IF Metalls Löfven och Säikkälä känner sig lurade av arbetsgivarna

Vad menade skribenterna Stefan Jonsson, Göran Rosenberg och Göran Greider med att finanskrisen kommer att ta död på liberalismen och att en ny samhällsordning skulle vara i vardande? Det funderande jag på häromdagen under rubriken Kan facket stå emot arbetsgivarnas i nya ultranyliberalistiska världen? Då sammanfattade jag den tveksamhet till herrarnas resonemang som jag beskrivit i flera bloggposter. För att åskådliggöra detta har jag hittat på begreppet ultranyliberalism. Med det menar jag att arbetsgivarna tidigare inte haft med idag jämförbara möjlighet att välja. Globaliseringen har medfört att alla världens arbetare konkurrerar om samma jobb. Dessa och arbetaren flyttar närmast obehindrat över stora området. Och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer också tjänstemannasidan att behöva förhålla sig till detta. De som trott och hoppats på en annan näringslivets moral än den krassa ekonomiska är fel ute. De tänkter utnyttja sitt vinnarläge maximalt. Det finns än mer anledning att prata om ultranyliberalism och ifrågasätta giltigheten i skribenterna idéer - och då särskilt Stefan Jonssons messisaktiga väntan på den vidsynte disponenten som ersättare för den egennyttiga entreprenören - när man idag ser Metalls utspel mot Svenskt näringsliv i Aftonbladet. IF Metalls Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä är besvikna över den uteblivna payoffen från att de i våras accepterade lönesänkningar. Löfven och Säikkälä konstaterar att "istället för att visa tacksamhet och respekt för dem som stod upp och tog smällen för att rädda företagens resultat bekostar nu arbetsgivarna stora annonskampanjer i flera tidningar för att angripa industriarbetarna. Annonsernas budskap att arbetarna ska stå med mössan i hand medan ledningarna åter tar ut orimliga löner känns minst sagt unken. Lika förlegad är den bakomliggande synen på industriell utveckling". Men detta har ju båda jag och Mona Sahlin förutsett. Även Kommunal vägrade att delta i diskussioner om sänkta löner. Ordföranden Ylva Thörn slog fast att detta är en lösning som hon "aldrig kommer att acceptera", trots hot om uppsägningar. Och hennes ställningstagande stämmer överens med den svenska modellen. Olönsamma verksamheter ska omstruktureras eller läggas ned. Man ska inte utföra konstgjord andning i onödan. Omställning är nyckelordet. Medan Jonsson, Rosenberg och Greider har en profetia om att rovdriftens tid på arbetsmarkanden är över lyfter alltså jag fram ultranyliberalismen, en ism med motsats innebörd, som ett tankeexperiment. För att överleva msåte vi göra som vi tvingsts till så många gånger förr, finna nya roller för oss själv. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss. Men att hålla fast vid det gamla ser jag på sikt inte som en realistisk överlevnadsstrategi. Och den gode disponenten, finns han eller hon ens som filosofisk tankefigur?

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Metall, Svenskt Näringsliv, Stefan Löfven, Mona Sahlin, Globaliseringen