100 steg till mitt i det totala fysiska förfallet - fast med reflektionsslipning

Bokstäverna på datorn och tangentbordet har plötsligt gått från att vara små som svartmyror till stora som punschpraliner. Tro inte att det beror på en ökad storleksprocent på worddokumentet eller en ändring av interfacets skärmupplösning. Nej, jag plockade under sena eftermiddagen ut mina, av arbetsgivaren sponsrade, terminalglasögon med, som jag själv tvingades betala 700 spänn för, särskild reflektionsslipning eller vad det heter. Det var helt uppenbart att livet skulle kommit att utvecklats mindre bra utan den anpassningen. Så sas i alla fall av optikern. Och handen på hjärtat, vem vill egentligen utsättas för datorskärmens reflexer. Man har dessutom sagt mig att jag sannolikt måste ha läsglasögon resten av livet. Men inget ont som även har något gott med sig. Vid sidan av att jag framöver troligen bättre ser de där förvridna orden som finns överallt på nätet förväntar jag mig att nattens läsupplevelse av Ivarssons Lundellbiografi blir annorlunda, till exempel jämfört med igår natt. Den är så spännande och jag går nu in på vol II och inte ska det väl längre vara så där halvskumt under läslampan i sängen, lite grått. Snarare bör meningarna stå givakt i sin svarta prakt mot den vita bakgrunden. Vad kallar man det - en perfekt kontrast? Slutligen uppmärksammar jag er på de senaste 30 årens tuffaste filmtiteltrend: Abba - The Movie, Ebba - The Movie och Ebbe - The Movie. De två tidigare filmerna är svensk film- och musikhistoria. Den senare blir svensk film- och politikerhistoria. Den om mannen som inte "var en person utan en affär". Dessutom hade han sköna rejäla glasögon.