Urpunkaren Ron Asheton från "The Stooges" har gått ur tiden

Ron Asheton var inte känd i de breda publiklagren, originalmedlemmen i urpunkgruppen "The Stooges". Självklart inte alls som bandets grundare Iggy Pop. Men alla strävar ju inte i första hand efter att synas. Ron Asheton var sådan. Han ville främst verka. Det framgår av urpunkboken "Please Kill Me". Han blev också mycket besviken när Pop valde att lämna Detroit för att ensam gå vidare med sin (och Stooges) grej. Men 2003 återförenades i alla fall gruppen och släppte en skiva. Den har jag tyvärr inte hört ett spår av. Jag har däremot lyssnat mycket på detroitplattorna från det tidiga 1970-talet. Otroligt häftigt att ha förmågan att ta musiken till den nivån. Före dess hade det mest handlat om musikaliskt städad musik (harmoniska harmonier) av superhjältar som t.ex. medlemmarna i Beatles och Beach Boys. Gänget kring Stooges hade mer vilja en kunnande. När man läser om gruppen får man en känsla av att detta vara första gången som ett gäng ADHD-stinna tonåringar fick chansen att göra upp med alla orättvisor de drabbats av och hyllas för detta, precis som riktiga konstnärer. Med anledning av Stooges primalskrik väcktes en amerikansk punkscen men en ohämmad klasslös kreativitet, bl.a. i form av revolutionärerna i MC5 som mässade om väpnad kamp och nihilister i Ramones som sjöng om blitzkrieg. Den goda smaken sattes på undantag. Idag rapporteras beklagligt nog att Ron Asheton har hittats död. Att han överlevde till nu får emellertid betraktas som överraskande eller mirakulöst, i alla fall om vi får tro litteraturen. Självmedicineringen var en gång gränslös hos denna 60-åring. Historien visar dock att det inte alls var självklart att Ron Asheton skulle sluta som en creedig punkikon. Han berättar nämligen i urpunkboken att han tidigt minst sagt var politiskt inkorrekt. "Jag hade inte många vänner. Jag var intresserad av nazismen. Jag lärde mig tyska och hitlertal utantill." Iggy Pop beskriver vidare att Ron och hans bror Scotty "var det slappaste och grisigaste" han någonsin träffat. Också bloggarn vill visa hur förvånansvärt grisigt det kunde låta och se ut 1970. Några år senare hade Stooges städat till sig något och lärt sig spela, vilket kan höras i "The Passenger". Man kan dock lätt förstå att de lite mer etablerade samhällsmedborgarna tyckte att Stooges inledningsvis var "No fun". Något liknande hade inte skådats och hörts tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Iggy Pop, Ron Asheton, The Stooges, Pleas Kill Me