Svårt att veta vad som egentligen sägs nu när vi vet att egenintresset styr

DN:s krönikör, och sedan dagisdebbatten och snyggdiskussionen min favoritskribent, Nina Björk har upptäckt den allestädes underliggande egennyttan. I dagens papperstidning, under rubriken "Dagens sätt att föra debatt gör mig förtvivlad", konstaterar Björk att "i den offentliga debatten just nu bemöts inte åsikter, de anses bara vara kamouflage för individens personliga intressen". Hon beklagar alltså bristen på klarspråk och förfasar sig över sakernas tillstånd bland annat genom att hänvisa till hur skribenten Per Svensson i Sydsvenskan (18/5) hävdat att de av "kulturskribenter och författare som är kritiska till pengarnas och konsumtionens förmåga att skänka lycka egentligen inte är kritiska till detta" utan att de bara försöker rädda sin självrespekt. På klarspråk betyder det att kulturradikalerna vill äta kakan utan att någon ser det och förvägra andra att göra detsamma. Nina Björk väljer att inte helt slå ifrån sig tänket. Hon accepterar att det kan vara så att det "jag hävdar hävdar jag för att försvara mig själv". Men hon förfasar sig över att en sådan intellektuell hållning leder till att allt förs tillbaka till individens personliga intressen. Och så är det väl, va? Få går väl emot sina intressen? Man kan knappast säga att ens Olof Palme, i belysning av den uppburna position han nådde, självklart agerade mot sitt egenintresse när han vände sin klass ryggen. Kanske valde han istället att bli samhällsbyggare i modernitetens anda. Men om jag bryter ner teorin om egennyttan som drivkraft för att konkretiserar den på dagens politiska opinionsläge undrar jag hur vi ska hantera omständigheten att flertalet väljare, inklusive de i LO-kollektivet, anser sig vara ekonomiskt gynnande av alliansens skattesänkarpolitik. Är det lika bra för rödgrön opposition att lägga sig platt? Nej, det verkar inte så, för oppositionen har ett motsägelsefullt fortsatt starkt grepp om väljarkåren. Det ser därmed ut som om det finns andra värden än det direkta ekonomiska egenintresset som styr - till exempel solidaritet med de sämst ställda. Det känns moraliskt uppbyggligt - faktiskt riktigt bra. Men den som lyfter blicken upptäcker snart att det är mer komplicerat än så. Enligt opinionsmätningar håller sig nämligen storstadsbor i större utsträckning till det blåa laget. Så, hur det nu är med egenintresset som drivkraft ser det ut att vara större i stad än land, alternativt är de korkade på landet eller alienerade. Fast å andra sidan är det där med ett ekonomiskt egenintresse inte lika. För en person i stad är det mer viktigt för överlevnaden att ha mycket pengar medan en person på landsorten klarar sig med mindre. Kostnaderna är helt enkelt lägre där. Samtidigt är det många gånger svårare att få till en fungerande offentlig service i mindre ekonomier som de på landsorten. Stockholm är stort och klarar sig på en lägre individuell skatteinsats. På landsorten kan en skattehöjning få stor betydelse för servicen utan att den får märkbara effekter på det privata välståndet. Det motsatta gäller för huvudstadens invånare. Stockholmarna värnar därför, enligt opinionsläget, i högre grad om låga skatter. Så vad som är egenintresse beror på, men nog följer man det i de allra flesta fallen - Stockholmarna pengarna och lantisarna den gemensamma tryggheten. Och medan vi konstaterar detta slits landet isär - vara sig vi vill eller inte. Det är klarspråk.

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Björk, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Mona Sahlin, Fredrik Reinfledt