söndag 14 juni 2009

Varannan löntagare beredd att gå ner i lön - ultranyliberalismen är här

Varannan svensk arbetstagare är beredd att gå ned i lön för att få behålla sitt arbete. Den nyheten toppar Svt:s Aktuellt med ikväll. Svenska löntagare har uppenbarligen dåligt självförtroende. Och detta måste väl ändå vara dödsstöten för allt meningsfullt fackliga arbetet. Som att ge carte blanche till arbetsgivarna att när som helst kräva och få igenom lönesänkningar. Jag tror inte att det stoppar vid detta. Även olika anställningsförmåner kan på sikt komma att ifrågasättas. Det bör vara tillräckligt att hänvisa till dålig lönsamhet och hota med att ersätta den svindyra svenska personalen med utländsk. Lönerna sätts till den lägsta nivå som det är möjligt att få någon att arbeta för. Vi är alltså nära en situation på svensk arbetsmarknad som enbart styrs av krassa ekonomiska villkor – det vill säga av intresset för mest möjliga vinst. Och det är nu jag vill påminna om mitt varsel från i våras om den förestående ultranyliberalen samhällsmodellen. Den som jag så smått kunnat se konturerna av och som med dagens klargörande i tevenyheterna är fullt synlig för den som vill se. Begreppet hittade jag på sedan flera kulturdebattörer plötsligt hävdade att finanskrisen blir liberalismens död. Göran Greider, Göran Rosenberg och Stefan Jonsson tolkar in en utveckling som innebär en mer tålmodig mänsklig ekonomi av gammalt hederligt slag. Stefan Jonsson ser också den ansvarsfulle och vidsynte disponentens comeback. Jag bedömer alltså istället att vi har en omänsklig ekonomi framför oss, byggd på en hysterisk jak med nya mål i sikte. Dessa består i första hand inte i uppsägningar utan i billigare personal. Men ogillas de nya villkoren från arbetstagarens sida ligger en uppsägning nära till hands. Arbetsgivare får i det närmaste oinskränkt makt. Den utvecklingen är också systemnaturlig. Jag fortsätter därmed att hävda att finanskrisen inte kommer att vara gynnsam för löntagarna. Och kanske är det jag säger nu rappakalja. Men i skenet av att det närmast är tjänstefel av en företagsledare att inte maximera sina vinster och med hänvisning till de växande möjligheterna att öka dessa genom billig arbetskraft och vår inställning till våra anställningsförmåner står vi långt ifrån en humanare arbetsmarknaden med kapitalägare villiga att ta ett brett samhällsansvar. Incitamentet för att delta i det gemensamma samhällsprojektet är borta. Ett aktuellt exempel är Systembolagets nya policy om att hyra in personal. Det är beklagligt att behöva höra att många accepterar försämringar i anställningsvillkoren, fast inte klandervärt utan logiskt. Vi är i ett läge som förutsätter det. På den globala arbetsmarknaden har arbetsgivaren hela makten - en ultranyliberalism träder in.

5 kommentarer:

Skål! sa...

Jag vill helst se att alla löner i samhället är marknadsanpassade. Det kan man inte säga att svenska löner är idag då lönerna är ideologiska avtalslöner.
Det är bättre för sammanhållningen i samhället.
Om jag skulle vara verksam i ett sådant samhälle så skulle ett äktenskap med en annan kvinna naturligt bli starkare då vi lever ihop och kämpar ihop för att klara utgifterna.
Det vi tjänar allra mest är inte pengar, utan att vi får en stark familj, vi håller ihop för att vi måste, vi kämpar, kan vara med våra barn på dagarna istället för att överlämna barnen till myndigheterna så som sker idag i de flesta fall. Vi kan fostra våra barn som vi vill, och runt omkring oss etablerar sig också ett starkt traditionellt samhälle som anpassar sig till hur det skall vara enligt människans natur, man börjar att samarbeta och om samhället behöver något så skapar man det själv, tillsammans. Sammanhållningen blir starkare, likaså friheten från statliga ingrepp.

Du skickar en känga mot nyliberalismen, men jag skulle vilja påstå att i ett sunt libertarianskt samhälle så blir samhälle starkare och arbetsprestationen mycket bättre.

Jag vill ha ett produktivt låglönesamhälle, därför att den mest rimliga lösningen på alla våra problem.

Skål! sa...

Jag beklagar min svenska. Jag är en man och inte en kvinna som gifter mig med en annan kvinna.

Tomas Agdalen sa...

Jag är ambivalent när det gäller liberalismen. I grunden menar jag att bara en reglerad marknadsekonomi fungerar som fördelningspolitiskt instrument, om parterna är någorlunda jämlika. Det är genom den som medborgarna får arbeta och en legitim rätt att få vara med och dela på kakan. Andra system har testats österut med dåligt resultat.

Min känga var i första hand riktad mot debattörerna som ser liberalismens död framför sig. Jag ser inget stöd för en sådan utveckling.

Jag kan hålla med om att min postning fick en viss vänstervinkel. Det var aldrig min avsikt. Jag skulle ha hållit den mer stringent och avhållig mig från att skriva en massa om arbetsgivare hit och dit. Fast det ingick lite i bevisföringen. Jag gillar arbetsgivare väldigt mycket.

Skål! sa...

Man skall vara ambivalent med alla ideologier. Verkligheten är rätt så trubbig och det passar inte alltid att se allt genom en ram.

Tomas Agdalen sa...

Gott så!