Att ta debatten med Sverigedemokraterna har hittills fungerat dålig

I somras satte journalisten Stefan Jonsson upp näven för att slå fast att medierna måste granska Sverigedemokraterna innan det är för sent (DN 25/8). Det med anledning av att det stod allt mer klart att SD tar sig in i riksdagen. Jonsson menade att partiet bara kan motarbetas med en öppen debatt. På så vis skulle deras värdegrund avslöjas och väljarna övertygas om att inte rösta på dem. Den rationelle Jonsson hänvisade till en uppsats om att det saknas resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad de faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. "Tänk om vi för varje artikel om hur SD bör granskas också fick en artikel som granskade SD. Tänk om alla som frågar sig vem Sverige­demokraten egentligen är också söker upp en Sverigedemokrat och klargör sin ståndpunkt". Aftonbladet valde att ta upp stafettpinnen. Man lät publicera en debattartikel skriven av partiledaren Jimmie Åkesson samtidigt som man bullade upp med en mängd artiklar som skulle visa hur ovärdiga de är att ta plats i riksdagen. Under en veckas tid var det SD i alla dagstidningar och etermedier. Frågan är om detta var rätt åtgärd. Författaren Lena Sundström som granskat utvecklingen av främlingsfientlighet i Danmark, och beskrivit den i boken Världens lyckligaste folk. Jag uppfattar henne så att ju mer främlingsfientligheten exponeras desto elakare fäster den. Politiken blir i samma grad som den diskuteras accepterad som normal, i vart fall mindre kontroversiell. De Sifosiffror som idag presenteras av SvD pekar på att det danska exemplet är giltigt för Sverige. Sverigedemokraterna har nu 5,8 procent och är i dagsläget större än både Centerpartiet och kristdemokraterna. SD har ökat med 1,1 procent sen Aftonbladet drog igång sin antikampanj. ”Sverigedemokraterna har varit starkt exponerade före och under den här mätperioden. Det har varit en ordentlig marknadsföring av deras budskap", säger Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar till SvD. Det bör väl nu stå klart för alla att argumentet inte biter på de missnöjda och främlingsfientliga. DN:s politiske kolumnist Henrik Brors menare i alla detta. "Till väldigt stor del beror nog uppgången på den enorma uppmärksamhet som Sverigedemokraterna fick under de sista veckorna i oktober. När Aftonbladet upplät sina spalter för partiledarens attack mot muslimer där de pekades ut som ett hot mot Sverige så ledde det till en större uppmärksamhet än partiet fått någonsin tidigare", beskriver Brors. Nu handlar det mer om de ska bli vågmästare eller inte. Vi troligen genomlida en mandatperiod med främlingsfientlig galenskapen och kanske minoritetsregering. Sannolikt får vi samma utveckling som när Ny Demokrati tändes och slocknade på 1990-talet. Och i den delen har de som Jonsson hänvisar till rätt. När det kommer till kritan får Sverigedemokraterna svårt att leverera. Det föder besvikelse bland väljare och rastlöshet internt. Så min medicin för att begränsa skadorna är att ligga lågt och, som alliansen idag säger, ta debatten i sakfrågorna när den är skarp. Man ska inte göra reklam för SD, vilket Aftonbladet först hade en policy om. Men hur det än går för Sverigedemokraterna betyder antagligen deras inträde i riksdagen att politiken vinklas i deras riktning. Som Lena Hennel skriver i SvD ges populismen ofta ett vidgat utrymme också av de etablerade partierna när ett populistiskt parti kilar in sig. Så var det med Ny Demokrati och så blir det säkert med SD.

20091119 DN rapporterar att Sverigedemokraterna når nya rekordsiffror. Hela 7,2 procent av väljarna skulle enligt en opinionsmätning rösta på SD om det vore val idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Jimmy Åkesson, Valet 2010, Vågmästare

Andra bloggar om Sverigedemokraterna: Dexion Jonas Morian Peter Andersson P-O. Kjellberg

Ny mediestrategi om att tiga ihjäl Sverigedemokraterna?

Det var spännande att idag läsa DN:s artikel om opinionsläget i riksdagen med DN/Synovates analys av januarimätningen. Hur jag än sökte i texten gick det inte att finna siffran för Sverigedemokraterna. Men, vad nu? Har de hamnat under riksdagsspärren? Och i så fall, varför har man inte dragit på den nyheten? Men i grafiken går det att se att SD balanserar på fyraprocentgränsen med plus en tiondel. Okej, här har vi kanske en ny taktik för att möta SD. För det visade sig att det var ett dåligt grepp att ta debatten med Sverigedemokraterna. Sedan Aftonbladet bestämde sig för att ge partiledaren Jimmie Åkesson utrymme på en central plats i tidningen, med en förväntan om ett politiskt självmål magplaskkaraktär och folkets dom, har Sverigedemokraterna matchats av väljarna som tåget av rälsen. Som mest kunde Sverigedemokraterna kunnat räkna in 7,2 procent av valmanskåren. Därför undrar jag om vi nu såg en medial linje som går ut på att tiga ihjäl dem? Den enligt mig enda vägen för att slippa se dem i riksdagen till hösten.

20100214 Statsvetarprofessorn Sören Holmberg beskriver att treden med fallande opinionssiffror för Sverigedemokraterna fortsätter. Han knyter detta till att partiet nu är mindre i fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Valet 2010

Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti och ska behandlas så

På den här bloggen har det under det senaste året drivits en linje om att Sverigedemokraterna bör osynliggöras, i alla fall av oss som inte vill ha in partiet i riksdagen i samband med valet i höst. Eller i vart fall på formella grunder behandlas som ett parti bland andra som inte har plats i riskdagen. Det fanns det som tyckte annorlunda. Men att ta-debatten-med-Sverigedemokraterna fungerade inte som motgift. Det stod klart sedan tredje statsmakten gav partiet stor plats förra hösten. Aftonbladet lät partiledaren Jimmie Åkesson skriva en debattartikel varpå partiet och dess huvudrrågor diskuterades i alla medier under en period. Följden blev att de växte i opinionen så det knaka. Kort därpå redovisade ett undersökningsinstitut opinionssiffran för partiet på 7,2 procent. Fast så snart de föll i mediaskugga tappade väljarna intresset för partiet. Tendensen har också fortsatt. Idag redovisar också Dagens Nyheter, under rubriken Väljarna vänder SD ryggen, att Sverigepartiet ligger under riksdagsspärren. Nu på 3,6 procent. Avslaget för dem. Framför allt är det bland unga män, som är partiets starkaste väljargrupp, som stödet minskar. Tidningens Henrik Brors konstaterar också att detta "är en logisk utveckling för ett enfrågeparti som SD. Partiets stöd har växt under perioder av intensiv debatt om flykting- och integrationsfrågor. I dag är det ingen het politisk fråga bland väljarna. Om det inte blir en kraftig omsvängning bland valfrågorna eller stora medier väljer att ge Sverigedemokraterna stort utrymme i sin rapportering kan det här vara början på en nedgång för partiet." Och vikten av ekonomisk polarisering mellen blocken blir allt viktigare. "Den politiska debatten fokuseras i stället i allt högre utsträckning på skillnaden mellan de två politiska blocken och deras inbördes förhandlingar om vilken politik de vill bilda regering på efter valet", förklarar Brors. I helgen håller Sverigedemokraterna årskonferens i Stockholm för att lägga fast linjen inför valet. Vi får se hur mycket utrymme som ges åt partiet med anledning av det. Och jag tycker inte att det finns anledning att ge dem en iögonfallande plats. Partiet står ändå utanför riksdagen. Och låt bli att som Sveriges radio rida på spekulativt gjorde häromdagen när de lät partiledaren Jimmie Åkesson prata i radion som om han är någon av betydelse. För om vi ska ge honom plats måste också andra potentiella riksdagspartier mötas på samma villkor. Orkar vi det. nej, inte jag i alla fall. (Svenska Dagbladet skriver också om dessa opinonssiffror).

20100331 Enligt Politikerbarometern så handlar nu bara två procent av det material som publiceras om riksdagsparterierna om Sverigedemokraterna.

Andra bloggar: Kulturbloggen Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010

Allt är inte genomuselt med Piratpartiet - Sverigedemokraterna är nu väck

Det kan inte undgått någon som läst bloggen mer noggrant att jag är negativt inställd till Piratpartiet. Min utgångspunkt är att det är ett enfrågeparti. Och jag gillar inte enfrågepartier. För mig räcker det inte med att fundera över ett politiskt problem, som till exempel rätten till gratis ned- och uppladdning. Av ett parti som i ett demokratiskt tillsatt parlament ska representera mig kräver jag en mer insiktsfull generell analys. Ett minimikrav är att partiet har en idé om administrationen av viktiga samhällsområden som till exempel hälso- och sjukvården, socialtjänsten och, icke minst viktigt, min boräntenivå. Det är inte inte ett försvarligt tillvägagångssätt att lämna över till andra att fundera över olika delar av politiken. Med den inställningen har vi snart bara enfrågepartier. Hua! Så vill inte jag ha det. Vad kommer i så fall här näst? Kanske ett parti som enda fråga har att staten ska stödja Saab. Hua, igen! Men nu tänker jag i den här posten ändå för en gångs skull vara positiv till piraterna. De verkar faktiskt ha utmanövererat Sverigedemokraterna i EU-valet. Partierna har tydligen samma väljare, och Piratpartiet ser nu ut att gå segrande ur den striden. Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att ta plats i EU-parlamentet. Och ett är säkert, jag vill inte ha in Sverigedemokraterna i något som helst parlament. Sverigedemokraterna står nu på 1,6 procent. Alltså, långt från valbar plats. Genom att Sverigedemokraternas toklosar på söndag tror jag att partiet en gång för alla är uträknat. Så ändå, tack Piratpartiet för att ni tog loven av det ännu galnare politiska partiet. Och inte tusan kommer ni att kunna göra skillnad när ni väl är inte i EU-parlamentet. Det förstår ju de flesta att vi inte kan ha ett parti som så rabiat är emot äganderätten som princip. Till nästa val har vi sannolikt ett nytt enfrågeparti. I vilken fråga? Ja, den som lever får se. Någon hittar alldeles säker på en fråga som upprör tillräcklig många.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EU-val, EP-val, Europaparlamentet, Sverigedemokraterna, Fildelning, Enfrågepartier

Men visst får vi en majoritetsregering med blågrönt eller nyval efter valet

Inget av blocken får egen majoritet och Sverigedemokraterna ges en vågmästarroll efter valet i höst. Det är den senaste prognosen enligt Sifos senaste väljarbarometer som bland andra Ekot presenterade idag. Och även om Rödgrönt fortfarande leder så knappar Alliansen in. Idag kan Mona Sahlins koalition räkna in 48, 5 procent av rösterna medan Fredrik Reinfeldts får 45 procent. Med det har oppositionen tappat nära två procent till regeringspartierna. Partiernas siffror i procent med förändringen sedan februari i procentenheter inom parentes: Socialdemokraterna 34,1 (+0,1), Vänsterpartiet 5,4 (-0,2), Miljöpartiet 9,0 (-1,6), Moderaterna 29,8 (-1,0), Centern 4,9 (+0,2), Folkpartiet 6,2 (+0,3), Kristdemokraterna 4,1 (+0,3), Sverigedemokraterna 4,9 (+1,1) och övriga 1,6 (+0,7. Och jag tror att detta resultat väl representerar det vi kommer att ha i när alla lapparna räknas den 17 september. Det innebär att vi kommer att antingen ha en minoritetsregering utan Sverigedemokraterna eller en majoritetsregering utan Sverigedemokraterna. För jag tror inte varken det rödgröna eller blåa laget kommer att ställa upp på allt vad det innebär att inte ifrågasätta den ledande minoriteten bara för att undanhålla det oönskade Sverigedemokraterna från inflytande. Det har inte minst Mona Sahlin satt stopp för. Hon har förklarat att en minoritetsregering skulle innebära politisk kaos. Då återstår att fundera över om något av de båda grupperingarna kan bilda majoritet. För mig har det länge stått klart att Miljöpartiet är nyckeln. MP har inte bara blivit populärare bland väljarna. Partiets vänster-borgliga framtoning gör att man relativt smidigt kan välja mellan röt och blått. Reinfeldt har dessutom redan skickat ut spejare Jan Björklund för att sondera terrängen. Och jag kan inte riktigt se det som realistiskt att ett av Alliansens partier springer över till rödgrön, så istället menar jag att vi kommer att se en blågrön regering efter valet om inte nyval. Allt under förutsättning att brunt kommer in som vägmästare. Detta är det parlamentariska läget. Hur vill du ha det. Jag vill, som jag tidigare redogjort, göra det svårare för partier att komma in i riksdagen. Hur gärna man än vill värna alla enskildas rätt att göra sin röst hörd finns det en parlamentarisk gräns för vad man kan stå ut med. Landet måste kunna styras - eller hur Gunnar Wetterberg och Olof Ruin.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Makthavare.se Kent Persson (m) blogg Peter Andersson med rätt att tycka Per Wirtén I huvudet på fröken Fransson

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Gunnar Wetterberg, Olof Ruin, Valet 2010

Med Sverigedemokraterna som vågmästare kan vad som helst hända

Det är inte bara OS- och VM-år 2010. Nej för oss sport- och politiknördar är det full pott. Precis som det var 2006 och kommer att bli 2014 är det i år Valår i Sverige. I september förväntas vi alla röstberättigade att lägga våra röster på vår favorit. Och som de stora medierna tänker jag göra en sammanfattning av det inhemska politiska läget. På riksplanet har vi alltså en alliansregering, eller koalitionsregering som det heter på politikerspråket, bestående av Nya Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet Liberalerna och Kristdemokraterna. I opposition sitter Rödgrönt samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi har därmed en tydlig tvådelad indelad riksdag. Något förenklat kan man säga att den vi har en höger- och en vänsterfalang. Den som följer diskussionerna inför valet kan dessutom se att analytikerna i allt mindre utsträckning talar om partier. Istället fokuseras det tvåpartisystem som vi i praktiken har. Det hänger inte minst samman med Sverigedemokraternas framgångar i slutat av 2009. Båda alliansen och rödgrön har sagt sig komma att vägra samarbeta med SD. Mitt avstamp inför valåret blir därför att lyfta fram den särskilda frågan om vilken betydelse det har för kommande regeringsbildning att Sverigedemokraterna troligen tar plats i riksdagen, som jag menar i nuläget är valets viktigaste. För även om Sverigedemokraterna i en undersökning nyligen fått opinionssiffror som ligger under riksdagsspärren har partiet under en lång tid haft stabilt väljarstöd som klart överstiger fyra procent. Och så sent som för en vecka sedan ställde sig en väljare av åtta sig positiv till SD-koalition. Under alla omständigheter får vi ställa in oss på ett liv med Sverigedemokraterna i riksdagen. Hur det går med bildandet av regering är högst oklart. Vi får trots allt räkna med att inget av blocken när ända fram. För även om SvD idag redovisar Sifo-siffror som ger rödgrön egen majoritet visade Skops mätningar i DN bara häromdagen, att ingen av grupperingarna vinner absolut majoritet. Mot bakgrund av att ingen kommer att vilja samarbeta med partiet har vi med detta valutfall en politisk kris. Mona Sahlin har nämligen nyligen bekräftat att Socialdemokraterna inte eftersträvar en situation med minoritetsregering. Och med det besked som alliansen tidigare gett om kan vi ha en situation där det inte går att bilda regering. Och då tror jag att bara Miljöpartiet kan rädda situationen. Det mot bakgrund av att de både Folkpartiet och Centerpartiet, som Sahlin sagt sig kunna samarbeta med, är mindre lierad i sin koalition än Miljöparitet. Det har också MP:s grundare Per Gahrton nyligen strukit under. Han förklarade till och med att det gröna inslaget i rödgrönt är ett experiment som ska utvärderas till nästa val. Jag tror att den kan komma att ske tidigare om vi får ett parlamentariskt läge med SD som vågmästare. I så fall tvingas Miljöpartiet ställa upp för Sveriges skulle genom att bilda en beslutsför regering av blågrönt slag. Och så stor skillnad är det inte mellan alliansens grundvärderingar och MP:s. Så sammanfattningsvis handlar kommande val i första hand om SD kommer in och i så fall om det sker på bekostnad av att något av nuvarande block når egen majoritet.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, SD, Vågmästare, Valet 2010, Tvåpartisystem, Nyval

I danska staten någonting är ruttet - hur håller vi det skämda borta?

DN rapporterar att Danmark stramar åt för utlänningar. Det handlar bland annat om skärpta regler för familjeåterförening. I dag får äkta makar inte ha tagit emot socialbidrag på ett år för att en familjeåterförening ska kunna bli aktuell. Den tidsfristen vill regeringen med Dansk folkepartis (partiledaren Pia Kjärsgaard bilden) hjälp förlänga till tre år. Man kommer också att ställa än högre krav på kunskaper om språket och dansk kultur. Invandrare ska tvingas till att få hundra poäng på ett prov. Svt:s Rapport beskriver idag dessutom att de invandrare som åker på semester till det land han eller hon kommer ifrån ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd. Och i P1:s Studio Ett förklarar professor Lars Dencik, vid Roskilde universitet, att det är det annalkande danska valet till Folketinget som är orsak till utspelet. Eftersom blocken är nästan omöjliga att skilja åt ifråga om den ekonomiska politiken väljer regeringen och Dansk folkparti att igen lyfta fram invandrarfrågan att ragga röster med. Vi ser alltså ett exempel från verkligheten på hur bristen på politisk ekonomisk polarisering mellan de oextrema ger spelrum för de extrema. Något som också professor Stefan Svallfors, vid Umeå universitet, varnade för i somras i tidskriften Axess. Svallfors landade i att Alliansen måste upphöra med sin vägvinnande politik för att fientligheten mot det avvikande inte fortsätter att frodas, dvs. intoleransen och hatet. Det beror på att alla riksdagspartier nu tampas i den politiska mittfåran och att samtliga värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget. Svensk politik domineras inte längre av fördelningsfrågan, utan istället blir frågor om moral, kultur och livsstilar viktigare. "För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen", menar Svallfors. Och i dagen Svenska Dagbladet konstaterar statsvetaren Peter Esaiasson att Moderaternas förnyelse skapar det tomrum till höger i politiken som kan ge Sverigedemokraterna utrymme. Och att Sverigedemokraterna är på väg mot en riksdagsplats ligger inom farans riktning, för även om det för demokratins räkning såg mer positivt ut i senaste Sifo-undersökningen, då partiet bara fick 2.7 procent, har man under en längre tid legat klart över riksdagsspärren. Inte är det heller något som talar för att de nu etablerade riksdagspartierna kommer att avvika annat än på marginalen när det gäller den socio-ekonomiska dimensionen. Och ju mindre polarisering vi har mellan det blåa (oranga) laget och det rödgröna desto större är risken att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter valet i höst. Det visar inte minst det danska exemplet. Vi är dessutom många som undrar vad de håller på med där i landet på andra sidan sundet - i danska staten någonting är ruttet. Måtte vi kunna hålla det skämda borta. Men hur det ska gå till vet inte jag. Ta debatten med dem verka i alla fall inte vara modellen. Kanske är det bara gammelmoderaterna som kan rädda oss.

Andra bloggare: HBT-sossen

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Sverigedemokraterna, Moderaterna, Stefan Svallfors, Peter Esaiasson, Lars Dencik, Dansk folkeparti, Folketinget

Det block som får majoritet med Miljöpartiet bildar regering - så det så

Också statsvetaren Olof Ruin ger sig in i diskussionen om det konstitutionella problem ett inträde i riksdagen av Sverigedemokraterna medför. På DN-debatt skriver han att "Miljöpartiet kan få en nyckelposition i ett kaotiskt läge efter valet" och problematiserar kring problemet med nya småpartier i riksdagen. Det är en fråga som jag först gången skrev om den 22 april. Först utifrån de framgångar Piratpartiet rönte. Men i takt med att Sverigedemokraterna vann politisk terräng förflyttade mitt intresse mot dem. Senaste häromdagen med anledning av Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlins utspel om att rödgrön opposition inte ställer sig främmande inför ett samarbete med småpartierna inom alliansen. Och visst riskerar Sverige, som Ruin slår fast, att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition. Han beskriver några olika varianter på lösning. Den mest logiska är kanske den om att Miljöpartiet bildar minoritetsregering. Så istället för att leka med Miljöpartiet, som nu alla vill, blir det i den situationen miljöpartiet som leker. Det är en märklig utveckling att fåtalet leder de många. Ruin problematiserar också kring hur illa vår blockpolitik passar med vårt proportionella valsystem. "Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats". På den punkten har Ruin rätt. Jag har i flera månader krävt ett riktigt tvåpartisystem för att det här landet ska kunna regeras. Även historikern Gunnar Wetterberg har talat om behovet av att ändra konstitutionen för att det ska vara möjligt att skapa stabila regeringar. Han är oroad över att flera småpartier är på väg in i riskdagen. "Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment", säger Wetterberg och syftar på vårt nuvarande proportionella valsystem. Det tycker jag också för inget tyder på att tendensen med fler småpartier upphör. Som en långsiktig lösning tror jag mindre på Ruins förslag om att störst block bildar regering. Jag har alltså ändrat mig. Men det är orealistiskt att räkna med att en gruppering under fyra år lägger ner sin politik. Om inte nyval menar jag att det nog blir så att det block som kan bilda majoritet med Miljöpartiet bildar regering. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Ruin, Gunnar Wetterberg, Majoritetsval, Enmanskretsar, Proportionellt valsystem, Sverigedemokraterna, SD, Miljöpartiet

Debatt om SD:s främlingsfientlighet saknar i sig opinionsbildande effekt

Jag konstaterade för ett par veckor sedan att det fungerat dåligt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Allt sedan Aftonbladet publicerade SD-ordförande Jimmie Åkessons debattartikel i oktober har hans parti gått som tåget för att i november nå upp till 7,2 procent i Sentio Recearch undersökning. I början av veckan konstaterade också SCB att Sverigedemokraterna sannolikt tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Enligt SCB:s undersökning har SD för partiet betryggande 5.1 procent av väljarna bakom sig. Det ser nu ut som om SD tar sig in i riksdagen. Många är experterna som förklarar Sverigedemokraternas nyvunna etablering som ett seriöst politiskt parti med den exponering medierna givet partiet under hösten. Idag skriver också Björn Johnson, statsvetare och forskaren vid Malmö högskola, att vi har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Johnson tar sin utgångspunkt i den "dagordningsfunktion" som medierna har. "Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Med den kunskapen och med hänsyn till facit kan vi i fortsättningen skruva ner de förväntningar på folkbildande effekt som en debatt har. I själva verket har den antagligen i sig liten betydelse för att förändra ett opinionsläge eller för att förhindra en oönskad utvecklig i till exempel en extrem riktning. Snarare behöver debatten syretillförsel från det verkliga livet för att frågorna ska kunna konkretiseras och därigenom få människor att ta ställning i någon riktning. Och med en rapportering om problem i invandrarfrågor samtidigt som det förs en invandrarkritisk offentlig debatt som på ett tydligt sätt legitimerar ett vi-och-dom-uttryck ger uppenbarligen ett negativt resultat - invandrarfientligheten får fästa. Jag tycker också att den Schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter är ytterligare ett exempel på det. I dagen Konflikt, med bland andra journalisten Dilsa Demirbag-Sten och skribenten Ozan Sunar, kunde man man nämligen höra om att frågan om minareter överhuvudtaget inte varit på den franska dagordningen innan den nu aktualiserades genom omröstningen om förbud mot minareter. Så är det inte längre. Det bör därför stå var och en klart att man måste tänka noga på hur man debattar och vad man vill uppnå samt i vilken övrig kontext detta görs. Och som situationen utvecklats sig har vi snart skiten inte bara i teve utan också i riksdagen - som ett brev på posten skulle jag förnumstigt säga, vilket jag också självklart gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Johnson, Dilsa Demirbag-Sten, Ozan Sunar, Sverigedemokraterna, Valet 2010

SD-framgång ger alltså en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition

Mona Sahlin ställer nu ultimatum och kräver att det ska bildas en majoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning. "Det skulle bli politiskt kaos med en minoritetsregering", förklarar hon för DN. Vi är många som funderat över vilka konsekvenser ett inträde i riksdagen av SD får. Om inget av blocken får egen majoritet har jag tillsammans med många andra resonerat kring att största block bör bilda minoritetsregering. Något som DN:s Peter Wolodarski förespråkat. Någon har också framfört att blocken i en sådan situation måste göra breda överenskommelser. Jag har även framhållit att situationen med många småpartier med extrem politik på sikt leder till ett åtminstone informellt tvåpartisystem. De större blocken tvingas att jobba närmare varandra inom koalitionen för att vi ska kunna ha en ekonomisk och politisk stabilitet. Nu säger alltså Mona Sahlin att Socialdemokraterna för det fall inget block får egen majoritet kommer att söka stöd hos Folkpartiet och Centerpartiet för att bilda regeringen. Och så måste det i den situationen bli oavsett vilket block som är störst. Det är inte realistiskt att tro att riksdagen kan fungerar genom att ett block under en mandatperiod helt slutar att ta politiska initiativ. Det är självklart också sådana övervägande som ligger bakom Folkpartiet Jan Björklunds invit till Miljöpartiet. Nu talar allt för att vi med andledning av valet 2010 kommer att ha ett regeringssamarbete över blockgränserna. För ingen tror väl idag att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarroll. Störst block kommer att regera, antingen rödgrönt med Folkpartiet alternativt Centerpartiet eller blått lag med Miljöpartiet. Ja, så blir det -i alla fall enligt dagsnoteringen för idag rapporterar DN att undersökningsföretaget Synovates nya opinionssiffror visar det hittills högsta väljarstödet för SD. Partiet får 4,7 procent. "Sverigedemokraterna verkar ha parkerat sig på en något högre nivå, som ligger närmare 4 än 3 procent", säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring. DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterar at SD har fått stigande siffror hos de flesta opinionsinstitut efter Aftonbladets publicering av partiledaren Jimmie Åkessons debattinlägg för en månad sedan där muslimer pekades ut som ett hot mot Sverige". Bereder alltså på en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition.

Andra bloggar: Dagens Arena Jinge.se Peter Andersson Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Majoritetsregering, Tvåpartisystem, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, S, MP, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, SD, minoritetsregering

Hemvist - för Per Gahrton eller den vanlige ursprunglige Miljöpartisten?

Kanske är det som Hanne Kjöller idag skriver i pappers-DN att Per Gahrton är hemlös. Hon syftar Gahrtons utläggning på DN-debatt igår. Han gjorde klart att det rödgröna samarbetet är ett experiment för Miljöpartiet. Med det menar han att MP efter valet 2010 ska utvädera samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte otänkbart att de i framtiden väljer andra koalitionspartners. Kjöller däremot lyfter fram det faktum att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gjort MP realpolitiskt parti istället för det nejsägarparti som Gahrton bildade 1981. Och kanske är det så att heller inte Miljöpartiväljaren längre har en hemvist. För kanske passar inte Maria Wetterstrands latteliberalism den ursprungliga Miljöpartisten som enligt Gahrton

1. vill ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen,
2. vill förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen,
3. vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan,
4. inte vill fastna i de gamla ideologierna,
5. vill etablera en ny politikerroll, eller
6. vägrade acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar.

Med hänvisning till hur Miljöpartet, genom Maria Wetterstrand och Peter Andersson, marknadsförs kanske ändå den ursprunglige miljöpartisten får anses ha marginaliserast. För i takt med en växande regeringsambitionen måste MP bli ett parti som andra med kompromissbar politik, inte minst för att behålla och locka över nya storstadsväljare. Och med Sverigedemokraterna i riskdagen ser Miljöpartiet bli den spelare man kommer att använda för att hålla SD från allt inflytande över regeringsbildandet. Det vet båda blocken. Och därför vill alliansen knyta Miljöpartiet närmare sig. Och hur man än vrider och vänder på det nuvarande parlamentariska läget har inget block i dess nuvarande utformning egen majoritet. I den senaste DN/Synovates-undersökningen fick rödgrönt 48,7 procent och det blå laget 45,4. Vi får därför se om ens någon gruppering vinner. Står vi där med ett blått och ett rödgrönt lag utan majoritet, men med SD som vågmästare, blir kanske huvudfrågan om rödgrönt ska blandas med blått eller är det blått som ska spädas med grönt. Allas primära intresse bör ju i den situationen vara att till varje pris hindra Sverigedemokraterna från inflytande. Samtidigt verkar alternativet minoritetsregering var uteslutet. Så hur en regeringsbildning kommer att se ut efter valet 2010 är högst osäkert. Och på så vis har Gahrton rätt. Enligt hans mening ska regeringsbildandet inte vara klart före valet. Så nog kommer vi att få en politisk kohandel nästa år av ett slag vi aldrig tidigare upplevt med anledning av att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Det betyder också att Gahrton på inget sätt än så länge är hemlös. Han kan bo både under blå och röd flagg.

Andra bloggar: Johannes Danielson.se

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Miljöpartiet, Rödgrönt, Alliansen, Jan Björklund, Valet 2010, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, Hanne Kjöller

Sverigedemokraterna kommer att sakna inflytande i nästa riksdag

Det är deppigt och jobbigt att acceptera men det ser ut som om Sverigedemokraterna får en position som potentiell vågmästare när nästa riksdag ska formeras. Det framgår av den opinionsundersökning som Aftonbladet nu redovisar. Utgången har också bekräftats i andra mätningar. Med sina nu uppmätta 4,6 procent kan SD alltså få fördela makten. Fast jag tror inte partiet kommer att kunna göra så mycket av sitt valresultat. De rödgröna, minus Vänsterpartiet som vid ställningstagandet tillfälligt var ute ur spelet, har ju redan bestämt sagt att de inte kommer att samarbeta med SD. Kan inte tänka mig att vänsterledaren Lars Ohly skulle ha en annan uppfattning i den fråga. Och även om det hittills varit mer outtalat hur Alliansen tänker göra bedömer jag att de i ett skarpt läge ger samma besked. Istället får, efter talmannens sondering, det block som vid valet 2010 har högst procent i uppdrag att bilda minoritetsregering. Den blir därefter tvungen att söka stöd utanför sin krets för varje proposition. Det kommer aldrig att göras hos SD utan hos oppositionspartierna samfällt eller enskilt. Efter att helt ha neutraliserats under mandatperioden ser jag framför mig hur SD inte längre intresserar någon utanför de mest högerextrema fraktionerna. Men för att det scenariot ska falla ut måste riskdagsledamöterna i de båda blocken hålla sig i ledet och inte virra runt när partipiskan viner. Sedan är det ju ingen hemlighet att jag helst av allt vill ha ett tvåpartisystem för att hålla ytterligheterna utanför den reella politiska makten.

(Enligt ny väljarundersökning från 17/7 i DN kan SD få tillräckligt med röster i Skåne för att ta sig in i riksdagen.)

20091025 DN:s Peter Wolodarski menar i en signerad ledare att största block bör bilda regering om Sveriedemokraterna tar sig in i riksdagen vid valet 2010. Även F!-ledaren Gudrun Schyman var nyligen ute i samma ärende. Allt handllar om att stoppa Sverigedemokraternas möjlighet till inflytande.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010, Partipiska, Minoritetsregering, Regeringsbildning

Rödgrönt nu med egen majoritet - kan vi nu säga att vi slipper brunt

Idag rapporteras attt Rödgrönt drar ifrån igen efter att under en period ha tappat avståndet gentemot Alliansen under ett tag. Det visar DN/Synovates aprilmätning. Och intressantast av allt är att man idag enligt prognosen har egen majoritet. Blir detta resultatet av valet den 19 september får vi alltså en lugn parlamentarisk situation. Varken Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt behöver med lock och pock söka stöd, eller kanske till och med utöka sin koalition, för att marginalisera Sverigedemokraterna. Och Dagens Nyheter sätter rubriken Historisk spurt krävs av alliansen till artikeln om undersökning. Nuvarande tendens är också stick i stäv med vad jag har hört hur man resonerar internt inom Moderaterna. För där ser man Sahlin som en slagen hök. Ingenting tyder idag på detta. Men då har vi inte sett hur väljarna reagerar på den ekonomiska politik som regeringen officiellt presenterar i nästa vecka, men som det läckt något om. Man säger sig exempelvis vilja höja inkomstskatten för de som tjänar mer än 40.000 kr, göra rejäla bensinskattehöjningar, återinföra förmögenhetsskatten igen samtidigt som Rödgrönt föreslår att taket i a-kassan ska höjas. Reinfeldt har mött förslagen om skattehöjning med kritiken "som ett slag i ansiktet för låginkomsttagarna". Att Alliansen ändå får anses som skakat får veckans tobleroneattack anses visa. Reinfeldts valarbetare Mats Odell och Sven Otto Littorin lyfte i veckan fram den gamla tobleronehistorien igen, bara för att poängtera att hennes politik är ansvarslös och kreditfinansierad. Beskrivningen möttes med ett våldsamt utbrott Thomas Östros sida. Mats Odell har doch inte för avsikt att be om ursäkt. Men jag vill minnas att också Alliansens politik betalas med lånade pengar. Så att peka ut någon enskild oansvarig ur den utgångspunkten låter sig idag knappast göra. Jag tror ändå att vi först i nästa mätningen mer närmare oss sanningen för då vet vi hur väljarna svarar mot de olika ekonomiska förslagen. Ger väljarna då grönt ljus för Rödgrönts ekonomiska politik eller vill man se mer av Reinfeldts och Borgs hårdare jobblinje? Hur som kommer vi med all sannolik att behöva huka oss för alla erbjudanden. Makten är populär och de gamla värdena ur led. Och en viktig fråga är om Alliansen nu lyckats misskreditera Sahlin i sådan grad genom att påminna oss om tableroneaffären att hon är omöjlig som statsminister. Det återstår att se. Fast visst har det fäst nu, vilket självklart Svenska Dagbaldets ledarskribent Per Gudmundson passar på att konstaterar i sin ledarblogg. Mitt huvudintresse ligger ändå enbart i att något av blocken får egen majoritet eller på annat sett ser till att Sverigedemokraterna inte kan agerar i riksdagen om partiet väljs in i höst. Tendensen pekar också mot detta. För efter att ha legat under riksdagsspärren i DN/Synovates undersökningar är man nu precis i nivå med den. Så för mig är det sak samma med rödgrönt eller barndgult bara jag slipper brunt.

Andrag bloggar Kent Persson (m) blogg Mats Engström Kulturbloggen Makthavare Rasmus Lenefors Thomas Hartman - In The Pendent

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Toblerone, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna

Hur påverkar Saab-nedläggningen väljarkåren - mer missnöjesröstning?

Också den här bloggen ska väl uppmärksamma det faktum att det inte gick att sälja Saab. "GM kunde ha gjort mycket mer", säger näringsminister Maud Olofsson i Aftonbladet. DN konstaterar att runt 8 000 arbeten försvinner i västsverige. "Vi måste med gemensamma krafter se hur vi kan hjälpa anställda, kommunen och regionen", säger Olofsson enligt Expressen. Och i Svd kan vi läsa om att "Rysk delägare stjälpte affären". Rapport meddelar dessutom att det var uppgifter från underrättelsetjänster som till slut fick GM att dra sig ur affären. Och om det nu var korkat att tro på den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg skulle vara den riddare som skulle rädda Saab och Trollhättan och det ändå gick åt skogen undrar jag hur man tänkte när lika eländigt lilla sportbilsföretaget Spyker dök upp som intressent av att köpa Saab och hela förlustverksamheten - som det verkar med ryska maffiapengar. Ja, inte vet jag. GM ville väl slippa arbetet och den kostnad som en nedläggning innebär medan regeringen i det längsta hoppades att katastrofen var en övergående mardröm. Men det gjorde den inte. Regeringen har därför fortfarande att hantera en katastrof ovanpå sjukförsäkringschabblet. Och dagens usla opinionssiffror för Moderaterna och alliansen gör ju att Saab-affären är som lök på laxen liksom. Vid det här laget måste man väl ändå utgå från nuvarande regeringskoalition inte kommer att vinna 2010 års val. Som jag tidigare flaggat för står alliansens hopp till att rödgrönt inte får egen majoritet. I så fall kan Reinfeldt kanske locka över Miljöpartiet. Alldeles säkert för att hindra Sverigedemokraterna från att få politiskt inflytande. Fast då gäller det för regeringskoalitionen att inte tappa så mycket att inte ens MP-mandaten räcker för att få majoritet. Risken är annars att det blir fritt fall för de Nya moderaterna. Och frågan är då vart rösterna tar vägen. Det är inte helt säkert att det hamnar hos rödgrönt. Snarare är det upplagt för ett visst missnöje. Det skulle inte vara bra. Vi måste se till att för en regeringsduglig regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det är mer viktigt än att just det blåa eller rödagröna laget vinner.

Andra bloggar: Kent Persson Rasmus liberal Karin Engdahl Generation Y Roger Jönsson Röda Malmö Flute tankar

Läs även andra bloggares åsikter om GM, Saab, Spyker, Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Sverigedemokraterna, Rödgrönt, Miljöpartiet

Ska högern eller vänstern ta sitt ansvar och mota extremismen i grind?

Nu förklarar också Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att riksdagspartiernas gemensamma orientering mot den politiska mittens rike medför att dörren gläntas för högerextremismen. Jag har tidigare beskrivit hur även professor Stefan Svallfors varnat för just för anhopningen i mittfåran gynnar extremismen. Han har beskrivit att det är ett problem att den svenska högern idag värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget och därför i mycket liten grad skiljer sig i dessa frågor från vänsterblocket. Avsaknaden av ekonomisk politisk polarisering mellan Alliansen och Rödgrönt gör att frågeställning kring om moral, kultur och livsstilar istället blir viktigare. Och det är detta tomrum som missnöjes partier fyller ut. Åsa Linderborg säger nu i samma sak fast med en vänstervinkel. Enligt hennes mening måste svenska vänster börja driva en mer traditionell vänsterpolitik för att hindra att högerextremismen tar plats i riksdagen i form av Sverigedemokraterna. Kommer SD inte in i år spår Linderborg att det helt klart gör det vid nästa val 2014, om riksdagspartiernas positionering inte förändras. "Det är bara arbetarrörelsen som kan stoppa de främlingsfientliga idéerna. För det krävs att man vågar föra vänsterpolitik" slår Linderborg fast. Frågan är vilket block som nu ska ta sitt ansvar och ge upp den så hett eftertraktade medelklassen och därmed sannolikt säga hejdå till makten. Ska Moderatledare Reinfeldt släppa in gammelmoderaterna eller ska Mona Sahlin låta Lars Ohly diktera villkoren för de rödgröna? Vi på den här bloggen bedömer att varken Reinfeldt eller Sahlin frivilligt ger bort vunnen central mark. Och antagligen sitter vi snart med ett brunt inslag i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Lars Ohly, SD, Gammelmoderaterna

Kanske är vi inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat

Nu ser också statsvetaren Nils-Eric Hallström att ett inträde av Sverigedemokraterna i riksdagen efter valet 2010 på allvar utmanar blockpolitiken. På SvD:s Brännpunkt beskriver han att blockpolitiken måste omprövas, att dagens riksdagspartier, för att hindra att SD får politiskt inflytande, måste arbeta för att göra breda blocköverskridande överenskommelser. Han menar att "Sverigedemokraternas goda utsikter att efter valet bli riksdagens vågmästare borde stämma de sju riksdagspartierna till eftertanke. Dagens cementerade blockpolitik kan inom något år vara historia". Också jag har varit inne på liknande tankar. I våras resonerade jag om att, för det fall SD får en vågmästarroll, den gruppering av alliansen och rödgrönt som har flest mandat bör tillåtas att bilda en minoritetsregering. En lösning som också DN:s Peter Wolodarski häromdagen lyfte fram som tänkbar för att manövrera ut Sverigedemokraterna. Fast jag har dessutom gått än längre genom att spekulera om att vi går mot ett rent tvåpartisystem. Under rubriken ”Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem” förde jag fram att vi antagligen, till följd av att SD etablerar sig på riksplanet, snart har ett tvåpartisystem. Men när jag ser på den politik som de båda framtida partikonstellationerna driver undrar jag om vi i realiteten inte har en enpartistat. Den hårda socialliberala vinkel som Moderaterna fört in i Alliansen har inneburit att det är svårt att urskilja någon betydande skillnad mellan det blåa och det rödgröna laget. Man driver framgångsrikt en omställnings- och socialpolitik med jobbinriktning som måste motsvara sådan politik som enligt författaren Anders Nilsson utgör den egentliga kärnan i traditionell socialdemokratisk politik. Under den nu pågående S-kongressen i Älvsjö har han kommit med en rapport om hur man ska möta storstadsväljarna. Anders Nilsson berättade att S traditionellt sett inte i första hand är ett parti för de sämst ställda, utan för de stora väljargrupperna. Detta innebär att vi i praktiken har två partier men bara en politik. Hur rödgrönt med Socialdemokraterna i spetsen ska lyckas övertyga de flesta om att de är bäst på att föra den politiken är det i nuläget svårt att säga något säkert om. Alliansen är som samlad enhet för bra på att driva just den politiken för att det ska finnas några enkla svar. Enligt min mening kan möjligen en svidande valförlust för Alliansen med ett kraftigt internt ifrågasättande inom Moderaterna om den inslagna vägen på nytt få Socialdemokraterna i slagläge. Men dit är det fortfarande lång väg. Men det spelar väl mindre roll nu när vi ändå har en regering som på det stora hela för en S-politik, eller den enda politiken som efterfrågas. Det blir liksom same-same.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Tvåpartisystem, Enpartistat, Alliansen, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Jobbkongressen

Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson skriver idag på Politikerbloggen att blockpolitiken inte är helig. Utgångspunkten för uttalandet är ett scenario om en ny sammansättning av partier i riksdagen efter valet 2010 som minst sagt kan röra till det parlamentariska läget, ett ut och kanske två in. Troligen kommer inget av dagens block att kunna bilda egen majoritet. Peter Eriksson säger bestämt att han inte tänker sätta sig en minoritetsregering. Istället tycker han att den tänkta parlamentariska situationen motiverar ett rödgrönt samarbete med något av mittenpartierna. Det måsta vara Folkpartiet och/eller Centerpartiet han siktar in sig på, för en spricka i Alliansen verkar nu bara vara möjlig om Kristdemokraterna åker ur. Vi skulle då enligt dagens opinionsläge ha en majoritetsregering bestående av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och/eller Folkpartiet, alla med krav på ministerposter. Är det en önskvärd laguppställning? Naturligtvis inte. Vi skulle ständigt riskera nyval och inget av partierna har kraft nog att genomföra sin politik. Den osäkra politiska situationen riskerar att dra ned oss i ett ekonomiskt och politiskt kaos. Jag vill dessutom, lika lite som de flesta andra väljarna, ha en minoritetsregering. Egentligen önskar jag ett rent tvåpartisystem, varför inte bestående av ett rött och ett blått parti. Men jag kan också, även om det inte garanterar majoriteter, tänka mig en rejält höjd riksdagsspärr, varför inte till 12 procent. Det skulle åtminstone få småtupparna att sluta med sina brösttoner och tvinga dem på rygg för att tigga om kärlek. Denna minoriteternas dominans av svensk politik skulle genast upphöra. En spärr av den arten är också ett effektivt hinder mot att galenskapen tar sig in i det politiska finrummet i form av Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Men jag tror ändå att vi i praktiken ganska snart har ett tvåpartisystem. Alliansen, som idag med ett Kristdemokraterna på 3,9 procent har egen majoritet, kommer att inleda ett ännu närmare valsamarbete senast då det står klart att ett av partierna inte tar sig in riksdagen. Det kan ske genom samma valtekniska samarbete som en gång gav kristdemokratiskt samlingsparti ett centermandat. Därmed tvingas rödgrönt att gå till val med en mer synkad plattform. Och kanske kan vi då konstatera att hotet från det galna lett till att vi fått en mer förutsägbar politisk verklighet på riksplanet, eller som man brukar formulerade det: inget ont som också har något gott med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Tvåpartisystem, Peter Eriksson, Riksdagsspärr, Valtekniskt samarbete, Sverigedemokraterna, SD

Inte kunde vi tro att en fjärdedel av normännen köper intoleransen

Det mest positiva bland helgens nyheter var de Sifosiffror som presenteras i söndagens Svenska Dagbladet som visar att Sverigedemokraterna enligt nu gällande prognos inte tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Vid förra mätningen hade partiet 4,3 procent mot dagens 3,9. Okej, vi laborerar fortfarande med små marginaler, men ändå – glad kan man väl få vara för det lilla. Tendensen är den rätta. Värre är det i grannlandet Norge. Deras variant på främlingsfientlighet kallas Fremskrittspartiet. I gårdagens val till Stortinget fick de 23 procent av rösterna. Men hua! 23 procent! Nästan en fjärddel av väljarna höjde sin hand för populismen. Fremskrittspartiet har nu, enligt de politiska kommentatorerna, etablerat sig som det största borgerliga partiet. På ett program med flera förslag som borde skrämma de flesta. Man förespråkar bland annat en kraftig begränsning av anhöriginvandring och har en idé om att inrätta interneringsläger för asylsökande. Fattar ni? Norges motsvarighet till vårt nya arbetarparti är ett hot mot de nya norrmännen. Hur har det gått till? Ja, jag blev överraskad. Jag hade nämligen en oklar bild av att partiet är så stort. Och jag var tydligen inte ensam i min okunskap, för P1:s Godmorgon världen konstaterade igår under rubriken ”Vår skeva bild av Norge” att den norska politiska situationen inte analyserats djupare i Sverige. Medan det har varit väl känt hos oss hur Mogens Glistrup och hans adept Pia Kjærsgaard härjat i Danmark har Carl I. Hagen och hans adept Siv Jensen kunnat föra fram den norska saken i all nordisk tysthet. För att hitta en förklaring bakom detta intervjuades författaren Lena Sundström som nyligen släppt en bok om det danska folket. I Världens lyckligast folk undersöker hon det danska kynnet. Hon tror att skillnaden beror på hur de båda länderna sålt in sig. Danmark framhåller människan, den dejlige dansken, medan Norge alltid håller fram sina vackra miljöer, fjällen och fjordarna. Dessutom har Danmarks Muhammedbilder naglad fast en bild av ett invandrarkritiskt land samtidigt som vi kopplar samman Norge med Nobels fredspris. Sammantaget menar Sundström att vi inte kan tänka oss att något så vackert och nobelt som Norge kan vara intolerant. Men nu vet vi.

20100213 I P1:s Konflikt förklarar författaren Magnus Marsdal de mekanismer som ligger bakom Fremskrittspertiets framgångar. Han har skrivit boken Högerpopulismen dissekerad.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Norge, Danmark, Fremskrittspartiet, Lena Sundström, Siv Jensen

Kom igen nu beslutsfattare - låt oss slippa få in skiten i teveapparaterna

Budskapet i attacken på dagens DN-debatt utgör enligt min mening bara ytterligare skäl för våra folkvalda att snabbt som ögat se över reglerna för den politiska representationen på riksplanet. För sedan jag läst hur två medieforskare underkänner TV4:s beslut att vägra Sverigedemokraterna reklamtid drabbas jag genast av dubbel magont. Jag är ju redan orolig inför den parlamentariska katastrof som kommer att följa med att vi får in flera småpartier i riksdagen. Det kommer att bli omöjligt att bilda en majoritetsregering med politisk trovärdighet. Nu ska jag dessutom lida över risken att få in reklam om Sverigedemokraternas politik i min teve. Och bara så länge partiet står utanför riksdagen har TV4 en chans att hålla mot. Sedan är det absolut fritt fram att påstå vad som helst mellan till exempel Bygglov och nyheterna. Kom igen nu och rensa upp i röran, för det krävs krafttag. Överenskommelsen mellan de etablerade riksdagspartierna och oss väljare om att hålla ytterligheterna utanför har sagts upp, av väljarna. Vi är uppenbarligen inte mogna att ta ansvar för en parlamentarism med en fyraprocentspärr. Ta oss i örat, slå oss men för allt i världen höj samtidigt spärren till riskdagen. Tolv procent tycker jag känns som ett den minsta möjliga garantin för att klokskapen ska kunna få en chans.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, Fyraprocentspärr, Sverigedemokraterna, SD, Tvåpartisystem, Politisk reklam,

Fredrik Reinfeldt får nu hoppas på att rödgrönt inte få egen majoritet

Idag redovisar DN:se DN/Synovates att M får runt tre procent jämför med förra månaden, 26,7 procent mot 30,2. Moderaterna tappar alltså igen i en opinionsundersökning. Debatten om sjukförsäkringen anges som en orsak. Väljarna har reagerat mot alliansens reform rehabiliteringskedjan som bland annat innebär att svårt sjuka tvingats söka arbete, en effekt man nu försökt parera genom en ändring av lagen. Men trots de dåliga siffrorna för Moderaterna tror jag ändå att partiledaren Fredrik Reinfeldt idag lägger en teamaspekt på det hela och konstaterar att rödgrön allians fortfarande inte har egen majoritet och att Sverigedemokraterna är vågmästare med sina 5,3 procent. Alliansen bör vid det här laget på allvar räkna med att inte slå rödgrönt i valet 2010 och ha plan B i skarpt läge. Det innebär att Miljöpartiet fortfarande är nyckeln till politisk stabilitet också efter valet. Med MP får alliansen idag egen majoritet. Jag tror fortfarande att den omständigheten att ingen av blocken har egen majoritet och med ett nytt parti i riksdagen kommer att leda till en huggsexa om MP, för med Miljöpartiet, som idag får rekordhöga 9,8 procent, i koalitionen är alliansen alltså i vinnarläge. Folkpartiledaren Jan Björklunds invit till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är därför helt logisk. Särskilt mot bakgrund av att Miljöpartiet i grund och botten mer är ett resultatorienterat parti än ett ideologiskt bundet. Som sagt, om rödgrönt inte får egen majoritet tror jag mindre på att något av de borgerliga partierna byter sida än på att MP gör det. Det är dessutom lätt för MP att motivera åtgärden med att landet behöver en beslutsför regering, särskilt i skenet av att ett nytt riksdagsparti etablerar sig. Och minns att det var här ni först läste om den blågröna regeringen.

Andra bloggar Jonas Morian Peter Andersson Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Blågrön koalition, Valet 2010