta talade om ett kommande samhälle där bara den starke överlever. Inte blir jag heller mindre stärkt i min övertygelse efter att ha läst Svenskt näringslivs utgångspunkter inför 2010 års avtalsförhandlingar. Det saknas utrymme för löneökningar samtidigt som arbetsgivarna bland annat kräver att arbete ska utföras när det behövs och att företag ska räddas. Mot detta står arbetarrörelsens på pappret okompromissbara krav på ökade löner. Men efter att Metall blottat strupen en gång undrar jag om facken har tillräckliga muskler. Få lär i alla fall skrämmas. Den globala marknaden finns där, hur gärna man än vill bortse från den. Facken är därför så rädda att förlora jobben dit så att de tvingas vika sig lätt igen. Kanske inte idag eller imorgon men helt säkert i övermorgon. Vad ska de annars göra i den ultranyliberalistiska ordningen, med de egenyttiga entreprenörerna? Där inte längre överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter gäller om att företag som inte kan betala marknadsmässiga löner ska gå under. I stället kan arbetsgivarna välja den som säljer sig för lägsta lönen. Det är en lång väg från idén om solidarisk lönepolitik, faktiskt närmare det gamla disponentsamhället vi en gång hade.
Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Avtalsrörelsen 2010, Göran Greider, Göran Rosenberg, Stefan Jonsson, Immanuel Wallerstein
Nu räcker det! Sätt hårt mot Gaza-aktivisterna
-
Liberalernas partikansli i Eskilstuna har attackerats. Det är allvarligt.
Det offentliga kan inte tolerera sådant beteende.
4 timmar sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Du, liksom en del andra, väljer den bekväma vägen att beskriva arbetsgivarnas inställning som att "det saknas utrymme för löneökningar". Vad som sagts är att företag, särskilt i den konjunktur vi nu ser, har väldigt skiftande förutsättningar. Därför bör förhandlingar om lön föras lokalt. Det finns många fackföreningar som tycker att det är en alltså utmärkt ordning - men uppenbarligen är du inte intresserad av att centralt placerade ombudsmän ska släppa ifrån sig makt till klubbar och medlemmar lokalt. Den som vill veta mer om vad som står på spel kan med fördel titta på http://www.vadstarpaspel.se
Har full förståelse för din synpunkt om fördelen med lokala förhandlingar. Det är också den bästa metoden för arbetsgivaren att gynna och lyfta fram anställda. Jag har postningen inte givit uttryck för min åsikt i den frågan. Jag vet att facket strider för centralisering. Det är en viktig maktfråga för dem. Men jag är i grunden mindre för makt, utan mer pragmatisk. Jag anser att det måste finnas en möjlighet för arbetsgivaren att premiera enskilda arbetstagare. Därför är jag för den individualiseringen av lönesättningen som nu möjliggjorts. Jag har heller inget emot ett ökat inslag av lokala förhandlingar.
Skicka en kommentar