Hur påverkar Saab-nedläggningen väljarkåren - mer missnöjesröstning?

Också den här bloggen ska väl uppmärksamma det faktum att det inte gick att sälja Saab. "GM kunde ha gjort mycket mer", säger näringsminister Maud Olofsson i Aftonbladet. DN konstaterar att runt 8 000 arbeten försvinner i västsverige. "Vi måste med gemensamma krafter se hur vi kan hjälpa anställda, kommunen och regionen", säger Olofsson enligt Expressen. Och i Svd kan vi läsa om att "Rysk delägare stjälpte affären". Rapport meddelar dessutom att det var uppgifter från underrättelsetjänster som till slut fick GM att dra sig ur affären. Och om det nu var korkat att tro på den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg skulle vara den riddare som skulle rädda Saab och Trollhättan och det ändå gick åt skogen undrar jag hur man tänkte när lika eländigt lilla sportbilsföretaget Spyker dök upp som intressent av att köpa Saab och hela förlustverksamheten - som det verkar med ryska maffiapengar. Ja, inte vet jag. GM ville väl slippa arbetet och den kostnad som en nedläggning innebär medan regeringen i det längsta hoppades att katastrofen var en övergående mardröm. Men det gjorde den inte. Regeringen har därför fortfarande att hantera en katastrof ovanpå sjukförsäkringschabblet. Och dagens usla opinionssiffror för Moderaterna och alliansen gör ju att Saab-affären är som lök på laxen liksom. Vid det här laget måste man väl ändå utgå från nuvarande regeringskoalition inte kommer att vinna 2010 års val. Som jag tidigare flaggat för står alliansens hopp till att rödgrönt inte får egen majoritet. I så fall kan Reinfeldt kanske locka över Miljöpartiet. Alldeles säkert för att hindra Sverigedemokraterna från att få politiskt inflytande. Fast då gäller det för regeringskoalitionen att inte tappa så mycket att inte ens MP-mandaten räcker för att få majoritet. Risken är annars att det blir fritt fall för de Nya moderaterna. Och frågan är då vart rösterna tar vägen. Det är inte helt säkert att det hamnar hos rödgrönt. Snarare är det upplagt för ett visst missnöje. Det skulle inte vara bra. Vi måste se till att för en regeringsduglig regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det är mer viktigt än att just det blåa eller rödagröna laget vinner.

Andra bloggar: Kent Persson Rasmus liberal Karin Engdahl Generation Y Roger Jönsson Röda Malmö Flute tankar

Läs även andra bloggares åsikter om GM, Saab, Spyker, Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Sverigedemokraterna, Rödgrönt, Miljöpartiet

Robert Collin - jag var hela tiden säker på att Koenigsegg inte håller

Aftonbladets Robert Collin menar att landets motor- och industrijournalister är kappvändare som förr hyllande Koenigseggs upplägg för att köpa Saab för att nu byta fot. "Vad är det som händer. Nu är det plötsligt ingen som någonsin trodde på Koenigsegg. Minns jag fel? Var inte Christian Koenigsegg pojken med guldbyxorna i somras? Han, och bara han, kunde vända Saab och rädda Värstsverige. Tidningar, radio och tv och framförallt Maud Olofsson öste lovord över affären och mannen med entreprenörandan, han som hade rätt känsla för Saab. Han som kunde utveckla bilar med bara en handfull dedikerade ingenjörer. Han som kunde föra Saab tillbaka till den entusiastbil vi alla kommer ihåg (eller gör vi? Var det Saab 92, med tvåtaktaren?) Minnet är kort" summerar Collin på sin blogg. Jag vet inte vad DN:s Lasse Swärd eller vad SvD:s Jonas Fröberg tyckte tidigare. Men jag har under hela resans gång sett regeringen med statsminister Reinfeldt i spetsen hålla emot alla stolliga krav om att staten ska äga bilföretag bara för att rädda jobben. Och jag har svårt att förstå den rödgröna oppositionen mot regeringen i denna fråga. Den rimmar dåligt ihop med den svenska modellen som bland annat innebär att det sjuka ska skäras bort för att ge plats åt det friska. Därför har både DN:s ledare och Aftonbladets läsare rätt när de konstaterar att Saabs problem inte kan lösas av staten. Men jag sa från första dag att lilla sportbilsföretaget Koenigsegg inte ska driva mainstreambilföretag som Saab. Ett övertagande av Saab har Koenigsegg Group AB aldrig haft vare sig muskler eller kompetens till. Det är bra att det äntligen kom i dager. (Här kan ni läsa det jag skrivt om Saab på nya bloggen - scrolla på bara. Fanns en del på gamla bloggen också, men det är en tragisk historia.)

Andra bloggar om Saab: Lasses blogg Fredrik Segerfeldt S-Buzz Arne Lernhags blogg Martin Mobergs blogg Ola Möller

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, GM, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Koenigsegg, Koenigsegg Group AB

Mona Sahlin får göra det stora lackmustestet för att prova politiken

Mona Sahlin stod ikväll för det hittills bästa framträdandet under Almedalens pågående politikervecka, åtminstone av de som har sänts i teve. Talet var kanske inte enastående till sitt innehåll. Men vi får ändå komma ihåg att Mona Sahlin, precis som Erik Blixt påpekade i Svt24, var en del i en politisk show. I den handlar det främst om att göra politiska utspel som når ut. Dessa levererade hon alltså enligt mitt tycke med stor säkerhet. Rösten var behärskad, blicken stadig och hållningen förtroendeingivande. Mona Sahlin var rolig och gjorde smart politiska poänger, som när hon refererade till verkstadsarbetaren i Trollhättan som till henne sa att det är bättre med en Saab på parkeringen än med en Maud i regeringen. Sahlin berättade också att hon inte kommer att längta efter Fredrik Reinfeldt om hon blir statsminister och travesterade därmed Reinfeldt som sagt sig sakna Göran Persson. Hon visade dessutom på empati när hon beskrev mamman i Uppsala som istället för att betala a-kasseavgiften valde att köpa en veckas mat till sina barn. Men vad bestod utspelen i? Vid sidan av kloka ord kring klimatet och jämställdheten var huvudnumret rättvisa och trygghet. Hon vill undanröja utanförskapet. En politisk utgångspunkt som alla partier i riksdagen ställer sig bakom. Alltså, som min kamrat i Älvsjö då brukar säga, ett menlöst politiskt utspel. Han prövar alltid en utsagas politiska gångbarhet genom att fråga sig om någon tycker motsatsen. Det är en slags lackmustest. Finns motstånd kan frågan drivas. Tidigare var det till exempel möjligt att göra politiska utspel om kärnkraftens alla fördelar eller att argumentera mot könsneutrala äktenskap. Sedan riksdagspartierna gillar kärnkraft och försvarar allas rätt att få gifta sig är sådana ställningstaganden bara löjliga. Likaså imponeras få av att någon är mot arbetslöshet, fattigdom och brist på utbildningsmöjlighet för alla, inte minst det nya arbetarpartiet. Eftersom samtliga är på banan krävs hårdare arbete för att övertyga. Man måste kunna förklara hur målet ska uppnås. Jag tror att det är detta Folkpartiet kallar en tydlig politik. Om hur alla ska fållas in hörde vi emellertid lite av ikväll. Fast arenan var som sagt inte den rätta för djuplodande av detta slag. Mycket snart måste Socialdemokratin dock presentera en politik som appellera väljarna i de mandatstarka valdistrikten runt storstäderna eller minst delar av de sjutton procent röd-grönt alternativ tappat sedan 2008-års Politikervecka. Ambitionen får sättas efter hur stort partiet vill bli. Men jag tror partiet igen kan bli ett statsförvaltande bara ifall det lyckas attrahera människorna i storstäderna, vilket, i vårt allt mer ekonomiskt socialt skiktade land, sannolikt förutsätter en helt annan politik än den väljare i glesbygden generellt efterfrågar. Det blir en utmaning för Mona Sahlin att formulera den politiken, fast en angelägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Almedalen

Allt är inte genomuselt med Piratpartiet - Sverigedemokraterna är nu väck

Det kan inte undgått någon som läst bloggen mer noggrant att jag är negativt inställd till Piratpartiet. Min utgångspunkt är att det är ett enfrågeparti. Och jag gillar inte enfrågepartier. För mig räcker det inte med att fundera över ett politiskt problem, som till exempel rätten till gratis ned- och uppladdning. Av ett parti som i ett demokratiskt tillsatt parlament ska representera mig kräver jag en mer insiktsfull generell analys. Ett minimikrav är att partiet har en idé om administrationen av viktiga samhällsområden som till exempel hälso- och sjukvården, socialtjänsten och, icke minst viktigt, min boräntenivå. Det är inte inte ett försvarligt tillvägagångssätt att lämna över till andra att fundera över olika delar av politiken. Med den inställningen har vi snart bara enfrågepartier. Hua! Så vill inte jag ha det. Vad kommer i så fall här näst? Kanske ett parti som enda fråga har att staten ska stödja Saab. Hua, igen! Men nu tänker jag i den här posten ändå för en gångs skull vara positiv till piraterna. De verkar faktiskt ha utmanövererat Sverigedemokraterna i EU-valet. Partierna har tydligen samma väljare, och Piratpartiet ser nu ut att gå segrande ur den striden. Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att ta plats i EU-parlamentet. Och ett är säkert, jag vill inte ha in Sverigedemokraterna i något som helst parlament. Sverigedemokraterna står nu på 1,6 procent. Alltså, långt från valbar plats. Genom att Sverigedemokraternas toklosar på söndag tror jag att partiet en gång för alla är uträknat. Så ändå, tack Piratpartiet för att ni tog loven av det ännu galnare politiska partiet. Och inte tusan kommer ni att kunna göra skillnad när ni väl är inte i EU-parlamentet. Det förstår ju de flesta att vi inte kan ha ett parti som så rabiat är emot äganderätten som princip. Till nästa val har vi sannolikt ett nytt enfrågeparti. I vilken fråga? Ja, den som lever får se. Någon hittar alldeles säker på en fråga som upprör tillräcklig många.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EU-val, EP-val, Europaparlamentet, Sverigedemokraterna, Fildelning, Enfrågepartier

Luxuösa exklusiva sportvagnar räddar knappast jobben i Trollhättan

Det är svårt att hänga med i Saabsvängarna. Efter att biltillverkaren för några månader sedan varit helt utdömd kunde vi häromdagen läsa positiva rubriker. Plötsligt förväntades Saab börja återanställa. Men idag är ordningen återställd. Överallt beskrivs hur dåligt det går för Saab. DN konstaterar att företaget tappat 72 procent av sin försäljning. Raset beror, enligt Saab, på en kombination av en allmänt svag marknad och osäkerheten kring företagets framtid. Inte heller lär osäkerheten skingras nu när dess ägare GM i det närmaste är i konkurs. Och amerikanarna har slutligen i den processen tagit sin hand ifrån vårt stolta bilmärke genom att placera det i företagets dåliga del. Ett konkursförfarande i USA inleds tydligen alltid med ett rekonstruktionsförsök och att konkursobjektet delas upp i en del man tror på och vice versa. Och inte blir det roligare av att Moderate statsminister Fredrik Reinfeldt, tvärtemot den Socialdemokratiska oppositionsledaren Mona Sahlin, fortfarande är avogt inställd till att sats statliga pengar i Saab. Men finansminister Anders Borg säger i alla fall idag i radion att man kan tänka sig stödja krisföretaget om en trovärdig ny ägare garanterar fortsatt produktion i Sverige. Det utesluter helt säkert olika asiatiska spekulanter. Men nyligen släppte konkursförvaltaren Guy Lofalk uppgifter om att det finns två-tre spekulanter. Kan en av dem vara den svenska sportvagnstillverkaren Koenigsegg? Det sägs att de ligger långt framme i förhanlingarna om ett köp av Saab. Vi pratar alltså om ett företag som enligt Di förra året omsatte 112 miljoner kr och som nu under krisen, för första gången, inte har röda siffror i bokslutet. Koenigseggs finansiering består av ett konsortium med väldigt förmögna personer. Ja, vad det detta regeringen tänkte på när den ville rädda jobben i Trollhättan, att orten ska ha en tillverkning av luxuösa exklusiva sportbilar med Saab-loggan på? Hur många nya jobb garanterar det? Jag kan inte tänka mig att det annat än på den minsta marginalen får betydelse för den västsvenska tillverkningsindustrin. Det var väl volymer vi skulle ha? Men kanske man tänkt sig låna en sådär fem miljarder kronor av näringsmminister Maud Olofsson för att fortsätta bygga Saab som inget hänt. Tror inte det är en realistisk föresats. det var länge sedan det gick att sälja Saab-bilar. Sammantaget gör detta att jag inte ändrat mig ifråga om hur vi bör använda lokalerna och skattemedel. Absolut inte på biltillverkning utan på en ny typ av industri, till exempel på en miljöindustriell tillverkning av vindkraftverk. När det gäller svensk bilindustri är jag alltså inte mer nostalgisk än förre LO-ordföranden Stig Malm när han i fredags i Gomorron Sverige, till Svenska Dagbladets Maria Abrahamssons förskräckelse, förklarar att det bara är bra för svensk industriell utvecklingen att Saab slutligen går under om företaget inte kan överleva av egen kraft. I det sammanhanget är det relevant att beakta att Saab inte gått med vinst på nästan 20 år. "Skulle vi ha behållit svensk teko- och varvsindustri genom statliga subventioner för att klara konkurrensen med lågprisländerna", frågar han retoriskt. Jag svarar med ett rungade nej. Det tror jag nästan alla gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Varvsindustrin, Miljöindustriell tillverkning, Stig Malm, Maria Abrahamsson, Koenigsegg

100 steg till undrar om vi verkligen behöver ett odemokratiskt FN

Sedan jag läst Arne Ruths och Dilsa Demirbag-Stens artikel på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet undrar jag vad vi ska med FN till. Den 26 mars antog nämligen dess människorättsråd en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det spelar alltså ingen roll hur totalitärt eller odemokratiskt ett statsstyre är så länge detta har en religiös utgångspunkt, för då kan det inte kritiseras. Och det finns olika exempel på sådana stater. Däremot är det fullt legitimt att ha åsikter om stater som bygger på liberala demokratiska värderingar. Det senare är naturligtvis helt i sin ordning, men att inte få göra det förra känns som upp och ned vända världen. Men så är ju jag uppväxt på 1970-talet. Under den epok skolorna i Sverige lärde ut vikten av att varje människa har ett kritiskt förhållningssätt till makten, vi tillsammans med våra föräldrar såg filmer som Fahrenheit 451 och lite senare själva lyssnade på samhällsomstörtare som till exempel The Clash. I våra föräldrars ungdom regerade beatnikarna med sin peace, love and understanding. 100 steg till vill veta mera om resonemangen bakom FN:s ställningstagande. Hur det kunde bli på detta vis. Men det har, som Ruth och Demirbag-Sten konstaterar, svensk media inte berättat om. Det har i den frågan varit tyst som i graven. Skribenterna ger en liten vink om tingens ordning genom beskrivningen av att demokratierna numera är i minoritet i FN. Så medan vi i Sverige har haft fullt upp med bland annat Wanja Lundby-Wedin, SAAB och olika skojigheter slängde de på oss en resolution som vi absolut inte vill ha, och det utan att vi ens visste om det. Det säger en del om temperaturen i världen. Den konspiratoriskt lagde skulle också utan att behöva skämmas kunna säga att den utsatts för klassisk entrism. De odemokratiska har kidnappat vårt stolta världssamvete.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, FN-resolution, Religion, Religionskritik, Demokrati, Liberalism

Bygga Saabbilar eller vindkraftverk - same same but different

Det var inte bara "Ebbe - The Movie" som avhandlades i gårdagens Agenda. Också Saabkrisen fick utrymme. Näringsminister Maud Olofsson (C), Saabs vd Jan-Åke Jonsson och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) som debatterade. Olofssons och Sahlins positioner är ju väl kända. Ministern och vd:n drog heller inte jämt, så till den grad att Olofsson pekade finger efter sändningen. "Vi behöver klara besked - hur smärtsamma de än är", sa Jonsson. "Ni kanske inte tycker om beskeden", svarade ministern och tänkte på det mantra hon och hennes regeringskollegor prånglat ut de senaste veckorna. Idag var det dags att resa till Trollhättan för att på plats reda ut missförstånden. Nu säger Saabchefen att "frågetecken rätades ut". Intill arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) berättar Olofsson att "vi måste hitta en bra ägare till Saab". Innan dess blir det, som tidigare sagts, inte en miljard från svenska staten eller medel ur någon europeisk fond. Tidigare under dagen rapporterade di.se i linje med detta om Jan-Åke Jonssons påstående om ett " intresse från investerare att bli delägare i Saab". Bra så, men 100 steg till undrar vilka investerarna kan vara. Saab är väl ändå mer än en kultgrej. Eller vad säger ni bloggenläsare? Jag tror fortfarande inte att det kommer att utmönstras en ny seriös ägare. I alla fall inte en som kommer fortsätta bygga Saab i Sverige eller ens en Saabbil som vi känner igen. Möjligen dyker det upp en köpare som är beredd att lägga en slant på loggan. Jonsson får nog bereda sig på att arbeta med ett omställningsprogram. Men skulle det vara så stor skillnad mellan att göra bilar och vindkraftverk. Same same but different säger jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Maud Olofsson, Vindkraft, Trollhättan

Nu är det riktigt kört för Saab - bara oppositionen tror på bilens framtid

"Trollhättan ska inte syssla med bilar". Det säger idag näringsminister Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund. Ministern själv "stänger dörren" för statliga pengar i Saab. S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren säger att "ingen skattesats i världen kan rädda Saab". GM kör med öppet hot: "Betala – annars dumpar vi Saab". DN:s expert menar att "Saab inte kommer att överleva krisen". GM har sedan övertaget av företaget 1996 inte tjänat pengar på tillverkningen av bilen. Bara oppositionens Mona Sahlin anser att staten bör gå in med pengar. 100 steg till tycker det verkar vara kört. Det har jag också skrivit om förut. Det mest gynnsamma för framtiden måste väl ändå vara att använda skattemedlen till att bygga upp något nytt. En produkt som efterfrågas.

Läs även andra bloggares åsikter om Saab

100 steg till menar att vi har att se fram emot en ultranyliberalism

Under rubriken ”Krisen ingen naturkatastrof” jämför idag kulturskribenten Stefan Jonsson i Dagens nyheter svensk och tysk ekonomijournalistik. Han har iakttagit skillnader i hur den pågående globala finanskrisen behandlas. ”I Sverige gäller /.../ den enskildes plånbok och svenska företags besvär" medan man i Tyskland hellre tar ”fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang". Detta sätter Jonsson i relation till den i världen pågående diskussionen om ett ekonomiska paradigmskifte (jfr. Göran Rosenberg i samma tidning 10/12 där han förutser liberalismens död och "Samhällets återkomst”). Vidare beskriver Jonsson att man t.ex. i Le Monde diplomatique diskuterat idéer som idag förespråkas av dem som igår förespråkade nyliberalism. Den egennyttiga entreprenören har bytts mot ansvarsfulle och vidsynte disponenten. Och de som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag på näringslivets moral. Genom att tyska tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor undersöks orsakerna till krisen och granskas tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det ”skapar förutsättningar för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs”. Möjligen har vi enligt Jonsson en förstående renässans för marxism och/eller värdekonservatism. 100 steg till är tveksam till analysen. Jag tror snarare vi har att se fram emot en tid av ultranyliberalism. Det bl.a. mot bakgrund av de villkor president George W Bush idag ställde för miljardlånet till USA:s bilindustri. Inte bara cheferna måste se över sina krav. Det gäller även de hittills ”privilegierade” bilarbetarna. Olika villkor, som t.ex. pensions- och sjukförmåner, kommer att bli föremål för omprövningar och försämringar. Detta för att få tillbaka konkurrenskraften. Lite så uppfattar jag också den svenska regeringens hållning mot Saab och Volvo. Det låter som en ytterligare anpassning mot de markandsekonomiska principerna. Så, hur nu diskussionen än förs om olika politiskt potentiella ekonomiska system så verkar ändå den nu osexiga marknadsekonomin vara svaret även framöver. Varje industri tvingas att i en global konkurrenssituation motivera sin överlevnad genom att ge så stora avkastningar som möjligt. För oss med knappa marginaler blir det än viktigare att bevaka plånbokens tjocklek. Jag tror inte världen är mogen att igen pröva något av de olika alternativa system som tillämpades under förra seklet, i vilka plånboksfrågorna, i alla fall på ett teoretiskt plan, var mindre viktiga för enskilda. Och jag hoppas för alltid slippa den ”vidsynte disponenten”. Jag vill ha en seriös motståndare i avtalsförhandlingarna, som jag dessutom kan betrakta mig jämbördig mot.

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Finanskrisen

Bil-, varvs, eller tekoindustri same same - varför inte producera allt igen!

Jag har redan tidigare ställt mig skeptiskt till att statliga medel ska användas för att rädda svensk bilindustri. Jag har ju i grunden den liberala åsikten att bilarna får sälja sig själva. Regeringen har ju som tur är samma inställning. Söderut resonerar olika regeringar dock annorlunda. Ännu har vi inte sett konkreta åtgärder, vare sig från Merkel eller Sarkozy. Franske presidenten har emellertid slagit fast att han inte kommer att medverka till att någon del av fransk bilindustri går under. Bloggarn tvivlar inte ett ögonblick på sanningshalten i detta påstående. Ni ska veta att man inom fransk politik, vänster som höger, i första hand är nationalistiskt konservativ. Liberalismen, som väl uppfanns i dessa trakter, har liksom aldrig fått fotfäste i Elyséepalatsets korridorer. Och det är när jag kommer till denna punkt som allt bara går runt, för som vanligt saknas fasta världsliga hållpunkter när det verkligen blåser till. Nu håller nämligen tokliberalerna i den amerikanska kongressen på att köra över demokraterna genom att förhandla fram ett statligt räddningspaket på obegripliga 15 miljarder dollar (120 miljarder kr) till amerikansk bilindustri så att den kan hålla näsan över ytan fram till Barack Obamas tillträde, alltså ända till den 20 januari 2010. Från den dagen är detta USA:s nye presidents huvudvärk. En som jag faktiskt tycker verka likna en riktig migränattack, för jag undrar nämligen hur mycket ytterligare medel som måste fram för att rädda General Motors, Chrysler och Ford? Och vilka omständigheter medför Volvo och Saabs konkurrentländers centrala statsaktioner. Ja, vi ska alltså inte enbart konkurrera med produktkvalitet, utan också med olika staters muskler och då är det inte länder som Moldaviens som ska knäckas. Nu blev jag väldigt pessimistisk. Klarar vi detta motstånd? Det känns inte så. Skulle vi inte istället för att skjuta in statliga medel i en kanske snart död svensk bilindustri lika gärna kunna satsa dem - så som min kamrat från Älvsjö, bördig från självast Sjuhäradsbygden, till groggen ibland drömmande skrockar - på en återuppbyggnad av svensk tekoindustri? Eller varför inte väcka en slumrande varvsindustri?

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Volvo, Finanskrisen, Tekoindustrin, Varvsindustrin

(Från gamla bloggen 6/12-08)

Kronjuveler eller nationalklenoder - statliga pengar blir det ändå inte

Den häromdagen kallsinnige bloggarn hörde ikväll en hel del snack på rapport om Volvo, kronjuvel och så on. Vidare kritiserade före detta folkhälsominister Morgon Johansson (s) idag i riksdagen näringsminister Maud Olofsson för att hon troligen blir den som "kan få begrava Volvo". Hans partiordförande Mona Sahlin vill ju, till skillnad från statminister Fredrik Reinfeldt, inte utesluta ett statligt ägande av nationalklenoden från Göteborg. Jag tyckte att jag gick långt bara genom att problematisera kring ett statligt stöd av Volvo (och Saab) och jämföra med de bortkastade försöken att rädda svensk teko- och varvsindustri. Men mina profetior är inget mot Svenska Dagbladets läsares dom. Utgångspunkten bland dem är, vad annat kunde förresten väntats, att marknadskrafterna ska få råda. Någon hade tänkt i liknande banor som Johansson och tyckte att man ska låta "Volvo självdö" samtidigt som en annan läsare menar att vi inte ska hemfalla oss åt nationalism. Det är emellertid, som alltid, andra tongångar i Frankrike och Tyskland. Både president Nicolas Sarkozy och förbundskansler Angela Merkel är beredda att satsa pengar i sina länders bilindustrier. GM och Ford vill ju i linje med detta bli av med Saab respektive Volvo för att visa på en åtgärdsvilja och därigenom beviljas lån av statliga medel i USA. Mitt tips är dock att alliansen inte kommer att satsa pengar i svensk bilindustri. Det tror jag inte heller oppositionen skulle ha gjort i motsvarande läge, men nu är en opposition aldrig det. Det förklarar också varför det är så enkelt att tycka när man inte behöver ta ansvar för något enda litet. Och så Maud Olofsson - argumentet för att staten går in i banksystemet och inte i bilindustrin är att vi inte kan låta det finansiella systemet gå under. Rikets säkerhet hotas inte på samma sätt av svårigheterna i bilindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Volvo, Finanskrisen, Tekoindustrin, Varvsindustrin

(Från gamla bloggen 2/12-08)

Är svenskt bilindustri dömd att gå under - som varvs- och tekoindustrin?

Det går ju knackigt för Volvo. Biltillverkaren har svårt att sälja bilar. Därför ligger det många varsel över företagets personal. Bloggarn kan tänka sig olika skäl till sakernas tillstånd, fast med lite olika inbyggda möjligheter eller omöjligheter gällande framtida potential. Ett skäl till Volvos usla affärer kan vara den globala finanskrisen. Då skulle eländet kunna förklaras bort med att människor nu väljer att inte konsumera. Vi är ju många med dyra hypotekslån att prioritera. Dessutom är det hög tid att planerar för julklappar och julsnaps. Under dessa förhållanden har vi ett generellt bilbranschproblem. För detta talar att också andra biltillverkare som t.ex. Toyota (bloggarns favoritmärke) befinner sig i ett utsatt läge. I så fall kan man ju tänka sig att de röda siffrorna liksom värker ut i takt med att lågkonjunkturens grepp om oss minskar. Mot denna förklaring talar dock att Volvo gick minst lika uselt redan i april (obegripliga 900 miljoner back det första kvartalet), då ingen ännu dragit i handbromsen och andra biltillverkare blomstrade - till och med huvudägaren Ford. Är nedgången istället ett individuellt problem för Volvo gäller andra villkor. I så fall kan produkten vara död, eller med andra ord inte vara möjlig att sälja. Ska regeringen då lyssna till folket som till 70 procent vill (bloggarn undrar över var och ens förutsättningar att kunna göra en adekvat analys) att staten tillfälligt, inte som ägare, ska stödja Volvo. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin sa dock redan i början av oktober tvärnej till statliga pengar i bilindustrin. Oppositionen i riksdagen pressar nu regeringen på denna punkt. Mona Sahlin (s) föreslår ett tillfälligt statligt ägande av Volvo (och Saab, som ju också går dåligt). Statsminister Fredrik Reinfeldt är kallsinnig och säger att "Staten är ingen bra fordonsägare". Även finansminister Anders Borg är djupt skeptisk. Bloggarn anser att det är av central betydelse att reda ut orsaken till katastrofläget innan regeringen slutligen tar ställning i frågan. Det kan ju finnas anledning att hjälpa Volvo ur en tillfällig svår period, men också det motsatta kan gälla. Idag är det väl ingen som försvarar det självklara i försöken att rädda svensk varvsindustri. Svenska fartyg var omöjliga på världsmarknaden vare sig vi ville det eller inte, trots att det inte saknades behov av fartyg. Varje satsad krona får väl mot denna bakgrund minst ses som förlorad. Det är ju inte helt osannolikt att de hade kunnat ha använts på ett bättre sätt genom en tidigare ingångsatt omställningsprocess. Lika var det med de krampaktiga försöken att hålla svensk tekoindustri igång. Men vad vet jag? Kanske är det annorlunda med bilindustrin? Kanske finns det bra skäl att göra allt för att behålla landets bilindustri även om dess problem i första hand hänger samman med produkten? Men skäl som att rädda spetskompetens räcker inte för bloggarn. Den kan alla gånger användas till annat än att bygga bilar. Och så funderar jag lite över varför ingen verkar vilja äga Volvo (eller Saab).

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Volvo, Finanskrisen, Tekoindustrin, Varvsindustrin

(Från gamla bloggen 29/11-08)

Gamla världen städas undan fortare än du hinner blinka i finanskrisen

Superbloggarn spår flera paradigmskiften i samband med att pågående finanskris värker ut. Ett gäller sannolikt bilindustrin. Vi får se vad 15 miljarder dollar (120 miljarder kr) i amerikanskt statligt stöd (lån) kan göra för GM, Ford och Chrysler. Pengarna är tänkta att räcka till den 20 januari 2010, då nye kaptenen avlöser. Det sätter ju perspektiv på problemens storlek. Men vi har ju vårt (väst)svenska beroende av Volvo och Saab att oroa oss över. Ett statligt bolag i syfte att slå ihop Volvo och Saab skulle troligen inte leda till flera köpare av våra stolta bilbyggen, i vart fall inte till att jobben stannar i landet. Jag tror inte att det är möjligt att ha tillverkning av bilar i Sverige om varumärkena ska existera långsiktigt. Motsvarande gäller antagligen för USA. Ett annat skifte som varit på gång sedan Internet fick sitt publika genomslag är mediasituationen. Den bloggande Blondinbella är nu etta bland de populäraste sökorden gällande kändisar på sökmotorn Google. Som enda svenska tidning är Aftonbladet med på topp-tiolistan för de populäraste sökorden. Youtube är etta. Dagens Nyheter (Juan Flores) skriver i pappersupplagan idag att "Amerikanska Tribune – med tidningar som Los Angeles Times, The Chicago Tribune och 23 tv-stationer ansöker om konkursskydd.” Förre kulturchefen Arne Ruth ställer på annan plats i tidningen den berättigade frågan "Ska Google ta över?". Den som läser vidare kan se att prognosen över hur många som på sikt kommer att söka sig till nu traditionsenliga medierna är kraftigt vikande. "Just nu skakas ärevördiga dagstidningar som /…/ New York Times i sina grundvalar av sjunkande upplagor och fallande annonsintäkter. Man talar inte om en konjunkturell nedgång utan om ett epokskifte. Det gamla mönstret, där en grupp professionella journalister bevakar samhällets ekonomiska, politiska och kulturella elit och sedan meddelar läsekretsen sina observationer i en stum envägskommunikation, fungerar helt enkelt inte." Bloggarn har sedan Metro gjorde entré undrat över hur länge det kommer att gå att sälja tidningar till läsare. Nu verkar det dessutom vara svårt för gratistidningarna. Sedan bloggandet slagit igenom är det ju också mindre nödvändigt att använda sig att ”de traditionella” medierna, som har känt sig tvingade att leva i symbios med bloggarna och göra dem till en maktfaktor. Det ostrukturella masstyckandet skrämmer makthavarna, i såväl media som närligslivet och politiken. Vidare säger min erfarenhet av tonåringars mediekonsumtion mig att public service inte kommer att finnas för de flesta. En anpassning till efterfrågan kräver istället att den görs smalare i sitt utbud än DN:s kulturbilaga tänkt utan tv-tablån. Om några år tror jag att det inte finns dagliga morgontidningar i pappersversion. Kanaler som missat att nischa sig lider på sikt sotdöden. Mediekonsumenterna kommer uteslutande att vara på nätet. Även där måste avsändarna veta vilka de vill nå för att någon ska hitta tikk dem. Och annonsörerna är ju alltid på samma ställe som adressaterna. Flykten från "de traditionella" medierna skulle ha skett oavsett finanskris eller inte. Frågan är om nu pågående ekonomiska kaos påskyndar rörelsen. Det verkar onekligen så. Kanske säger bloggarn upp DN en dag - hua! Den gamla världen städas bort fortare än du hinner blinka.

Läs även andra bloggares åsikter om Tidningsdöden, Finanskrisen, Saab, Volvo