Ohlyiska sanningen och det parlamentariska kryphålet - allt för att vinna

Jag har under en längre tid påstått att Miljöpartiets uppgång i olika opinionsundersökningar under det senaste året enbart ska knytas till språkröret Maria Wetterstrand. Att hennes popularitet dragit med sig partiet. I en diskussion i en postning nedan har en kommentatör i motsats till det hävdat att det i första hand är partiets kursändringar i olika politiska frågor som orsakat att partiet på kort tid gått från att vara en femprocentig lilleplutt till att tvåsiffrig jätte – nu tredje största parti i riksdagen om man får tro undersökningsföretagen. Framförallt skulle det vara partiets omsvängning i fråga om Europeiska Unionen som påverkat opinionsläget. Miljöpartiet har numera slopat kravet på utträde EU. Även den mjukare inställningen till kärnkraften kan ha gjort Miljöpartiet valbart i bredare grupper. Alltså skulle det vara sakpolitiken och inte Wetterstrands person som är av betydelse. Och jag fick idag anledning att överväga saken ytterligare sedan Dagens Nyheter presenterar uppgifter om att den popularitet som vänsterpartiledaren Lars Ohly numera röner inte smittar av sig på hans parti. Både Maria Wetterstrand och Lars Ohly har alltså personliga framgångar men deras partier är olika framgångsrika. Jag kan också se en skillnad i deras sätt att agera. Medan Ohly pratar om den politik partiet faktiskt går till val på har Wetterstrand getts en profil, vilket också Sofia Nerbrand nyligen påpekade på Brännpunk i Svenska Dagbladet, att förespråka en annan politik än den Rödgrönt skjutit fram. I Wetterstrands person speglas ingen återställarpolitik, utan hon framställs som liberal. Frågan blir då om vi ska se Miljöpartiet som ett närmast anarkosyndikalistiskt frihetligt alternativ med grön vinkel som hyllar individens fri- och rättigheter framför kollektivet eller som ett rödgrönt parti som vill ha högre skatter och offentligt utförande av välfärdstjänster för att vinna stordriftseffekter? Det är det svårt att säga något säkert om. Men Expressen konstaterar idag att Miljöpartiet nog gör bäst i att inte avslöja sin politik. Tidningen syftar på bland de latmaskförslag om arbetstidsförkortning och friår som den strävsamma och moraliska medelklassen inte i första taget applåderar. Så då konstaterar jag att hon bör fortsätta lansera sin latteliberalism och tala mindre om partiets och den rödgröna koalitionens politiska plattform för regeringsbildning - i alla fall om MP vill vara stort och starkt. Annars riskerar hon att råka ut för den Ohlyska sanningen – att båda vara poppis och klarspråkig angående impopulär politik är ingen vinnande formel. Leveransen då? Det löser Wetterström på sedvanligt vis genom att hänvisa till det parlamentariska kryphålet - det vill säga att man inte fick kollektivt gehör för latteliberalismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Valet 2010, Parlamentariska kryphålet, Ohlyiska sanningen

Ska högern eller vänstern ta sitt ansvar och mota extremismen i grind?

Nu förklarar också Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att riksdagspartiernas gemensamma orientering mot den politiska mittens rike medför att dörren gläntas för högerextremismen. Jag har tidigare beskrivit hur även professor Stefan Svallfors varnat för just för anhopningen i mittfåran gynnar extremismen. Han har beskrivit att det är ett problem att den svenska högern idag värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget och därför i mycket liten grad skiljer sig i dessa frågor från vänsterblocket. Avsaknaden av ekonomisk politisk polarisering mellan Alliansen och Rödgrönt gör att frågeställning kring om moral, kultur och livsstilar istället blir viktigare. Och det är detta tomrum som missnöjes partier fyller ut. Åsa Linderborg säger nu i samma sak fast med en vänstervinkel. Enligt hennes mening måste svenska vänster börja driva en mer traditionell vänsterpolitik för att hindra att högerextremismen tar plats i riksdagen i form av Sverigedemokraterna. Kommer SD inte in i år spår Linderborg att det helt klart gör det vid nästa val 2014, om riksdagspartiernas positionering inte förändras. "Det är bara arbetarrörelsen som kan stoppa de främlingsfientliga idéerna. För det krävs att man vågar föra vänsterpolitik" slår Linderborg fast. Frågan är vilket block som nu ska ta sitt ansvar och ge upp den så hett eftertraktade medelklassen och därmed sannolikt säga hejdå till makten. Ska Moderatledare Reinfeldt släppa in gammelmoderaterna eller ska Mona Sahlin låta Lars Ohly diktera villkoren för de rödgröna? Vi på den här bloggen bedömer att varken Reinfeldt eller Sahlin frivilligt ger bort vunnen central mark. Och antagligen sitter vi snart med ett brunt inslag i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Lars Ohly, SD, Gammelmoderaterna

Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti och ska behandlas så

På den här bloggen har det under det senaste året drivits en linje om att Sverigedemokraterna bör osynliggöras, i alla fall av oss som inte vill ha in partiet i riksdagen i samband med valet i höst. Eller i vart fall på formella grunder behandlas som ett parti bland andra som inte har plats i riskdagen. Det fanns det som tyckte annorlunda. Men att ta-debatten-med-Sverigedemokraterna fungerade inte som motgift. Det stod klart sedan tredje statsmakten gav partiet stor plats förra hösten. Aftonbladet lät partiledaren Jimmie Åkesson skriva en debattartikel varpå partiet och dess huvudrrågor diskuterades i alla medier under en period. Följden blev att de växte i opinionen så det knaka. Kort därpå redovisade ett undersökningsinstitut opinionssiffran för partiet på 7,2 procent. Fast så snart de föll i mediaskugga tappade väljarna intresset för partiet. Tendensen har också fortsatt. Idag redovisar också Dagens Nyheter, under rubriken Väljarna vänder SD ryggen, att Sverigepartiet ligger under riksdagsspärren. Nu på 3,6 procent. Avslaget för dem. Framför allt är det bland unga män, som är partiets starkaste väljargrupp, som stödet minskar. Tidningens Henrik Brors konstaterar också att detta "är en logisk utveckling för ett enfrågeparti som SD. Partiets stöd har växt under perioder av intensiv debatt om flykting- och integrationsfrågor. I dag är det ingen het politisk fråga bland väljarna. Om det inte blir en kraftig omsvängning bland valfrågorna eller stora medier väljer att ge Sverigedemokraterna stort utrymme i sin rapportering kan det här vara början på en nedgång för partiet." Och vikten av ekonomisk polarisering mellen blocken blir allt viktigare. "Den politiska debatten fokuseras i stället i allt högre utsträckning på skillnaden mellan de två politiska blocken och deras inbördes förhandlingar om vilken politik de vill bilda regering på efter valet", förklarar Brors. I helgen håller Sverigedemokraterna årskonferens i Stockholm för att lägga fast linjen inför valet. Vi får se hur mycket utrymme som ges åt partiet med anledning av det. Och jag tycker inte att det finns anledning att ge dem en iögonfallande plats. Partiet står ändå utanför riksdagen. Och låt bli att som Sveriges radio rida på spekulativt gjorde häromdagen när de lät partiledaren Jimmie Åkesson prata i radion som om han är någon av betydelse. För om vi ska ge honom plats måste också andra potentiella riksdagspartier mötas på samma villkor. Orkar vi det. nej, inte jag i alla fall. (Svenska Dagbladet skriver också om dessa opinonssiffror).

20100331 Enligt Politikerbarometern så handlar nu bara två procent av det material som publiceras om riksdagsparterierna om Sverigedemokraterna.

Andra bloggar: Kulturbloggen Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010

Maria Wetterstrands person och inte hennes politik bär Miljöpartiet

Idag fick jag indirekt medhåll av Svenska Dagbladets Sofia Nerbrand om att det inte är Maria Wetterstrands politik utan hennes person som gör henne och Miljöpartiet stort. Likt jag antydde igår, i samband med postningen om att det nu är officiellt att Miljöpartiet laddar skarpt genom att aktivera populäre Gustav Fridolin, beskriver Nerbrand att det "kostar ingenting att i intervjuer flörta med latteliberaler i Stockholm, som är besvikna på Alliansregeringens beslut om FRA eller Jan Björklunds centralistiska utbildningspolitik". I realiteten samarbetar Wetterstarand inte med liberaler, utan med partier som går till val på en återställarpolitik långt ifrån liberala värderingar. Men kanske får vi möjlighet att jämföra dagens förtroendesiffror för vallokomotivet Maria Wetterstrand med de som gäller ett år efter i regeringsställning. Att sitta i opposition är en sak och att leverera realpolitik en annan. Och ska vi se till den retorik rödgröna för riskerar hennes leverans inte att ens ligga en bit från vad som utlovas i offerten. (Som bonusläsning rekommenderar jag de underhållande exempel på lokala MP-förslag som Nerbrand listar i artikeln.)

20100328 Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skriver idag om Miljöpartiet som ett enfårgeparti utan fråga. Linder hänvisar från undersökningar som Ekot och SCB gjort om som redovisat i veckan om vilka frågor väljarna tycker är viktiga. "MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna. Inte ens de som sympatiserar med MP tycker att partiet är vassast när det handlar om annat än miljö utan föredrar Socialdemokraterna. I skolfrågor är MP de miljöpartistiska sympatisörernas tredjehandsval efter S och FP /.../ MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna".

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010, Latteleberalerna, Gustav Fridolin

Med Gustav Fridolin vid rodret är halva jobbet gjort - men resten då?

Jag har tidigare utnämnt Gustav Fridolin till näste manlige språkrör när Miljöpartiet 2011 ska erätta den lite trötte Peter Eriksson och populära Maria Wetterstrand. Och det har länge talats om att Fridolins comeback i riksdagen vid valet i höst. Därför känns dagens besked om att Fridolin tar plats i Miljöpartiets partistyrelse naturligt. Han lyfts fram som en kandidat för att röstas in i styrelsen vid kommande partikongress i maj. Dagens Nyheter beskriver också att "skåningen har ett mycket starkt stöd inom partiet och spekulationer om att han finns med som tänkbar kandidat till en av språkrörsposterna hörs allt oftare. Mer näraliggnde är att han i höst med stor sannolikhet kommer att väljas in i riksdagen". Men Fridolin gör vad han kan för att hålla förväntningarna ner genom att svarar att han enbart "hoppas bli invald nu. Jag bedömer dessutom att just Fridolin kan vara den person som kan fortsätta hålla kvar partiet på samma höga nivå och till och med utveckla det vidare. Han har en tydlig potential att bli lika framgångsrik som Wetterstrand. Fridolin är ung, signalerar ett starkt och för tiden rätt patos och inger respekt i olika läger. Med Fridolin istället för Eriksson vid rodret tror jag alltså att Miljöpartiets ledarskap, åtminstone utåt, stärks. Men gör det inte mindre nödvändigt för partiet att grubbla över vem som ska vara språkrör i Wetterstrands ställe. För det saknas kvinnliga resurser av liknande dignitet och med samma fräschhet. Och även om PR-konsulten Paul Ronge tror att det kommer att gå lätt för någon annan ta över efter Wetterstrand - att hon för tillfället har sina femton minuter av berömmelse - betraktar jag henne som unik. Det är hon ensam som fått en, vilket de samlade opinionsundersökningarna visar, majoritet av storstädernas kvinnor att välja Miljöpartiet. En tendens som nu sakta med säkert sprider sig över landet. Jag tror nämligen inte att det i första hand är politiken som ligger bakom MP:s starka position i bland väljarna. Maria Wetterstrand lyser med sitt stora självförtroende. Många med mig väntar därför med spänning på vem Miljöpartiet vill ska vara i radarpar med Fridolin. För även om dagens tillkännagivande om Fridolin är positivt är än bara halva jobbet gjort. Och imorgon ska jag försöka komma på vad hon heter den före detta riksdagsledamoten som jag tänker mig som ett prefekt andra språkrör. Hon hoppade av riksdagen i slutet av 1990-talet, samtidigt som Vänsterpartiets Hanna Zetterberg, som ju i sig skulle vara ett annat bra val. Återkommer dock snart med namnet på den jag har i skallen.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Världens Eko Johan Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Gustav Fridolin, Maria Wetterstand, Peter Eriksson, Valet 2010

"En seger för det amerikanska folket och för förnuftet"

Många har stegen varit i färden mot Obamacare. Och kanske är det bara ett kvar nu, sedan representanthuset i USA - trots omfattande protester - för andra gången röstat för president Barack Obamas förslag om att införa en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. Demokraterna var också segervissa inför dagens omröstning. Obama hade tydligt inför omröstningen för ledamöterna i representanthuset förklarat och det var dags att införa en vårdreform för Amerika. Han beskrev målande, som Aftonbladet skriver, att ingen, likt han, ska behöva se sin mamma på sin dödsbädd tvingas tampas med okänsliga försäkringsbolag. Tidningen redogör också hur Obama växt upp i områden där i praktiken ingen haft råd att ta sjukvårdsförsäkringar och att det är därför han satsat hela sin politiska prestige på att få igenom sjukvårdsreformen. Efter representanthuset beslut sa Obama följdenligt att det var en seger för det amerikanska folket och för förnuftet. Nu fick han alltså ihop minst de nödvändiga 216 (219) av Demokraternas för närvarande 253 ledamöter i representanthuset för att få igenom den senaste kompromissvarianten. Ingen republikan röstade för. Hela 34 demokrater röstade emot, dock fem färre än sist. Och kanske var det Obamas teve-sända nu-eller-aldrig-seminarium som vände ett länge till synes hopplöst läge, för flera av de mest motsträviga partikamraterna rättade sig till slut in sig i ledet. Sannolik är det dessutom som Svenska Dagbladet konstaterar nu eller aldrig som Obama kan genomföra den av honom i presidentvalet utlovade sjukvårdsförsäkring, som ska garantera att åtminstone 94 procent av befolkningen får tillgång till annat än akutsjukvård, jämfört med dagens 80 procent. Dagens Nyheter förklarar att "grundidén är att större delen av de 40-50 miljoner amerikaner (av en befolkning på 300 miljoner) som saknar sjukförsäkring ska få det. Det liggande förslaget ska ge 32 miljoner av dem försäkringsskydd, så att de ska ha råd att gå till doktorn och inte antingen avvisas av sjukhus eller tvingas köa på akutmottagningar (där de inte avvisas)". En anledning till att tidigare motsträviga demokrater svängt rör dock inte omfattningen av reformen, utan det faktum att det aldrig blev ett helstatligt ”single payer”-system som i Kanada eller Storbritannien. Jag har tidigare beskrivet det under benämningen public option-alternativet. En statlig organisation, likt vårt bolåneinstitut SBAB, för att hålla nere kostnadsläget. Det skulle begränsat försäkringsbolagens möjlighet att prissätta sina produkter. Detta system har av många betraktas närmast som socialistiskt och omöjligt att få igenom. Och efter vad jag förstår ligger det förbud om att använda statliga medel till abort kvar i det förslag som man idag röstade om, och som konservativa demokrater tvingade fram för att stödja det. Och som sagt, nu återstår två omröstning i senaten. Enligt bedömningarna ska de vara en formsak. Men presidenten vill ändå genomföra dem så snart som möjligt. Vi har ju sett att demokraterna tappar folk i senaten. Senast valde Evan Bayh att inte ställa upp för omval. Troligen tappar man platsen till en republikan. Och även om senaten i nästa steg tar Obamas förslag utgår republikanerna från att förslaget är så kontroversiellt och impopulärt att Demokraterna förlorar sin majoritet i kongressen vid nästa val i november. Då kommer republikanerna att sett på att försöka riva upp beslutet. Men idag är Obama en Yes we can-president, trots alla hinder på vägen. Och idag glömmer vi att det kanske inte blev en reform med det innehåll som Obama tänkt sig, men sådan är också politiken - som inte inte är att vilja utan att kompromissa. Han har med nattens omröstning säkrat en plats bland de, ur ett positivt perspektiv, historiskt viktiga presidenteterna. Det är inte minst USA-experten Erik Åsard övertygad om. Fast att känslorna är blandade hos väljarna visar inte minst Expressen enkla enkät.

Andra bloggar: Peter Andersson - med rätt att tycka Kulturbloggen Ledarbloggen Röda Malmö Madonnanan Björn Andersson Mad World Svensson Politikerbloggen USA-val.se

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, USA, Sjukvårdsreformen, Obamacare, Representanthuset, US health care, Health care, Helthcare

I danska staten någonting är ruttet - hur håller vi det skämda borta?

DN rapporterar att Danmark stramar åt för utlänningar. Det handlar bland annat om skärpta regler för familjeåterförening. I dag får äkta makar inte ha tagit emot socialbidrag på ett år för att en familjeåterförening ska kunna bli aktuell. Den tidsfristen vill regeringen med Dansk folkepartis (partiledaren Pia Kjärsgaard bilden) hjälp förlänga till tre år. Man kommer också att ställa än högre krav på kunskaper om språket och dansk kultur. Invandrare ska tvingas till att få hundra poäng på ett prov. Svt:s Rapport beskriver idag dessutom att de invandrare som åker på semester till det land han eller hon kommer ifrån ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd. Och i P1:s Studio Ett förklarar professor Lars Dencik, vid Roskilde universitet, att det är det annalkande danska valet till Folketinget som är orsak till utspelet. Eftersom blocken är nästan omöjliga att skilja åt ifråga om den ekonomiska politiken väljer regeringen och Dansk folkparti att igen lyfta fram invandrarfrågan att ragga röster med. Vi ser alltså ett exempel från verkligheten på hur bristen på politisk ekonomisk polarisering mellan de oextrema ger spelrum för de extrema. Något som också professor Stefan Svallfors, vid Umeå universitet, varnade för i somras i tidskriften Axess. Svallfors landade i att Alliansen måste upphöra med sin vägvinnande politik för att fientligheten mot det avvikande inte fortsätter att frodas, dvs. intoleransen och hatet. Det beror på att alla riksdagspartier nu tampas i den politiska mittfåran och att samtliga värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget. Svensk politik domineras inte längre av fördelningsfrågan, utan istället blir frågor om moral, kultur och livsstilar viktigare. "För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen", menar Svallfors. Och i dagen Svenska Dagbladet konstaterar statsvetaren Peter Esaiasson att Moderaternas förnyelse skapar det tomrum till höger i politiken som kan ge Sverigedemokraterna utrymme. Och att Sverigedemokraterna är på väg mot en riksdagsplats ligger inom farans riktning, för även om det för demokratins räkning såg mer positivt ut i senaste Sifo-undersökningen, då partiet bara fick 2.7 procent, har man under en längre tid legat klart över riksdagsspärren. Inte är det heller något som talar för att de nu etablerade riksdagspartierna kommer att avvika annat än på marginalen när det gäller den socio-ekonomiska dimensionen. Och ju mindre polarisering vi har mellan det blåa (oranga) laget och det rödgröna desto större är risken att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter valet i höst. Det visar inte minst det danska exemplet. Vi är dessutom många som undrar vad de håller på med där i landet på andra sidan sundet - i danska staten någonting är ruttet. Måtte vi kunna hålla det skämda borta. Men hur det ska gå till vet inte jag. Ta debatten med dem verka i alla fall inte vara modellen. Kanske är det bara gammelmoderaterna som kan rädda oss.

Andra bloggare: HBT-sossen

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Sverigedemokraterna, Moderaterna, Stefan Svallfors, Peter Esaiasson, Lars Dencik, Dansk folkeparti, Folketinget

Nästa alla vill betala för grejerna på nätet säger Kulturskaparna

Och nu beskriver det nybildade nätverket Kulturskaparna att svenska folket är för upphovsrätt på nätet. Kulturskaparna skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt de tror förklaringen delvis ligger i en rättviseuppfattning. Att de flesta tycker att "den som skapat något ska få betalt för det. Men det viktigaste argumentet handlar om den självklara insikten att det blir mer och bättre kultur om det går att få betalt för jobbet. De inkomster som upphovsrätten ger våra medlemmar innebär i många fall skillnaden mellan att kunna utöva ett konstnärligt yrke och att istället göra något helt annat". Den diskussionen var högst aktuell i samband med rättegången mot The Pirate Bay. Debattörer hade olika uppfattningar om detta. Men Dagens nyheter redovisar idag att flertalet anser att betalningen ska gå via bredbandsleverantörerna. Nya typer av abonnemang efterfrågas så att man betalar för skyddat material som film, musik och litteratur. Jag undrar lite hur de ska gå till. Det föresätter en omfattande administration. Och systemet kräver att användare registreras. Det brukar inte uppfattas som positivt, utan som integritetskränkande. Det är ju som jag tidigare beskrivit mycket bråk om sådana försök, nu senast angående EU:s datalagringsdirektiv. Rätten att få vara anonym på nätet uppfattas som viktig av många nätpolitiker. Dessutom pågår Acta-förhandlingarna som bäst, under stor sekretess. Det gäller diskussioner mellan EU:s medlemssstater, USA och Japan som ska leda fram till en internationell överenskommelse om gemensamma åtgärder mot varuförfalskningar och piratkopiering. Läget är spänt mellan EU-parlamentet, som vill ha garantier för insyn i förhandlaingarna, och kommissionen. Idag har dessutom parlamentet röstat för en resolution om detta. Det skulle förvåna mig mycket om vi inte snart har en lösning av problemen som innefattar en betaltjänst. Utvecklingen på Internet har gått för långt för att bromsa detta. Kultur handlas bäst på nätet. Det har vi vant oss oss vid. Frågan är bara hur den ska se ut. Jag kan inte riktigt se framför mig hur det ska gå till att fördela ersättningar till alla som äger en upphovsrätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Piratpartiet, Datalagringsdirektivet, Dld, Acta, Nätet, PP, Kulturskaparna

Snart så är rätten till webben en bland andra mänskliga rättigheter

Jag har ju ojat mig en hel del över mångas starka engagemang för nätet. Inte minst har jag raljerat över den kompromisslösa hållning man har till regeringars olika försök att begränsa möjligheterna att illegalt ladda ner upp upphovsrättsskyddat material. Upprördheten har varit stor. Och nu rapporterar den engelsk nättidskriften techradar.com att fyra av fem, hör och häpna, vuxna betraktar tillgängligheten till nätet som en mänsklig rättighet. Man har frågat 27.000 personer i 26 länder. Dr Hamadoun Toure, generalsekreterare International Telecommunication Union (ITU), säger nu att världen regeringar måste göra allt för att säkra infrastrukturen kring Internet på samma sätt som man gör ifråga om exempelvis vatten, vägar och avfall. Tidskriften skriver också att Finland och Estland redan gjort tillgången till webben till en mänsklig rättighet, samtidigt som FN ligger på övriga länder i världssamfundet att göra detsamma. Och just nu pågår igen mycket nätpolitisk aktivitet efter att det varit ganska lugnt sedan EU-valet förra sommaren. Både EU:s datalagringsdirektiv och förhandlingarna om Acta står högt på den internationella dagordningen. Omfattande protester har hörts. Och hur vi vrider och vänder på oss är inom en snart framtid med all sannolikhet rätten till ett aldrig sinande informationsflöde i form av ettor och nollor vara den största frågan vi har att handskas med. Det är via nätet vi kommer att kommunicera och lösa de stora frågorna. Inte blir det något av mina löjliga spekulationer jag hade häromveckan gällande maktens vilja att kunna begränsa informationen eller till och med stänga av den. Man har redan släppt Internet för lång. Det är lätt att föreställa vilka massiva protester som skulle uppstå om det skedde. Stormningen av bastiljen under Franska revolutionen skulle i skenet av dessa kännas som en västanvind. Inte ens en totalitär stat som Kina vågar sätta sin regim på spel genom en sådan åtgärd. Så alldeles snart är nog just rätten till webben en av de universella mänskliga rättigheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Piratpartiet, Datalagringsdirektivet, Dld, Acta, Nätet, PP, Mänskliga rättigheter

Reinfeldt håller ställningarna - bär han hela alliansen hela vägen?

Moderaterna fortsätter att dominera i storstäderna. Det framgår av partiernas egna undersökningar som TT fått ta del av, som också är tillförlitliga. Dagens nyheter och Svenska Dagbladet skriver att "mätningarna grundar sig på ett betydligt större underlag än övriga opinionsmätningar. Därför kan de brytas ner i mindre enheter, yrken, åldersgrupper, olika landsändar och flöden mellan partierna". Och kritiken mot rehabiliteringskedjans utformning har inte påverkat Moderaterna negativt. Mätningen sträcker sig nämligen "in i halva februari och täcker den tid som debatten om de nya reglerna i sjukförsäkringen var som intensivast". Så även om undersökningen visar att oppositionen ännu har ledningen håller partiledaren Fredrik Reinfeldt sitt parti uppe. Igår redovisade också Expressen Demoskops resultat som visar att rödgrönt ledar med drygt fem procent före alliansen. Men vi som är bekanta med biografin Reinfeldt: ensamvargen vet att han inte viker ner sig i första taget. För den som en gång blivit så utmobbad som Reinfeldt blev av dåvarande partiledaren Carl Bildt och ändå kan komma tillbaka till politiken och dessutom klara att nå den absoluta toppen visar på en unik vinnande viljestyrka. Därför ska vi inte räkna bort alliansen för tidigt. Valet är först den 19 september. Mycket hinner hända till dess. Och hittills har inget bitit på alliansen. Försprånget får närmast tillskrivas själva det faktum att oppositioner brukar vara populärare än regeringen. Och vi får till att börja med se om senaste veckans rut- och rot-diskussion ändrar positionerna. Oppositionen, kanske utom Miljöparitet, vill ta bort möjligheten att göra skatteavdrag för hushållsnära tjänster, medan allianspartierna vill behålla det. Och ska vi lita till Svenskt Näringsliv så gillar väljarna rut. Så vi får se om Sahlin, Wetterstrand/Eriksson och Ohly orkar hålla emot framöver. De har en jättekamp framför sig mot en man som aldrig ger sig. Ska han bära också Olofsson, Björklund och Hägglund på sina axlar hela vägen över valet? Jag blir inte förvånad ifall han gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Alliansen, Rödgrönt, Moderaterna, Valet 2010

EU:s Datalagringsdirektiv Osynliga Piratpartiets väg in i finrummet

Piratpartiet, finns det? Det var ett tag sedan man såg till piratpartisterna. Man kan undra var de är, för Piratpartiet har i det närmaste varit utraderat sedan dess makalösa framgång i förra sommarens EU-val. I samtliga opinionsundersökningar har partiet sorterats in bland andra micropartier, som tillsammans inte ens skrapat ihop en procent av väljarunderlaget. I dagens Expressen nämns följdenligt exempelvis heller inte Piratpartiet när tidningen redovisar sin senaste väljarbarometer. Piratpartiet är osynligt bland den andra osynlig i kategorin övriga (se grafen). Men frågan är nu om Piratpartiet ändå är på väg att återta en ledande roll i frågan om enskilda personers rätt till integritet på nätet och därmed igen få en reell politisk betydelse. Under senaste veckan har det lilla partiets enda fråga medfört så mycket oreda att de etablerade riksdagspartierna skakats om. Oredan orsakades av Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson sedan han darrat på manschetten i Ekots lördagsintervju ifråga om hans partis inställning till EU:s datalagringsdirektiv. Peter Eriksson kunde inte entydigt ta avstånd från direktiv. Istället förklarade han krampaktigt, och helt riktigt, att Sverige som en av medlemsstaterna i EU måste implementera direktivet i svensk lag. Enligt direktivet ska medlemsländerna lagra trafikuppgifter om all elektronisk kommunikation medborgare emellan och hållas tillgänglig för polis i åtminstone sex månader. Reportern i Ekot påpekade att Miljöpartiet på olika sätt, bland annat genom dess europaparlamentariker Carl Schlyter, tagit avstånd från datalagringsdirektivet. Peter Erikssons osäkerhet öppnade för en storm i sociala medierna, som på Twitter och i bloggosfären. Man pekade exempelvis på att tyska jurister i författningsdomstolen förklarat att de regler tyska parlamentet vill implementeras i tysk lag strider mot tysk grundlag. Detta har lett till att flera svenska partier rykt ut till nätintegritetens försvar. Antagligen vill man hindra att saken urartar så som gjorde ifråga om FRA. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har nu deklarera sitt motstånd. Men även om tonläget är högt är det hittills inget av partierna som gått så långt att man vägrar implementera direktivet. Man garanterar enbart att arbeta för att förändra reglerna. Längst går Cecilia Malmström, tidigare riksdagskvinna för Folkpartiet, när hon säger att direktivet måste bli frivilligt. Malmström skriver dessutom i sin blogg att det tyska lagförslaget inte ansågs strida mot tysk lag utan att det sättet man ville införa direktivet på var felaktigt. Hon beskriver också att man nu analyserar effekterna av det misslyckade försöket. Och jag konstaterar att frågan om allas rätt till integritet på nätet lever. Men räcker intresset till att skaka liv i Piratpartiet eller kommer de att fortsätta få fungera som det elaka troll nätintegritetsfolket skrämmer politiker med då de inte går i önskad riktning. Det ska hur som helst bli intressant att se om Piratpartiet greppar detta halmstrå som datalagringsdirektivet är för dem och hivar sig upp för att igen bli en seriös spelare på den politiska arenan. Jag trodde den finniga piratpartisten var utdöd. Har jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Cecilia Malmström, Datalagringsdirektivet, dld, Valet 2010, Integritet, Nätintegritet

Nu eller aldrig för president Barack Obama när han kräver sjukvårdsbeslut

Efter att president Barack Obama haft sitt offentliga seminarium mellan senatens senatorer om en statlig allmän sjukförsäkring är han beredd att satsa allt på ett kort. Syfte med seminariet var att lyfta fram möjligheterna istället för omöjligheterna. Och nu synar Barack Obama till slut motståndarna till sjukvårdsreformen. Dagens nyheter refererar ett tal från i natt i vilket han förklarade "att USA:s kongress är skyldig det amerikanska folket en slutlig omröstning om hälsovårdsreformen. Att de har debatterat denna fråga grundligt - inte bara det gångna året - utan i decennier. Att de nu skulle låta se till att få det gjort". Jag skulle inte vara för säker på att han vinner gehör från någon av republikanerna eller ens från alla sina egna. Eftersom motståndet är relativt brett finns all anledning för hans partikamrater att noga överväga sitt ställningstagande. Det är inte bara de traditionellt konservativa väljare som gör tummen ner. Det visar inte minst resultatet i chockvalet i Massaschussets, en traditionelll sett vänsterstat. Förlusten för demokraterna i den statden innebar att partiet tappade sin kvalificerade majoritet i senaten, supermajoritet. Men också före den ur demokraternas perspektiv katastrofala valutgången hade vi sett ytterligare tendenser till att väljare nu vänder Obama ryggen, bland annat genom att demokrater förlorat flera val. Och jag är inte kunnig nog i detaljerna om den amerikansk konstitution för att reda ut Obamas chanser att få igenom reformen med enkel majoritet, enligt det förfarande som kallas atommajoritet. Men då för att överhuvudtaget ha någon chans verkar det nu som det gäller att ligga i, för demokratiska senatorer lämna nu skeppet i en strid ström. Många har tröttnat på den destruktiva politiska situationen som råder genom att det är nästan omöjligt att få igenom ny lagstiftning. Därför kanske demokraterna snart tappat makten. Sannolikt är det också skälet till att Obama visar otålighet genom att skynda på processen. En politisk handling som kommer att få stor betydelse för Obamas framtid. En förlorad votering innebär troligen att han får svårt att vinna nästa val. Han kommer att lida en trovärdighetskris, inte minst mot bakgrund av att han inte ens är nära att uppfylla vallöftena om att stoppa krigen i Irak och Afghanistan eller att stänga Guantanamofängelset. Det är alltså nu eller aldrig för Mr President.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Senaten, Statlig allmän sjukförsäkring, House of Senates, Congress, Kongressen

Moderata avhopparen Pålsson har rätt: politik är inte bara att vilja

Under rubriken ”Riksdagen har tömts på hela makten” rapporterar Dagens Nyheter att moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson inte ställer upp för omval till riksdagen. Hon står inte ut med att, som hon tidigare framfört, enbart betraktas som en del av ett transportkompani, ett rundningsmärke eller att vara röstboskap - en bland många andra riksdagsmän vars existens i riksdagen bara motiveras av att några måste trycka på knappen vid voteringar om de beslut som förhandlats fram i slutna rum av de i partiernas toppar utan att parlamentets fotfolk varit delaktiga i processen. Pålsson tycker att riksdagen borde kunna säga nej, skicka tillbaka ett förslag, utan att det betraktas som konstigt. Men framför allt vill hon ha en mer öppen process, dialog och voteringar i den egna riksdagsgruppen. Hennes ställningstagande är också särskilt intressant utifrån den diskussion som nu pågår om den amerikanska senatens oförmåga att fatta beslut. Framförallt senatorer på den demokratiska vänsterkanten har tröttnat på den tröga demokratiska processen. Evan Bayh, som skulle bli omvald, hoppar av senaten. Han har tröttat på den otrohet gentemot partiets kärna som köp och sälj systemet medför och på de närmast obegränsade möjligheterna enskilda senatorer har att bromsa och sacka lagstiftningsarbetet. Detta har också lett till att president Barack Obama nu ser ut att misslyckas med att genomföra sin i valkampanjen utlovade allmänna statliga sjukvårdsförsäkring. Det har medfört att alla högersossars (självklart inklusive mig) idol Paul Krugman vädrat viss systemkritisk gentemot nuvarande demokratiska process. Också Dagens Nyheter undrar om det inte är dags att ändra reglerna för att kolossen ska kunna styras i rätt riktning. Fast Pålsson tycker alltså annorlunda. Hon jämför med USA och tycker det är fullt naturligt med en diskussion om att Barack Obama kanske inte får igenom sina förslag i kongressen. "Riksdagen är hjärtat i den svenska demokratin men fungerar inte bra. Den har tömts på hela makten", säger hon. Ja vad ska man säga? Å ena sidan vill vi ha ett system som gynnar flexibilitet och anpasslighet så att det snabbt ska gå att fatta beslut om att rädda världen, ungefär som Bo Ekman från Tällberg Foundation häromdagen efterlyste, medan vi å andra sidan måste ha en tröghet i systemet för att garantera de demokratiska värdena. Efter en sådan avvägning är jag ändå, trots att jag tidigare raljerat över hennes besvikelse, beredd att ge Pålsson rätt. Politik är inte bara att vilja - man måste ha mandat för den.

20100307 Anne-Marie Pålsson intervjuas i P1:s Godmorgon världen om att riksdagen inte ha något reellt inflytande över den politiska processen. Förre statsvetarprofessorn Olof Ruin konstaterar att det är svårare att förankra politik på golvet när olika partier arbetar i en koalition. Man behöver förhandla och formulera politiken på högsta nivå för att ens hitta någon gemensam position.

Läs även andra bloggares åsikter om Ann-Marie Pålsson, Paul Krugman, Riksdagen, Barack Obama, Evan Bayh, Sjukvårdsförsäkring, Demokrati