100 steg till kovänder som kd:s Göran Hägglund - håller hårt på Hanna!

Ok, då var det dags för 100 steg till att sticka ut hakan igen. Nu känns det dessutom som jag kan göra det med flaggan i topp. Jag hamnade ju ganska rätt igår. Hasse Aro och Carl-Jan Granqvist ligger risigt till inför nästa vecka och de sista veckorna har vi fått se en ny Kitty Jutbring. Och åt Morgan Alling går inget att göra. I slutändan kommer han att stå högst upp på pallen. Han får dock se upp med Laila Bagge. Täbytjejen satsar helvilt. Det gäller att vara koncentrerad på alla stegen. Det är superproffsiga Alling. Men så var det kvällens batalj - megafinalen i Körslaget. Hanna mot Erik! Landet i två delar. Egentligen är ingen av de båda mitt förstaval, som Robban. Men man kan ju ändra sig, som Göran Hägglund så skönt visade genom gårdagens kovändning. Från nej till ja över en natt. Om vaddå? Kärnkraften så klart. Fram till förra veckan upplevde jag Erik Segerstedt och hans uddevallakör som något bättre än Hanna Hedllunds bollnäsgäng. Efter i lördags får jag kanske ändra mig. Det var glädje och tryck från Hälsingland. Prestation var näst bäst. Bara Magnus Carlssons kör från Borås tutade på ännu bättre. Men nu är det ju inte kvaliteten som avgör, utan vem som har mest ringande fans. Och då drar sannolikt Erik det längst stråt. Han är hetare. Vi får beakta att Hanna just klivit ut och blivit mer än Martin Stenmarks fru. Men på vilket sätt! I henne har hela nöjessverige mycket att se fram emot. Jag kommer tyvärr inte att följa kvällens evenemang i detalj. Vänner kommer över på svenskt kalvfärs (inköpt på Kvantum i Kungens kurva) på italienskt vis (frikadeller) till billigt italienskt rödtjut (inköpt lokalt - Malbech). Men jag scannar av då och då samt kollar med barnen.

100 steg till hyllar Marc Almond - en av de som förändrade normen

100 steg till var inte värst på Soft Cell när duon var som mest creedigt, sådär runt 1980. Jag fattade inte synt. För mig var de veklingar i snebena och löjliga skor. En del hade ju också konstiga kläder. Direkt omanliga. Hemma i Sverige hade vi band som Lustans Lakejer med Johan Kinde. Jag minns mycket tydligt depeches genombrott. Vilka tönterier, tyckte jag. En svan på konvolutet? Jag ratade skivan vid OBS Gränbys utförsäljning. Vid den tiden poserade jag istället som minijack, lyssnade på "Midnatt i city" och reste till hovet för att se The Boss. Poetkillen, det var jag det! Först senare förstod jag att det inom synten odlades en alternativ livsstil. Där fanns arvtagarna till cabaretscenen. Det var i dessa kretsar som det rådande normsystemet ifrågasattes. Nu kan man därför inte annat tycka än att Marc Almond är en av de konstnärer som visat vägen och höjt medvetandegraden en bit över den amöbiska nivån. Det är nu jag inser att den norm jag levde efter måste, och är på väg att, dö ut. Vi var som dinosaurier eller galna hippies. Vad det led hittade till slut alltså även den här tönten fram till syntscenen och Soft Cell. Mitt första möte bestod i Almonds duett med Gene Pitney i slagdängan "Something's Gotten Hold of My Heart". Soft Cells stora hit är "Tainted Love". En annan goding är "Memorabilia". Marc Almond har flera gånger under de senaste åren uppträtt på Södra teatern här i Stockholm. Tyvärr utan att jag varit där. Slött! Jag har ju bara dryga kvarten dit med tunnelbanan. Och där finns god öl . Nästa gång, då jävlar!

Fredagsdrinken Daiquiri - same same så blanda vitaminchock en tycke ...

Den här fredagen är det hushållstema. Vi gör som Kajsa Varg och "tager vad vi haver". Fast det är nu svenska frysars fattigdom avslöjas. Jag kan nämligen inte tänka mig att ni, som 100 steg till, sitter inne med olika paket frysta bär. Men räddning finns där. Kvällens drink ställer modesta krav. Jag utgår nämligen från att ni har banan. kiwi eller vilken frukt som helst hemma - för er egen skull. Varje vitamin kan ju vid den här årstiden vara skillnaden mellan liv och död. Så fyll upp mixern (standard i ett hushåll av 2009 – saknar dock själv stav) med något vitaminrikt. Kör så det rycker. Moset häller du upp i det största rödvinsglas du har (stort som fan), i vilket du redan har blandat en 6:a rom och en 2:a Cointreau (går också bra med Triple Sec). Toppa med krossad is. Fyra kuber per glas. Det går naturligtvis att finlira, men lite så här avslappnad attityd har ”bartenderserna” på charterhotellen i daiquirins hemvist - västindien. Under 14 dagar i Dominikanska Republiken drack vi daiquiris i olika varianter. Man berättade bara vilken frukt man ville ha som bas och så gick mixern igång. Krångligare än så var det inte. (Rekommendera Sjögräs korsningen Timmermansgatan Hornsgatan för den som vill känna sand mellan tårna samt rytmen och romen i kroppen.) Jäklar vilken fin färg du kommer att ha inför kommande arbetsvecka efter den här näringschocken. Jag gör en Strawberry Daiquiri. Kör hårt där ute alla drinkvänner!

Kitty Jutbring börjar bygga på ett starkt ethos - Carl-Jan håller än ett tag

Vad tror ni inför kvällens Let´s Dance? 100 steg till ger dock snart upp tipsverksamheten. Alla ni som följer bloggen förstår varför. För er andra kan jag berätta att jag hittills knappast haft något rätt? Nej! Men som vanligt kan jag inte sluta tycka. Därför får ni ändå en förhandsanalys. I detta läge av tävlingen pratar vi förlorare - eller hur det nu blir med den saken? Åker någon ut? Startfältet har ju redan minskats genom Magdalena Graafs olyckliga avhopp. En infarkt satte stopp. Och hur är det egentligen med tävlingen. Rena akuten. För ett par veckor sedan åkte ju Mojje på en liknande grej. Är dans farligt? Det verkar inte bättre. Nu kanske jag fått ett bra skäl för att säga nej tack. Fast å andra sidan har jag ju gått in i en ny era - 50-årsfesterna. De som alltid innehåller pardans. Dansen brukar börja vid halvtretiden. Toppenmysigt! Jag säger numera aldrig nej. Det ni yngre bloggeläsare, det har ni att se fram emot. Trevligt! Nu över till tävlingen. Hasse Aro kan knappast överleva en vecka till (om nu någon åker). Han är i och för sig inte uslare än Carl-Jan Granqvist, men bra mycket tråkigare. Så länge Granqvist rör handlederna och inte hotar Morgan Alling eller Laila Bagge får han gärna dansa vidare. Och så många fina ord han kan. Och vilken förmåga att naturligt sätta dem i rätt ordning? Superimponerande! Dessutom vet jag att han alltid är så. Jag har ju, som jag tidigare berättat, haft förmånen att jobba med honom. Fantastisk person! Sedan tyckter jag att Kitty Jutbring förra fredagen hämtade sig rejält. Hon var helt ok i dansen och har börjat bygga på ett starkt personligt ethos. Vi får se, kanske röstar jag på Kitty.

Spotify kört, klart artisterna vill ha betalt - vem hade trott annat?

I höstas dök det upp ett legalt alternativ till illegal fildelning. Det var Spotify - ett svenskt initiativ till en musiksajt. Miljontals låtar ligger idag fritt att lyssna på vid datorn. Tjänsten är reklam- och avgiftsfinansierad. Inbjudna är med gratis, som 100 steg till. Jag har dock inte nyttjat möjligheten mer än till att lyssna på Britney Spears "Circus". Efter att ha brutit ihop av all reklam mellan låtarna lade jag för min del ner Spotify. Linda Skugge skrev emellertid en lyrisk artikel i Svenska Dagbladet och pratade om att "ownership övergår/ .. / i accessibility". Gratistjänsten verkar tyvärr (tror jag massorna känner) snart vara blott ett minne. E24 rapporterar att skivbolagen ligger i startgroparna för att strypa möjligheten för Spotify att fritt förmedla musik. Och vem hade trott annat. I slutända ska alltid någon ha betalt för sin produkt. Hur det skulle gå till var det aldrig någon som förklarade, åtminstone inte så att jag hängde med. Vi får också veta att det är flera artister som satt stopp. Många har tydligen inte godkänt skivbolagens klartecken. Vad händer nu? Är vi tillbaka till ruta ett, att gratisgenerationen återgår till piratverksamhet? Det får väl ända vara stalltipset för dagen. För betala vill de sannolikt inte. Inte nu när rätten till gratis underhållning upplevs sortera bland de mänskliga rättigheterna.

Petter och Uggla surar över ersättningen medan folket gillar tjänsten (AB 13-14/8-09).

Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears

Skuldslaveriet bara pågår - Obama in med kulturimperialistiska åtgärder

Ni bloggenläsare vet att 100 steg till alltid sätter det materiell välståndet först. För att i någon mån generalisera brukar jag påstå att den som är rik också är lycklig. Annat är ljug och båg för att hålla oss fattiga på mattan. På tunnelbanan hem idag funderade jag över hur barn i västvärlden, tekniskt och legalt sett - i alla fall nått, ur det perspektivet bokstavligen föds oskyldiga. Eller, för att vara mer konkret. Mina barn riskerar inte att tvingas ärva mina skulder (gällande totalrenoverad villa i söderort) för att resten av sina liv arbeta av dem. Det känns faktiskt skönt. Så är det tyvärr inte på alla platser. I t.ex. Pakistan kan du ha oturen att födas till skuldslav, som jag för några år sedan hörde om på radio. Ikväll hittade jag en kandidatuppsats av ekonomistudenterna Karin Berg och Kristina Gårdman i vilken systemet beskrivs. "Skuldslaveriet är i vissa områden en utbredd form av barnarbete, och det uppkommer genom att en familj tar ett lån eller ärver en skuld. Skulden skall sedan betalas tillbaka i arbete, vilket medför att hela familjer, även barnen, sätts i arbete. Arbetet är dock så lågt avlönat, att skulden sällan upphör, varför familjerna kan bli fast i slaveriet i generationer. Arbetet sker ofta under ohyggliga förhållanden, och barnen eller dess föräldrar är nästintill rättslösa, då polis och domstolar mutas till att tillmötesgå arbetsgivarna. Flertalet av offren för skuldslaveriet kan varken, läsa, skriva eller hävda sina rättigheter. Därav poängteras vikten av utbildning, huvudsakligen för att öka barnens självkänsla men även för att göra dem uppmärksamma på landets lagar och de mänskliga rättigheterna." Varför får detta bara pågå? Hur ska strukturer kunna rivas för att ersättas av en välfärdsstat om detta bara får fortsätta? Det är vid dessa tillfällen jag spyr galla över anti-kulturimperialisternas onyanserade kamp mot allt kulturellt inflytande från väst. Det brukar heta att vi inte ska trycka på andra våra värderingar. Det är nu jag blir anti-intellektuell i kvadrat för jag vill att Obama, när han ändå är igång, också fixar detta. En del saker är bara oförsvarbara. Ta bort skuldslaveriet nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Skuldslaveri, Barack Obama

Experterna Olsson och Andersson gick händelserna i förväg - tji fick de

Vad de skrockade Mats Olsson och Pamela Andersson i gårdagens Sportpanelen i SVT:s morgon-tv. Vid fråga om svenska medaljchanser i kommande alpina VM i Val d Isere lät det Anja Pärson, Anja Pärson .... Ingen annan alpin utförsåkare bedömde de ens vara nära möjlighet till pallplats för att ett par timmar senare säkert sätta kaffet i vrångstrupen. Som på beställning slog nämligen nästgårdsfödda huddingeåkaren Jessica Lindell-Vikarby till och tog sin första världscupseger. Visst, superskräll var det, men ändå. Osvuret är alltid bäst. Olsson och Andersson får lära sig av undertecknad. Hur många gånger har jag talat ut att först tänka efter och därför hamna helt snett. Som en åsna har man fått stå med skammen och en önskan att vilja tvätta munnen. Varje gång har jag sagt mig att aldrig mer ska något sägas. I alla fall om det kan uppfattas som en ståndpunkt. Men nu var det ju inte jag som gjorde bort mig. Så skönt det känns att vara åskådare. Jag är dock övertygad om att jag snart är där igen. Så nästan säkert har jag inget lärt. Men handen på hjärtat, hur kul skulle det vara om alla satt och höll på sig. Inte ett dugg. Så fortsätt och tyck på!

Satsa stenhårt på försvaret - så vi kan hålla militärerna bort från dagis

Man borde ha förstått att det låg en hund begraven i folkpartiledaren Jan Björklunds kovändning i försvarsfrågan under förra veckans Folk och Försvars rikskonferens. För Björklund inte bara spräckte enigheten i riksdagen om försvarsberedningens inriktning utan också regeringens försvarspolitik. Mot denna bakgrund och bristen på aktuell försvarsdebatt kändes utspelet omotiverat. Jag tycker heller inte hotet från öst känns tillräckligt för att vi plötsligt ska utbilda tusentals infanterister. Men den som, brukar man väl säga, väntar får svaren. Såklart har Björklund under konferensen fått kännedom om, som Svenska Dagbladet idag avslöjar, att ÖB Håkan Syrén på fredag kommer att ge besked om att "En tredjedel av armén läggs ned". ÖB tvingas skära reellt för att han ska kunna klara budget. Annika Nordgren Christensen (mp) säger till Dagens Nyheter att hon tror att ÖB:s åtgärder är ett uttryck för en 'klassisk dragkamp mellan försvarsgrenarna". Hon är frustrerad över att den politiska enigheten ignoreras och att intentionen om att utveckla armén på bekostnad av flyg- och sjöstridskrafterna därmed inte följs. 100 steg till är inte intresserad av de orsakerna till ÖB:s förväntade besked. Jag undrar mer vad ska med "boots on the ground" till om ryssen kommer. Vi lär vara folkrättsligt ockuperade på en halvtimme. Jag tror heller inga högteknologiska vapen ändrar på detta. Däremot intresserar det politiska spelet mig mer. Småpartierna positionera sig och Björklund är ju ändå riktig militär. Men hur många poäng ska han tillåtas plocka med sin trakasserier mot den regering som han ingår i? Hur många miljarder kronor ska flyttas till försvaret? Och på vilket politikområdes bekostnad? Fast det är klart, varje satsad krona på försvaret kan ju ses som en vettigt arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Skicka därför över pengarna från arbetsmarknad så vi slipper militärerna på dagis.

Timo Räisänen slog knock out i Oldsbergs På spåret - enastående uttryck!

Också 100 steg till imponerades av Timo Räisänens version av Radioheads "Creep" i fredagens På spåret. Programledare Oldsberg var känslomässigt tagen och kunde inte skämta på flera minuter. Oraklet Hellberg verkade för ett ögonblick så chockad att han sannolikt glömde bort namnet på tennispojken från Södertälje och inte kunde nämna paren i Wimbledons 100 senaste mixfinaler. Tävlande David Bexelius såg ut som han svalt dressinen när han erkände att oxfordsrockarnas musik inte är hans cup of the men att detta var oslagbart samtidigt som medtävlande Siv Malmqvist slog volter. Motståndarna Marcus Birro och Tina Ahlin var förstummande. Grattis Timo till en enastående konstnärlig prestation. Jag får omvärdera Räisänen som pop-artist, efter att tyckt att han är lite enahanda. När jag nu fick höra det totala röstomfånget och förmågan att placera sig i låten blev jag helt tagen. Kanske är han vårt hopp i känslobranschen. Jag tänker i alla fall söka upp mer av hans musik (jag gillar bäst tvåan i raddan - "My Valentine"). Efter tips från bloggenläsare rekommenderas även "Fear No Darkness, Promised Child". Nästan shoegaze. Minns t.ex. Slowdive som jag och min kamrat från G:a stan på tidigt 1990-tal såg i Uppsala på Barowiak. Det var mycket lugg, smala byxor och långa utstickande skor. Dock lite lugnare sång hör jag nu. Men Timo Räisänen känns ändå som traditionell shoegaze, fast bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om Timo Räisänens

Anders Fogh Rasmussen skämdes som en hund över danska barns svält

Idag fick Danmarks statminister Anders Fogh Rasmussen uppträda i mindre smickande sammanhang. Det syntes att han skämdes som en hund, eller kanske som en byracka, när han i morgon-tv tvingades kommentera uppgiften att vart sjätte barn svälter i en av landets regioner. Man kan ju föreställa sig hur ledsen svensk dito Fredrik Reinfeldt skulle se ut om motsvarande gällt för t.ex. Kronoberg eller Norrbotten. Den aktuella rapporten rör förhållanden på Grönland. Förra kolonin till Danmark har tydligen lämnats åt sitt öde. Fogh Rasmussen gjorde sitt bästa för att försvara sig och vårt stolta rödvita grannland. Först svamlade han något om grönländskt självstyre för att i nästa andning förklara att Danmark nu kommer att dras i smutsen genom att framstå som ett land utan grundläggande välfärd. Det tyckte han inte om, även om påståendet bygger på saklig grund. Skulle tro att just den omständigheten svider mer än att levnadsförhållandena är på så skilda nivåer inom landet. I reportaget beskrev en trebarnsmamma hur hon av de sociala myndigheterna vägrats stöd och istället fått rådet att låna pengar i bank. "Hur ska jag kunna betala tillbaka ett banklån", frågade sig kvinnan. Det undrar också 100 steg till. Beskrivningen av myndigheternas inställning och arbetsmetod verkar så främmande i en välfärdsstat - så bort i tok skulle jag vilja säga - att det faktiskt är svårt att tro på den. Men vi har ju fakta. De i sig stöder kvinnans berättelse. Så kan det alltså gå till på andra sidan sundet. Men det hade vi ju på känn. Peter Høeg berättade redan på 1980-talet i "Fröken Smillas känsla för snö" hur det var ställt med den här saken. Absolut inget har uppenbarligen hänt. Skamligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Fogh Rasmussen

Ingen analys i den här aslånga microbloggen - kanske sen i en långblogg

Jäklar vad stryk F-kassan fått. Minister slår, personalen vantrivs och folket kritiserar. Jag förstår varför. (257 tecken exklusive denna upplysning - analysen får anstå till en långblogg, se närmast nedan.)

Långbloggen och messandet ska nu bort för att ge plats för microbloggen

Vad tror ni bloggenläsare om microbloggandet? Det är en ny trend som idag tas upp av Dagens Nyheters ekonomiredaktion. Märklig placering av artikeln. Men i dessa tider av finanskris är det väl högsta prioritet att också spara tecken. Vi ska alltså glömma långbloggen (t.ex. 100 steg till) för att satsa på en korsning mellan chatt och blogg, något som är ungefär som Facebooks statusruta. Det handlar om max 140 tecken. Jag tycker mig känna igen formatet från min mobils sms-funktion, som har något större omfång, och jag gillar att skicka sms. Det är alltid en utmaning att formulera sig kort och snyggt, men ända få fram så mycket budskap som möjligt. Men det rör - vid sidan av vardagsbudskap som " älskling jag köper mjölk" - i huvudsak av one-liners, precis som i statusrutan. Så kommer det också sannolikt att bli på de flesta microbloggarna, typ "...tycker det är kul att åka långfärdsskridskor…" eller varför inte "...ministern har fel jag tycker att vi borde skrota...". Jag skulle också kunna täcka mig att någon skriver "Jag gillar 'Lady Gagas" 'Just Dance' jättemycket…". De efterföljande punkterna symboliserar något slag argument för åsikten, typ "…för man mår så bra efteråt” eller ”…för att det kostar så mycket pengar” eller ”… för att det svänger så”. Det påminner helt klart om kommunikation med sms. Jag tror visst att microbloggande som ide kan bli efterfrågad, t.ex. av den som genast måste veta vilken färg det ska vara på strumporna eller vilken förrätt som gäller till lammstek. Microbloggen sägs dock mest vara designad för affärsvärlden. Jag har dock i nuläget svårt att inse varför Wallenberg, Ax:son Johnson och kungen eller deras underhuggare ska välja bort messandet. Kan man tänka sig ett mer direkt kommunikationsmedel? Knappast! Men kanske kan man ändå få oss att välja microbloggen för det går ju inte att sälja reklam i den personliga sms-trafiken. Det finns antagligen stora pengar att tjäna på att vi slutar messa och börjar microblogga.

Det blir Erik mot Magnus, men 100 steg till hoppas på salta bad och bandy

Magnus från Borås går ut först i kvällens Körslaget. Han platsar dock inte i min drömfinal. Där har vi Erik från Uddevalla och Hanna från Bollnäs. Jag tycker helt enkelt att deras körer är de bästa av de kvarvarande. Vi kan därför ha salta bad mot en svettig bandymatch att se fram emot. Men hur blir det på riktigt? Finns det andra sannolika finalvarianter? Sitter någon säker? Erik, alla gånger. En ung och ny stjärna med en röststark fanskara. EMD är väl just för dagen störst av alla hemmahopp i NRJ-genre. Men hur stor stjärna är egentligen Hanna? För 100 steg till var hon i det närmaste okänd till för bara några veckor sedan. Men kanske har Magnus inte varit tillräckligt i rampljuset under senare år för att locka röster. Kan han leva på gamla meriter? Han var ju för ett par år sedan otroligt het i Alcazar. Vi får se om ett gammalt kändisskap slår ett fräschare. Jag tror Magnus vinner den striden. Inte minst mot bakgrund av att hans inledning ikväll, som jag precis hörde, lät bra. Om ett par timmar vet vi vilka som körar i nästa veckas stora final. Som sagt - jag hoppas på Erik och Hanna, men tror att det blir Erik och Magnus. Detta är emellertid inget att lägga vikt vid. Chansen att jag skulle göra en korrekt analys av en tävling i ett underhållningsprogram i tv har visat sig vara mycket begränsad. Så den kritik jag fått på den punkten måste betraktas som berättigad. Men för tusan - fortsätt att granska. Annars vet man inget om vad bloggen tar vägen. Jag behöver allt ert stöd och er kloka vägledning så att jag skärper till mig i mina betraktelser av världen.

Skön reklamfilm om att parta på Östersjön och lite om tv4-dansen

100 steg till gillar verkligen Viking Lines smarta reklamkampanj som under en längre tid gått på tv: "Det kan bara hända på Viking Line" att vanligt människor som annars inte skulle träffa varandra gör just det under den galna östersjöfesten då tid och rum verkar upphöra. Vi får bl.a. se tandläkaren, snickaren, sekreteraren och städaren leva ut sina innersta önskningar under en weekend. Någon tillåts t.ex. vara Elvis. Jag tokhyllar de fina filmerna. Snyggt! Jag gillar särskilt den som gick mitt under kvällens "Let´s Dans" (klicka på filmarkiv och Hantverkare). Är det den kvinnliga vd:n som tillfälligt träffar en snickare? Underbar! För övrig har ingen hittills under kvällens dans imponerat. Inte ens Morgan Alling eller Laila Bagge har hållit måttet. Alling tappade bort sig typ från början till slut. Bagge sakande all energi och attityd. Det har verkligen varit en ljum och ointressant danskväll och då ska ni veta att jag laddat tungt inför kvällens övning, både med billigt italienskt rödvin (köpt lokalt) och billigt chips från Willy:s i Älvsjö (köpt lokalt). Kan sammanbrottet hänga ihop med den i inledningen av programledarna påannonserade influensan bland deltagarna. Vi får hoppas det för annars blir det inga roliga fredagar framöver. Kvaliteten suger just nu generellt. Men vi har ju Magdalena Graaf kvar (ser med en halvtimmes fördröjning på DVD). Kan hon rädda kvällen? Hur som helst kommer sannolikt alla utom George Cramne att dansa vidare in i nästa vecka. Gudarna var verkligen inte på hans sida den här gången. Hur är det egentligen med boxare och deras berömda fotarbeten (ni minns väl hur Ben Bolt tränade på detta)? Cramnes räddningen kan kanske ändå stavas Hasse Aro som ju faktiskt är ännu sämre. Men fansen till ”Efterlyst” sviker knappast. Aro sitter säker en vecka till.

En kanna Gin&Tonic på festen - din genoristet slår gästerna med häpnad

Jag har ju lovat att också den här veckan sätta upp en fördrink som Fredagsdrinken. Det får bli specialaren ”En karaff G&T”. Ska sanningen fram fungerar den mest alltid. Eller kanske inte så bra som måltidsdryck på jobbet, utan bättre på fritiden. Ställ bara så där självklart fram några kannor före, mitt under eller i slutet av festen. Alla kommer att slås av din gästfrihet samt bli jätteglada och känna sig superlyxigt behandlade eftersom var och en kan fylla på (eller avstå från det) efter behov. Jag har nu tagit fram vår särskilda G&T- karaff, men man måste inte använda keramik från gotländska Etelhem. Det går faktiskt bra med vilken kanna som helst. Den bör dock vara grön. I alla fall om drinken ska bli riktigt god. Blanda gin (Bombay Sapphire är bäst) och tonic (grape för den sötsugne) efter tycke och smak. Varför inte proportionen 1/4 gin och ¾ virke? Den krossade isen och skivade citronen ska redan finns i karaffen när du häller i drycken. Som en liten bonusinformation kan jag berätta att jag fick denna fördrink första gången i en sibirisk lägenhet uppe vid Nortull. Då bodde vi nästan längst ner i Barnängen på Söder. Det var buss 46 som tog oss till och från G&T-karaffen. Detta hände någon gång i mitten av 1990-talet. Jag tycker fortfarande är blandningen och formen för den är alldeles kanoners. Här är music av Blur som passar så perfekt till just Gin&Tonic. Låt aldrig kannan stå tom!

Velvet Underground - Andy Warhols megabetydelsefulla konstpopprojekt

Andy Warhol hittade sin poppojke i Lou Reed och satte upp konstprojektet Velvet Underground, bara som ytterligare en del av Factory. En verkstad för kreativitet med en betydelse för samtidskonsten som inte kan underskattas. Ni som känner er mindre uppdaterade kan börja skolningen på ett behagligare sätt genom att se filmen ”Factory Girl" som ju handlar om, tidigare här på bloggen nämnda, Edie Seadwick (på bilden Nico). På youtube finns en liten fantastisk film utlagd om möjlig mysfaktor i "Velvet Underground" en söndagsmorgon, förmodligen vilken som helst. Avslappnat! I början av 1980-talet presenterade Staffan Hildebrand i Filmen G gruppens sång "Venus in Furs". Jag antar att låten skulle utgöra en illustration av all upptänklig destruktivitet. Jag vill minnas att det var delar av Reeperbahn som spelade. De skapade också verkligen en dålig stämningen i filmen, en motpol till det goda. Men låten utgjorde också en slags vändpunkt. Efter den blev allt bättre. Jag tror nog att också "Heroin" skulle ha kunnat spela samma roll eller varför inte "I'm Waiting For The Man". Destruktivt in abnormum. Och faktiskt låter ju inte heller titeln "I'm Not A Young Man Anymore" så där himla rolig. Beskrivningen stämmer dessutom lite väl bra på 100 steg till. Sammantaget får nog konstateras att velvet var en samling allvarsamma ungdomar. Troligen var det en dålig ide att gå till dessa dysterkvistar med problem. Svaret på livets gåtor bestod antagligen mest i att ta mer knark. Inte så mycket mys trots allt. Men jag undrar hur världen skulle ha låtit utan Warhol och Velvet Underground. Mindre mystik, subtil och konstfull kanske.

100 steg till applåder delar av Alexander Bards liberala frihetsprojekt

I dag har Dagens Nyheter en betraktelse på ledarplats över Alexander Bards personliga liberala frihetsprojekt. Han är bland annat en del av nätverket Liberati. Håkan Boström (ny stjärna?) funderar. Bard är numera superradikal liberal i folkpartiets blåa färg. Jag kan också ställa mig bakom en hel del av hans politiska utgångspunkter. Vad han och jag tycker om fildelning bör ni bloggenläsare känna till. Jag gjorde ju klart det på förra bloggen. I den frågan har Bard och jag samsyn. Jag gillar dock inte hans inställning i fråga om dödshjälp eller elitism, men också jag, liksom uppenbarligen Machiavelli en gång gjorde, önskar att vi en gång för alla ska frigöra oss från den metafysiska förklaringsmodellen. Släng ut gud ur skolan. 100 steg till kan möjligen accepterar hans närvaro på historielektionerna. Att sedan vår rättstradition bygger på en kristen tradition förändrar inte synsättet. Vi har nu nått ett utvecklingsstadium där vi inte längre behöver låta oss luras av män som skrämmer till lydnad med att hänvisa till en makt större än vi kan förstå. Vi förstår ju! Vi vet att vi bara kan förlita till just oss själva och andra fysiska personer. Och när så mycket ont drabbat världen i olika gudars namn har jag svårt att ta till mig ett argument som utgår från att vi behöver en gudstro för att samhället inte ska utvecklas i en omänsklig teknokrati. Jag kan räkna upp flera religiöst styrda stater som är minst sagt oacceptabla på många sätt, inte minst för sin intoleranta inställning gentemot avvikelser. Människors förmåga att leva tillsammans i ett utvecklingsbejakande sammanhang i en tolerans har andra orsaker.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberati

Fildelning inget problem i Danmark - snart heller inte i Sverige

Danskarna är ett bekymmerslöst folk. Nu har man stannat vid att det strider mot dansk upphovsrätt att göra upphovsrättsskyddat material fritt tillgängligt. En domstols beslut tvingar därmed internetoperatörer i vårt grannland att blockera möjligheten för deras abonnenter att nå en känd svensk fildelningssajt. Konstigare än så är det inte på andra sidan sundet. En förutsättning för agerandet är dock att landets lagstiftning anpassats till den EG-rättsliga lagstiftningen (IPRED). Våra beslutsfattare är emellertid tveksamma till att göra gemensam sak med brödrafolket. I alla fall drar de ut på beslutsfattandet. Opinionen är nämligen minst sagt aggressiv. Den försvarar med näbbar och klor sin, enligt egen utsaga, självklara rätt att bli underhållen gratis. Vissa företrädare drar sig heller inte för rena personangrepp. 100 steg till tror ändå att våra politiker när det verkligen gäller står där rakryggad i snålblåsten. Snart har också vi därför en EG-rättsligt anpassad upphovsrättslig lagstiftning. Vi har ju trots allt en modern statsbyggnad som skyddar människor från att bli bestulna. Bara bananrepubliker tillåter anarki t.ex. i fråga om äganderätten. När väl folket tagit sitt förnuft till fånga kan också våra internetoperatörer göra som sina nordiska kollegor och verkar för att parasiterandet upphör. I Sverige vässar företrädarna för skivbolagen (IFPI) just i dagarna klorna.

Obama räds inte den amerikanska skammen och fixar kanske orgasmen

100 steg till är den förste att erkänna att jag inte trodde att USA:s nye president Barack Obama skulle kunna leva upp till sitt löfte från i höstas om att stänga fängelset i Guantánamo. Möjligen skulle det kunna ske om många år. Framförallt för att USA därmed skulle få allvarliga problem med trovärdigheten. Jag menar, ska Obama bara öppna dörrarna och släppa loss guantánamofångarna - som om inget hänt? Tror inte det jag. Det är ju som att medge att flertalet nog suttit helt grundlöst. Men precis den situationen har vi nu. Sannolikt kan vi därför nu se fram emot komplicerade skadeståndsprocesser som med alla säkerhet drar USA djupt ned i smutsen. För administrationen skulle det säkert smaka med en förlikning. Kan verkligen Obama komma så lindrigt undan? Jag skulle tro att det är nödvändigheten av t.ex. den typen av politiska avvägningar som lett till att den ursprungliga tidplanen förlängts. Först skulle fängelset bommas igen redan senast 100 dagar efter presidentens installation i måndags. Denna ambition har alltså nyanserats. "Lägret 'ska stängas så fort det är praktiskt möjligt, och inte senare än ett år efter" /dagens/ "order'", låter det nu från Vita Huset. Sedan har vi de olika svårigheterna med fångarnas återanpassning. Hur ska denna gå till? Fångarna är i svårt fysiskt och, kanske än värre, psykiskt skick. "De är märkta för livet och har väldigt svårt att komma tillbaka till ett normalt liv. De kan få psykiska problem, sömnsvårigheter, oro och återkommande skräckbilder, säger författaren Gösta Hultén som skrev en bok tillsammans med tidgare i Guantánamo fängslade svensken. Ytterligare ett problem är att få av fångarnas ursprungsländer vill ha med dem att göra. Att beskriva hela situationen som pinsam är en underdrift. Men Obama kör på. Kanske är han ändå ledaren som vågar förändra. Kanske på alla fronter. Eller som en bloggenläsare kommenterade bloggen om den klasslösa orgasmen: "Vi får hoppas på Obama" - ""Yes we can".

Läs även andra bloggares åsikter om Guantánamo, Barack Obama, Orgasm

Ny bild av Machiavelli - en demokrat som skulle ha älskat bloggosfären

Machiavellis bok "Republiken: Diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius" anmäls idag i Dagens Nyheter av Carl Rudbeck under rubriken "Folket ska vaka över friheten". Denna medeltida text har inte tidigare funnits på svenska. Vi får nu ta del av en bok som ger en ny bild av Machiavelli. Om klassikern "Fursten" är en handbok för att osentimentalt behålla en politisk makt är uppföljaren "Republiken" en om att kontrollera makten. Machiavelli varnar för den maktfullkomliga politikern som inget annat vill än att gynna just sig själv. För denne är samhällets utveckling i övrigt av sekundärt intresse. Rudbeck konstaterar att vi nu får veta mer om hur Machiavelli tänkte om politikens innehåll. "Hur ser den goda staten ut? Vilka institutioner behövs för att garantera dess fortbestånd? Hur ska man hindra att staten korrumperas?" Min bedömning är att Machiavelli skulle trivas i dagens medieklimat. Hans bästa motmedel mot stagnation är nämligen en ständigt pågående het debatt. Hur fragmentiserande nu än bloggosfären är så finns det få möjligheter för makthavare att komma undan med inkompetens och handlande i egenintresse. Allt är öppet för kritik. Medlet för att göra den offentlig och därigenom bygga upp en opinion har demokratiserats. För den som har tillgång till en uppkopplad dator är det bara att ”lägga ut” texten. Nästan vem som helst utgör därför ett hot mot den politiska och ekonomiska stabiliteten. Minns mobben om signalspaning och försöken att stoppa fildelning. Beslutsfattarna vet inte riktigt hur de ska hantera upprördheten. Likaså har folket in på bara kroppen klätt av författaren Liza Marklund. Så till den grad att man på P1:s Nya vågen idag ifrågasatte hennes politiska projekt. 100 steg till har ju tidigare bl.a. mot denna bakgrund lite sådär för mig själv undrat varför ingen dragit ur sladden till Internet. Kan någon därute i cyberrymden förklara passiviteten? Är det så att det inte finns någons supersladd? Hur som helst tycker jag det mest spännande med detta nya verk som presenteras av Rudbeck är just att vi får möta den demokratiskt sinnade Machiavelli som var 100 procent sekulariserad. Han som i hastigheten passade på att anklaga kristendomen som skyldigt till det splittrade Italien. Dess fokusering på livet efter detta världsliga gav utrymme för de mindre nogräknade att roffa åt sig fördelar. Att vända andra kinden till verkar inte gälla för honom. Vad vi istället får förstå är att det goda samhället aldrig kan lämnas obevakat. Det finns ständigt någon där beredd att utnyttja ett tillfälle att sko sig. En fråga som även idag bör vara högt upp på alla länders dagordning och skyndsamt bör föras upp på den italienska med tanke på den aktuella diskussionen om maffians söndring av landet. Machiavelli - en man av 1500-talet? Nej - en man av idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Machiavelli

The Smiths var ett jäkligt skönt band men kanske var väl allvarligt ibland

100 steg till gjorde rekryten 1983/84 på nu nedlagda I 14 i Gävle. Det var en underbar tid. Hjärnan hade lämnats vid grindarna. Bara varje veckas torsdagsutgång kändes viktig. Det var ju också så fint ordnat att det fanns en sjuksköterskeutbildning i stan. Slump? Tänk på att jag är uppväxt i en annan tid. Mellan partyna och krigsträningen pågick annan verksamhet, bl.a. en del tv-tittande. Men vi pratar nu om tiden före MTV, då man fick hålla till godo med det som bjöds av statstelevisionen. Det var dock inte alltid fy skam. Jag minns t.ex. pop-tv-klassikern ”The Tube” som visade det nya. Vi satt i våra våra logiments våningssängar och fick oss presenterades band som ”The Smiths”. Hua vad stort det var. Första gången jag såg innovationen handlade det om "This Charming Man". Den köptes så fort jag kunde, varpå singlarna "Hand In Glove" och "What Difference Does It Make?" också snart kompletterade skivsamlingen. Satan vad bra! Den senare har en särskild historia gällande konvolutet. The coverstar Terence Stamp ville inte pryda omslaget "holding a chloroform pad". Därför drogs första upplagan in och ersattes med en bild av sångaren Morrissey hållande ett glas mjölk. Jag har den ursprungliga. Visst var ”The Smiths” och kanske framförallt Morrissey annorlunda. Jag minns t.ex. ett omslag på NME när han citerades med ett uttalande om Margreth Thatcher som rimmade illa med bandets image om peace, love and understanding. En annan detalj berättade Billy Bragg sist han spelade i Stockholm. Det var tydligen jävligt kallt i Morrissey’s hus i Manchester under en nyårsfest. Han vägrar visst att använda el. Här har vi alltså en miljöfundamentalist. För Bragg stannade pk:nivån någonstans innan frosten. Och undra vad hardcorevegetarianen bjöd på till nyårssupén. Sparris funkar ju alltid och känns faktiskt nyårigt. Hur som helst är ”The Smiths” en av historiens mer betydelsefulla popgrupper. Mest för den tokavslappnad attityd i musiken och sången. Även om texter ofta berör de lägre klassernas vardagsproblem, och många gånger är aggressiva, är analyserna ibland något naiva, men vem bryr om såna detaljer i den stora tomheten. Och jag tycker att Morrissey's solokarriär är ok.

Läs även andra bloggares åsikter om Morrissey, The Smiths

Orgasmerna står som spön i backen i Djursholm, på Östermalm ....

Vem var det som sa att pengar inte är allt? Vem sa att det finns andra värden än pengar? Inte 100 steg till! Så mycket materialistiskt övertygad person som jag kan knappast dras upp ur den dy jag lever i. Jag har alltid hävdat att bara de med mycket kapital kan kosta på sig meningslösa floskler om vägen till lycka. Peter Wallenberg, Antonia Ax:son Johnson och kungen you namn it, alla har de åtminstone tre saker gemensamt. En massa pengar som de ärvt och, visar det sig, supersex. Det senare faktiskt mest jämt. Metro rapporterar nämligen idag att orgasmerna står som spön i backen bland de rika. I alla fall ur ett kvantitativt perspektiv. Hur det är med den saken i varje enskilt fall får utredas kvalitativt. Men de förmögnas svar på frågor om sitt sexliv visar att de statistikiskt sett har långt fler orgasmer än oss dödliga. Med den kunskapen kan jag numera riktigt se framför mig hur invånarna i Djursholm, på Östermalm och i Skanör som giraffer på skakiga ben vacklar fram i ett själsligt och köttsligt rus medan vi andra varje morgon i vår osexighet vaknar likt amöbor fortfarande trötta efter ännu en natt i svettigt ångest över de räkningar som snart ska betalas. Jag undrar hur länge det skulle vara en väl förborgad hemlighet att det finns en alternativ livsstil. För alltid antar jag. Ni kan ju tänka er hur det nu blir. Alla vi fattiglappar kommer att kräva vår självklara rätt till lika bra sexliv, nu när vi vet vad som krävs. Fram med pengarna så ordnar vi alla vår egen lycka. Så funkar det!

Läs även andra bloggares åsikter om Orgasm, Medelklass, Överklass

Anders Isaksson, en politisk tänkare - tack för all inspiration

100 steg till uppmärksammar och beklagar journalisten Anders Isakssons bortgång. Hans senaste uppdragsgivare Dagens Nyheter berättar idag att Isaksson avled igår. Där har han under flera år varit politisk kommentator. Den sista publicerade kommentaren har rubriken "Vägen ur krisen". I artikeln pekas på den inom politiken inneboende lusten att förklara vad som bör göras "utan ett ord om hur" det ska ske. Jag har under åren tyckt att Isaksson alltid rakryggad i välfärdsbyggets tjänst, med en politisk obundenhet, levererat lösningarna för och intressanta tankekonstruktioner kring olika välfärdsproblem. Ofta genom insiktsfulla och ibland självklara tillämpningar av teoretiska modeller. Han verkade också under en spännande tid med ekonomiskt politiskt paradigmskifte. Jag har ett personligt minne av honom från när han i en debatt med Göran Greider på 1990-talets mitt oretoriskt frågade auditoriet varför så mycket pengar som betalas in till staten inte räcker för att klara det gemensamma åtagandet? Vart tar pengarna vägen? Än idag har jag inte sett någon redovisning. Anders Isaksson lämnar många texter efter sig. De kommer att hålla honom levande under en mycket lång tid. Tack för all inspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Isaksson, Politisk kommentator

Hur är det man brukar säga - äpplet faller inte långt ifrån trädet?

Någon här hemma var uppe och stökade inatt sedan en kräksjuka gjort sig påmind. Klanen kände sig därför lite så där idag, vilket naturligtvis ledde till att våra ambitiösa planer för dagen gick i stöpet. Det fick bli tv. Tur i oturen var väl det nu när det gavs tillfälle att se klassikern "E.T.". Att det var ogjort hänger troligen samman med att jag kategoriserade den som en barnfilm vid premiären 1982. Man trodde sig vara en tung tänkande människa vid den tiden med glasklara rätta uppfattningar om vad som är bra och dåligt. Men sån superhöjdare! Så fint Steven Spielberg behandlade det evigt aktuella temat kärlek och vänskap. Och det slog mig att det sannolikt är just den kvaliteten - känslan för de stora frågorna - som gjort att så många av hans tidiga filmer fortfarande står sig. När som helst ser i alla fall jag med glädje t.ex. både "Hajen" och "Närkontakt av tredje graden"? Filmer som egentligen borde ha löjets skimmer över sig, inte minst med hänvisning till senare årtiondens teknikutveckling. 100 steg till drar dock inte mer i den tråden utan fokusera istället skådespelerskan Drew Barrymore. Hon gjorde som sexåring en lysande rollgestaltning i E.T. Fast hon är nästan alltid perfekt när det ska till att spelas in film. Hon äger åtminstone mitt synfält. Och som vi satt och trollbands uppkom frågan om hennes bakgrund. Jag hade liksom för mig att hon kommer från en skådespelarfamilj. En snabb koll i Wikipedia visar att det är så (tack för att sajten finns). Farfadern John Barrymore växte upp i en philadelphisk teaterfamilj. Han blev legendarisk, bl.a. för en gestaltning av Dr Jekyll och Mr Hyde. Och John Barrymore hade en profil som hjälpte honom att överlevde ljudfilmens inträde. För Drews far John Drew Barrymore handlade det dock mest om skitfilm och missbruk. Han var född i Beverly Hills och gjorde filmer som "Roma Contro Roma/War of the Zombies". Sina sista decennium tillbringade han under eremitiska förhållanden i den kaliforniska öknen. Det var nog en del kvasireligiositet och blossande. Med denna bakgrund är det lättare att förstå Drews tidiga missbruksproblematik. Redan som tolvåring blev hon inskriven på behandlingshem av sin mamma Jadi Barrymore. Drew har kommenterat sin uppväxt med att hennes ”far var knarkare och alkoholist i 30 år. Trevlig kombination, va? Sånt föder dåligt beteende /.../ Det var svårt för mig att växa upp med. Det var kaotiskt och skrämmande." Jag hittade också farmor Doleres Costello (på bilden tillsammans med farfadern - halvstiligt par). En av de största stumfilmsstjärnorna och till utseende inte helt olik sondottern. Tror ni att det även idag görs såna här familjer? Som ni kanske förstår är jag lite specialintresserad av familjer med betydelsefull historia och jag har för avsikt att snart återkomma med en annan av USA:s ur den synvinkeln mer intressantare. Sedgwick's är inte vilken kattskit som helst. Dess medlem Edie ska t.o.m. vara den omsjungna i "Just Like A Women".

Läs även andra bloggares åsikter om Drew Barrymore

Robert Wells anklagad för proffsdopning i TV4:s Körslaget - och bäst

Nu växlar 100 steg till över till nästa dokusopa. Det är ju lördag och tv-kväll med familjen. För första gången valde vi bort Stjärnorna på slottet. Kerstin Dellert känns inte så jättespännande. Men det gör däremot alla i Körslaget. På tapeten nu är dock frågan om det är orättvist att Robert Weels får vara med i tävlingen? Det tycker min kamrat i Uddevalla. "Det är ju Wells jobb att hålla på med körer", muttras det. Jag kan hålla med, men samtidigt ska vi vara medvetna om att Uddevalla har sina egna intressen att värna om. Stadens representant snyggerik håller ju fortfarande ställningarna. Och det går lysande. Kul att se att man kan nå en sådan utveckling på bara ett år. Killen var ju på väg att hoppa av Idol. Vad är han nu? En av landets mest säljande skivartister. Respekt! Jag sörjer dock att Nanne fick lämna. Detta med kör och rock är ju liksom hennes rätta element. Det kunde man snabbt se. Hon är dessutom tydligen från Hägersten. Söderort - bara en sådan sak. Respekt igen! Men över till huvudfrågan. Vad tycker ni? Borde Wells stängas av för typ proffsdopning? 100 steg till är i alla fall tokimpad av kvaliteten i hans kör. Han vinner tävlingen. Och den bäste ska ju alltid vinna, eller?

100 steg till satsar om - nu på Morgan Alling och lyssnar på "No stress"

Förra veckan passade 100 steg till på att fethylla Kitty Jutbring. Jag höll henne som en av favoriterna till slutsegern i 2009 års "Let's Dance". Det visade sig dock snabbt att det saknades något hos henne både vad gäller takt och känsla. Särskilt för musiken, men kanske också i övrigt. Jutbring kunde liksom inte ta till sig leken. Istället spred hon sura kommenterar efter de mindre fördelaktiga domaromdömena. Nu såg jag inte gårdagens spektakel. För mig var det räkor och vitt vin, till en trevlig och hög ljudnivå, hos våra kamrater några kvarter bort från oss här i Örby. Men av rapporterna att döma gjorde Jutbring en slät och pinsam figur. Sällan ska en sämre dansare och attityd ha skådats i svensk underhållningsbransch. Bloggen får nog ta sin hand ifrån Jutbring, inte minst om det ligger något i domarguden Dermot Clemingers analys i Aftonbladet. "Hennes attityd suger. Efter andra programmet undrar jag om hon är dum i huvudet eller låtsas att hon inte riktigt förstår det här programmet". En krönikör undrar i samma tidning om Jutbring har en skruv lös. Jutbring försvarar sig så gott hon kan. "Jag anstränger ihjäl mig. Jag har tränat så jävla mycket, fem timmar om dagen." Frågan blir då hur prestationen kan vara så genomusel? Fyra ettor! Har detta setts tidigare i programmets historia? Nervositet och koncentrationssvårigheter? Kanske ändå inte så mycket är sant av det som berättats för i Media (P1) idag beskriver hon sin förvåning över den nära bevakningen av henne i "Let's Dance". Fast egentligen ett, mot bakgrund av den tv-räv hon nu får betraktas som, märkligt och halvkorkat uttalande. Jag såg dessutom själv i första avsnittet att hon surna till reellt och har träben. Lite sanning ligger det nog i påståendena om kapaciteten. Hur som helst är ju Jutbring nu med mest överallt. Syretillförseln är därför tillräckligt för överlevnad i showbiz. Och hur ser den kortsiktiga prognosen ut för Kitty? Antagligen alldeles utmärkt. Det kommer de många fansen att se till. Och många måste de vara för hon är ju trots allt kvar i tävlingen. Jag lägger i fortsättningen emellertid mitt känsloliv i danstävlingen på Morgan Alling. Avslutningsvis ges möjlighet för er att känna samma lyckorus som jag idag gjorde på hemvägen från tennisen när Laurent Wolf drog igång sin "No Stress" på radio NRJ: " I dont want work today" dundrande ur Toyotan.

Fredagsdrinken (nu Tequila shot) - perfekta superpartystarten

För att snabbt få fart på fredagsfesten ska du stå i dörren och ta emot gästerna och få i dem en varsin Tequila shot innan de hänger av sig. En lyckospark! Först lägger du salt i gropen som bildas på handen i nivå med handleden när du håller handen framåt med tummen vänd uppåt och spänner tummuskeln. Slicka i dig saltet, ta shoten (t.ex. 2 cl., men det går bra med mera) och avsluta med att suga på en citronklyfta, som neutraliserar den lite speciella smaken av spriten. Jag garanterar att gästerna direkt blir på gott humör. Köp gärna lite extra Tequila så glada gäster fram på nattkröken kan göra sig många Tequila knack. En skojig sällskapslek. För det krävs också en handduk och typ Sprite/7up samt ett reellt bord. Du ska ju knacka det inlindade paketet för att få en bubbelshock. Knack passar särskilt bra efter kl. 03.00. På slutet av 1980-talet hade vi detta upplägg på en klassisk mex-tex-fest i Uppsala. Håll till godo och parta på!

Dean Martin, Sammy Davis Jr och Frank Sinatra - några av de stora

Min fru såg i slutet av 1980-talet delar av ”The Rat Pack”. Frank Sinatra och Sammy Davis Jr uppträdde i Scandinavium i Göteborg. En döende Dean Martin hade fått ställa in sin medverkan. Det hade nog varit fantastiskt att få höra hans "Thats Amore" live, men tiden tar liksom nästan alltid ut sin rätt. Gubbarna har inte levt sunt och någon gång är det "pay time". Han ersattes emellertid av inte mindre fantasiska Liza Minelli (minns hennes gestaltning av Sally Bowles i filmen Cabaret). Som jag förstått eftermälet av giget i Göteborg var behållningen ändå Sammy Davis. Ibland undrar jag om inte han var den störste av dem. Och hur underbar är inte hans "Mr Bojangles"? Men av olika skäl tror jag man inte kunde tillåta honom att fronta gruppen. Sinatra var självklar ledare. Hård kille det där. Och intill min fru satt dam på runt 80 år som imponerats. Vid stjärnornas entré skrek hon flera gånger: "Frankie, I love you". Det är idoldyrkan det - av tonårssnitt. Hoppas man aldrig blir gammal till sinnet. En del av oss som inte var fysiskt vuxna när det begav sig för "The Rat Pack" har nog svårt att fatta killarnas storhet. Showerna i Las Vegas är mytomspunna. Jag kommer dock ihåg hur man kunde läsa om fylla och kvinnoskandaler. Ungefär som man inbillar sig att det ska vara när det handlar om superstars. För att särskilt hylla Sinatra lyfter jag fram pärlor som "Fly me to the Moon", "New York, New York" och "Strangers In the Night". Ett axplock! Sicket gäng det var.

100 steg till inväntar nu initiativ till sajt för betygssättning av byråkrater

Nu uppmärksammar jag igen hur vi lever i en virtuell tid som gör det näst intill omöjligt att gömma sig. Diktatorer som vanliga dödliga kan varje dag utsättas för ris eller få ros utan att kunna göra så mycket åt det. Integriteten är körd. På gott och ont utgör nätet helt enkelt en enastående möjlighet för informationsspridning. Ytterligare exempel på detta ger idag Svenska Dagbladet. Tidningen skriver att "Elever sätter betyg på lärare på ny sajt". Från idag kan högskolestudenter lägga in läraromdömen på "Studentertyckertill.se". Lektorer, docenter och professorer kommer alltså att utvärderas av en, i vart fall för den bedömde, anonym massa. Kanske mindre kul i olika fall. Någon kan ju dras i smutsen genom rena personförföljelser, medan en annan istället får hela sin inkompetens utvikt. Initiativtagaren lugnar dock. Syftet är tydligen att lyfta fram de goda exemplen. Undra jag om det inte då blir en hel del rensande för administratören. Sajten kan hur som helst vara särskilt bra för de populära, inte minst vid löneförhandlingen och nyanställningar. Följaktligen kan läget bli sämre för de som inte nämns eller toksågas. I fortsättningen blir det dock svårt att år ut och år in hålla samma gamla trötta föreläsning utan offentliggjord kritik. Jag minns faktiskt några av mina universitetshjältars väl gulnade manus. Där hade det inte skett en intellektuell utveckling på många år. Dessutom saknades pedagogiska ambitioner. Betygsfenomenet på nätet är dock inget nytt. Man har, trots min okunskap om detta, sedan en tid kunnat utvärdera olika yrkeskategorier, bl.a. läkare på Doktorsguiden. Nu hoppas jag att någon startar upp en betygssida gällande våra fina byråkrater. Där skulle ni kunna dissa och hylla t.ex. mig. Är jag superbra, superkass eller bara supertråkig. Ni som känner mig kan ju lämna en utvärderande kommentar. Den vill jag ta del av. Det skulle även vara intressant att följa en löpande bedömning av vårt kära kungahus. Vem är bäst bland kungabarnet och kungaparet? 100 steg till undrar samtidigt vart gränsen för mobbning går? Den frågan kan vi behöva ta ett bredare grepp om ganska snart.

Echo & the Bunnymen - postpunkstjärnor från förr

Jag bjuder här på postpunktfest. En musik som kännetecknas av en dyster stämning i gotisk stil. Storhetsperioden får väl sägas vara från slutet av 1970-talet till i mitten av påföljande decennium. Stilen kännetecknas av några riff med tung basgång och en karismatisk dov monoton trumma samt en kusligt spänd sång förmedlande en känsla av ragnarök. För mig är "The Sister of Mercy" och "Bauhaus" stilens främsta företrädare (testa t.ex. "Temple of Love" och "In the Flat Field"). Det är lite berlinsk cabaret över det hela. Särskilt på landsorten var det vanligt med svartklädda och vitsminkade gothyllare, t.ex. i Enköping. Postpunk har väldigt lite med soul att göra. Även Echo & the Bunnymen var en tung gotfavorit. Festa nu ordentligt med lite häftig otidsenlig postpunk. Här har vi killar som tog sig på stort allvar. Men ta det lugnt. Säg inget till era vänner, för det går inte att lyssna på grejerna utan att rodna - nästan i alla fall. (I stan var de mer belevade ungdomarna under samma period mods. De hade rätt. Den musiken håller än)

Motown Records firar 50 år idag - mycket skön musik från motorstaden

Shit, jag hade missat att Motown Records fyller 50 år idag. Så lång tid har det gått sedan grundaren Berry Gordy i Detroit skapade skivbolaget med svarta artister men med musik för alla, som Smokey Robinson dagen till ära formulerade det på TV-nyhterna. Och så blev det. Många stjärnor har passerat, t.ex. bröderna i Jackson Five, Marvin Gaye, och Diana Ross. Soul för hela slanten, men känn också på sköna discotoner med Thelma Houston i "Don't Leave Me This Way" och Bonnie Pointer i "Heaven Must Have Sent You". Svenska Dagbladet ger historien bakom skivbolaget. Det finns en hel del film om Motown och dess artister. Som en liten bonus i den nyare filmen (oscarsvinnare) "Dreamgirls", som ju handlar om Motowns kanske mesta varumärke "The Supremes", skildras också Gordys arbete med att bygga upp etiketten. Kanske fritt tolkat, men ändå spännande. 100 steg till tackar för att Motown Records finns. Ikväll får det bli en hel del vinyl innan jag kör igång episod 3 (”The Economist") av Lost säsong 5. Sannolikt efter Bergmans "Scener ur ett äktenskap" det bästa som sänts på TV.

När det gäller "Gomorra" är filmen bättre än boken - men hur mår Italien?

100 steg till rapporterar nu att Roberto Savianos omskrivna bok "Gomorra" om den neapolitanska camorran är färdigläst. Dessutom är filmen sedd. När det gäller boken håller jag fast vid första intrycket. Den är pratig. Jag ställer mig bl.a. därför bakom Mårten Blomqvist iakttagelse i Dagens Nyheter om att filmen är bättre än boken. Framförallt för att den förra är mer koncentrerad. Filmmakarna har också genom att skildra händelserna genom en i hierarkin lågt stående löneutbetalare hittat ett sätt att göra förutsättningarna för maffians existens mer begripliga. Både i boken och filmen beskrivs noggrant att maffian på det italienska fastlandet är en ruffig variant. All elegans och bildning lyser med sin frånvaro. Fast vi nördar vill ju ha fördjupning. Ibland är det värt att tugga meningslös text för att hitta det rikitigt intressanta, t.ex. hur camorran tillåtits växa i skuggan av mer kända sicilianska Cosa Nostra. Gangstrarna på fastlandet är sannerligen inte av marginell betydelse. Men ända sedan Coppolas filmer om Gudfadern har vi fått veta att den sanna ondskan finns på Sicilien. 100 steg till vill också passa på att korrigera Blomqvist på en relativt central punkt. Den haut couture som sys upp i filmen är, enligt boken, inte kopior, utan beställd av de stora modehusen i Milano. Annars skulle det ju inte vara så viktigt att lyfta fram med vilken bestörtning mästarskräddaren reagerar när han i TV ser skådespelerskan Scarlett Johansson (i boken är det Angela Jolie) glida över röda mattan i hans skapelse. Han kunde inte med det uteblivna yrkesmässiga erkännandet fortsätta i yrket utan valde istället att kasta in handduken för att köra lastbil. Ifall det handlat om en kopia hade det väl varit sak samma, eller? Sammantaget ger i vart fall både i boken och filmen en bild av en land i moralisk upplösning. Detta kanske ändå är det viktiga budskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om Gomorra

Fredagsdrinken - festlig nyårsrest

Ett nytt år har inträtt. 100 steg till tror att det kommer att ett lysande år. Det har dessutom börjat alldeles lysande. Vid sidan av vissa förändringar på jobbsidan är ju boräntorna åter på en acceptabel nivå. De förväntas dessutom inom kort att bli ännu lägre. Och det blir mer tror jag. Visst är det nu det där jobbavdraget slår igenom? Jag har i alla fall hört något om att det ska bli skattesänkningar. Jag har dock ingen riktig koll. Men chansar i alla fall på det och firar med att rensa ut de sista resterna från nyår längst där bak i skafferiet. Där bakom gåslevern och ryska kaviaren står den där Palmer Millésime Brut (champagne) som inte gick åt på grannarnas nyårsfest här i Örby. Flaskans innehåll kommer alltså snart att vara blott ett urdrucket minne från det gångna året 2008. Och tur är det att åtminstone en flaska av bubblet finns kvar så att jag får en möjlighet att bedöma dryckens kvalitet. Medan raketerna avfyrades och hurraropen skallade mellan villorna ända till det upplysta Globen vid tolvslaget var 100 steg till:s smaklökar inte direkt toppform. Jag tyckte heller inte att det i min närhet fanns någon annan lämplig person för detta uppdrag. Men det får tas igen nu. Tyvärr tror jag inte den övriga nyårsmaten är lämplig att äta. Skål då på er!

100 steg till beredd att lägga ner glesbygden efter nya säkra uppgifter

Ni som följt 100 steg tills olika bloggar vet att jag är superintresserad av statistik. En reell samling uppgifter är som poesi. Man vet inte riktigt var man ska börja, i vilket tåt det ska dras. Det är liksom för mycket information på för liten yta. Nu undrar jag om det var detta som rörde till det för Svenskt Näringsliv när de analyserade den informationsmassa som delvis (finns säkert mer att hämta) idag presenteras på debattplats i Dagens Nyheter. "100 procents arbetslöshet efter gymnasieprogram" var också stor nyhet på Ekot uppföljd med en intervju med lärarfackchefen. Tesen är att vi erbjuder våra ungdomar fullständigt meningslösa gymnasieutbildningar. Cyniskt kan tyckas. Jag ställer mig dock tveksam till slutsatsen. Jag menar, vad är det för platser de räknar upp i debattartikeln? Inte handlar det om storstadsområden som Stockholm, Göteborg eller Malmö. Snarare rör vi oss i rena avfolkningsbygder som Vadstena, Hultsfred, Västervik, Bengtsfors, Kristinehamn, Bollnäs, Arvidsjaur, Jokkmokk, Boden och Haparanda. Jag tror inte att någon utbildning på dessa orter skulle lett till arbetet för studenterna i någon större omfattning. Som jag förstått det finns det helt enkelt inga massor av arbeten på dessa orter vare sig du t.ex. är utbildad snickare eller placerare på börsen. Så om vi då ska fundera över adekvata åtgärder (vi vill ju inte ha kostsamma meningslösa verksamheter) kanske problemet istället ligger i själva orterna istället för i utbildningarna. Lägg ner glesbygden blir därför 100 steg tills starka och genomtänkta slogan. Men kanske får vi då åter användning av den klassiska devisen "Vi flytt int". Och slutligen vill jag bara klargöra att jag inte blir riktigt klok på med vilken syfte artikeln skrevs. Någon bloggenläsare som är mer på bettet?

Sköna Kitty Jutbring en av 100 steg till:s superfavoriterer i tv-dansen

100 steg till kommer att följa bloggkollegan blondinbella stenhårt i årets upplaga av "Let´s dance". Isabella Löwengrip har dessutom en bra chans att gå långt. Hon bör väl tillhöra de med många fans. Med ca 500.000 träffar på sin blogg varje dag finns förutsättningar för att det rings in en och annan röst på henne. Frågan är dock om hon "gör sig" bra i tv-mediet. Jag är tveksam till om hon kan värva horder av nya sympatisörer bara genom att uppträda. Men jag kanske har fel. Löwengrip blir säkert ännu större efter några danser i TV4-showen. Så brukar det vara med personligheter. Men åkte inte hennes danspartner ut tidigt förra året? Med Fröding? Lite gruff var det. Det bådar inte gott. Annars har jag ända sedan hon gjorde entré i "Big Brother" haft Kitty Jutbring som en tv-favorit. Kitty dök liksom upp från ingenstans med sin coola 1980-talsstil. En sådan hade åtminstone inte jag sett så utstuderad och exponerad sedan det begav sig under smaklöshetens storhetstid. Hon är (var ?) dessutom svinbra i SVT:s ungdomsprogram "Bobster". Vilken naturbegåvning för tv! Hon kommer att charma till sig massor av fans och vara kvar minst till semin. Hasse Aro får det dock kämpigt. Ingen riktigt publikvinnande profil där att bygga på. Aro är nog lite för mycket surbulig dysterkvist för att vinna folkliga poäng. Men det är ju många som under åren slaviskt följt "Efterlyst". Räcker det? Nej! Jag vill avslutningsvis hylla superpersonligheten Carl-Jan Granqvist. Honom har jag lärt känna lite så där genom jobbet. Och gott folk - han är precis så underhållande och allmänbildad som han framstår i tv. Men tyvärr tror jag inte han kan röra en kroppsdel i takt. Fast vi (folket) kommer ändå att älska honom än mer nu - så länge han är kvar (max fyra program tippar jag). För tusan alla tävlande - kämpa på! Vi här i Örby följer er på vår nya 42 "-are.

Bloggarn ser fram mot att snart köpa mörk bosskostym med smala ben

100 steg till var på templet NK idag. Tanken var att jag skulle göra minst ett tokklipp så här ett par dagar efter att vinterns tokrea kört igång. Fler än jag hade gjort upp samma plan. Men en sak som är särskilt skön med att jobba i Stockholms innerstad är ju att man kan ta små trevliga och meningsfulla promenader efter lunch, t.ex. på NK. Det är inte möjligt i landsort som exempelvis Enköping, Uddevalla, Uppsala eller glada Hudik. Man liksom fördummas på centrums Åhléns (som inget har att göra med det vi har här i city). Detta är också en av orsakerna till att jag sökte mig från helvetet till paradiset. Man vill ju kunna ta del av det goda livet, en livsfilosofi som följt mig sedan jag i övre tonåren trollbands av Guy de Maupassants Bel-Ami. Där har vi en lantis som i 1800-talet Paris togs emot av det dekadenta fina folket. Devisen var att man inte behöver en säng, utan en frack. Det är så man sig fram i livet. Fracken är som plagg dock idag något förlegad. Därför bör man istället vara utrustad med några snygga kostymer. Puckobloggarn, som är väldigt snygg i mörk kostym med stuprörsben - särskilt av märket Boss (går också bra med Tiger) - frågade på NK Man efter just ett sådant plagg. Så lång näsa jag fick när det förklarades att man inte hänger ut mörka kostymer på rean. De säljer sig själva till fullpris. Det var då jag kom på varför jag äger så få mörka bosskostymer och skälet till att de så sällan syns på mig. Jag får satsa på att göra lönekarriär under våren så att jag tämligen snart ser 100-procentig ut. Då ni!

Urpunkaren Ron Asheton från "The Stooges" har gått ur tiden

Ron Asheton var inte känd i de breda publiklagren, originalmedlemmen i urpunkgruppen "The Stooges". Självklart inte alls som bandets grundare Iggy Pop. Men alla strävar ju inte i första hand efter att synas. Ron Asheton var sådan. Han ville främst verka. Det framgår av urpunkboken "Please Kill Me". Han blev också mycket besviken när Pop valde att lämna Detroit för att ensam gå vidare med sin (och Stooges) grej. Men 2003 återförenades i alla fall gruppen och släppte en skiva. Den har jag tyvärr inte hört ett spår av. Jag har däremot lyssnat mycket på detroitplattorna från det tidiga 1970-talet. Otroligt häftigt att ha förmågan att ta musiken till den nivån. Före dess hade det mest handlat om musikaliskt städad musik (harmoniska harmonier) av superhjältar som t.ex. medlemmarna i Beatles och Beach Boys. Gänget kring Stooges hade mer vilja en kunnande. När man läser om gruppen får man en känsla av att detta vara första gången som ett gäng ADHD-stinna tonåringar fick chansen att göra upp med alla orättvisor de drabbats av och hyllas för detta, precis som riktiga konstnärer. Med anledning av Stooges primalskrik väcktes en amerikansk punkscen men en ohämmad klasslös kreativitet, bl.a. i form av revolutionärerna i MC5 som mässade om väpnad kamp och nihilister i Ramones som sjöng om blitzkrieg. Den goda smaken sattes på undantag. Idag rapporteras beklagligt nog att Ron Asheton har hittats död. Att han överlevde till nu får emellertid betraktas som överraskande eller mirakulöst, i alla fall om vi får tro litteraturen. Självmedicineringen var en gång gränslös hos denna 60-åring. Historien visar dock att det inte alls var självklart att Ron Asheton skulle sluta som en creedig punkikon. Han berättar nämligen i urpunkboken att han tidigt minst sagt var politiskt inkorrekt. "Jag hade inte många vänner. Jag var intresserad av nazismen. Jag lärde mig tyska och hitlertal utantill." Iggy Pop beskriver vidare att Ron och hans bror Scotty "var det slappaste och grisigaste" han någonsin träffat. Också bloggarn vill visa hur förvånansvärt grisigt det kunde låta och se ut 1970. Några år senare hade Stooges städat till sig något och lärt sig spela, vilket kan höras i "The Passenger". Man kan dock lätt förstå att de lite mer etablerade samhällsmedborgarna tyckte att Stooges inledningsvis var "No fun". Något liknande hade inte skådats och hörts tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Iggy Pop, Ron Asheton, The Stooges, Pleas Kill Me

Irländaren Phil Lynott solo - en rockikon som stämplade ut för tidigt

För mig var Thin Lizzy först simpel hårdrock. Där hemma i Enköping satt jag på slutet av 1970-talet mest och lyssnade på Elton John när Lizzy hade sin storhetstid. Däremot hade jag en trummande kompis om älskade de irländska rockarna. Jag minns att hans band körde klassikern "The Boys Are Back in Town" på avslutningen i nian i Korsängsskolan (hörde jag inte nyss raden "Dressed To Kill" i låten). Även om jag inte tokdiggade vill jag minnas att det lät bra. Det var liksom tryck i låten precis som i försommarvädret där utanför gympasalen bredvid tekniksalen. Det räckte dock inte för mig. Inte förrän en annan kamrat ett par år senare köpte bandets frontman Phil Lynott's första soloplatta "Solo In Soho" fick jag upp ögonen för den känslige irländarens kvaliteter. Vilken platta! Och efter jag fått klart för mig, sedan jag mognat i min rocksmak, att Lynott utgör del av Johnny Thunder's kompgrupp på garageklassikern "So Alone" visste jag att Mr Lynott var stor. Att han söp ihjäl sig 37 år gammal känns dystert. Men det var väl "burn it out" som gällde. Många är vi med maror. Vi behandlar dem dock lite olika. En del tokbloggar.

Stekarn fredag hela veckan, Stekarn fredag hela veckan ....

Har ni upptäckt Stekarn? Om inte ges några smakprov här, här, här och här. Finns hur mycket som helst och roligare än Stekarn blir det inte. Upplägget känns lite som en pastisch på gamla Lindeman, t.ex. Stugägare Kenneth Lindeman. Supersmart att komma på den här grejen. Och fantastiskt att göra den så bra.

Bloggarn väljer "Deep Throut" framför Dalai Lama sju dagar i veckan

Jag har alltid varit intresserad av människors drivkrafter. De säger så mycket mer än själva handlingen. I fokus ligger naturligtvis inte det uppenbara. Jag undersöker - likt den värsta konspiratorikern - istället vilka egentliga orsaker som finns i bakgrunden. Det är ju en barnlek att lista ut att en politikers utspel i första hand syftar till att nå makten. En kritik betyder därför inte självklart att objektet för denna bedöms som uselt. Snarare rör det sig om ett behov av att synliggöra ett alternativ - realistiskt eller skenbart, jfr t.ex. förra årets heta FRA-debatt. En politikers höga tonläge ska därför nästan undantagslöst tas med en nypa salt. Det gör i alla fall bloggarn som också är ryggradsmässigt misstänksam mot förkunnare av alla de slag, Dalai Lama ej undantagen. Där har vi en man som reser under falsk flagg. Han säljer kärlek och humanism med ett vinnande leende men vill egentligen "moralbomba" oss till ett medeltida tänkesätt för att säkra en maktstruktur som följer en metafysisk ordning. Jag står därför med öppen mun inför hans popularitet i vår ”upplysta” demokratiska värld. Det har ju ändå kostat blod, svett och tårar att bygga upp en stat som utgår från en modernt utvecklad syn på mänskliga rättigheter. Och man kan inte rättfärdiga ett filosofiskt trossystem enbart på den grunden att dess företrädare förföljs av en supermakt. Men det finns ju exempel på mer god religiös förkunnelse. Ni lite äldre bloggenläsare har säkert sett filmen om icke-våldskämpen Mahatma Gandhi. Där fanns bara godhet. Han arbetade emot all form av förtryck. Ett annat - låt säga då pånyttfött - illustrativt exempel på genomgående godhet stod den tyske industrimagnaten Oskar Schindler för när han räddade människor från förintelsen, i vart fall om vi, som bloggarn, tar till oss den bild regissören Steven Spielberg förmedlar i "Schindler's List". Lika anspråkslös var nog ändå inte Mark Felt när han uppträdde som ”Deep Throut” och avslöjade Watergateskandalen. Många av oss som sett 1970-talsrullen "Alla presidentens män" har hänförts av den fram till 2005 okände informatörens rättspatos. Med risk för den egna karriären och, kanske än värre, säkerheten matade han journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på ”The Washington Post” med uppgifter. I samband med Felts bortgång i december 2008 tog dock spekulationerna fart om hans motiv. Dagens Nyheter (19/12-08) beskriver ett par mindre smickrande. "Ett skäl var hans djupa lojalitet mot FBI och att Nixons hejdukar hade försökt förmå justitiedepartementet och underrättelseorganisationen CIA att köra över FBI i utredningen av inbrottet för att mörklägga allt. Ett annat kan vara att han hade blivit förbigången av presidenten när en ny FBI-chef skulle utses efter den legendariske J Edgar Hoover, som just hade avlidit". Frågan är hur det gått om CIA spelat med öppna kort och Felt blivit etta på FBI? Ja, vem vet? Kanske någon annan känt sig kränkt och manad att läcka och vi hade ändå fått en win win-situation? Felt hade dock fått det svettigt. Det är emellertid en annan historia. Konklusionen i denna blogg får ändå bli att lagom med ilska och avundsjuka inte sällan kan gynna den gemensamma samhällsnyttan. Det tror jag inte för ett ögonblick att Dalai Lamas budskap kan bidra med. Detta klargörande firar ”100 steg till” med att sång om omoralen. Håll till godo alla supermoralister!

Mott the Hoople - ett band pre-glitter (uggla- och bloggarnfavorit)

Sommaren 1977, då punken slog igenom brett, köpte jag en skiva som då lyfts fram i tidningen. Den hade ett häftigt omslag. Det handlade om Ian Hunters "Overnight Angels". En halvtöntig platta som går mot lättare hårdrock, men som passade en 13 årig lantis från Enköping. Det fanns ju en tid då tuffa basgångar inte var att förakta. Efter en kortare tids botanisering i pophistorien och en bit på väg mot en mer förfinad musiksmak upptäckta jag att Hunter tidigare varit frontfigur i på 1970-talet heta och pre-glitterband "Mott the Hoople", som ju Magnus Uggla en gång sjöng om i "The Ballad of The Greatest Rock Band in the 70s" (hittar den inte på youtube). Mott slog aldrig stort. Ett fan var dock Mick Jones som innan han bildade The Clash följde bandet i vått och torrt. Ytterligare ett fan var David Bowie som gav bandet "All the Young Dudes". Också Hunters solokarriär var halvmisslyckad, men ni som är nyfikna på gruppen kan söka på nätet efter olika superpärlor. Kolla in superbloggarns rekommendationer "All the Way From Memphis" och "Roll Away the Stone". Handen på hjärtarn alla ni födda senast 1965 - finns det en bättre popperiod än den före 1973? Hur kreativ var inte det sena 1960- och tidiga 1970-talet. Så småning ska jag göra en lista över fantastisk musik från den tiden. Oslagbart!