Lite av yes we can och mer av kohandel när Obama gör sjukvårdspolitik

Det amerikanska folket fick sin julklapp av president Barack Obama när han på julaftonen fick igenom en lag i senaten som kan göra att ytterligare tiotals miljoner amerikaner får tillgång till sjukvård, 94 procent mot dagens 80. Men det var med minsta möjliga marginal senaten röstade för att fortsätta arbeta för ett genomförande av en statliga allmän sjukvårdsreform. Obama fick nödvändiga sextio av sammanlagt hundra senatsröster. Han har dock jobbat hårt för att övertyga konservativa demokratiska motståndarna som Mary Landrieu, från Louisiana, och Blanche Lincoln, från Arkansas. Och jag tycker inte att arbetet omgetts med en yes we can-aura. Snarare tycker jag att det från Vita husets sida handlat om kallhamrad politisk kohandel. De som i grund och botten är emot en statlig allmän sjukvårdsförsäkring vill självklart ha något i gengäld för att tumma på sin övertygelse. De konservativa såg därmed sin chans att ruska liv i den för tillfället avsomnade abortfrågan. Obama har nu dyrt och helig fått lova att några allmänna medel inte ska användas till aborter. Fast den frågan har varit föremål för en hetsig debatt i USA, som inte märkts av här hemma i någon större utsträckning. Och det var nära att sjukvårdsreformen mot den bakgrunden stannade vid en vision. USA-bloggen har, som jag tidigare nämnt, rapporterat om en gräsrotsrevolt mot demokraternas undfallenhet mot högern. Nu ser det alltså ändå ut att gå vägen för Obama och det amerikanska folket. USA får som det sista stora demokratiska landet en allmänt finansierad sjukvård. Och presidentens framgång på denna front kommer, precis som DN konstaterar, att få en vidare politisk betydelse för hans trovärdighet och politiska mandat. I själva verket skulle Obama troligen varit förlorad som politisk ledare om han inte baxat igenom reformen. Mot den bakgrunden är det också lättare att förstå det höga pris han varit villig att betala. Men sådan är den polititiska realiteten - ju mer man vill desto dyrare blir det. I dessa fall handlar politik väldigt lite om efterfrågan mer om hur dyrt det ska bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Yes we can, Politisk kohandel, Abort, Fri abort

Miljöpartiet oroas av Maria Wetterstrand popularitetssiffror

Igår lyfte jag fram uppgiften om Miljöpartiets språkrörs Maria Wetterstrands personliga framgångar när där det gäller förtroendet bland väljarna. Bara statsminister Fredrik Reinfeldt har nu större förtroende. Min fråga var om Miljöpartiet har råd att offra sitt populära språkrör, vilket enligt stadgarna ska ske 2011. Miljöpartiet väljer nämligen nya språkrör vart nionde år. Aftonbladet skriver också idag att frågan om en förlängning av språkrören Peter Erikssons och framförallt Maria Wetterstrands mandat över 2011 diskuteras inom partiledningen. Internt är många oroliga över hur det ska gå för partiet utan den politiska supersstjärnan Wetterstrand. Och som statsvetaren Jenny Madestam konstaterar måste nuvarande språkrörspar bort från offentligheten för att det nya paret ska få utrymme och möjlighet att etablera sig som en trovärdig ledarduo. Och hur ska man undvika en opinionsmässig genomklappning under en sådan etableringsperiod? Men kanske oroar de sig ändå i onödan. Den bedömning gör PR-konsulten Paul Ronge. Han tror att glansen kring Wetterstrand falnar ju närmare valet vi kommer. "Det här är hennes 15 minuter av fame", spår Ronge. Mycket av hur det blir med den saken hänger på hur det går i nästa års val. Enligt min mening blir det närmast omöjligt för nästa par att marknadsföra sig själva om Peter Eriksson och Maria Wetterström sitter i en regering. Det skulle till och med vara löjligt att inte låta nuvarande språkrör dominera Miljöpartiet under sådana omständigheter. Hur det nu är är med denna sak tror jag inte MP hinner bilda opinion inom partiet till 2011 för att ändra dagens situation. Så snart har vi facit. Och då kan vi bedöma om ett rotationssystem för ledningsfunktionen fungerar också i framgång eller om det är en utopisk syn på ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Maria Wetterstrand klättrar vidare - gör Miljöpartiet det utan henne?

Jag har ju funderat en del över vad Miljöpartiet ska göra med Maria Wetterstrand när hon stadgeenligt avgår som språkrör 2011. I flera bloggposter har jag också beskrivit den oro som finns bland Miljöpartiets medlemmar om vad som ska hända med partiet när hon inte leder det längre nu när det går så bra med henne i toppen. Maria Wetterstrand kunde nämligen i år gå på julledigt som ledare för ett parti med imponerande 9,8 procent av väljarunderlaget. Hon har tillsammans med Peter Eriksson, i det närmaste fördubblat väljarstödet sedan valet 2006. Inte blir det lättare för partiets nästa språkrörspar om Wetterstrand fortsätter den popularitetstrend hon är inne i nu. Aftonbladet meddelar nämligen att Wetterstrand igen ökat sina siffror för förtroende. Nu har hela 52 procent av väljarna har förtroende för henne. Hon har därmed ökat med exempellösa 16 procent sedan mätningen förra året. Idag har bara statsminister Fredrik Reinfeldt, med sina 63 procent, emn högre förtroendesiffra. Men som Aftonbladet skriver så får Peter Eriksson ursäkta, det är Miljöpartiets superstar Maria Wetterstrand som drar upp siffrorna för Miljöpartiet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att MP är på väg att bli landets tredje största riksdagsparti frågar jag igen om det inte snart är dags att göra om Miljöpartiet till ett vanligt riksdagsparti med en alldeles vanligt partiledare. Eller ska man fortsätta att vara det alternativa riksdagspartiet som inte är troget andra ideal än de miljöpolitiska?

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Får det amerikanska folket sin sjukvårdsjulklapp av Barack Obama?

I morgonens Ekosändningar rapporterades att Barack Obamas tal till nationen i natt inte innehöll ett ord om den igår avslutade och misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn COP15. Istället stod den för Obama viktiga visionen om en statliga allmänna sjukvårdsreformen i centrum. Det återstår nu ett hårt och häktiskt politiskt arbete för att den inte enbart ska stanna vid just en vision. Obama har också för den skull till och med gjort en kompromiss som innebär att de statliga sjukvårdsmedlen inte får användas för aborter. Därmed fick han över de konservativa demokrater som dittills vägrat gå med på reformförslaget och en tillräckligt stor majortet så att det kunde godkännas av senatorerna i representanthuset. Men än är det inte färdigt. Obama måste få minst 60 av senatens 100 senatorer på sin sida för att säkra genomförandet i den slutliga röstningsomgången. Och nu är goda råd dyra för samtidigt som DN.se beskriver att Obama fått en viktig röst för sjukvårdsreformen genom senatorn Ben Nelson från Nebraska, som tidigare motsatt sig abortskrivningarna, skriver bloggen Det progressiva USA att det pågår en gräsrotsrevolt mot Obamas underlåtenhet gentemot högern. "I sjukvårdsfrågan, som skulle ha blivit Obamas stora inrikespolitiska triumf, har han och senaten nu gått med på att slänga ut allt som kunde ha förändrat det katastrofala amerikanska sjukvårdssystemet i en feg kapitulation till den demokratiska högern", konstaterar Lennart. Han förklarar att "Howard Dean, nestorn bland de progressiva krafterna inom partiet och legitimerad läkare, har gått ut i öppen revolt och han verkar få allt fler med sig, bl.a. fackföreningarna". Jag har tidigare beskrivit att det är många som riskerar att förlora på sjukvårdsreformen, även utöver kvinnorna i abortfrågan. Men demokraten Nelsons röst kan nu innebära att president Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska fråga kan gå till omröstning i senaten redan på julafton. Obama hoppas att kongressen antar hela reformen till årsskiftet. Det gör också stora delar av världen. Frågan är nu alltså om det amerikanska folket ska få ett sjukvårdssystem som liknar det vi i har Europa.

Andra bloggar: Det progressiva USA

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Health care, COP15, Howard Dean, Ben Nelson, Senaten, Fri abort

Hur påverkar Saab-nedläggningen väljarkåren - mer missnöjesröstning?

Också den här bloggen ska väl uppmärksamma det faktum att det inte gick att sälja Saab. "GM kunde ha gjort mycket mer", säger näringsminister Maud Olofsson i Aftonbladet. DN konstaterar att runt 8 000 arbeten försvinner i västsverige. "Vi måste med gemensamma krafter se hur vi kan hjälpa anställda, kommunen och regionen", säger Olofsson enligt Expressen. Och i Svd kan vi läsa om att "Rysk delägare stjälpte affären". Rapport meddelar dessutom att det var uppgifter från underrättelsetjänster som till slut fick GM att dra sig ur affären. Och om det nu var korkat att tro på den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg skulle vara den riddare som skulle rädda Saab och Trollhättan och det ändå gick åt skogen undrar jag hur man tänkte när lika eländigt lilla sportbilsföretaget Spyker dök upp som intressent av att köpa Saab och hela förlustverksamheten - som det verkar med ryska maffiapengar. Ja, inte vet jag. GM ville väl slippa arbetet och den kostnad som en nedläggning innebär medan regeringen i det längsta hoppades att katastrofen var en övergående mardröm. Men det gjorde den inte. Regeringen har därför fortfarande att hantera en katastrof ovanpå sjukförsäkringschabblet. Och dagens usla opinionssiffror för Moderaterna och alliansen gör ju att Saab-affären är som lök på laxen liksom. Vid det här laget måste man väl ändå utgå från nuvarande regeringskoalition inte kommer att vinna 2010 års val. Som jag tidigare flaggat för står alliansens hopp till att rödgrönt inte får egen majoritet. I så fall kan Reinfeldt kanske locka över Miljöpartiet. Alldeles säkert för att hindra Sverigedemokraterna från att få politiskt inflytande. Fast då gäller det för regeringskoalitionen att inte tappa så mycket att inte ens MP-mandaten räcker för att få majoritet. Risken är annars att det blir fritt fall för de Nya moderaterna. Och frågan är då vart rösterna tar vägen. Det är inte helt säkert att det hamnar hos rödgrönt. Snarare är det upplagt för ett visst missnöje. Det skulle inte vara bra. Vi måste se till att för en regeringsduglig regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det är mer viktigt än att just det blåa eller rödagröna laget vinner.

Andra bloggar: Kent Persson Rasmus liberal Karin Engdahl Generation Y Roger Jönsson Röda Malmö Flute tankar

Läs även andra bloggares åsikter om GM, Saab, Spyker, Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Sverigedemokraterna, Rödgrönt, Miljöpartiet

Fredrik Reinfeldt får nu hoppas på att rödgrönt inte få egen majoritet

Idag redovisar DN:se DN/Synovates att M får runt tre procent jämför med förra månaden, 26,7 procent mot 30,2. Moderaterna tappar alltså igen i en opinionsundersökning. Debatten om sjukförsäkringen anges som en orsak. Väljarna har reagerat mot alliansens reform rehabiliteringskedjan som bland annat innebär att svårt sjuka tvingats söka arbete, en effekt man nu försökt parera genom en ändring av lagen. Men trots de dåliga siffrorna för Moderaterna tror jag ändå att partiledaren Fredrik Reinfeldt idag lägger en teamaspekt på det hela och konstaterar att rödgrön allians fortfarande inte har egen majoritet och att Sverigedemokraterna är vågmästare med sina 5,3 procent. Alliansen bör vid det här laget på allvar räkna med att inte slå rödgrönt i valet 2010 och ha plan B i skarpt läge. Det innebär att Miljöpartiet fortfarande är nyckeln till politisk stabilitet också efter valet. Med MP får alliansen idag egen majoritet. Jag tror fortfarande att den omständigheten att ingen av blocken har egen majoritet och med ett nytt parti i riksdagen kommer att leda till en huggsexa om MP, för med Miljöpartiet, som idag får rekordhöga 9,8 procent, i koalitionen är alliansen alltså i vinnarläge. Folkpartiledaren Jan Björklunds invit till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är därför helt logisk. Särskilt mot bakgrund av att Miljöpartiet i grund och botten mer är ett resultatorienterat parti än ett ideologiskt bundet. Som sagt, om rödgrönt inte får egen majoritet tror jag mindre på att något av de borgerliga partierna byter sida än på att MP gör det. Det är dessutom lätt för MP att motivera åtgärden med att landet behöver en beslutsför regering, särskilt i skenet av att ett nytt riksdagsparti etablerar sig. Och minns att det var här ni först läste om den blågröna regeringen.

Andra bloggar Jonas Morian Peter Andersson Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Blågrön koalition, Valet 2010

Debatt om SD:s främlingsfientlighet saknar i sig opinionsbildande effekt

Jag konstaterade för ett par veckor sedan att det fungerat dåligt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Allt sedan Aftonbladet publicerade SD-ordförande Jimmie Åkessons debattartikel i oktober har hans parti gått som tåget för att i november nå upp till 7,2 procent i Sentio Recearch undersökning. I början av veckan konstaterade också SCB att Sverigedemokraterna sannolikt tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Enligt SCB:s undersökning har SD för partiet betryggande 5.1 procent av väljarna bakom sig. Det ser nu ut som om SD tar sig in i riksdagen. Många är experterna som förklarar Sverigedemokraternas nyvunna etablering som ett seriöst politiskt parti med den exponering medierna givet partiet under hösten. Idag skriver också Björn Johnson, statsvetare och forskaren vid Malmö högskola, att vi har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Johnson tar sin utgångspunkt i den "dagordningsfunktion" som medierna har. "Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Med den kunskapen och med hänsyn till facit kan vi i fortsättningen skruva ner de förväntningar på folkbildande effekt som en debatt har. I själva verket har den antagligen i sig liten betydelse för att förändra ett opinionsläge eller för att förhindra en oönskad utvecklig i till exempel en extrem riktning. Snarare behöver debatten syretillförsel från det verkliga livet för att frågorna ska kunna konkretiseras och därigenom få människor att ta ställning i någon riktning. Och med en rapportering om problem i invandrarfrågor samtidigt som det förs en invandrarkritisk offentlig debatt som på ett tydligt sätt legitimerar ett vi-och-dom-uttryck ger uppenbarligen ett negativt resultat - invandrarfientligheten får fästa. Jag tycker också att den Schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter är ytterligare ett exempel på det. I dagen Konflikt, med bland andra journalisten Dilsa Demirbag-Sten och skribenten Ozan Sunar, kunde man man nämligen höra om att frågan om minareter överhuvudtaget inte varit på den franska dagordningen innan den nu aktualiserades genom omröstningen om förbud mot minareter. Så är det inte längre. Det bör därför stå var och en klart att man måste tänka noga på hur man debattar och vad man vill uppnå samt i vilken övrig kontext detta görs. Och som situationen utvecklats sig har vi snart skiten inte bara i teve utan också i riksdagen - som ett brev på posten skulle jag förnumstigt säga, vilket jag också självklart gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Johnson, Dilsa Demirbag-Sten, Ozan Sunar, Sverigedemokraterna, Valet 2010

Barack Obamas sjukvårdsreform riskerar att stanna vid en vision

Ekot rapporterar dag att den amerikanska senaten röstade för att den planerade statliga allmänna sjukvårdsförsäkringen ska kunna användas för abort. Därmed gick man emot den kompromiss som president Barack Obama gjorde inför omröstningen i representanthuset och som innebar att han fick med sig de viktiga konservativa demokraterna i senaten. Genom att senaten nu sa nej till att abort ska uteslutas från sjukvårdsreformen som ersättningsbar behandling äventyras Obamas vision om en allmän statlig sjukvårdsförsäkring. Många menar att han nu inte kommer att ha de sextio nödvändiga senatsrösterna när hela reformen slutligen är föremål för ett avgörande. En sådan utgång skulle vara en inrikespolitisk katastrof för Obama. Sjukvårdsreformen var Obamas viktigaste fråga i valkampanjen. En förlust kan innebära en sådan prestigeförlust att Obama, som jag och andra tidigare spekulerat om, bara sitter en presidentperiod.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Statlig allmän sjukvårdsförsäkring, Abort, Senaten, Sjukvårdsreformen

Övriga medier ikapp 100 steg till - flera tror på tvåpartisystemet

Expressen rapporter idag om TV4:s uppgifter om att alliansens planerar att gå till val med en gemensam lista. Första steget är i praktiken taget genom att Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet redan har idag en gemensam partibeteckning "Allians för Sverige" registrerad. "Jag tycker att man ska göra det av offensiva skäl och visa på den borgliga styrkan", säger P J Anders Linder, ledarskribent på Svenska Dagbladet, till Expressen. Visst ser det idag ut som om att alliansen får svårt att vinna valet 2010. Koalitionen har hittills inte i någon väljarundersökning sedan valet 2006 haft egen majoritet. Och enligt de siffror som Skops redovisade igår sitter för dagen det blåa laget med 47,6 procent och det rödgröna med 47,3. Över dagens politiska verkligheten skuggar dessutom Sverigedemokraterna i en potentiell vågmästarroll som de flesta vill undvika. För att hindra ett parlamentariskt kaos och skapa en trovärdig riksdagsmajoritet efter valet 2010 har respektive block sänt inviter till delar av motståndarblocket. Mona Sahlin kan tänka sig samarbeta med Folkpartiet och Centerpartiet medan Jan Björklund bjudit in Miljöpartiet. Men den minnesgoda läsaren av den här bloggen har ju förut sett att jag spekulerat om att alliansen ifall den känner sig hotad och Kristdemokraterna ser ut att åka ur riksdagen sannolikt samlar sig under en gemensam lista. Om inte 2010, så 2014. Den dagen borgerligheten tar detta steg är det också slut på småpartiernas tyranni genom att vi i praktiken då har ett tvåpartisystem. Miljöpartiet kan till exempel inte längre självklart räkna med en hög politisk utdelning bara genom att, som Per Gahrton nyligen förklarade MP:s politik strategi, spela ut blocken mot varandra. Det gör istället att Sveriges riksdag kan bedriva en långsiktigt stabilare politik. Vi behöver heller inte längre oroa oss för att extremiska småpartier tillåts dominera den politiska agendan. Så mitt råd till borgarna är: gå ihop för Sveriges skull. Jag vill ha ett blått och ett rött lag. Fast för att vi i realiteten ska få en hållbar politisk situation krävs en konstitutionell förändring. Den som både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin nyligen ropat efter. De har varnat för de konsekvenser vårt proportionella valsystem får genom att mandaten delas på ett sätt mellan partierna så att det i praktiken blir näst intill omöjligt att bilda en regering, eller ens för en väljare att inför ett val kunna förutse hur en sådan skulle kunna komma att se ut. Många talar nu om majoritetsvalssystem, för den politiska stabilitetens skull. I ett sådant valsystem kan inte småpartier spela ut de större blocken mot varandra, för att i minoritetens namn vinna oproportionerliga fördelar.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö Peter Andersson med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Allians för Sverige, Tvåpartisystem, Alliansen, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, Per Gahrton

Hemvist - för Per Gahrton eller den vanlige ursprunglige Miljöpartisten?

Kanske är det som Hanne Kjöller idag skriver i pappers-DN att Per Gahrton är hemlös. Hon syftar Gahrtons utläggning på DN-debatt igår. Han gjorde klart att det rödgröna samarbetet är ett experiment för Miljöpartiet. Med det menar han att MP efter valet 2010 ska utvädera samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte otänkbart att de i framtiden väljer andra koalitionspartners. Kjöller däremot lyfter fram det faktum att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gjort MP realpolitiskt parti istället för det nejsägarparti som Gahrton bildade 1981. Och kanske är det så att heller inte Miljöpartiväljaren längre har en hemvist. För kanske passar inte Maria Wetterstrands latteliberalism den ursprungliga Miljöpartisten som enligt Gahrton

1. vill ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen,
2. vill förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen,
3. vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan,
4. inte vill fastna i de gamla ideologierna,
5. vill etablera en ny politikerroll, eller
6. vägrade acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar.

Med hänvisning till hur Miljöpartet, genom Maria Wetterstrand och Peter Andersson, marknadsförs kanske ändå den ursprunglige miljöpartisten får anses ha marginaliserast. För i takt med en växande regeringsambitionen måste MP bli ett parti som andra med kompromissbar politik, inte minst för att behålla och locka över nya storstadsväljare. Och med Sverigedemokraterna i riskdagen ser Miljöpartiet bli den spelare man kommer att använda för att hålla SD från allt inflytande över regeringsbildandet. Det vet båda blocken. Och därför vill alliansen knyta Miljöpartiet närmare sig. Och hur man än vrider och vänder på det nuvarande parlamentariska läget har inget block i dess nuvarande utformning egen majoritet. I den senaste DN/Synovates-undersökningen fick rödgrönt 48,7 procent och det blå laget 45,4. Vi får därför se om ens någon gruppering vinner. Står vi där med ett blått och ett rödgrönt lag utan majoritet, men med SD som vågmästare, blir kanske huvudfrågan om rödgrönt ska blandas med blått eller är det blått som ska spädas med grönt. Allas primära intresse bör ju i den situationen vara att till varje pris hindra Sverigedemokraterna från inflytande. Samtidigt verkar alternativet minoritetsregering var uteslutet. Så hur en regeringsbildning kommer att se ut efter valet 2010 är högst osäkert. Och på så vis har Gahrton rätt. Enligt hans mening ska regeringsbildandet inte vara klart före valet. Så nog kommer vi att få en politisk kohandel nästa år av ett slag vi aldrig tidigare upplevt med anledning av att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Det betyder också att Gahrton på inget sätt än så länge är hemlös. Han kan bo både under blå och röd flagg.

Andra bloggar: Johannes Danielson.se

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Miljöpartiet, Rödgrönt, Alliansen, Jan Björklund, Valet 2010, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, Hanne Kjöller

Än fler förlorar på Obamas sjukvårdsreform - nu också kvinnorna

Apropå min bloggpostning häromdagen om att många har att förlora på president Barack Obamas sjukvårdsreform måste jag lyfta fram Godmorgon Världens rapport idag om att demokraterna tvingats kompromissa med republikanerna om den fria aborten för att komma så långt med sjukvårdsförslaget som man gjort. Som det beskrivs i inslaget är abortfrågan alltid levande i USA, men sedan något år i tillfällig träda. Amerikanska kvinnors rätt till fri abort sedan 1973. Då gjordes saken till en federal angelägenhet genom Högsta Domstolens avgörande i Roe mot Wade, vilket betydde att alla kvinnor i landet fick samma rätt. Men abortmotståndarna arbetar ständigt för att beslutanderätten ska återföras till delstaternas kompetens. Och har naturligtvis tagit chansen enligt principen ju kontroversiellare ett förslag är desto större är möjligheten att nå politiska kompromisser. Den kompromiss som hittills varit föremål för omröstning i senaten vid två tillfällen innehåller alltså ett nytt villkor om att den allmänna sjukvårdsförsäkringen inte ska omfatta abort. Frågan har fram till idag överhuvudtaget inte nämnts i svensk medier. Men är het i USA. Godmorgon Världen sände dessutom glimtar av en minst sagt upprörd debatt från senatsomröstningen. Många menade att överenskommelsen innebär en backlash som kastar kvinnofrågan flera hundra år tillbaka i tiden. Det är i vart fall klart att Obamas eftergift i abortfrågan är ett villkor för att hans vision om en statlig allmän offentlig sjukvårdsförsäkring ska materialiseras. Och varför skulle konservativa republikanerna inte passa på att göra egen politik när möjligheten öppnar sig. Sådan är politikens villkor. Men som sagt: det är många som har att förlora på Obamas sjukvårdsreform. Nu också kvinnorna. Vilken avvägning väger tyngst? En omröstning kvar innan vi vet svaret. I veckan avgörs det. (OBS äldre bild. Jag har inte hört talas om några massiva demonstrationer med andledning av abortkompromissen)

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Fri abort, Pro life, Politik, Free choice

Det block som får majoritet med Miljöpartiet bildar regering - så det så

Också statsvetaren Olof Ruin ger sig in i diskussionen om det konstitutionella problem ett inträde i riksdagen av Sverigedemokraterna medför. På DN-debatt skriver han att "Miljöpartiet kan få en nyckelposition i ett kaotiskt läge efter valet" och problematiserar kring problemet med nya småpartier i riksdagen. Det är en fråga som jag först gången skrev om den 22 april. Först utifrån de framgångar Piratpartiet rönte. Men i takt med att Sverigedemokraterna vann politisk terräng förflyttade mitt intresse mot dem. Senaste häromdagen med anledning av Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlins utspel om att rödgrön opposition inte ställer sig främmande inför ett samarbete med småpartierna inom alliansen. Och visst riskerar Sverige, som Ruin slår fast, att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition. Han beskriver några olika varianter på lösning. Den mest logiska är kanske den om att Miljöpartiet bildar minoritetsregering. Så istället för att leka med Miljöpartiet, som nu alla vill, blir det i den situationen miljöpartiet som leker. Det är en märklig utveckling att fåtalet leder de många. Ruin problematiserar också kring hur illa vår blockpolitik passar med vårt proportionella valsystem. "Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats". På den punkten har Ruin rätt. Jag har i flera månader krävt ett riktigt tvåpartisystem för att det här landet ska kunna regeras. Även historikern Gunnar Wetterberg har talat om behovet av att ändra konstitutionen för att det ska vara möjligt att skapa stabila regeringar. Han är oroad över att flera småpartier är på väg in i riskdagen. "Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment", säger Wetterberg och syftar på vårt nuvarande proportionella valsystem. Det tycker jag också för inget tyder på att tendensen med fler småpartier upphör. Som en långsiktig lösning tror jag mindre på Ruins förslag om att störst block bildar regering. Jag har alltså ändrat mig. Men det är orealistiskt att räkna med att en gruppering under fyra år lägger ner sin politik. Om inte nyval menar jag att det nog blir så att det block som kan bilda majoritet med Miljöpartiet bildar regering. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Ruin, Gunnar Wetterberg, Majoritetsval, Enmanskretsar, Proportionellt valsystem, Sverigedemokraterna, SD, Miljöpartiet

Rödgrön Stockholmsopposition kovänder i den stolliga badhusfrågan

Politik handlar sällan om sakfrågor. Det vet vi. Men man blir ändå överraskad varje gång man står inför det, som nu efter veckan efter bataljen i Stockholmsförorten Aspudden kring det gamla badhuset. Efter att samtliga partier, utom Vänsterpartiet, varit överens om att riva Aspudden svängde plötsligt Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockolm. Partierna är beredda att ge Aspuddens badförening en ny chans. Det var tydligen för mycket för de rödgröna politikerna att se polisen storma medelklassen i Hägersten och avhysa, som ABC nytt kallade dem, latteockupanterna, som om de vore radikal miljörörelse - likt 1980-talets berömda trädkramarna och fjällväktarna. DN:s Malin Siwe beskriver i dag under rubriken Magplask för eget ansvar hur staden försökt riva det nedgångna badhuset sedan i mitten av 1980-talet. Men 1987 lät man ändå föreningen ta över driften mot att den ansvarar för renovering in- och utvändigt. Självklart saknade den ideella föreningen ekonomiska förutsättningar att fullfölja sitt åtagande, med den följden att fastighet idag är i förfall. Stockholm stad beräknar kostnaden för en nödvändig ansiktslyftning upp till 14 miljoner kronor. En prislapp som för bara en vecka sedan var omöjlig för en bred politisk majoritet. Fast jag undrar om det finns så många röster att hämta på att gulla med de kulturradikala i Aspudden. I alla fall är det inte den här typen av nostalgitrippar som kan vända Socialdemokraternas nedåtgående trend. Min känsla är att få tycker badhusföreningens krav är rimliga. Jag tycker att de rent av är stolliga. Riv rucklet. Badhus har vi i parti och minut i Stockholmsområdet. Det går heller inte att utöva motion på ett adekvat vis i en femton meter lång bassäng. Knappt ens att stoja i den fler än två åt gången. Nej, mitt råd är att annan politik måste till för att Stockholm ska bli rött igen. Kanske kunde man börja med att bygga de tre bostadsfastigheterna som är planerade på badhustomten.

20091208 DN meddelar nu att det ska byggas en förskola på tomten där Aspunndenbadet har legat. Rivningen påbörjades häromdagen.

Andra bloggar: Epsteins STHLM

Läs även andra bloggares åsikter om Aspuddens badhus, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Valet 2010

SD-framgång ger alltså en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition

Mona Sahlin ställer nu ultimatum och kräver att det ska bildas en majoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning. "Det skulle bli politiskt kaos med en minoritetsregering", förklarar hon för DN. Vi är många som funderat över vilka konsekvenser ett inträde i riksdagen av SD får. Om inget av blocken får egen majoritet har jag tillsammans med många andra resonerat kring att största block bör bilda minoritetsregering. Något som DN:s Peter Wolodarski förespråkat. Någon har också framfört att blocken i en sådan situation måste göra breda överenskommelser. Jag har även framhållit att situationen med många småpartier med extrem politik på sikt leder till ett åtminstone informellt tvåpartisystem. De större blocken tvingas att jobba närmare varandra inom koalitionen för att vi ska kunna ha en ekonomisk och politisk stabilitet. Nu säger alltså Mona Sahlin att Socialdemokraterna för det fall inget block får egen majoritet kommer att söka stöd hos Folkpartiet och Centerpartiet för att bilda regeringen. Och så måste det i den situationen bli oavsett vilket block som är störst. Det är inte realistiskt att tro att riksdagen kan fungerar genom att ett block under en mandatperiod helt slutar att ta politiska initiativ. Det är självklart också sådana övervägande som ligger bakom Folkpartiet Jan Björklunds invit till Miljöpartiet. Nu talar allt för att vi med andledning av valet 2010 kommer att ha ett regeringssamarbete över blockgränserna. För ingen tror väl idag att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarroll. Störst block kommer att regera, antingen rödgrönt med Folkpartiet alternativt Centerpartiet eller blått lag med Miljöpartiet. Ja, så blir det -i alla fall enligt dagsnoteringen för idag rapporterar DN att undersökningsföretaget Synovates nya opinionssiffror visar det hittills högsta väljarstödet för SD. Partiet får 4,7 procent. "Sverigedemokraterna verkar ha parkerat sig på en något högre nivå, som ligger närmare 4 än 3 procent", säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring. DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterar at SD har fått stigande siffror hos de flesta opinionsinstitut efter Aftonbladets publicering av partiledaren Jimmie Åkessons debattinlägg för en månad sedan där muslimer pekades ut som ett hot mot Sverige". Bereder alltså på en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition.

Andra bloggar: Dagens Arena Jinge.se Peter Andersson Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Majoritetsregering, Tvåpartisystem, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, S, MP, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, SD, minoritetsregering

Det bara inte vänder för Socialdemokraterna i Stockholm - Panik nu?

Istället för att arbetar för att nå Socialdemokraternas mål på ett fyrtioprocentigt väljarstöd i valet 2010 ser det ut som om Mona Sahlin får koncentrera sig på överlevnad. Partiet har nämligen tappat ytterligare i Stockholm och ligger nu där strax under 20 procent. Ingen förbättring har alltså skett i opinionsläget för Stockholms-S sedan nära-döden-upplevelsen i sommarens EU-val. Vad det betyder för var riket i stort har DN:s politiske kolumnist Henrik Bros klargjort tidigare. Utan framgång i Storstäderna kommer det sannolikt att gå dåligt i valet för rödgrön allians. På samma sätt som att valet 2006 avgjordes av storstadsväljarna pekar allt mot att det också blir fallet 2010. I dagsläget är Moderaterna dubbelt så stora som Socialdemokraterna. Och Miljöpartiet är nästan lika stort som sin allianspartner. Siffrorna bygger på ett Skops underlag sedan de frågat ett antal personer vilket parti de tycker bäst om. Det finns liten anledning att ifrågasätta resultatet ifråga om Socialdemokraterna och Miljöpartiet eftersom det på ett hyggligt vis motsvarar hur EU-rösterna fördelades på dessa partier i Stockholm. Den socialdemokratiska parollen inför valarbetet kommer att vara "ända in i kaklet". Så måste det nog bli om man ska kunna vända trenden. Men jag tror att det bara kommer att göra ont. Det finns ingen guldmedalj på andra sidan. Inte ens en silver- eller bronsmedalj. Det är nu som vi måste börja inrätta oss efter att vi, liksom andra jämförbara länder i Europa, har ett 20-25 procent stort socialdemokratiskt arbetarparti. SAP blir aldrig mer statsbärande.

Andra bloggar: Kent Persson (m) blogg HAX Edvin Alam Robert Nord Peter Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Stockholm, Mona Sahlin, Valet 2010, Ända in i kaklet

Robert Collin - jag var hela tiden säker på att Koenigsegg inte håller

Aftonbladets Robert Collin menar att landets motor- och industrijournalister är kappvändare som förr hyllande Koenigseggs upplägg för att köpa Saab för att nu byta fot. "Vad är det som händer. Nu är det plötsligt ingen som någonsin trodde på Koenigsegg. Minns jag fel? Var inte Christian Koenigsegg pojken med guldbyxorna i somras? Han, och bara han, kunde vända Saab och rädda Värstsverige. Tidningar, radio och tv och framförallt Maud Olofsson öste lovord över affären och mannen med entreprenörandan, han som hade rätt känsla för Saab. Han som kunde utveckla bilar med bara en handfull dedikerade ingenjörer. Han som kunde föra Saab tillbaka till den entusiastbil vi alla kommer ihåg (eller gör vi? Var det Saab 92, med tvåtaktaren?) Minnet är kort" summerar Collin på sin blogg. Jag vet inte vad DN:s Lasse Swärd eller vad SvD:s Jonas Fröberg tyckte tidigare. Men jag har under hela resans gång sett regeringen med statsminister Reinfeldt i spetsen hålla emot alla stolliga krav om att staten ska äga bilföretag bara för att rädda jobben. Och jag har svårt att förstå den rödgröna oppositionen mot regeringen i denna fråga. Den rimmar dåligt ihop med den svenska modellen som bland annat innebär att det sjuka ska skäras bort för att ge plats åt det friska. Därför har både DN:s ledare och Aftonbladets läsare rätt när de konstaterar att Saabs problem inte kan lösas av staten. Men jag sa från första dag att lilla sportbilsföretaget Koenigsegg inte ska driva mainstreambilföretag som Saab. Ett övertagande av Saab har Koenigsegg Group AB aldrig haft vare sig muskler eller kompetens till. Det är bra att det äntligen kom i dager. (Här kan ni läsa det jag skrivt om Saab på nya bloggen - scrolla på bara. Fanns en del på gamla bloggen också, men det är en tragisk historia.)

Andra bloggar om Saab: Lasses blogg Fredrik Segerfeldt S-Buzz Arne Lernhags blogg Martin Mobergs blogg Ola Möller

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, GM, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Koenigsegg, Koenigsegg Group AB

Wetterstrands och Ohlys retorik inget med verkligheten att göra

På DN-debatt skriver idag Centerpartisterna Gustav Andersson, Per Ankersjö och Kerstin Lundgren att Miljöpartiet står långt till vänster om Socialdemokraterna. De tre Stockholmspolitikerna ställer sig inte bakom Sanna Raymans beskrivning av Miljöpartiet som latteliberalistiskt. De bedömer alltså heller inte språkröret Maria Wetterstrands försäkran om att Miljöpartiet är socialliberalt som trovärdigt. Skribenterna pekar på att Miljöpartiet seglar på en på en positiv opinionsvind. De är inte helt otroligt att partiet är näst störst i Stockholm med anledning av valet 2010. "En grund för denna uppgång är att Miljöpartiet i växande utsträckning har lyckats skapa bilden av att de är ett mittenparti /.../ Men i Stockholms län /.../ följs inte liberala ord av handling" förklarar debattörerna. De lyfter bland annat fram att Stockholms-MP slår fast att alla akutsjukhus ska ägas och drivas i egen regi. "Det innebär att man i likhet med Vänsterpartiet kommer att kräva att S:t Görans akutsjukhus ska återgå i landstingets regi om det blir ett majoritetsskifte. Mot bakgrund av att Capio S:t Göran är mycket välfungerande och kan redovisa både nöjda patienter, nöjd personal och intressant nytänkande i vårdens kultur och organisation är det en radikal förändring som egentligen enbart kan motiveras från en socialistisk ideologisk ståndpunkt". De konstaterar vidare att med Miljöpartiet nationellt pratar om bättre företagarvillkor går man i Stockholms län till val på att inga vårdverksamheter ska kunna gå med vinst till sina ägare. Jag å min sida ser inget konstigt i detta. Högkvarter går sällan i takt med verksamheten på golvet. Men jag vill vända på cuttingen och säga att det är centralt man är ideologisk. Lokalt har man ofta fulle upp med att fixa och trixa för att då vardagen att gå ihop. Så när Wetterstrand utropar sig till en god företrädare för konkurrensens fördelar får det tas med en nypa salt. Precis samma gäller Ohyls jämfört Wetterstrand omvända nationella inställning till offentliga sektorn. Den enda kommun som styrs av Vänsterpartiet kan knappast sägas göras det med en utpräglad vänsterpolitik. Fagerstas starke man Stig Henriksson förklarar Vänsterpartiets absoluta majoritet i Fagersta med den ohelig allians mellan vänsterpartiet och de borgerliga bildade. Ja, när partitopparna krumbuktar retoriskt vet vi vad som lägger lokalt - the real ting: blod, svett och tårar. Budgeten ska igenom och helst gå ihop.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö och Dick Erixon

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Latteliberalism, Valet 2010, Stig Henriksson, Fagersta, Lars Ohly, Vänsterpartiet

Vi kanske ändå inte ska räkna bort ett blågrönt samarbete efter valet

Under rubriken En tom latteliberalsim skriver idag Svenska Dagbladets Sanna Rayman om hur Miljöpartiet självt definierar sig som liberalt. Hon beskriver att det är logiskt eftersom Miljöpartiet i grund och botten delar borgerlighetens syn på exempelvis Las och friskolor samt individualitet i övrigt. Sammantaget innebär det att man anser att så mycket som möjligt ska lämnas åt den enskilda individen att själv bestämma över. Det är inte självklart att människors välfärd måste administreras genom stora generella system. Sanna Rayman konstaterar samtidigt att "språkröret Maria Wetterstrand i veckan lade ut en krok i en debattartikel på Newsmill.se (17/11), där hon förklarade att Miljöpartiet är en naturlig hemvist främst för socialliberaler". Så vi ska kanske ändå inte avskriva ett blågrönt samarbete efter valet 2010. Jan Björklunds invit till Miljöpartiet om ett samarbete för ett par veckors sedan orsakades bland annat av att Sverigedemokraterna för närvarande går oroväckande bra. Han vill för det fall SD får en vågmästarroll försäkra sig om att MP stöder alliansen istället för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men Wetterstrand hänger sannolikt upp sin förklaring på att Miljöpartiet går bra i storstäderna hos de lattedrickande liberalerna med sin, som Sanna Rayman påpekar, livsstilspolitiska värderingar. Ett segment som MP skulle skulle vilja sikta in sig på. Det är heller inte osannolikt att de är näst största parti i Stockholms stad redan efter nästa val. I städerna finns få röda väljare. Därför gäller det att ha garderat sig åt alla håll och kanter för att ha bästa utgångsläget i olika förhandlingar. Man får inte göra sig omöjlig. Miljöpartiet har också rensat ut olika vänsterinslag i sin politiska meny som EU-motstånd och anti-tillväxt. Snart är de nog ett alldeles vanligt parti med vanlig politik och en riktig partiledare. Och vi har inte glömt MP:s utpressningsförsök 2002 då man undersökte vilket av de blåa och röda blocket som gav bäst utdelning. Då var det inte viktigt att ta hänsyn till att väljarkåren i första hand definierar sig som vänster. Kärnkraften då? Ja, har MP kompromissat om kärnkraften en gång så går det säkert en gång till. Osvuret är alltid bäst. Särskilt i politiken.

Andra bloggar: Jinge.se Rolf Eriksson Stockholm enligt Ankarsjö

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Blågrönt samarbete, Valet 2010, Miljöpartiet, Kärnkraft, Latteliberalism

Ska Jan Björklund förstöra alliansen möjlighet att vinna valet 2010?

Folkpartiet är numera ett parti möjligt på en mängd nya vis, som för gammelmoderater. Men Folkpartiet är efter helgens landsmöte i Växjö samtidigt mindre möjligt, inte minst för Miljöpartiet. Den invit som partiets ordförande Jan Björklund nyligen riktade till Miljöpartiet om samarbete efter valet 2010 får i belysning av mötet beslut om kärnkraft betraktas som meningslös. Aktuellts politiske kommentator Mats Knutson rapporterade igår på sitt Twitter att Björklund anser att beslutet inte innebar en ändring av partiets inställning till kärnkraft. Men Knutson menar att Centerpartiet lär uppfatta det som svek mot energiuppgörelsen. DN skriver också idag att Folkpartiet öppnar för mer kärnkraft. Beslutet går "längre än den energiöverenskommelse som tidigare gjordes med de borgerliga allianspartierna, i vilken slås fast att de tio befintliga kärnkraftsreaktorerna ska få ersättas när de tjänat ut, men att det inte ska byggas fler". Även om Björklund glider på orden går det inte att missförstå partiledningens ambition att lösa vårt elberoende med mer kärnkraft. Man har nu "öppnat för möjligheten att bygga fler kärnkraftverk än de tio vi har", som Knutson summerar saken. Men Folkpartiet är snart också omöjligt för socialliberaler. Debatten på landsmötet om arbetsrätten var så hård att partiets mer humanistiska förkämpar tvingades gjuta oljor på vågorna. Birgitta Ohlsson påminde delegaterna om att ett samhälle bör garantera viss trygghet. Karin Pilsäter var kritisk till att så många vill avskaffa kravet i Las på saklig grund vid uppsägningar. Johan Person beskrev att de arbetsgivare han träffat inte uppgett Las som ett problem. Och visst blir arbetsrätten en svår nöt att knäcka för alliansens inför valet 2010. Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann såg till att inte ta strid med arbetarrörelsen på den punkten. Enligt många bedömare avgjorde detta valet 2006. En inriktning som Reinfeldt valt att utveckla genom att under Moderaternas partistämma tidigare i höst hylla den socialdemokratiska ikonen Tage Erlander och tanken på folkhemmet. Mitt intryck av landsmötet är att Jan Björklund gör vad han kan för att profilera sitt parti som ett alternativ för högerväljaren. Kanske är det den roll de inofficiellt fått inom alliansen. Men jag undrar hur bekväm partiets socialliberala falang är med kidnappningen. Antagligen lika lite som gammelmoderaterna i sitt parti. Det märkliga är att vi fått upp och nedvända världen med ett mjukare Moderat partiet som ett nytt arbetarparti och ett hårdare Folkparti. Om Björklund driver sin linje för långt kan det bli så att han till sist avslöjar alliansen och ger den rödgröna opinionen de argument de behöver för att vinna valet 2010. Och som Johan Skytte skriver i dagens Svd har Alliansen hittills inte haft ledningen i någon opinionsundersökning efter förra valet. Senast skilde det fyra procent till rödgrönts fördel. Hur är det man brukar säga? Den som gapar efter mycket ...., va? Jan Björklund och övriga partier i det blå laget får ta sig en funderar över vad som är viktigt: att vinna val eller att enskilda partier blir stora och obetydlig?

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Alliansen, Landsmötet, Valet 2010, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Socialliberalism, Jan Björklund, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand

Andra bloggar om Landsmötet: HBT-sossen Makthavare Kent Persson (m) blogg Peter Andersson - Med rätt att tycka Alliansfritt Sverige

Den socialistiska fredagsdrinken - gott först följt av en bitterhet

Jag tänkte vi ska uppmärksamma att Folkpartiet slutligen tagit loven av sitt socialliberala baktunga arv och utmejslat sig som ett högerparti. Partiets ordförande Jan Björklund har under landsmötet i Växjö gjort klart med att med att man vill göra upp med arbetsrätten och ladda nya kärnkraftverk. Därmed får man konstatera att FP står så långt ifrån spionen Kim Philby och hans fosterland Sovjetunionen som det är möjligt. Det är i det närmaste samma avstånd som till Fredrik Reinfeldts Nya arbetarparti. Märklig äro världens gång. Men för att minnas hur det än gång varit blandar vi ikväll den socialistiska drinken Vargtass. Den är lika lätt att göra som det socialistiska systemet var att hitta på fast mer smart. Så nu är det bara att knacka på hos grannen och konfiskera en vodka och en flaska lingondricka. I ett longdrinkglas fyllt med is häller du en sexa vodka. Späd med lämplig mängd dryck. Garnera med grönt blad av något slag. Sugrör kan du ha liggande bredvid. Kan vara bra att ha vid bortåt den tionde drinken. Lev väl.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Jan Björklund, Socialism, Sovjetunionen, Vargtass

Den enskilda inidividen riskerar att bli förlorare i Obamas sjukvårdssystem

Många av oss i Sverige har svårt att förstå varför inte USA har eller inte genast inför en allmän statlig sjukförsäkring. Landet lägger per capita ner långt mer pengar på sjukvård än till exempel de västeuropeiska länderna utan att nå en bättre effekt. Istället gäller det motsatta. USA har till exempel en lägre genomsnittsålder än andra jämförbara länder, 72 år mot exempelvis Sveriges 82 år. Det borde därför stå klar för var och en i USA och som är vid sina sinnens fulla bruk att landet bara har att vinna på att ersätta sitt sjukvårdssystem med ett som liknar vårt. Ändå agerar stora grupper kraftfullt emot president Barack Obamas vision om ett statligt sjukvårdssystem om ska omfatta nästan alla medborgare. Vi har bland annat sett extremhögern marschera mot reformen och vanliga förhållandevis ekonomiskt svaga personer vilt protesterande. Även om det bland politikerna i första hand är republikanerna som är emot finns också en misstänksamhet hos många demokrater. Det är oklart om inflytelserikare maktgrupper finansierar motståndet. Det finns sådana påståenden. Men det är i så fall inte självklart att de enbart agerar i eget intresse. Vid en närmare analys av förslaget och dess effekter i relation till bilden av USA som självständighetens nation förstår man att Sarah Palin når fram med sin vulgärretorik om att Obama vill införa dödspatruller. En attityd hon i senaste numret av Newsweek kritiseras för. Nyuppvaknade liberaler ser henne först nu som ett realistiskt hot och anklagar henne för "att dupera en obildad allmänhet med skamlösa förenklingar". Hur det nu är med den saken kan vi inte bortse från att 80 procent av USA:s befolkningen är försäkrad. Cirka tio procent har valt att vara oförsäkrade. Många av dessa får sitt skydd genom kyrkan. Andra, inte minst ungdomar, gör andra ekonomiska prioriteringar. Kvar finns en nominellt stor grupp som behöver hjälp för att komma i åtnjutande av sjukvården på lika villkor som andra. Som förslaget nu är utformat ska 94 procent av amerikanarna få tillgång till en allmän sjukvård. Men för många försäkrade innebär Obamas sjukvårdssystem en försämring. Det beror på att varje försäkringstagare förlorar sin juridiska rätt att kräva vård enligt en personlig överenskommelse med en försäkringsgivare. I nuvarande system har försäkringshavaren ett avtal om exakt vilken vård denne har rätt till. En äldre person behöver till exempel inte oroa sig över att inte få en ny höftled vid behov. En förälder till ett funktionsnedsatt barn kan kräva den vård som avtalet ger rätt till. Så är det inte inom svensk sjukvård. I den görs prioriteringar utifrån medicinska kriterier, ibland inte helt lätta för den oinitierade att förstå. Samtidigt som sjukvården ur ett kollektivt perspektiv med Obamas förslag blir effektivare riskerar därmed den enskilda individen att hamna i mindre fördelaktig rättslig ställning i ett allmänt statligt sjukvårdssystem. Därför är det inte bara försäkrings- och läkemedelsindustrin samt sjukvården som uppfattar sig som förlorare. Den i amerikansk statsbildning så centrala gestalten som den enskilda individen riskerar alltså också att få stryk i Obamas system. Därför ser många förslaget som ett hot eller mer som en Win-lose-lösning än Win-Win-lösning, i den betydelsen att staten vinner men den individuella medborgare förlorar. Varje enskild medborgare i USA tvingas alltså ta ställning till om man är mogen att sätta kollektivet framför individen. I detta sammanhang måste vi ta hänsyn till att USA saknar utilitaristisk tradition på det personliga planet - i alla fall med en statlig infrastruktur. Den attityd man har till den egna personens och familjens intressen liknar mer stamsamhällets vi-och-dem-tänkande. Det är i alla fall de signaler motståndarna till sjukvårdsreformen sänder ut när de försöker hindra att ett förslag antas som skulle innebär att flera får det bättre till en lägre kostnad. Och det är när vi har den bilden klar för oss som vi lättare förstår de mekanismer som ligger bakom kriget mot Obamas sjukvårdsreform.

20091121 DN:s Lennart Pehrson rapporterar att Senaten röstar om Barack Obamas förslag till om en allmän statlig sjukvårdsförsäkring. Under rubriken Nu hård match väntar Obamas vårdreform beskriver Pehrson att Vita huset nu arbetar för att de demokratiska senatorerna ska rösta för. Republikanerna sluter samfällt upp mot. Obama har inte råd att förlora en enda av sina 58 demokrater och två oberoende.

20091122 I natt röstade sextio av de hundra senatorerna i USA:s kongress för att fortsätta debattera Obamas sjukvårdsreform. De motsträviga senatorerna från Louisiana och Arkansas övertygades om att inte gå emot. Men Mary Landruei och Blansche Lincoln reserverade sig med att säga att de slutligen kan komma att gå emot förslaget. Senator Judd Gregg sa dock att lagförslag som passerar den första omröstningen brukar bli lag. Obamas vision lever alltså vidare. Jag gratulerar USA för att ha bestämt sig att fortsätta överväga att bli ett riktigt land.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obaman, Statligt sjukvårdssystem, Sarah Palin, Dödspatruller

Andra bloggar om Obamas vision: USA-val.se och Det progressiva USA

IF Metalls Löfven och Säikkälä känner sig lurade av arbetsgivarna

Vad menade skribenterna Stefan Jonsson, Göran Rosenberg och Göran Greider med att finanskrisen kommer att ta död på liberalismen och att en ny samhällsordning skulle vara i vardande? Det funderande jag på häromdagen under rubriken Kan facket stå emot arbetsgivarnas i nya ultranyliberalistiska världen? Då sammanfattade jag den tveksamhet till herrarnas resonemang som jag beskrivit i flera bloggposter. För att åskådliggöra detta har jag hittat på begreppet ultranyliberalism. Med det menar jag att arbetsgivarna tidigare inte haft med idag jämförbara möjlighet att välja. Globaliseringen har medfört att alla världens arbetare konkurrerar om samma jobb. Dessa och arbetaren flyttar närmast obehindrat över stora området. Och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer också tjänstemannasidan att behöva förhålla sig till detta. De som trott och hoppats på en annan näringslivets moral än den krassa ekonomiska är fel ute. De tänkter utnyttja sitt vinnarläge maximalt. Det finns än mer anledning att prata om ultranyliberalism och ifrågasätta giltigheten i skribenterna idéer - och då särskilt Stefan Jonssons messisaktiga väntan på den vidsynte disponenten som ersättare för den egennyttiga entreprenören - när man idag ser Metalls utspel mot Svenskt näringsliv i Aftonbladet. IF Metalls Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä är besvikna över den uteblivna payoffen från att de i våras accepterade lönesänkningar. Löfven och Säikkälä konstaterar att "istället för att visa tacksamhet och respekt för dem som stod upp och tog smällen för att rädda företagens resultat bekostar nu arbetsgivarna stora annonskampanjer i flera tidningar för att angripa industriarbetarna. Annonsernas budskap att arbetarna ska stå med mössan i hand medan ledningarna åter tar ut orimliga löner känns minst sagt unken. Lika förlegad är den bakomliggande synen på industriell utveckling". Men detta har ju båda jag och Mona Sahlin förutsett. Även Kommunal vägrade att delta i diskussioner om sänkta löner. Ordföranden Ylva Thörn slog fast att detta är en lösning som hon "aldrig kommer att acceptera", trots hot om uppsägningar. Och hennes ställningstagande stämmer överens med den svenska modellen. Olönsamma verksamheter ska omstruktureras eller läggas ned. Man ska inte utföra konstgjord andning i onödan. Omställning är nyckelordet. Medan Jonsson, Rosenberg och Greider har en profetia om att rovdriftens tid på arbetsmarkanden är över lyfter alltså jag fram ultranyliberalismen, en ism med motsats innebörd, som ett tankeexperiment. För att överleva msåte vi göra som vi tvingsts till så många gånger förr, finna nya roller för oss själv. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss. Men att hålla fast vid det gamla ser jag på sikt inte som en realistisk överlevnadsstrategi. Och den gode disponenten, finns han eller hon ens som filosofisk tankefigur?

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Metall, Svenskt Näringsliv, Stefan Löfven, Mona Sahlin, Globaliseringen

Att ta debatten med Sverigedemokraterna har hittills fungerat dålig

I somras satte journalisten Stefan Jonsson upp näven för att slå fast att medierna måste granska Sverigedemokraterna innan det är för sent (DN 25/8). Det med anledning av att det stod allt mer klart att SD tar sig in i riksdagen. Jonsson menade att partiet bara kan motarbetas med en öppen debatt. På så vis skulle deras värdegrund avslöjas och väljarna övertygas om att inte rösta på dem. Den rationelle Jonsson hänvisade till en uppsats om att det saknas resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad de faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. "Tänk om vi för varje artikel om hur SD bör granskas också fick en artikel som granskade SD. Tänk om alla som frågar sig vem Sverige­demokraten egentligen är också söker upp en Sverigedemokrat och klargör sin ståndpunkt". Aftonbladet valde att ta upp stafettpinnen. Man lät publicera en debattartikel skriven av partiledaren Jimmie Åkesson samtidigt som man bullade upp med en mängd artiklar som skulle visa hur ovärdiga de är att ta plats i riksdagen. Under en veckas tid var det SD i alla dagstidningar och etermedier. Frågan är om detta var rätt åtgärd. Författaren Lena Sundström som granskat utvecklingen av främlingsfientlighet i Danmark, och beskrivit den i boken Världens lyckligaste folk. Jag uppfattar henne så att ju mer främlingsfientligheten exponeras desto elakare fäster den. Politiken blir i samma grad som den diskuteras accepterad som normal, i vart fall mindre kontroversiell. De Sifosiffror som idag presenteras av SvD pekar på att det danska exemplet är giltigt för Sverige. Sverigedemokraterna har nu 5,8 procent och är i dagsläget större än både Centerpartiet och kristdemokraterna. SD har ökat med 1,1 procent sen Aftonbladet drog igång sin antikampanj. ”Sverigedemokraterna har varit starkt exponerade före och under den här mätperioden. Det har varit en ordentlig marknadsföring av deras budskap", säger Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar till SvD. Det bör väl nu stå klart för alla att argumentet inte biter på de missnöjda och främlingsfientliga. DN:s politiske kolumnist Henrik Brors menare i alla detta. "Till väldigt stor del beror nog uppgången på den enorma uppmärksamhet som Sverigedemokraterna fick under de sista veckorna i oktober. När Aftonbladet upplät sina spalter för partiledarens attack mot muslimer där de pekades ut som ett hot mot Sverige så ledde det till en större uppmärksamhet än partiet fått någonsin tidigare", beskriver Brors. Nu handlar det mer om de ska bli vågmästare eller inte. Vi troligen genomlida en mandatperiod med främlingsfientlig galenskapen och kanske minoritetsregering. Sannolikt får vi samma utveckling som när Ny Demokrati tändes och slocknade på 1990-talet. Och i den delen har de som Jonsson hänvisar till rätt. När det kommer till kritan får Sverigedemokraterna svårt att leverera. Det föder besvikelse bland väljare och rastlöshet internt. Så min medicin för att begränsa skadorna är att ligga lågt och, som alliansen idag säger, ta debatten i sakfrågorna när den är skarp. Man ska inte göra reklam för SD, vilket Aftonbladet först hade en policy om. Men hur det än går för Sverigedemokraterna betyder antagligen deras inträde i riksdagen att politiken vinklas i deras riktning. Som Lena Hennel skriver i SvD ges populismen ofta ett vidgat utrymme också av de etablerade partierna när ett populistiskt parti kilar in sig. Så var det med Ny Demokrati och så blir det säkert med SD.

20091119 DN rapporterar att Sverigedemokraterna når nya rekordsiffror. Hela 7,2 procent av väljarna skulle enligt en opinionsmätning rösta på SD om det vore val idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Jimmy Åkesson, Valet 2010, Vågmästare

Andra bloggar om Sverigedemokraterna: Dexion Jonas Morian Peter Andersson P-O. Kjellberg