Säger nej Demoskops opinionsuppgifter - Kjöller får fortsätta deppa

Kanske är det som Kulturbloggen idag konstaterar att Demoskops väljarbarometer undergräver förtroendet för opinionsundersökningar. För hur ska man som väljare och mediakonsument kunna ta de uppgifter som idag presenteras i Expressen på allvar. Rödgrönt, som i praktiken haft minst en tioprocentig ledning i alla opinionsundersökningar sedan valet 2006, skulle plötsligt att tappat en sådär en uppåt tio procent (justerat efter påpekande i en kommentar) på bara några dagar jämfört med DN/Synovates undersökning och förlora ledningen mot Alliansen. ”För första gången sedan juni förra året leder alliansen över de rödgröna partierna, 49,2 procent mot 47,4.Demoskops väljarbarometer, som genomfördes på uppdrag av Expressen under tiden 28 april till 5 maj, visar att de rödgröna har förlorat 5,0 procentenheter på bara en månad” rapporterar Expressen. Är detta en information som bör få DN:s politiska kommentator Hanne Kjöller att sluta hänga läpp? Vi kunde ju häromdagen se hur Kjöller redan har gett upp valet i september. Eller ska vi lita på att Demoskop har rätta uppgifterna. Jag är tveksam till dem. Och jag är tycker att det är för tidigt att som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann dra en slutsats om att väljarna tröttnat på Mona Sahlins politik. Hans förklaring är att väljarna nu har lämnat fasen där de kunnat "önskedrömma om de rödgrönas politik". Rödgrön presenterade sin skuggbudget så sent som i måndags. Därmed har inte den påverkat Demoskops undersökningsgrupp. Dessutom har jag svårt att se något annat hos Rödgrön som kunnat medför ett sådant ras. Mot den bakgrunden säger jag bestämt nej till dagens uppgifter om väljarstödet och fortsätter förlita mig till DN/Synovates. Och även om DN:s politiske kolumist Henrik Brors är försiktigt intresserad av Demoskops resultat vill han vänta och se vad större mätningar visar innan han säkert kan säga att det är en omsvängning på gång. Svt:s väljarbarometer, som är en sammanvägning av samtliga undersökningar, bekräftar DN/Synovates siffror. Därför tror jag att Kjöller får deppa ett tag till.

Andra Bloggar: Greger Tidlund Dick Erixon Gulan Avci Svensson

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Demoskop, DN/Synovates, Alliansen, Rödgrönt, Per Schlingmann, Hanne Kjöller, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Äntligen är alla riksdagspartier sossar - det kan ingen längre förneka

Hur ska det nu gå för borgerligheten när Dagens Nyheters ledarsida redan gett upp valet 2010? Och vad säger tidningens chefsideolog Peter Wolodarski om annars alltid arga och säkert borgerliga Hanne Kjöllers uppgivenhet. För i sin kolumn i dag konstaterar hon att Rödgrönt vinner valet. Hon slår fast att oppositionen med den skuggbudget man presenterade igår stulit tillbaka sin politik genom att utbringa "vad värre är – för regeringens del – här finns åtskilligt av den egna politiken. Det hade onekligen varit lättare att opponera på en politik som lovat att avskaffa jobbskatteavdraget, som sprängt budgettak och intecknat pengar som ännu inte finns. Och så presenterar de rödgröna ett alternativ som sett till kronor och ören inte avviker nämnvärt från regeringens nuvarande och säkert också kommande alternativ". Om inte ens det liberala husorganet orkar ta kampen kan vi då redan räkna fastighetsskatten som en kostnad igen? Och jag måste erkänna att jag saknade glöden i Fredrik Reinfeldts blick när han stod inför journalisterna och sammanfattade Alliansens kritik mot Rödgrönt. Han såg bara trött ut. Kanske till och med mer än Kjöllers text. Samtidigt bekräftar Kjöller att svensk politik idag inte är roligare än att vi har sju partier i riksdagen och en politik. De älskar alla skatter och välfärd. Äntligen är vi sossar allihopa. Det är bara att erkänna och sluta förneka.

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Skuggbudget, Hanne Kjöller, Peter Wolodarski, Fredrik Reinfeldt

Svenskans Göran Eriksson behöver inte vara orolig - Sahlin spinner väv fint

Under rubriken Vinst för Mona Sahlin är en riktig skräll konstaterar Svenska Dagbladets politiska kolumnist Göran Eriksson att Mona Sahlin har ett hygglig chans att vinna valet om hon klarar av sitt alliansbygge. "Alliansbyggande är nämligen också en central del av svensk politik, vilket de borgerliga bevisade i förra valet. Och Mona Sahlin har förändrat en bärande socialdemokratisk princip, den som handlar om att gå till val ensamma och regera ensamma", skriver Göran Eriksson i sin analys av Mona Sahlins förstamajtal Sundbyberg som hon höll igår. Och jag kan på den punkten göra den borgerliga Alliansen fortsatt oroligt. För enligt det politiska skvaller som nått den här bloggarens öron är det just detta som Sahlin är bra på. Jag hörde nämligen på omvägar Vänsterpartiets ordförande mysande beskriva hur bra Sahlin är på att sköta samarbetet i Rödgrön koalition. Och visst visar Sahlin smartness när hon idag lät Peter Eriksson läcka nyheter om att det göra det lättare för småföretagare. Han fick tala för en grupp Miljöpartiet traditionellt värnar om. Mot det bakgrunden tror jag att vi kan känna oss säkra på att det, i alla fall hittills, stora partiet inte i första hand ägnar sig åt politisk kannibalism. Och som Göran Eriksson pekar på att har "sämjan varit god under den senaste veckans presentationer av smakprov ur den rödgröna budgetmotionen. Återstår att se om stämningen är lika god när man på måndag tvingas redovisa finansieringen, och de kompromisser partierna tvingats till". Ja, det är själva nyckelfrågan. Imorgon presenteras oppositionens skuggbudget inför valet. Än så länge tycker jag vi ser prov på god rödgrön synk. Och som sagt, hänger det bara på Sahlins förmåga att nätverka internt kan åtminstone jag lätt tillbakalutat och klappande på magen i skenet av det alltmer övertygande mätningarna av opinionsläge bara säga att det är klart. Hur mycket man än inom det nya arbetarpartiet känner sig säkra på, som jag också hört, att Sahlins impopularitet inom arbetarrörelsen kommer att krossa henne inifrån. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin verkar koncentrerar sig på att föra fram den inom rödgrönt okontroversiella frågan om att stoppa Lavallagen. Det går inte komma ifrån att Lavalhistorien uppfattas som en elitens projekt för att splittra löntagare. Dessutom är det genialiskt att ur skattehänseende låta bli att röra inkomster under 40.000 kr i månaden. I praktiken tjänar ingen tänkbara rödgrön väljare över den nivån samtidigt som man har en möjlighet att slå in en klassmärkt kil mellan olika grupper. Därmed kan i realiteten ingen säga sig hotas av Sahlin och hennes kamrater. Kan de också få oss att tro att socialförsäkringen kommer att återställas och förfinas utan att sjuka behöver betala förstår jag inte hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ska kunna knäcka motståndarlaget. Inte kan de vinna på en sådan marginell fråga som priset på bensin, inte nu i den klimatmedvetna tid vi lever i. I den delen regerar Rödgrönts förslag på utbyggd järnväg, särskilt i dessa asktider med ständiga hot om flygstopp.

Andra bloggar: Dick Erixon Bengt Silferstrand Elkers.se Peter Andersson - med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Rödgrönt, Miljöpartiet, Peter Eriksson, Valet 2010

Bra Birger Schlaug - sätt stopp för den utslätade mellanmjölkspolitiken

Bäste Birger Schlaug, förre språkröret för Miljöparitet, gör idag på Dagens DN-debatt upp med mellanmjölkspolitiken i svensk riksdag. Han konstaterar att: "Visionerna är begravda i dagens politik och de rödgröna driver i grunden samma politik som de borgerliga. Målet för de båda blocken är evig ekonomisk tillväxt. I stället har det materiellt mogna samhället nu en fantastisk möjlighet att växla över till det socialt och kulturellt goda samhället. Artikeln publiceras enbart på nätet eftersom vi, gudbevars en generell sanning snart, vi idag har en så kallad (morgon)tidningsfritt. Så ni som vill läsa Schlaug sanningar får helt enkelt gå in på DN:s sajt ovan. Artikeln är så att säga bara ett klick från dig. Och det är härligt att läsa om politik, om att någon vill något. För visst gäller den rubriken Makten kan inte vara allt, som då gällde Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, också Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grund och botten kvarstår ingen av Miljöpartiets ursprungliga kompromisslösa parlamentariska utpressarpolitik. Nu ser jag bara en längtan efter portföljer och makt, en anpassningspolitik och tillväxtinriktad latteliberalism. Och jag har sagt det förr och säger det igen: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda nytt parti. Dessutom ligger Schlaugs skriverier om den menlösa politiken helt i linje med de jag haft på bloggen om hur den inte-ekonomiskt polariserande politiken skapar utrymme för extremismen. Så både utifrån möjligheten att utveckla landet i en positiv riktning och undanhålla den negativa utvecklingen måste vi har politisk mångfald i de politiska församlingarna. Det vi nu håller på med kommer på sikt att döda intresset för politik och bara vara ytterligare ett steg på vägen mot utvecklingen av förvaltningspartier med ledare som söker makt. Mot den bakgrunden är det viktigt att personer med hög politisk status ryter ifrån. Någon gång måste den här politiska utslätningen. Tack Birger Schlaug. Du har min respekt.

Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Miljöpartiet, Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Rödgrönt nu med egen majoritet - kan vi nu säga att vi slipper brunt

Idag rapporteras attt Rödgrönt drar ifrån igen efter att under en period ha tappat avståndet gentemot Alliansen under ett tag. Det visar DN/Synovates aprilmätning. Och intressantast av allt är att man idag enligt prognosen har egen majoritet. Blir detta resultatet av valet den 19 september får vi alltså en lugn parlamentarisk situation. Varken Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt behöver med lock och pock söka stöd, eller kanske till och med utöka sin koalition, för att marginalisera Sverigedemokraterna. Och Dagens Nyheter sätter rubriken Historisk spurt krävs av alliansen till artikeln om undersökning. Nuvarande tendens är också stick i stäv med vad jag har hört hur man resonerar internt inom Moderaterna. För där ser man Sahlin som en slagen hök. Ingenting tyder idag på detta. Men då har vi inte sett hur väljarna reagerar på den ekonomiska politik som regeringen officiellt presenterar i nästa vecka, men som det läckt något om. Man säger sig exempelvis vilja höja inkomstskatten för de som tjänar mer än 40.000 kr, göra rejäla bensinskattehöjningar, återinföra förmögenhetsskatten igen samtidigt som Rödgrönt föreslår att taket i a-kassan ska höjas. Reinfeldt har mött förslagen om skattehöjning med kritiken "som ett slag i ansiktet för låginkomsttagarna". Att Alliansen ändå får anses som skakat får veckans tobleroneattack anses visa. Reinfeldts valarbetare Mats Odell och Sven Otto Littorin lyfte i veckan fram den gamla tobleronehistorien igen, bara för att poängtera att hennes politik är ansvarslös och kreditfinansierad. Beskrivningen möttes med ett våldsamt utbrott Thomas Östros sida. Mats Odell har doch inte för avsikt att be om ursäkt. Men jag vill minnas att också Alliansens politik betalas med lånade pengar. Så att peka ut någon enskild oansvarig ur den utgångspunkten låter sig idag knappast göra. Jag tror ändå att vi först i nästa mätningen mer närmare oss sanningen för då vet vi hur väljarna svarar mot de olika ekonomiska förslagen. Ger väljarna då grönt ljus för Rödgrönts ekonomiska politik eller vill man se mer av Reinfeldts och Borgs hårdare jobblinje? Hur som kommer vi med all sannolik att behöva huka oss för alla erbjudanden. Makten är populär och de gamla värdena ur led. Och en viktig fråga är om Alliansen nu lyckats misskreditera Sahlin i sådan grad genom att påminna oss om tableroneaffären att hon är omöjlig som statsminister. Det återstår att se. Fast visst har det fäst nu, vilket självklart Svenska Dagbaldets ledarskribent Per Gudmundson passar på att konstaterar i sin ledarblogg. Mitt huvudintresse ligger ändå enbart i att något av blocken får egen majoritet eller på annat sett ser till att Sverigedemokraterna inte kan agerar i riksdagen om partiet väljs in i höst. Tendensen pekar också mot detta. För efter att ha legat under riksdagsspärren i DN/Synovates undersökningar är man nu precis i nivå med den. Så för mig är det sak samma med rödgrönt eller barndgult bara jag slipper brunt.

Andrag bloggar Kent Persson (m) blogg Mats Engström Kulturbloggen Makthavare Rasmus Lenefors Thomas Hartman - In The Pendent

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Toblerone, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna

Att Internet är galet får vi alltflera bevis på - win win i att lägga ner vansinnet

Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman skriver idag om den valbloggande gräsroten som ett problem för moderpartiet. När så kallat vanligt folk på allvar släpps in i mediabruset höjs brösttonerna och kvalitéten sänks. "Skvallriga reportrar och kampanjande bloggar kommer att göra allt de kan i valrörelsen för att gräva fram enstaka dumheter och utbrott som ingen annars hade läst. Om och om igen kommer en argsint partimedlem i Klippan eller en frispråkig suppleant i Sunne att göras till representant för ett helt parti. Om och om igen kommer partierna att tvingas ta avstånd från perifera personer de knappt visste fanns, från mossan i de välansade mattorna av 'gräsrötter'. De sociala medierna går från pratglad ankdamm till brett massmedium. Det har såklart även goda sidor, men det innebär oundvikligen att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare. Förhoppningsvis avtar det mot slutet av september, ty det är olidligt tråkigt." Vad jag förstår menar Rayman att bloggosfärens inträde på arenan leder till att vi får mindre av politiks diskussion och mer av rent stolleri. Och jag lägger detta till min samlingen av skäl till varför Internet mest är ett problem, i alla fall när det kokar ner till något annat än exempelvis lättillgänglig press och en väloljad infrastruktur. Vid sidan av att Internet på hobbynivå mest är ett verktyg för illegal nedladdning, nätmobbning och för terrorister och allsköns extremism är ett gränslöst rum använder bloggfolket i allmänhet, alltså sådana som jag, för mycket tid till att formulera galna ståndpunkter som i liten omfattning har litet om ens något med verkligheten att göra. Det vore bättre om jag och många andra istället tog hand om våra liv i den verkliga världen. Det finns helt klart ett win win i att var och en gör vad de är bra på, sköta våra jobb och familjer. Och jag hoppas ingen läser den här bloggen för den är mest mitt lilla tankeprojekt och inte tillyxad som ett försök att påverka något. Och den här bloggaren skulle verkligen behöva göra annat än att gödsla världen med mer dynga.

Andra bloggar: Moderata perpektiv Kent Persson (m) blogg Seved Monke Julia Skott Mina Moderata Karameller Johan Westerholm Esbatis kommentarer

Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Rayman, Bloggosfären, Valet 2010

Makten kan inte vara allt - eller hur Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt

Tillhör du den grupp som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ägnar djupa studier åt - den femtedel av väljarkåren som kan korsa blockgränserna i höstens val? Sifo presenterar du uppgifter om vilka som kan komma att avgöra valet. Tio procent att de borgliga väljarna säger sig kunna rösta på Socialdemokraterna och nio på Miljöpartiet. Lika många av de rödgröna väljarna skulle kunna tänka sig att rösta på moderaterna. Vi kan alltså utmönstra en relativt stor grupp som det inte spelar så stor roll för vilket parti som har regeringsmakten, så till den grad att den alltså kan avgöra valet. Och mycket försiktigt går man nu fram i de olika lägren. "Valspurten betyder allt", säger valanalytikern och professorn Sören Holmberg till Svenska Dagblandet. Man testar olika budskap i fokusgrupper, antingen bestående av övertygade anhängare eller tänkbara blocköverskridare. Och för Moderaterna framstår det som än viktigare att släta ut sin politik och få den att se ut som om den gäller alla. ”Vi ska betona vikten av ett samhälle som håller ihop”, säger Moderaternas partistrateg Per Schlingmann. Likaså anstränger sig Miljöpartiet för att locka till sig nya genom att bli bredare. ”Det är vår avsikt att lyfta frågor som kan intressera blockbytarna”, säger Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson. Men jag undrar i mitt stilla sinne om det är så självklart att för det rödgröna och det blåa laget att det övertygade väljarna blir kvar. I vart falla tror jag att Reinfeldt, Borg och Schlingmann lever farligt. Hur mycket sossar kan de bli utan att kärngrupperna på allvara börjar att ifrågasätta det politiska avkönandet. Hos det rödgröna laget finns det ändå ett rejält rött alternativ hos Ohly, även om det gröna partiet lever farligt ju längre ifrån man kommer sin fundamentala gröna konfliktpolitik för att istället utvecklas till ett förvaltande tillväxtparti. Händer det tvingas Alliansen och den rödgröna oppositionen skruva till sin politik, för utan de fundamentala väljarna finns väl knappast en grund för partierna. Så kanske pendeln snart slår över och vi ändå får en ekonomiskt politisk polarisering i riksdagen, precis som professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein efterfrågar. För så här slött kan vi inte ha det länge till. Vem vill egentligen ha sju partier och en politik bara för att samtliga eftersträvar makten, särskilt som den ambitionen riskerar att medföra att vi får in ett åttonde brunt parti. Hua! Bevare oss för stollerierna och galenskapen. Ge oss en riktig politiskt polariserad riksdag. Makten i sig kan ju inte vara allt.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Per Schlingmann, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Agneta Börjesson, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna

Inte kommer Cameron undan med sin rika farsa - som Clegg gör

Det är inte bara vi i Sverige som i år står inför parlamentariskt trubbel. Också England riskerar att vara utan ett regeringsdugligt alternativ, för sedan Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg i förra veckan med dunder och brak gick igenom de brittiska teve-rutorna i den teve-sända valdebatten verkar det som om varken regerande labourledaren Gordon Brown eller den utmanande konservative toryledaren David Cameron kommer att kunna bilda egen majoritetsregering - även om det idag rapporteras att Cameron drar ifrån Brown. Snackisen i UK är ändå Clegg. Utgångsläget är alltså detsamma för de engelska toppolitikerna som det är för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, fast med en något annan touch. Väljarna på den gröna ön behöver inte oroa sig övar att tvingas kompromissa med intoleransens representanter. Brown eller Cameron kommer att få försöka lirka med liberala och demokratiska Clegg för att söka stöd för sin regering. I dagens Studio Ett diskuterades det politiska läget med Clegg som vågmästare. Londonkorrespondenten Johan Prane kunde inte säkert värdera Liberaldemokraterna utifrån en höger- vänsterskala. Traditionellt har partiet ansetts ligga till vänster, till och med om Labour. Fast om detta är idag osäkert, för Prane upplyste oss om att Clegg har en rikare pappa än Cameron. Så hur Clegg står får vi vänta något med att få klarhet i. Men det måste hur som helst vara som en kall bitter ale i Camerons engelskt konservativa strupe att meningsmotståndaren kommer undan med att vara en rikemanspojk nu när han själv utsätts för spott och spe med hänvisning till att han är född med silversked i mun. Klart är ändå att det blir spännande att följa valet i England. Från att det länge sett ut att bli en promenadseger för de tory är de plötsligt tre om det. Och den specialintresserade kan roa sig med att titta på sajten My David Cameron och se hur de roliga britterna driver gäck med sin eventuelle nya premiärminister. Om ett par veckor vet vi säkert hur det gick.

Andra bloggare Aftonbladet ledarblogg Liberal bloggare Scaber Nestor Runos blogg Dick Erixon Karl Hellberg - liberal kandidat 2010

Läs även andra bloggares åsikter om Nick Clegg, David Cameron, Gordon Brown, Labour, Tory, Liberaldemokraterna, Liberal Democrats

Men visst får vi en majoritetsregering med blågrönt eller nyval efter valet

Inget av blocken får egen majoritet och Sverigedemokraterna ges en vågmästarroll efter valet i höst. Det är den senaste prognosen enligt Sifos senaste väljarbarometer som bland andra Ekot presenterade idag. Och även om Rödgrönt fortfarande leder så knappar Alliansen in. Idag kan Mona Sahlins koalition räkna in 48, 5 procent av rösterna medan Fredrik Reinfeldts får 45 procent. Med det har oppositionen tappat nära två procent till regeringspartierna. Partiernas siffror i procent med förändringen sedan februari i procentenheter inom parentes: Socialdemokraterna 34,1 (+0,1), Vänsterpartiet 5,4 (-0,2), Miljöpartiet 9,0 (-1,6), Moderaterna 29,8 (-1,0), Centern 4,9 (+0,2), Folkpartiet 6,2 (+0,3), Kristdemokraterna 4,1 (+0,3), Sverigedemokraterna 4,9 (+1,1) och övriga 1,6 (+0,7. Och jag tror att detta resultat väl representerar det vi kommer att ha i när alla lapparna räknas den 17 september. Det innebär att vi kommer att antingen ha en minoritetsregering utan Sverigedemokraterna eller en majoritetsregering utan Sverigedemokraterna. För jag tror inte varken det rödgröna eller blåa laget kommer att ställa upp på allt vad det innebär att inte ifrågasätta den ledande minoriteten bara för att undanhålla det oönskade Sverigedemokraterna från inflytande. Det har inte minst Mona Sahlin satt stopp för. Hon har förklarat att en minoritetsregering skulle innebära politisk kaos. Då återstår att fundera över om något av de båda grupperingarna kan bilda majoritet. För mig har det länge stått klart att Miljöpartiet är nyckeln. MP har inte bara blivit populärare bland väljarna. Partiets vänster-borgliga framtoning gör att man relativt smidigt kan välja mellan röt och blått. Reinfeldt har dessutom redan skickat ut spejare Jan Björklund för att sondera terrängen. Och jag kan inte riktigt se det som realistiskt att ett av Alliansens partier springer över till rödgrön, så istället menar jag att vi kommer att se en blågrön regering efter valet om inte nyval. Allt under förutsättning att brunt kommer in som vägmästare. Detta är det parlamentariska läget. Hur vill du ha det. Jag vill, som jag tidigare redogjort, göra det svårare för partier att komma in i riksdagen. Hur gärna man än vill värna alla enskildas rätt att göra sin röst hörd finns det en parlamentarisk gräns för vad man kan stå ut med. Landet måste kunna styras - eller hur Gunnar Wetterberg och Olof Ruin.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Makthavare.se Kent Persson (m) blogg Peter Andersson med rätt att tycka Per Wirtén I huvudet på fröken Fransson

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Gunnar Wetterberg, Olof Ruin, Valet 2010

Spelar inte så stor roll hur du röstar i rikdagsvalet bara du röstar rätt

Moderaterna fortsätter sin socialdemokratisering. Under gårdagens inledningstal på partiets konferens i Göteborg kläckte M-strategen Per Schlingmann ny folkhemska ideom, som exempelvis: Det är viktigt med en stark offentlig sektor! Vi måste värna full sysselsättning! Efter att på fjorårets stämma i Strängnäs överraskande pekat ut S-ikonon Tage Erlander som läromästaren och den politiska mentorn går man alltså vidare på trygghetens väg. Och visst blir det alltmer tydligt att Sverige är färdigreformerat och bara står till förfogande som objekt för förvaltning för hugande spekulanter. Jag har sagt det förr men upprepar tanken om att vi kanske inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat. Alltså, välfärdsfrågorna att argumentera om finns inte kvar. Alla riksdagspartier älskar höga skatter och välfärd. Och det är ju där själva problemet ligger, för precis som bland andra professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein påpekat medför frånvaron av ekonomisk politisk polarisering breddar väggen för extremism. Något som också visar sig i empirin genom att Sverigedemokraterna i Skops senaste väljarundersökning ligger stadigt på statistiskt säkerställda fem procent. Jag hävdra dessutom att Schlingmann är särskilt kontroversiell när han å Alliansens vägnar hävdar att "vår syn på välfärden har ändrats, sa Per Schlingmann. Nu ligger fokus på kvalitet och tillgänglighet, inte på vem som driver verksamheten (privata aktörer eller landstingen)". Den diskussionen finns också inom den rödgröna oppositionen. Så mitt budskap till dig är att det, åtminstone på pappret, inte spelar så stor roll hur du väljer i höst bara du väljer rätt. Håll det bruna borta.

Andra bloggar: Världens Eko

Läs även andra bloggares åsikter om Per Schlingmann, Nya arbetarpartiet, Moderaterna, Tage Erlander, Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrön, Valet 2010

Alliansens Danielsson förklarar parlamentarismen för alliansens Sundin

Centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson frågar idag sin folkpartistiske riksdags- och allianskollega Mathias Sundin om han nu önskar att den av regeringspartierna surt framförhandlade energiöverenskommelsen röstas ner i juni, bara för att en M-vilde och några samvetskännande Centerpartister ska kunna utöva sin rätt att göra en bedömning av vad som är rätt politik för deras parti. Frågan ställs med anledning av att Mathias Sundin här om dagen på Svenska Dagbladets Brännpunkt hävdade att självständiga riksdagsmän stärker alliansen. Danielsson pekar på att ”innan den borgerliga regeringen enas om förslag till riksdagen sker en nära dialog med riksdagsledamöter och riksdagsgrupper. Denna process kan vara mycket laddad och tuff och påverkar självfallet resultatet. När sedan en enig regering - förankrad i sina riksdagsgrupper - lägger sina förslag till riksdagen har jag deklarerat att det ska väldigt mycket till för att gå emot sin egen regering. I det läget vill Mathias Sundin tillåta sig själva och många andra att ställa ultimativa krav och börja förhandla på nytt med hot om att annars stödja de rödgröna. Ett sådant bristande förtroende för regeringen skulle givetvis försvaga den och kunna leda till dess fall”. Och jag vill tillägga att Sundin inte respekterar utgångspunkterna för den demokratiska parlamentarismen. Vem avgör när intresset är tillräckligt stort för att gå emot en majoritet. Enligt Sundin har varje enskild riskdagsledamot. Och i fallet Göran Thingwall vet vi att det ligger mer bakom frifräseriet än bara vad som är rätt politik för Moderaterna - eller så inte. Idag är det ju svårt att veta vad som är moderat politik. Kanske är det ändå Thingwall som har rätt M-känslan. Då måste han tillåta sig att gå emot sina egna. Dn.se har från igår öppnar en butik för frifräsare. Där hittar du vem som driver dina hjärtefrågor. Seden så har vi snart full kalabalik i riksdagen - eller en polskt en som en del säger.

Senare under dagen gick Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

20100504 Ekot meddelar idag att Göran Thingwall nu till och med på papper skrivit under på att rösta för energiöverenskommelsen. Ett klart udda inslag i det parlamentariska livet. Men kanske något vi fårvänja oss vid ju fler frifräsare vi får i riksdagen. Alla sätt att förankra en reform kan bli nödvändiga att överväga i den framtida politiska djungeln. I utbyte mot sin underskrift rapporteras att Thingwall ska få träffa Fredrik Reinfeldts statssekreterare för att ge sin version av privatläkarnas bekymmer.

Andar bloggar: Makthavare.se

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Danielsson, Mathias Sundin, Göran Thingwall, Energiöverenskommelsen, Valet 2010, Alliansen, Frifräsare, Solvig Ternström

Riksdagsledamöter - jag vill inte veta av självständighetsförklaringar

Under rubriken Självständiga riksdagsmän stärker alliansen lyfte folkpartistiske Mathias riksdagsmannen fram sin just sin favoritfråga att söndra regeringskoalitionen med. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev han igår om hur viktig integriteten på nätet är just för honom. "Datalagringsdirektivet är ett klockrent exempel på när man inte ska lyda partipiskan. Det går mot min och Folkpartiets grundläggande liberala ideologi". Under våren har vi också kunnat se den Moderate riksdagsmannen Göran Thingwall brinna för privatläkarnas ekonomiska intressen. För honom måste har rätten att kunna tjäna maximalt med pengar vid en försäljning av sin verksamhet vara en grundläggande moderat politik. Jag menar, innan vi lärde känna Moderaternas som det Nya Arbetarpartiet brukade partiet ständigt arbeta för att staten inte ska lägga sig villkoren för det privat näringslivet. Likaså måste det framstå som självklart för Solvig Ternström att hennes Centerpartiet är emot kärnkraft. För Ternström och hennes partikamrater Eva Selin Lindgren och Sven Bergström är det därför antagligen okontroversiellt att gå emot den av allianspartierna framförhandlade energiöverenskommelsen, som de hotar att göra tillsammans med just Göran Thingwall. I söndagens Agenda berättade flera politiker, bland andra före detta riksdagskvinnan Cecilia Wikström (FP), om hur man centralt försökt piska in dem i partifållan inför viktiga voteringar i riksdagen. Och listan med enskilda riksdagsmäns olika hjärtefrågor kan säkert göras lika lång i meter som antalet ledamöter. Samtliga 349 delegater skulle nog någon gång gärna hänvisa till Mathias Sundins självständighetsförklaring om att det "borde vara riksdagens uppgift att vakta mot den sortens förslag. Det som står i grundlagen, att riksdagen är folkets främsta företrädare och att regeringen är ansvarig inför riksdagen tycks ha fallit i glömska. Lite elakt, men bara lite, kan man säga att riksdagsuppdraget handlar om att trycka på rätt knapp. Vilket som är rätt knapp avgör partiledningen", att åtminstone en dag slippa vara ett rundningsmärke eller en del av ett transportkompani. Men hurruni, det tycker inte jag. För mig består riksdagen av ett antal partier, samtliga invalda på ett partimandat. Jag är inte intresserad av vad olika riksdagsmän har för agenda. Mitt fokus ligger på att vi har en långsam stabil politisk social och ekonomisk utveckling. En del förslag gillar jag bättre än andra. Några inte alls. Men jag accepterar dem alla som ett utslag av den folkvilja som partierna representerar. Jag vill absolut inte ha polsk riksdag, som till och med moderata Anne-Marie Pålsson värjde sig emot i Agenda. Så ni i riksdagen, lägg ner alla tankar på självständighetsdeklarationer och ställ in er i ledet.

20100415 Centerpartisten Sven Bergström lämnade under onsdagen in sin motion med anledning av Alliansens enegiöverenskommelse. Han meddelar att han röstar emot förlaget under riksdagsbehandlingen den 17 juni om man inte tillgodoser hans krav. Det räcker med att fyra ledamöter röstar emot för att fälla överenskommelsen. Så många har idag också deklarerat att de överväger att rösta emot. Vi kan troligen se fram emot en het debatt och en vinande partipiska.

Läs även andra bloggares åsikter om Mathias Sundin, Riksdagen, Valet 2010, Göran Thingwall, Datalagringsdirektivet, Kärnkraft, Solvig Ternström

Fredrik Reinfeldt, rår du den parlamentariska M-vilden Göran Thingwall

Igår skrev jag om den moderata riksdagsledamoten Göran Thingwall under rubriken Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet. Han har hoppat av sin riksdagsgrupp och hotar att fälla Alliansens energiöverenskommelse enbart för att regeringen vägrar att ändra reglerna för försäljning av privatläkares kliniker. Hans partiordförande Fredrik Reinfeldt säger att Thingwall, som är privatläkare med egen klinik, enbart handlar i egen sak. Dagens Nyheters Henrik bror konstaterar i dagen papperstidning att det är tveksamt om väljarna vill ha solokörande politiker. "Göran Thingwalls utpressningsförsök mot regeringen för att tjäna miljoner på sin läkarpraktik har alla som hyllar självständiga riksdagsledamöter att sätta kaffet i vrångstrupen", förklarar Brors. (något som ju aldrig hyllats på den här bloggen) Samtidigt skriver Hans Olsson under rubriken Visst är det omoraliskt att Thingwall egentligen är en kärnkraftsanhängare. Man beskriver den ändring i lagen som upprör honom. Riksdagen antog i mars 2009 en ändring i lagen om ersättningsetablering inom sjukvården. Den upphävde S-regeringens tidigare stopplag och gav cirka tusen läkare som har egna mottagare och får ersättning genom den offentliga nationella taxan möjlighet att sälja sin privatkliniker. Men i lagen finns begränsningen att den som köper måste gå över till det vårdsystem och ersättningar som landstinget infört. Thingwall röstade emot regeringens proposition eftersom begränsningarna enligt hans bedömning medför att priset på hans privatklinik sjunker med flera miljoner kronor. Där har vi det egenintresse som hans partiordförande Fredrik Reinfeldt kallar egenintresse. Vi kan nu se att pressen ökar. Snart får vi veta vilket material Thingwall är gjort av - soft bomull eller av kallt stål. Hittills har han i alla fall inte gett uttryck för att vilja vara ett rundningsmärke. Han gick inte emot sin partilinje när uranfrågan nyligen var uppe till omröstning, men det kan ha berott på att hans röst då inte var avgörande. Som sagt, den 217 juni vet vi mer.

20100416 Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

20100504 Ekot meddelar idag att Göran Thingwall nu till och med på papper skrivit under på att rösta för energiöverenskommelsen. Ett klart udda inslag i det parlamentariska livet. Men kanske något vi fårvänja oss vid ju fler frifräsare vi får i riksdagen. Alla sätt att förankra en reform kan bli nödvändiga att överväga i den framtida politiska djungeln. I utbyte mot sin underskrift rapporteras att Thingwall ska få träffa Fredrik Reinfeldts statssekreterare för att ge sin version av privatläkarnas bekymmer.

Andra bloggar: Makthavare.se

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Brors, Göran Thingwall, Fredrik Reinfeldt, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Valet 2010

Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet

Många tycker att grundlagsberedningens förslag att sänka riksdagsspärren vid personval från åtta till fem procent är i minsta laget. De anser att det ska vara än lättar att ta sig in i riksdagen av egen kraft. Men när jag beskådar turerna kring Göran Thingwall undrar jag om de missnöjda tänkt igenom sin sak. Thingwall är riksdagsmannen på Värmlandsbänken som valdes in på ett moderat mandat men som i januari hoppade av den moderata partigruppen för att bli politisk vilde. Orsaken var att Alliansens politik ifråga om privatpraktiserande läkares villkor vid försäljning av sina kliniker inte passade. Alltså en fråga som personligen rörde den till vardags privatpraktiserande läkaren Thingwall. För att straffa regeringen hotar Göran Thingwall med att fälla energiöverenskommelsen, den som bland annat innebär en nysatsning på kärnkraft. Det är därför inte med ideella utgångspunkter Thingwall sällar sig till den miljöpolitiskt övertygade centerpartistiska minoriteten som planerar att rösta emot propositionen den 17 juni. Thingwall har enbart skäl som kan kopplas till politisk utpressning, eller för att använda en mindre laddad beteckning för att bjuda in till politisk kohandel. Frågan är bara vad hans före detta partiordförande Fredrik Reinfeldt, som i Ekots lördagsintervju härom veckan klargjorde att Thingwall nu bara är i riksdagen för egen vinnings skull, kan tänkas vilja byta bort för att öka privatläkarnas möjlighet att berika sig. För dagen inget. Reinfeldt vägrar att ställa upp på någon som helst förhandling med Thingwall. Därmed verkar det som om vi har ett politiskt dödläge, för med Thingwalls röst emot överenskommelsen faller förslaget. En av Alliansen, under stor svett och möda, framtagen överenskommelse, med stor betydelse för landet, kan under sådana förhållanden inte klubbas innan valet i höst. Vi riskerar alltså att hamna i ett energipolitiskt limbo. Det saknas nämligen alternativ energipolitik. Den här typen av grundläggande politik förhandlas fram med utgångspunkten att varje partiföreträdare har ett partipolitiskt mandat. Detta har också fått det parti han nu lierat sig med att få kalla fötter, för Sveriges Pensionärers Riksparti (SPI) stöder energiöverenskommelsen. I Sverige röstar vi fortfarande på partier och deras partiprogram. Syftet är att få fram stabila majoriteter eller partipolitiska koalitioner. Ett utökat inslag av personliga mandat undanröjer på sikt denna parlamentariska struktur. I takt med att riksdagsledamöter väljs in i riksdagen på egna mandat minskar förutsägbarheten i politiken. Under sådana förutsättningar är det omöjligt att veta hur en proposition kommer att tas emot i riksdagen. Alltid känner sig någon riksdagsledamot orättvist behandlad. Tillsammans med ett ökat antal småpartier i riskdagen riskerar en personliga mandatet att helt lamslå det parlamentariska arbetet. Det är inte en utveckling jag vill se. Därför hoppas jag att vi besinnar oss och fortsätter att styra det här landet med en partipolitisk representativitet metod. Jag alltså heller inget till övers för riksdagsmän som gråter över att enbart tillhöra riksdagens transportkompani. För att samhället ska kunna fortsätta att administreras effektivt måste några vara rundningsmärken. Missnöje med sittande regering visas i god parlamentariskt ande var fjärde år. Så bevara oss från den politiske vilden och det personliga politiska mandatet.

20100416 Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Thingwall, Fredrik Reinfeldt, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Valet 2010

Ohlyiska sanningen och det parlamentariska kryphålet - allt för att vinna

Jag har under en längre tid påstått att Miljöpartiets uppgång i olika opinionsundersökningar under det senaste året enbart ska knytas till språkröret Maria Wetterstrand. Att hennes popularitet dragit med sig partiet. I en diskussion i en postning nedan har en kommentatör i motsats till det hävdat att det i första hand är partiets kursändringar i olika politiska frågor som orsakat att partiet på kort tid gått från att vara en femprocentig lilleplutt till att tvåsiffrig jätte – nu tredje största parti i riksdagen om man får tro undersökningsföretagen. Framförallt skulle det vara partiets omsvängning i fråga om Europeiska Unionen som påverkat opinionsläget. Miljöpartiet har numera slopat kravet på utträde EU. Även den mjukare inställningen till kärnkraften kan ha gjort Miljöpartiet valbart i bredare grupper. Alltså skulle det vara sakpolitiken och inte Wetterstrands person som är av betydelse. Och jag fick idag anledning att överväga saken ytterligare sedan Dagens Nyheter presenterar uppgifter om att den popularitet som vänsterpartiledaren Lars Ohly numera röner inte smittar av sig på hans parti. Både Maria Wetterstrand och Lars Ohly har alltså personliga framgångar men deras partier är olika framgångsrika. Jag kan också se en skillnad i deras sätt att agera. Medan Ohly pratar om den politik partiet faktiskt går till val på har Wetterstrand getts en profil, vilket också Sofia Nerbrand nyligen påpekade på Brännpunk i Svenska Dagbladet, att förespråka en annan politik än den Rödgrönt skjutit fram. I Wetterstrands person speglas ingen återställarpolitik, utan hon framställs som liberal. Frågan blir då om vi ska se Miljöpartiet som ett närmast anarkosyndikalistiskt frihetligt alternativ med grön vinkel som hyllar individens fri- och rättigheter framför kollektivet eller som ett rödgrönt parti som vill ha högre skatter och offentligt utförande av välfärdstjänster för att vinna stordriftseffekter? Det är det svårt att säga något säkert om. Men Expressen konstaterar idag att Miljöpartiet nog gör bäst i att inte avslöja sin politik. Tidningen syftar på bland de latmaskförslag om arbetstidsförkortning och friår som den strävsamma och moraliska medelklassen inte i första taget applåderar. Så då konstaterar jag att hon bör fortsätta lansera sin latteliberalism och tala mindre om partiets och den rödgröna koalitionens politiska plattform för regeringsbildning - i alla fall om MP vill vara stort och starkt. Annars riskerar hon att råka ut för den Ohlyska sanningen – att båda vara poppis och klarspråkig angående impopulär politik är ingen vinnande formel. Leveransen då? Det löser Wetterström på sedvanligt vis genom att hänvisa till det parlamentariska kryphålet - det vill säga att man inte fick kollektivt gehör för latteliberalismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Valet 2010, Parlamentariska kryphålet, Ohlyiska sanningen

Ska högern eller vänstern ta sitt ansvar och mota extremismen i grind?

Nu förklarar också Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att riksdagspartiernas gemensamma orientering mot den politiska mittens rike medför att dörren gläntas för högerextremismen. Jag har tidigare beskrivit hur även professor Stefan Svallfors varnat för just för anhopningen i mittfåran gynnar extremismen. Han har beskrivit att det är ett problem att den svenska högern idag värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget och därför i mycket liten grad skiljer sig i dessa frågor från vänsterblocket. Avsaknaden av ekonomisk politisk polarisering mellan Alliansen och Rödgrönt gör att frågeställning kring om moral, kultur och livsstilar istället blir viktigare. Och det är detta tomrum som missnöjes partier fyller ut. Åsa Linderborg säger nu i samma sak fast med en vänstervinkel. Enligt hennes mening måste svenska vänster börja driva en mer traditionell vänsterpolitik för att hindra att högerextremismen tar plats i riksdagen i form av Sverigedemokraterna. Kommer SD inte in i år spår Linderborg att det helt klart gör det vid nästa val 2014, om riksdagspartiernas positionering inte förändras. "Det är bara arbetarrörelsen som kan stoppa de främlingsfientliga idéerna. För det krävs att man vågar föra vänsterpolitik" slår Linderborg fast. Frågan är vilket block som nu ska ta sitt ansvar och ge upp den så hett eftertraktade medelklassen och därmed sannolikt säga hejdå till makten. Ska Moderatledare Reinfeldt släppa in gammelmoderaterna eller ska Mona Sahlin låta Lars Ohly diktera villkoren för de rödgröna? Vi på den här bloggen bedömer att varken Reinfeldt eller Sahlin frivilligt ger bort vunnen central mark. Och antagligen sitter vi snart med ett brunt inslag i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Lars Ohly, SD, Gammelmoderaterna

Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti och ska behandlas så

På den här bloggen har det under det senaste året drivits en linje om att Sverigedemokraterna bör osynliggöras, i alla fall av oss som inte vill ha in partiet i riksdagen i samband med valet i höst. Eller i vart fall på formella grunder behandlas som ett parti bland andra som inte har plats i riskdagen. Det fanns det som tyckte annorlunda. Men att ta-debatten-med-Sverigedemokraterna fungerade inte som motgift. Det stod klart sedan tredje statsmakten gav partiet stor plats förra hösten. Aftonbladet lät partiledaren Jimmie Åkesson skriva en debattartikel varpå partiet och dess huvudrrågor diskuterades i alla medier under en period. Följden blev att de växte i opinionen så det knaka. Kort därpå redovisade ett undersökningsinstitut opinionssiffran för partiet på 7,2 procent. Fast så snart de föll i mediaskugga tappade väljarna intresset för partiet. Tendensen har också fortsatt. Idag redovisar också Dagens Nyheter, under rubriken Väljarna vänder SD ryggen, att Sverigepartiet ligger under riksdagsspärren. Nu på 3,6 procent. Avslaget för dem. Framför allt är det bland unga män, som är partiets starkaste väljargrupp, som stödet minskar. Tidningens Henrik Brors konstaterar också att detta "är en logisk utveckling för ett enfrågeparti som SD. Partiets stöd har växt under perioder av intensiv debatt om flykting- och integrationsfrågor. I dag är det ingen het politisk fråga bland väljarna. Om det inte blir en kraftig omsvängning bland valfrågorna eller stora medier väljer att ge Sverigedemokraterna stort utrymme i sin rapportering kan det här vara början på en nedgång för partiet." Och vikten av ekonomisk polarisering mellen blocken blir allt viktigare. "Den politiska debatten fokuseras i stället i allt högre utsträckning på skillnaden mellan de två politiska blocken och deras inbördes förhandlingar om vilken politik de vill bilda regering på efter valet", förklarar Brors. I helgen håller Sverigedemokraterna årskonferens i Stockholm för att lägga fast linjen inför valet. Vi får se hur mycket utrymme som ges åt partiet med anledning av det. Och jag tycker inte att det finns anledning att ge dem en iögonfallande plats. Partiet står ändå utanför riksdagen. Och låt bli att som Sveriges radio rida på spekulativt gjorde häromdagen när de lät partiledaren Jimmie Åkesson prata i radion som om han är någon av betydelse. För om vi ska ge honom plats måste också andra potentiella riksdagspartier mötas på samma villkor. Orkar vi det. nej, inte jag i alla fall. (Svenska Dagbladet skriver också om dessa opinonssiffror).

20100331 Enligt Politikerbarometern så handlar nu bara två procent av det material som publiceras om riksdagsparterierna om Sverigedemokraterna.

Andra bloggar: Kulturbloggen Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010

Maria Wetterstrands person och inte hennes politik bär Miljöpartiet

Idag fick jag indirekt medhåll av Svenska Dagbladets Sofia Nerbrand om att det inte är Maria Wetterstrands politik utan hennes person som gör henne och Miljöpartiet stort. Likt jag antydde igår, i samband med postningen om att det nu är officiellt att Miljöpartiet laddar skarpt genom att aktivera populäre Gustav Fridolin, beskriver Nerbrand att det "kostar ingenting att i intervjuer flörta med latteliberaler i Stockholm, som är besvikna på Alliansregeringens beslut om FRA eller Jan Björklunds centralistiska utbildningspolitik". I realiteten samarbetar Wetterstarand inte med liberaler, utan med partier som går till val på en återställarpolitik långt ifrån liberala värderingar. Men kanske får vi möjlighet att jämföra dagens förtroendesiffror för vallokomotivet Maria Wetterstrand med de som gäller ett år efter i regeringsställning. Att sitta i opposition är en sak och att leverera realpolitik en annan. Och ska vi se till den retorik rödgröna för riskerar hennes leverans inte att ens ligga en bit från vad som utlovas i offerten. (Som bonusläsning rekommenderar jag de underhållande exempel på lokala MP-förslag som Nerbrand listar i artikeln.)

20100328 Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skriver idag om Miljöpartiet som ett enfårgeparti utan fråga. Linder hänvisar från undersökningar som Ekot och SCB gjort om som redovisat i veckan om vilka frågor väljarna tycker är viktiga. "MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna. Inte ens de som sympatiserar med MP tycker att partiet är vassast när det handlar om annat än miljö utan föredrar Socialdemokraterna. I skolfrågor är MP de miljöpartistiska sympatisörernas tredjehandsval efter S och FP /.../ MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna".

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010, Latteleberalerna, Gustav Fridolin

Med Gustav Fridolin vid rodret är halva jobbet gjort - men resten då?

Jag har tidigare utnämnt Gustav Fridolin till näste manlige språkrör när Miljöpartiet 2011 ska erätta den lite trötte Peter Eriksson och populära Maria Wetterstrand. Och det har länge talats om att Fridolins comeback i riksdagen vid valet i höst. Därför känns dagens besked om att Fridolin tar plats i Miljöpartiets partistyrelse naturligt. Han lyfts fram som en kandidat för att röstas in i styrelsen vid kommande partikongress i maj. Dagens Nyheter beskriver också att "skåningen har ett mycket starkt stöd inom partiet och spekulationer om att han finns med som tänkbar kandidat till en av språkrörsposterna hörs allt oftare. Mer näraliggnde är att han i höst med stor sannolikhet kommer att väljas in i riksdagen". Men Fridolin gör vad han kan för att hålla förväntningarna ner genom att svarar att han enbart "hoppas bli invald nu. Jag bedömer dessutom att just Fridolin kan vara den person som kan fortsätta hålla kvar partiet på samma höga nivå och till och med utveckla det vidare. Han har en tydlig potential att bli lika framgångsrik som Wetterstrand. Fridolin är ung, signalerar ett starkt och för tiden rätt patos och inger respekt i olika läger. Med Fridolin istället för Eriksson vid rodret tror jag alltså att Miljöpartiets ledarskap, åtminstone utåt, stärks. Men gör det inte mindre nödvändigt för partiet att grubbla över vem som ska vara språkrör i Wetterstrands ställe. För det saknas kvinnliga resurser av liknande dignitet och med samma fräschhet. Och även om PR-konsulten Paul Ronge tror att det kommer att gå lätt för någon annan ta över efter Wetterstrand - att hon för tillfället har sina femton minuter av berömmelse - betraktar jag henne som unik. Det är hon ensam som fått en, vilket de samlade opinionsundersökningarna visar, majoritet av storstädernas kvinnor att välja Miljöpartiet. En tendens som nu sakta med säkert sprider sig över landet. Jag tror nämligen inte att det i första hand är politiken som ligger bakom MP:s starka position i bland väljarna. Maria Wetterstrand lyser med sitt stora självförtroende. Många med mig väntar därför med spänning på vem Miljöpartiet vill ska vara i radarpar med Fridolin. För även om dagens tillkännagivande om Fridolin är positivt är än bara halva jobbet gjort. Och imorgon ska jag försöka komma på vad hon heter den före detta riksdagsledamoten som jag tänker mig som ett prefekt andra språkrör. Hon hoppade av riksdagen i slutet av 1990-talet, samtidigt som Vänsterpartiets Hanna Zetterberg, som ju i sig skulle vara ett annat bra val. Återkommer dock snart med namnet på den jag har i skallen.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Världens Eko Johan Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Gustav Fridolin, Maria Wetterstand, Peter Eriksson, Valet 2010

I danska staten någonting är ruttet - hur håller vi det skämda borta?

DN rapporterar att Danmark stramar åt för utlänningar. Det handlar bland annat om skärpta regler för familjeåterförening. I dag får äkta makar inte ha tagit emot socialbidrag på ett år för att en familjeåterförening ska kunna bli aktuell. Den tidsfristen vill regeringen med Dansk folkepartis (partiledaren Pia Kjärsgaard bilden) hjälp förlänga till tre år. Man kommer också att ställa än högre krav på kunskaper om språket och dansk kultur. Invandrare ska tvingas till att få hundra poäng på ett prov. Svt:s Rapport beskriver idag dessutom att de invandrare som åker på semester till det land han eller hon kommer ifrån ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd. Och i P1:s Studio Ett förklarar professor Lars Dencik, vid Roskilde universitet, att det är det annalkande danska valet till Folketinget som är orsak till utspelet. Eftersom blocken är nästan omöjliga att skilja åt ifråga om den ekonomiska politiken väljer regeringen och Dansk folkparti att igen lyfta fram invandrarfrågan att ragga röster med. Vi ser alltså ett exempel från verkligheten på hur bristen på politisk ekonomisk polarisering mellan de oextrema ger spelrum för de extrema. Något som också professor Stefan Svallfors, vid Umeå universitet, varnade för i somras i tidskriften Axess. Svallfors landade i att Alliansen måste upphöra med sin vägvinnande politik för att fientligheten mot det avvikande inte fortsätter att frodas, dvs. intoleransen och hatet. Det beror på att alla riksdagspartier nu tampas i den politiska mittfåran och att samtliga värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget. Svensk politik domineras inte längre av fördelningsfrågan, utan istället blir frågor om moral, kultur och livsstilar viktigare. "För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen", menar Svallfors. Och i dagen Svenska Dagbladet konstaterar statsvetaren Peter Esaiasson att Moderaternas förnyelse skapar det tomrum till höger i politiken som kan ge Sverigedemokraterna utrymme. Och att Sverigedemokraterna är på väg mot en riksdagsplats ligger inom farans riktning, för även om det för demokratins räkning såg mer positivt ut i senaste Sifo-undersökningen, då partiet bara fick 2.7 procent, har man under en längre tid legat klart över riksdagsspärren. Inte är det heller något som talar för att de nu etablerade riksdagspartierna kommer att avvika annat än på marginalen när det gäller den socio-ekonomiska dimensionen. Och ju mindre polarisering vi har mellan det blåa (oranga) laget och det rödgröna desto större är risken att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter valet i höst. Det visar inte minst det danska exemplet. Vi är dessutom många som undrar vad de håller på med där i landet på andra sidan sundet - i danska staten någonting är ruttet. Måtte vi kunna hålla det skämda borta. Men hur det ska gå till vet inte jag. Ta debatten med dem verka i alla fall inte vara modellen. Kanske är det bara gammelmoderaterna som kan rädda oss.

Andra bloggare: HBT-sossen

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Sverigedemokraterna, Moderaterna, Stefan Svallfors, Peter Esaiasson, Lars Dencik, Dansk folkeparti, Folketinget