På 1970-talet var kulturvänstern enad i åtminstone en fråga. Kanske till och med i två. Drogliberaliteten behandlar 100 steg till en annan gång. Nu diskuteras istället dagens nyhet om kärnkraften. Regeringen slår på stora trumman. Centerpartiets ordförande och näringsminister Maud Olofsson säger att vi inom överskådlig tid ska ha kärnkraft och att utslitna kraftverk bör få ersättas. Låg det en hund begraven i Göran Hägglunds några dagar gamla kovändning? Då jag kunde räkna fram att flera i regeringen var för än mot uranförbrännning. Men vem hade trott annat, efter att 1980-års folkomröstning slutade med seger för linje 2. Den som sa att kärnkraften ska "avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd." Vad krävdes för att regeringen slutligen skulle se en hotande samhällig härdsmältan framför sig? En rejäl finanskris? Satsminister Fredrik Reinfeldt menar att vi nu kommer att kunna "locka investeringar till Sverige". I hans värld är jobben säkrare idag än igår. I Studio Ett bedömer den politiske kommentatorn Anders Jonsson att även Socialdemokraterna skulle ha städat undan frågan innan valet om de stått själva. "Energipolitiken har legat som en våt filt över svensk inrikespolitik i 30 år". Forskaren Björn Karlsson, Linköpings universitet, menar att industrin genom åtgärden trots allt inte gynnas. Vi får inte billigare el och energiförsörjningen påverkas inte. I alla fall om vi anpassar oss efter internationella villkor. Vi får förstå honom så att Sverige inte kommer att producera billig hembränd el bara för eget bruk. Karlsson är ändå nöjd. Han lyfter fram klimatet som dagens vinnare. "Varje reaktor motsvarar 10 miljoner ton koldioxid". Glad eller ledsen efter dagens beslut? Här på bloggen vet vi varken in eller ut. Blir det ingen lägre elräkning och behöver vi inte mer el kan det kvitta. Fast jag tycker Karlsson var oklar. Lyssna själva. Det sägs en del intressant.Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Kärnkraft, Maud Olofsson
Inlägg
5 kommentarer:
Linje två är den största, kanske enda, anledning till att jag inte förmår rösta på Sossarna. Vilket svek! Vilket lurendrejeri! Jag förstår inte att det inte blev revolution på plats och ställe när förslaget presenterades. DÅ var jag så upprörd att jag fortfarande känner av det när jag ser den förbaskade röstsedeln. Idag kan jag tycka att det är ett intressant fenomen.
Anna: Visst är det kulla att komma undna med att sälja gröt på burk och äta kakan och ha den kver eller hur man brukar säga. Jag har ett väldigt avogt förhållande till retoriken. Jag har liksom inte tid med det.
Retorik är kul - när man SJÄLV står för den....
Även för mig är linje 2 anledningen till att jag aldrig kan rösta på S. Jag tror dessutom att linje 2 var slutet för S som folkrörelse. De kommer aldrig mer att kunna mobilisera vid behov.
... och idag kräver Metall att partiet ska komma överens med regeringsalliansen om fortsatt kärnkraftsutveckling. Hur ska det gå till med den vänsterallians man bygger nästa val kring? Inte en chans på jorden att det är möjligt.
Skicka en kommentar