Var som Robinsons Ellenor Pierre - lura i vassen och bli en vinnare

Vi har mycket att lära av Ellenor Pierres vinst i årets Robinson, bland annat att folket har en skev bild av vilka kvaliteter en vildmarksöverlevare ska ha. Ellenor Pierre var inte den som klättrade högts i palmerna efter kokosnötter eller stod främst i ledet för att bygg bo. Hon visade istället på en nödvändig smartness genom att anpassa bilden av sig själv på så sätt att ingen räknade med att hon utgjorde ett hot. Under nio avsnitt gav Ellenor Pierre ett hundraprocentigt menlöst intryck. Hon störde väl egentligen ingen, men deltog lite i gruppens aktiviteter och såg ganska ointressant ut. Hon var dessutom sjukt svag i pris- och immunitetstävlingarna. De övriga deltagarna upplevde henne så ofarlig att hon, som den enda, aldrig fick en röst mot sig under något öråd. Istället undanröjdes överlevare i klassisk folklig mening i en strid ström, som exempelvis Lukas Berglund, Erik Billing och Angela Monroe. Och visst blev de i förra veckans avsnitt kvarvarande deltagare långa i ansiktet när Ellenor Pierre plötsligt, då hon till slut skulle röstas ut, vann immunitet. Den plan Erik Blomqvist, Anna Lundh, Jarmo Heinonen, Nina Amjadi satt upp gick i stöpet, för när Ellenor Pierre fick fart på elden och fjuttat på bålet stod det klart att det skulle bli någon av dem som inte fick följa med in i finalavsnittet. Erik Blomqvist fick lämna. Ellenor Pierre kunde däremot lugnt blicka mot segern. Och sedan hon, genom att ha stått längst på plankan, nått den slutliga finalen och Jarmo Heinonen kämpat till sig den andra finalplatsen talade mycket för henne. Hon hade ju oroat få på vägen. Det var väl egentligen bara de som Ellenor Pierre slagit ut i finalavsnittet som röstade emot henne. Och visst blev det hon som gick hem med den halva miljonen. Då spelar det ingen roll att över 80 procent av svenska folket, enligt fyrans enkät, tycker att Ellenor Pierre är en sopa och ser utgången som en skandal. Hon är en vinnare och jag tycker hon var rätt cool. Tänk på det nästa gång ni känner för att tycker till. Stick bara ut hakan bara om du vet att du kan vinna. Är det inte solklart vinnarläge än avvakta och välj att vara kompis med alla. Som sagt, var cool.

Läs även andra bloggares åsikter om Robinson, Ellenor Pierre

MP och PP med nya idéer om upphovsrättsinnehavarnas väl och ve

EU-kandidaterna Carl Schlyter (MP) och Mattias Bjärnemalm (PP) har debatterat upphovsrätt i Uppsala. Upsala nya tidning var på plats för att lyssna och rapportera till oss väljare om vad kandidaterna hade att säga. Både verkar ha slagits för ett fortsatt fritt Internet. Bra tycker jag. Men när det kommer till upphovsrätten blir det svårare. Schlyter beskrev den som ett privat monopol med statligt skydd och krävde reformer och påminde om att teknisk utveckling alltid upplevts som hot mot upphovsrätten. Man ska istället ersätta kulturutövare som ser sina verk ila fritt på nätet var en reklamskatt. "Reklam är 'mental förorening' och bör beskattas lika väl som utsläpp från bilar och fabriker", löd Schlyters argument. Mattias Bjärnemalm förklarade att den som skapar populärkultur alltid kommer att hitta möjligheter att livnära sig och antydde ett möjligt samhällsstöd. Alltså är det förslag att ta på allvar. Ska alla betala för något som några använder? Ska tas ut på global nivå? Kan man jämföra all musik och film med föroreningar som bilavgaser och industriutsläpp? Och ska vi göra våra kulturbärare till socialfall? Den enda grunden för den är dessutom att kidsen vill bli underhållna gratis eller åtminstone inte till en minimal kostnad och att de kommer att bli jättearga om de inte får den möjligheten. Varför inte lägga förslag som kan tas på allvar? En framkomlig väg kan till exempel vara att öka pressen på innehavare av upphovsrätt och Internetleverantörer att göra musik, film och böcker mer tillgängliga. Fast med ett sådant förslag finns det ju inget att vinna för kidsen. De måste både betala och uppge vem de är. Skyldigheter som enligt upphovsrättsfienderna bara finns i förtryckarstater. Är det en rimlig utgångspunkt? Miljöpartiet och Piratpartiet tycker det. Jag tycker inte det. De representerar en syn på andra människors arbete som skämmer. Kom igen nu alla där ute och rösta på partier med riktig politik och som tar människor på allvar. Men det verkar vara en lönlös uppmaning. Bara egenintresset regerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Piratpartiet, EU-val, Upphovsrätt, Internet, EP-val

Schyfferts show The 90's blir bara bättre - se den om du inte gjort det

Ikväll, torsdag, kör Svt Henrik Schyfferts show The 90's - ett försvarstal igen. Jag har vid det här laget nog sett hans talk show en fyra-fem gånger. Och den blir vara bättre. Jag skrattar än en gång så att tårarna rinner för att tvärt sätta skrattet i vrångstupen. Han är självutlämnande på ett sätt jag inte trodde han var människa till. Men att vara en stor komiker handlar om att lära känna sig själv för att iaktta och kunna berätta om livet så att också vi andra kan lära känna oss själva. Att våga vräka ut sig. Henrik Schyffert är verkligen bra när han beskriver sin uppväxt och karriär. Det har varit up's and down's, på senare tid mest down's. Inte har han, som han själv lätt insinuerar, på senare år varit sådär skitrolig när han kort, med långa mellanrum, dykt upp i teven, bland annat i Parlamentet. Mest skrikig. Men efter vårens succé på Cirkus i Stockholm, med den direktsända finalen, kan vi med säkerhet slå fast att Henrik Schyffert är tillbaka och att han hittat en ny ton. Vare sig du har sett showen eller inte så klicka in på SvtPlay och satsa en timme och 48 minuter. Om du sett showen vet du att du kommer att må fantastiskt bra sedan du tittat klart. Om du inte redan gjort det är du bara att gratulera till en fin liten överraskning. Jag tycker faktiskt inte han står långt efter stora underhållare som Jerry Seinfild. Undra om vi inte kan se fram emot årtionden med god Schyfferthumor. Till sist får man väl fråga sig om det var ironi vi såg eller inte. Fast det spelar ingen roll för det är som sagt rätt kul, eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Schyffert, The 90's - ett försvarstal, Killinggänget

Lars Gustafsson och en hel massa ynglingar tänker rösta på Piratpartiet

Jag har alltid tyckt att författaren Lars Gustafsson är märklig. Den tidigare litteraturprofessorn i Texas förstärkte också den bilden när han idag kom ut som Piratpartist. I Expressen under rubriken "Därför röstar jag på Piratpartiet" argumenterar han, i en mer poetisk stil, för sin, som det verkar, den enda vägen för mänsklighetens överlevnad. Lars Gustafsson refererar till uråldrig kunskap om ”att det inte går att prygla vågorna för att hindra stormen”. Han ska därför rösta på det parti som enligt P1:s Studio Ett inte bara driver en fråga utan tre: fri fildelning för privat bruk, att upphovsrätten ska begränsas att gälla i fem år och att patenträtten ska avskaffas. Kristian Engström (PP) förklarade dessutom i radion att hans parti inte tänker kompromissa. Jasså tänker jag då jag översköljs av denna politiska retorik som gör sig bättre som en övning för sjätteklassare i politisk positionering. Och att väljarna nästan uteslutande finns bland yngre män är väl känt. Lars Gustafsson ska alltså tillsammans med ett gäng ynglingar rösta på en gruppering som vägrar att ta ställning i frågor som ligger utanför det som de beskriver som medborgarrätt. Nedkokat handlar denna om var och ens rätt att få vara anonym på nätet. Men enligt min mening finns det många goda skäl också ur demokratisk synvinkel för att inte vara emot varje reform som inskränker en personlig integritet. Vi måste till exempel ha en säkerhetspolitik, kunna garantera att alla som utför ett arbete - även det som är upp- och nedladdningsbart - får ersättning i den mån arbetet nyttjas av andra och skapa förutsättningar för en fortsatt industriell utveckling. Ett annat synsätt är orimligt i en välfärds- och rättstat. Nej, det går inte att prygla stormens vågor men för samhällets fortbestånd måste fartygen förstärkas. Fast det kanske är så att just Lars Gustafsson, PP-ledningen och väljarskarorna sitter inne med en större sanning. I så fall vill jag att ni visar mig den.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Lars Gustavsson, EU-valet, Patenträtt, Integritet

Sverigedemokraterna kommer att sakna inflytande i nästa riksdag

Det är deppigt och jobbigt att acceptera men det ser ut som om Sverigedemokraterna får en position som potentiell vågmästare när nästa riksdag ska formeras. Det framgår av den opinionsundersökning som Aftonbladet nu redovisar. Utgången har också bekräftats i andra mätningar. Med sina nu uppmätta 4,6 procent kan SD alltså få fördela makten. Fast jag tror inte partiet kommer att kunna göra så mycket av sitt valresultat. De rödgröna, minus Vänsterpartiet som vid ställningstagandet tillfälligt var ute ur spelet, har ju redan bestämt sagt att de inte kommer att samarbeta med SD. Kan inte tänka mig att vänsterledaren Lars Ohly skulle ha en annan uppfattning i den fråga. Och även om det hittills varit mer outtalat hur Alliansen tänker göra bedömer jag att de i ett skarpt läge ger samma besked. Istället får, efter talmannens sondering, det block som vid valet 2010 har högst procent i uppdrag att bilda minoritetsregering. Den blir därefter tvungen att söka stöd utanför sin krets för varje proposition. Det kommer aldrig att göras hos SD utan hos oppositionspartierna samfällt eller enskilt. Efter att helt ha neutraliserats under mandatperioden ser jag framför mig hur SD inte längre intresserar någon utanför de mest högerextrema fraktionerna. Men för att det scenariot ska falla ut måste riskdagsledamöterna i de båda blocken hålla sig i ledet och inte virra runt när partipiskan viner. Sedan är det ju ingen hemlighet att jag helst av allt vill ha ett tvåpartisystem för att hålla ytterligheterna utanför den reella politiska makten.

(Enligt ny väljarundersökning från 17/7 i DN kan SD få tillräckligt med röster i Skåne för att ta sig in i riksdagen.)

20091025 DN:s Peter Wolodarski menar i en signerad ledare att största block bör bilda regering om Sveriedemokraterna tar sig in i riksdagen vid valet 2010. Även F!-ledaren Gudrun Schyman var nyligen ute i samma ärende. Allt handllar om att stoppa Sverigedemokraternas möjlighet till inflytande.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010, Partipiska, Minoritetsregering, Regeringsbildning

Bronski Beat - Killarna som åkte limousine med poparistokraten Elton John

Något år tidigt in på 1980-talet dök det upp en falsettsångare i ett band som kallades Bronski Beat. Satan vad stora de blev. Överallt vara det bara Bronski Beat. Deras smash hit Smalltown Boy gick varm under flera år. Det var svårt att komma undan. Jag kommer ihåg att till och med skivsamlaren och musikanten Elton John intresserade för den skönsjungande Jimmy Sommerville, som till sin stora förvåning blev hämtad av Elton med en Limousine. Jimmy Sommerville var ju då en enkel kille från en liten stad som flyttat till den stora staden London. Så kunde det gå till inom popens aristokrati. Jag tror också att bandet var lite av postpunken gayriddare. Det känns som om de var tidigt ute och väldigt tydliga och bidrog till att mainstreama gaykulturen, i alla fall för min del. Men ocoola jag tyckte Bronski Beat var töntiga. Det står jag inte för idag. När tänkter tillbaka hur det bara för några tiotal år sedan inser man hur mycket det hänt här i världen och vilken mörkertid jag kommer ur. Nu har jag lyssnat på Bronski Beat i tre dagar långa och kommer säkert att göra det i tre dagar till. Också låten Why förtjänar ett omnämnande och en plats i popens Hole of Fame. Jag fick också av en kompis höra att det just nu går en låt på klubbarna i vilen en slina från Smalltown Boy loopats. Jag har ingen aning om vilken. Men det skulle vara kul att få höra den. Tipas gärna mig om den. Och för övrigt - gör som jag och lyssna på Bronski Beat. Popen blir inte bättre än så här.

Läs även andra bloggares åsikter om Bronski Beat

Bara barna och nyfikenheten på nästa skandal får oss att leva vidare

Svenska Dagbladets Stefan Eklund funderar över att kvalitetskonsten marginaliserats. Han tänker i första hand på den uppståndelse Anna Odells psykossimulation väckt. Det är inte nog med att den orsakat spaltkilometer text och nästan oändlig tid i etern för nu har även årets upplaga av Konstfacks vårsalong slagit publikrekord. Han förvånas också över att de stollerier som Mohammed Omar fört fram sedan han kommit ut som islamist har rönt ett så stort intresse. Stefan Eklund fråga sig vidare varför kvalitetskonsten inte väcker debatt men slår själv raskt fast att den om vill synas måste bryta en norm. Det måste väl därför betraktas som självklart varför till exempel ”Hassan Loo Sattarvandis roman ”Still”, om det svenska klassamhällets förtryckande mekanismer, och Dramatens uppsättning av Ödön von Horváths ”Kasimir och Karoline”, en högaktuell bild av vad ett samhälle i ekonomisk depression gör med sina medborgare”, inte väcker allmänheten ur sin dvala. Verken är helt enkelt för tråkigt paketerade. En händelse har inte mer tid på sig än det tar att skanna rubrik, bild och bildtext för att fånga en tänkbar adressat. Det gäller alltså att vara effektiv och dessutom ge mottagaren ett mycket bra skäl för att hänga kvar eller kanske till och med gå vidare, som ett präktigt normbrott. Ungefär som det Lars Norén häromåret levererade i sin dagbok när han godtyckligt lämnade ut vänner som ovänner. Och det är inte bara den breda publiken som törstar efter mer än kvalitet. Också litteraturkritikern Jonas Thente efterlyser provokation. Fast har det någonsin varit annorlunda. Jag menar, näst barnen lever vi väl endast för att få ta del av nästa skandal. De flesta av oss är ändå rätt grunda.

Läs även andra bloggares åsikter om Konstnärlig provokation, Lars Norén, Anna Odell, Väcka debatt

Lägg genast ner de galna avvisningarna av människor som kommit hit

Om Afa tillsammans med, ja hör nu upp för jag trodde inte sådant fanns, Revolutionära fronten ligger bakom att 50 utvisningshotade personer på kort tid rymt från Migrationsverkets förvar i Kållered tycker jag att den aktionen är klockren, till skillnad från andra aktioner av samma grupper fast med mer våldsromantiska inslag, som stenkastning och annan destruktiv verksamhet. Detta mot bakgrund av att jag under en längre tid undrat varför vi verkställer utvisningar av personer som mer eller mindre etablerat sig i Sverige utan att rimligheten i detta diskuteras på politisk nivå. Och igår rann det över för mig sedan P1:s Konflikt beskrivit hur svenska myndigheter tidigare i år avvisade 45 irakier från Sverige. Det var till exempel sorligt att höra en flicka räkna upp de lektioner hon den dagen intervjun gjordes skulle ha haft i skolan om hon tillåtits stanna. Potester måste göras. Polisen förklarar strömhoppet från Kålleredförvaret med att stället, i gammal god trotskistisk anda, är infiltrerat av aktivister från bland andra Afa. Chefen för gränspolisen i Västra Götaland Hans Lippens uppger att polisen "under senaste året fått tips och information om att det kan förekomma anställda på Migrationsverket som har knytningar till olika vänsterorganisationer, och tipsen har ökat i samband med att vi har fått flera rymningar". Men Migrationsverket slår tillbaka. Generaldirektören Dan Eliasson är upprörd. "Jag blir ju väldigt förvånad när polisen går ut i media och för en dialog om det här. Vi har själva gjort uppföljningar /…/ och inte hittat någonting. Har polisen hittat någonting borde det ju rimligtvis pågå någon form av förundersökning och då röjer man ju den förundersökningen om man pratar i media. Det är direkt olagligt", säger han. Olagligt, infiltration eller vad det nu handlar om på det formella planet så menar jag att vi på det mänskliga måste ta en diskussion om att förändra vår utvisningspolitik. Och ett är säkert: barn och deras anhöriga ska under inga förhållanden avisas från Sverige. Men det finns goda skäl att också i övrigt anpassa tillämpningen med en värdegrund som anstår ett civiliserat land, där medborgarna bryr sig om andra människor. Och om Kålleredfallet verkligen är en infiltrationsaktion menar jag att denna är försvarlig. Den kan få samma positiva effekt som Anna Odells psykosfejk genom att ge upphov till en nödvändig diskussion och synliggöra behovet av förändringar, i detta fall av ett mänskligare förhållningssätt till alla människor i Sverige. Att vi den här gången slapp läsa om att Migrationsverket firade den lyckade avvisningen med tårta är inte nog. Vi måste vakna, och det nu. Det finns inget att vinna på att upprätthålla en så hårdnackad och omänskligt attityd som våra utvisningar ger prov på.

Läs även andra bloggares åsikter om Flyktingpolitik, Afa, Revolutionära fronten, Utvisningar, Trotskism

Utan moderata rundningsmärken - troligen ingen moderat regering

Moderata Anne-Marie Pålsson, som jag har något förlupet minne av från 1980-talet, skriver idag på debattsajten Newsmill att det är "Meningslöst att vara riksdagsledamot i moderaterna". Hon är kritisk till hur parlamentarismen utvecklats i Sverige. "Istället för att fungera som ett självständigt organ har riksdagsgrupperna mest kommit att fungera som ett dotterbolag till sitt respektive parti. Min uppgift som ledamot blir därefter - ambassadörens eller försäljarens. Som företrädare för regeringsunderlaget förväntas jag därtill att utan knot se till att regeringens förslag 'baxas' igenom riksdagen", säger hon. I dagens DN beskrivs också en besviken Pålsson. Hon tycker riksdagen ska lagstifta och kontrollera regeringen, inte bara utföra det partiledningarna har bestämt. Och Skånemoderaten var redan förra året ute i samma ärende. Sedan förre statsrådet Ingemar Mundebo i en debattartikel i DN rapporterat om rundningsmärkena i riksdagen, och passat på att citera Pålssons epitet på riksdagen som ett transportkompani, argumenterade hon för flera förslag för att förbättra det offentliga styret. Bland annat borde vi införa en författningsdomstol, göra det möjligt även för enskilda att initiera folkomröstningar, och öka inslaget av personval. Nu är Moderaterna inte ensamma om att hålla sina knapptryckare i strama tyglar. Det är sällan vi ser riksdagsledamöter komma ut som politiska vildar. Kan Gudrun Schyman vara vår senaste? Ni som följer bloggen noga vet att jag ogillar splittring i riksdagen. Mot bakgrund av att vi än så länge röstar på partiers ideologier tycker jag det är okej att partipiskan viner. Ett annat synsätt är, enligt min uppfattning, odemokratiskt. Fast samtidigt som jag undrar över hur Anne-Marie Pålsson ska kunna vitalisera mitt liv kommer jag att tänka på hur Folkpartisten Ture Königson 1959 ensam förändrade Sverige när han med en åsnas envishet stred mot sitt partis linje i ATP-fråga. Utan hans protest hade inte den betydelsefulla pensionsreformen genomförts, åtminstone inte vid den tidpunkten. Så kanske riksdagen ändå inte enbart ska besättas av zombies. Fast jag undrar hur Reinfeldt, Borg och Schlingmann skulle ha kunnat ro sitt arbetarpartiprojekt i hamn utan att hålla gammelmoderaterna korta. Lite får man offra för makten. I detta fall fick det bli den moderata politiken - kriget mot las och så alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om Anne-Marie Pålsson, Moderaterna, Gammelmoderaterna, Demokrati, Partipiska, Riksdagen

Fredagsdrinken - ikväll en isbrinnande Miami Red

Er'e sommar eller? Det känns faktsikt inte så där ute när det regnar och håller på, men jag har sett på Twitter att sommaren 2009 sedan igår är förklarad öppnad. Det väljer jag att fira med att blanda ihop den fantastiskt vackra drinken Miami Red. Den har jag hittat på min coola, men i övrigt värdelösa, plastshaker från Urban Outfitters i London. Den är snygg, men jag blandar bara drinkar i glasshakern. Bara en shaker av glas håller kylan. En Miami Red består av en fyra Absolut Red Ruby, en fyra söt äppeljuice, en etta sockerlag, en tvåa citronjuice och en etta Campari. Skaka blandningen tillsammans med krossad is. Se till att du får med isen i glaset. Spriten ska liksom flyta omkring i en sörja av is. Snyggt som tusan blir det. Och snart har du en skön kall drink i handen som ser ut att brinna upp. Och det dröjer inte länge förrän du vill ha en ny. Grattis!

Stenhårda Happy Mondays knäckte - från Madchester till Barbados

Du som är intresserad av engelsk populärmusik och inte har sett 24 Hour Party People gör det. Se historien om hur Tony Wilson lyfte punken ett steg till efter att Sex Pistols och The Clash slagit igenom. Filmen utgår från att Tony Wilson i slutet av 1970-talet fann sig själv stående mitt i en från ingenstans nedslagen punkattityd. Han drog igång Factory Records. Ett skivbolaget med en stenhård stilistik och ett oändligt tålamod med sina stjärnor. De var inte kontrakterade och tilläts arbeta med en hundraprocentig konstnärlig frihet. Snacka om punk. Kanske något naivt, men häftigt och ultraviktigt för så småningom fanns en helt ny musikscen, ett Madchester, koncenterad till Haçienda. En av Wilsons tidigt framgångsrika grupper var Joy Division. Hur creddigt och kommersiellt lyckat än Factory Records var lyckades ändå dess sista hjälte Shuan Ryder och hans Happy Mondays, sedan de dragit in miljarders med pund, köra hela verksamheten i botten. Dyrt fick Tony Wilson lära sig att man inte släpper iväg hårt pillerknarkande, kraftigt störda, nordengelsmän till Barbados för att spela in musik. Inte ett spår hade med sig hem, men de hade lärt sig att röka crack eftersom det inte fanns vare sig metadon eller heroin på ön. Fast den musik de hann göra innan katastrofen får ändå betraktas om klassisk i dans- och popsvängen. Och då är det framförallt Pills 'n' Thrills And Bellyaches som räknas. Dessutom var Bez, vad än han hade för roll utöver att vara en ständigt stenad dansare, en speciell snubbe. En kompis till Shyan Ryder som hur snyggt och coolt som helst studsade omkring på scenen med maraccas. Det mest märkliga är att han verkar ha haft samma uppgift i skivstudion, att vara en slags inspiratör med fickorna fulla av piller. Och som sagt, hela historien läggs fram i filmen 24 Hour Party People. Kolla också BBC-programmet om Factory Records: Från Joy Division till Happy Mondays. Kunde själv inte ha hittat på en mer passande titel till en dokumentär om skivbolaget. Förresten en av de bästa jag någonsin sett i pop- och rockbagen och den gav mig delvis en ny, eller kanske en tydligare, bild av hur Factory Records sköttes. Det var ingen gång på affärsmässiga grunder. Tony Wilson hade enbart konsten för ögonen.

Läs även andra bloggares åsikter om Happy Mondays, Tony Wilson, Factory Records, Joy Division

Snart är nog Miljöpartiet ett riktigt parti med riktig politik och partiledare

De språkrör Miljöpartiet väljer 2011 riskerar att för evig tid vara dömda att vistas i skuggan av nuvarande språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. För det är svårt att tänka sig att någon kommer att intressera sig för ersättarna om Eriksson och Wetterstrand tagit plats i en regering. Och Miljöpartiet har funderat över problemet. Men precis som Vladimer Putin här om året upptäckte att det var för utmanande att justera den ryska grundlagen för att få möjlighet att sitta längre som president än de lagfästa åtta åren var det omöjligt för Miljöpartiet under helgens kongress att ändra stadgarna så att språkrören skulle kunna sitta längre än de stadgeenliga nio åren. I vart fall var inte tiden mogen för en sådan omvälvande reform. Resultatet blev att Eriksson och Wetterstrand får sitta kvar i regeringen trots att de inte längre är talesmän för partiet. Men vem blir i realiteten partiets ansiktet utåt i en sådan situation? Man kan lätt föreställa sig att de nya språkrören lika lite som Rysslands nuvarande president Dimitrij Medvedev kan manövrera sig fram utan den formellt underställde Putins informella godkännande. Jag tror att även förra Folkpartiledaren Maria Leissner säkert med bitterhet kan vittna om vilket bottennapp det är att vara etta pappret men inte med i matchen. Eftersom Maria Leissner inte satt i riksdagen fick hon under sitt korta ledarskap sitta på läktaren med oss kreti och pleti för att följa händelseförloppet i plenisalen. Det är inte en helt orealistisk tanke att Miljöpartiet utsätts för kraftiga ansträngningar om allt ljus hamnar på Eriksson och Wetterström istället för språkrören. Och Wetterstrand håller ju dessutom på att växa sig rejält stor, ja större än den redan förvuxna Eriksson. Kanske kan ett par regeringsposter göra att partiet blir ett än mer vanligt politiskt parti, att man inte bara nöjer sig med att gilla kärnkraft och köra över fundisarna i medborgarlön- och EU-frågan eller börjar älska all tillväxt utan också inrättar en partiledare. Den plattformen kan faktiskt vara en förutsättning för en seriös satsning på Maria Wetterstrand som statsministerkandidat. Och vem skulle bli förvånad över en sådan utveckling nu när det inte längre ens går att avgöra vilka som är det riktiga arbetarpartiet. Jo, förresten en och annan av dem som i urtiden grundade Miljöpartiet och som fortfarande slåss för att det aldrig ska sitta i regeringsmakten. De kommer att bli jätteförvånade. Men det har det blivit förut, precis som en och annan gammelmoderat idag är.

20091023 Nu skiver Expressen om hur medlemmarna i Miljöpartiet frukar det stadeenliga bytet av språkrören som ska ske 2011. Snart är nog MP ett politiskt parti bland andra.




Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Vladimir Putin, Dimitrij Medvedev, Språkrör

Veckans fredagsdrink - nu en med rom och kokos

Jag har ju storstilat på mitt Twitter lovat att göra en ginbaserad värstingdrink. Det sprack. Den likör jag behöver kunde de inte plocka fram ens på Regeringsgatans supersystem. Jag hänvisade till beställningssortimentet. Och dit har jag vänt mig, fast till mitt lokala. Vi får se om min dyre granne kan hitta Maraschinolikör på Färöarna, dit han snart ska. I annat fall får jag vända mig till min officiella leverantör i Högdalen. Men ni ska veta att ni den här veckan går miste om en höjdare, en som jag kunde avnjuta under min förra lördagens barrunda på Götgatsbacken här i huvudstaden. Men jag lovar att återkomma. Och jag gissar att de kommer att bli bra förvånade på Systembolagets huvudkontor när ni bloggenläsare efter den publiceringen i skaror plötsligt ropar efter denna märkliga likör gjord på körsbär och mandel. Kanske i sådan grad att den tas in i det ordinarie sortimentet. För att jag och ni ska få något drickbart ikväll slänger jag ihop sommardrinken Coco Caribbean. Den som alltid får mig att tänka på 1980-talets badstränder och den härliga doften av kokosolja. Då man fick sola sig vackert fräsch inför discokvällen. Men nu till viktigheterna. Ni som nyligen varit i utlandet och handlat Bacardis cocosrom kan ta den istället för den ljusa. Så fram med highballglasen. Fyll upp det med en blandning av 3 cl Rom, 2 cl citronlikör (jag kör klassikern Lemonchello), 2 cl ananasjuice, 2 cl apelsinjuice (ett par stänk Röd Curaçau - kan ni hoppa över), 2 cl kokosmjölk och 5 cl fruktsoda. Ni använder en glasshaker. Gott så. Om ett par veckor får ni den utlovade superdrinken.

För Eddie Meduza blev det som kunde gett ett så bra liv bara till skit

P1:s körde nyligen en bra dokumentär om Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette. Det var berättelsen om mannen som så uppenbart representerade den trashmentalitet jag tidigare behandlat. Den kantiga artisten var sprungen ur underklassen med en missbrukande mamma som hade fem barn med olika män och som alla misshandlade henne. Barnen gick inte i samma skola två terminer i rad. Som liten mobbades Errol Norstedt varje dag. Hur blir det då med livet? Självklart nästan aldrig bra, för det mesta en strukturell katastrof. Det finns sällan någon som väntar och tar emot när det behövs utan det är fritt fall från början till slut. Och bromsas fallet vid något tillfälle upp är det bara släppa på ytterligare. Den som inte har ett eget liv kvar värt att förstöra saboterar med glädje andras. Ett förhållningssätt som förs över från den ena generationen till den andra. Och sedan radioprogrammet introducerats med en varning om förekommande stötande yttryck förklarade Eddie Meduza, som dog 2002, först hur han "söpet bort det mesta" och sedan att han "skulle ha kunnat ha gjort det tusen gånger bättre, men nu inte gjort det". Det senare gällde hans låtmaterial. För många av oss blir det aldrig rätt eftersom vi inte behärskar koderna och inte klarar balansen mellan det smakfulla och smaklösa. Han beskrev också hur han efter att ha insett att hans ironier alltid missförstods gjorde låten Mera brännvin bara för att provocera med baktanken att ”nu jävlar skulle nykteristsvinen få”. Jag tror få av dem brydde sig. Och istället för att under mitten av 1980-talet, då bara Ulf Lundell var en mer folkkär artist, fokusera på sin framgång som kunde ha utgjort en grund för ett fortsatt bra liv blev allt bara till skit. Den inneboende destruktiviteten segrade. De sista åren var han kraftigt alkoholiserad och försörjde sig på idiotierna han spelade in under pseudonymen E Hitler. Han dog 53 år gammal.

Läs även andra bloggares åsikter om Eddie Meduza, White trash, Dokumentär

Shane MacGowan lever - men sång det kommer det mindre av numera

Om du ser en film om 1970-talets punklondon, till exempel en dokumentär, ska varje Pogueslovers vara särskilt uppmärksam eftersom Shane MacGowan säkerligen, när du minst anar det, kommer att dyka upp där mitt bland pistols, Clash, Sham 69 och de andra punkpionjärerna - kanske i armkrok med precis från staterna ditresta Crissie Hynde. Och vilken musikhistoria de skulle göra. Hynde i Pretenders och MacGowan i Pogues. Kan sånggeniet MacGowan ha varit mer än 15 år då han gled gled runt i den yppersta punkeliten? Han var kanske till och med yngre. I en dokumentär om honom som Svt sände för några år sedan framgick det att han supit sedan barnsben, sedan han flyttade från Irland till London. Finns han fortfarande där ute? Ja, det gör han. Men sjunger han? Vet inte. Kanske, men sannolikt inte med den fantastiskt fina känsla han en gång hade. Spriten tar sina offer. En del bara måste supa. Varför är det så? På förra bloggen gjorde jag en analys om detta med anledning av en krönika av Expressenhjälten Mats Olsson. Jag minns inte så mycket mer av min tankeverksamhet än att jag kom fram till att det är självklart varför människor super. Men jag kommer inte ihåg varför. Fast jag tror att jag menade att det handlar om självmedicinering. För många människor är det helt enkelt för jobbigt att var utan.

Läs även andra bloggares åsikter om Shane MacGowan, The Pogues, Missbruk

Reinfeldt, Borg och Schlingmann med alternativt arbetarparti - håller det?

Vi är många som tycker Centern är ett mysterium. Är det inte lovordande av kärnkraft ogillar man arbetsrätten. Borta är miljöfundisarna och Åsa Nisse-marxisterna med förre partiledaren Olof Johansson i spetsen, han som kastade ut företrädaren Torbjörn Fälldin ur partiet på ett sätt att centerprofilen länge vägrade delta på partistämmorna. Jag minns också ideologerna hos Småbrukare i väst. Sedan Maud Olofsson släppte in Stureplanscentern är det slut med allt flörtande vänster ut. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman förklarar idag pedagogiskt att Centern har utvecklats till att inte längre ha kollektivet för ögonen. Jag uppfattar budskapet så att det tidigare samarbetspartiet Socialdemokraterna måste förstå att Centern numera är ett parti med individen i centrum. Och 100 steg till kan inte annat än hålla med. Den roll som Centerpartiet hade har tagits över av kollektivisterna Reinfeldt, Borg och Schlingmann som tillsammans startat ett alternativt arbetarparti. Ett intressant projekt, nästan lika som den där psykossimulationen. Vi får se vad killarna i Moderaterna tänker synliggöra med sitt verk. Kanske handlar det bara om ett experiment för att visa hur man når makten. Det är hur som helst ett framgångsrecept att växla in på ett spår som leder till fler väljare. Att nå samma effekt genom motsatt åtgärd är sannolikt en dålig metod. Väljare brukar sällan ändra sig. Och många i det här landet gillar ju till exempel las. Varför då ha en annan uppfattning? Men de ska vara beredda på att väljarkåren är opålitlig, som också Per T Ohlsson påpekar. Och av Finanspolitiska rådets kritik verkar det som om Reinfeldt, Borg och Schlingamnn ändå inte företräder så mycket av ett arbetarparti, i vart fall inte ett som tror på keynesianism. "I lågkonjunkturen behövs också mer kraftfulla åtgärder mot den stigande arbetslösheten", anser rådet i sin nya rapport. I vanliga fall honnörsord för ett arbetarparti. Ifall det till slut skulle visa sig att de nya moderaterna och alliansen i sin helhet inte företräder en politik för massorna är det nog bra om kamratgänget har de gamla mer individinriktade vännerna kvar. Kommer de att ha det? Tveksamt. Hökarna, eller gammelmoderaterna som de också kallas, bidar nog sin tid.

Läs även andra bloggares åsikter om Nya arbetarpartiet, Moderaterna, Centern, Stureplanscentern, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt

Kan konst motivera civil olydnad - nej säger filosofen Torbjörn Tännsjö

Okänd Kvinna 2009-349701 kallar Anna Odell sitt konstverk. Det som hon till en del manifesterade på Liljeholmsbron och idag presenterade i färdigt skick på Konstfacks vårsalong. Imorse berättade konstnären i P1:s Kulturnytt om hur hon vill visa på allvarliga brister inom psykiatrin. Läkarna har befogenhet att använda maktmedel som till exempel bältesläggning och tvångsmedicinering utan att det kontrolleras tillräcklig grad. Hon vill bland annat påpeka att läkarna är lika subjektiva som vem som helst men att de nästan alltid uppfattas som oantastliga när deras behandlingar diskuteras. Anna Odell förklarar att hon bälteslades och tvångsmedicinerades både den gången hon var psykotisk 1995 och då hon fejkade sjukdomen i vintras, trots att hon ingen av gångerna var våldsam. Det hade, enligt hennes egen uppgift, räckt med att stänga dörren om henne och låsa. Anna Odell menar att psykiatrin måste tåla att granskas. Och under eftermiddagen sände P1:s Studio Ett reportage från vårsalongen. En psykiatriker bekräftade den bild Anna Odell gav, men menade att hon gick för långt i sitt utspel. Konstverket tänker jag se live till helgen. Det ska i huvudsak bestå av dokumentation kring hela händelsen som inleddes med att hon tog kontakt med psykvården för att berätta om sina planer att återuppleva sin gamla psykos. Bloggens favoritfilosof Torbjörn Tännsjö passade dessutom idag på att i DN analysera ansvarsförhållandena, utifrån en moralisk nyttoutilitaristisk utgångspunkt. Enligt Tännsjö kan civil olydnad vara önskvärd om den för något gott med sig. Däremot skulle det vara ohållbart att ”försvara civil olydnad med hänvisning till högre konstnärliga mål”. Skälet för den slutsatsen är enkelt, skriver han: ”Konst äger inte något värde i sig.” Han bedömer vidare att skolan inte har ansvar för eventuella brott en student begår i samband med ett elevarbete. Vad gäller kvalitetsfrågan tycker Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson inte att verket håller vad konstnären lovat. DN:s konstkritiker Bo Madestrand är mer nyanserad och konstaterar att Odell ännu inte kan bedömas utifrån samma kriterier som en färdigutbildad konstnär. Ja, vad ska man säga. Ett sådant rabalder om en så viktig fråga måste väl ända i sig bedömas som ett bra resultat utifrån Anna Odells perspektiv. Jag håller inte med Tännsjö när han säger att konstnärliga mål inte kan motivera civil olydnad. Det uppfattar jag som om att konst aldrig i sig kan bidra till att förändra världen. Så är det inte. Man kan till exempel se 1970-talets heta Almstrid i Kungsträdgården här i huvudstaden som ett konstverk i sig som i allra högsta grad handlade om civil olydnad. Almarna står kvar än idag. Vi får återkomma till frågan om Anna Odells aktion har varit motiverad. Det kan ta tid att utvärdera. Det är också helt omöjligt att snickar ihop en mall för den saken. Det är lite som det brukar vara med konst: att det är upp till var och en att bedöma. Resultatet kommer att framgå av historieböckerna. Men jag skulle i sammanhanget ha önskat ett uttalande från RSMH. Fast min magkänsla säger mig att förbundet anser att Odells aktion varit positiv för deras sak genom att sätta frågan om förhållana inom psykiatrin på dagordningen. 100 steg till hyllar därför redan nu hela alltihopa och står liksom Expressen upp för den fria konsten. Anna Odell har genom hela sin aktion visat på konstens innersta kärna: att synliggöra det som behöver visas. Grattis säger jag. Och nu har åtal väckts mot henne. Den läkare som varit mest kritisk mot hennes fejk kommer att JO-granskas.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstfackeleven, Konstfacks vårsalong, Konst, Torbjörn Tännsjö

Vänsterledaren Lars Ohly väljer makten före det politiska mandatet

"Om jag får välja mellan att å ena sidan ha många röster och ett litet politiskt inflytande och att å andra sidan ha färre röster och ett större politiskt inflytande väljer jag det senare", berättar vänsterledaren Lars Ohly två gånger för Sanna Rayman och Katrine Kielos i deras innovativa webbmagasin Korseld. Jag anser att den inställningen är ett allvarligt demokratiskt problem, men vårt parlamentariska system har en inbyggd paradox som i vissa situationer gynnar minoriteter. Och ju större splittring det är i Riksdagen desto mer inflytande får minoriteterna. Vi har alltså ett politiskt system för folkrepresentation som ibland gör väljarmandatet sekundärt. Istället är det primära att hamna i ett bra förhandlingsläge. Det är också en fullt naturlig hållning av ett litet parti, men jag har flera gånger vädrat min upprördhet över att vi tillåter minoriteter dominera svensk politik. Häromdagen stötte jag dessutom på en fråga på mitt Twitter om det är läge för att sänka eller ta bort fyraprocentsgränsen. Jag tycker, som flera av er väl känner till, att vi självklart bör höja spärren - minst till tolv procent. Det skulle tvinga de mindre partierna till att ha tajtare band till de större partierna med den följden att deras väljarna vet vilken politik de röstar på och därmed slipper utsättas för en politisk kohandel och olika kompromisser de inte kunde föreställa sig var möjliga. Och det var bara för något val sedan Miljöpartiet av taktiska skäl som en blixt från klar himmel nästan blev borgerligt. Historiken Gunnar Wetterberg resonerade i veckan, till min stora glädje, på DN-debatt om att den växande splittringen i Riksdagen är olycklig. Han, som får anses vara en större auktoritet än jag, menar att det bland annat mot bakgrund av splittringen är hög tid för oss att pröva vårt proportionella valssystems giltighet, inte minst mot bakgrund av att något eller några ytterligare partier har realistiska möjligheter att ta sig in i Riksdagen efter valet 2010. Det måste vara möjligt att styra det här landet mot nya politiska reformer.

Läs även andra bloggares åsikter om Gunnar Wetterberg, Lars Ohly, Korseld, Proportionellt valsystem

Psyksimulationen bara ren narcissism eller var det konst på bron?

Okej, nu vet vi mer om bakgrunden till konstfackstudenten Anna Odells psyksimulation på Liljeholmsbron i vintras, examensarbetet som orsakade en brutal konststrid och som det saknas möjlighet att vara neutral till. Genom att uttala sig i gårdagens DN släppte hon dessutom tidigare än utlovat information om sina avsikter med aktionen. Men det kommer mer när väl Konstfacks vårsalong slår upp portarna den 12 maj. Frågan är om simulationsakten bara handlar om en ung självupptagen konstnärs ambition att skapa sig en plattform eller rör det sig om konst? Anna Odell säger att hon spelade sig själv genom att upprepa symptomen på den psykiska sjukdom hon hade för över tio år sedan och som ledde till hon behandlades inom psykvården. "När man är eller har varit sjuk och beskriver vad man varit med om blir man sällan trodd. Jag har berättat för så många om behandlingen jag fick den natten 1995 - att jag blev lagd i bälte trots att jag inte varit våldsam, att det står i min journal att ’pat. Slagits’ för att jag inte följt med frivilligt. Reaktionen är nästan alltid men riktigt så var det nog inte. Du hamnar inte i bälte om du inte varit farlig”, säger hon. Många gånger har 100 steg gått ut i försvar för Anna Odell och jag har stärkts ytterligare i min övertygelse. I dagens DN kultur kan vi också läsa om att artikeln igår föranlett en hel del kommentarer. Tidningen refererar till hur en anställd inom rättspsykiatrin hyllar henne och slår fast att det behövs mer debatt om psykiatrin. Just detta är ett viktigt påpekande, för som Jonas Hallberg menar är konst att synliggöra och jag undrar om det skulle blivit någon debatt om psykvården ifall den censurjurist som Konstfack lejt efter skandalerna på skolan fått sätt kolorna i examensarbetet. Tur att den inte fanns då Anna Odell genomförde sitt konstverk. Under nästa vecka meddelas beslut om den fortsatta rättsliga processen för hennes del. Ska hon åtalas för sin aktion på Liljeholmsbron? Det finns därmed en del intressant att se fram emot även under nästa vecka. Den så kallade vandalen i tunnelbanan kunde man inte åtala. I det nu aktuella fallet lär det inte finnas liknande bevissvårigheter. Kan vi den här gången få rejäl en clash mellan konsten och juridiken?

Läs även andra bloggares åsikter om Konstfackeleven, Konstfack, Psyksimulanten, Anna Odell, Examensarbete, Censur

Fredagsdrinken - ikväll en vackert glittrande Cosmopolitan för storstad

På mitt Twitter har jag utlovat en vodkabaserad fredagsdrink. Min granne här ute i söderort har också, nyss hemkommen från Färöarna, levererat en flaska vodka. Det blev en Smirnoff för 99 danska. Härligt med vänner. Ikväll gör jag en Cosmopolitan. Och eftersom det är så fint väder tycker jag att det passar särskilt bra att den intas på terrassen. Just den Cosmopolitan som är på bilden har jag i min ensamhet ganska nyligen tagit in och druckit på Gondolen vid slutten här i huvudstaden. Den som vill ha särskild experthjälp med blandningen kan klicka på bilden och få det. Du och jag gör drinken i ett väl kylt Martiniglas fyllt med is. I en shaker av glas har du redan skakad en blandning med en fyra inte smaksatt vodka, en tvåa Cointreau, en fyra cranberryjuice och en tvåa pressad lime eller citron. Detta sprids över isen. Låt en citron- eller limeskiva guppa omkring i drinken. Bra fredag gillar vi att lyssna på Billy Idols White Wedding. Det är härligt att leva. Skål på er vårfirare.

Att få vara anonym på nätet står uppenbarligen över alla politiska frågor

Interneteländet får om inte hela världen, så i alla fall vårt lilla land att vändas upp och ned. Politikerna vet inte vilket ben de ska balansera med. Och hettan i diskussionen stiger för var dag, liksom fantasin när det gäller politiska innovationer. Så snart det stod klart att EU-parlamentet åtminstone tillfälligt lyckats stoppa de värsta avarterna i Telekompaketet blev det hög tid att fundera på hur vi mer långsiktigt ska kunna säkra den personliga integriteten på Internet. Och idag har den frågan fått det att gunga till rejält inom socialdemokratin, utan att de riktigt verkar veta om det. Partiet har gått från att ha stoppat Grundlagsutredningens idéer om att föreslå en Författningsdomstol till att nu vara beredd att låta juristerna bevaka politikernas klåfingrighet ifråga om Internet. Flera av dess toppkandidater till EU-parlamentet menar nu att vi på nationell och EU-nivå ska inrätta en Integritetsombudsman med uppdrag att noggrant gå igenom de lagförslag och direktiv som påverkar den personliga integriteten på nätet, antagligen för att stoppa det som hotar just nätintegriteten. Det handlar alltså om en typ av institution som enligt förre socialministern Morgan Johansson (S) innebär "en väsentlig förskjutning av makten från folkvalda till jurister, med risk för politisering av domstolsväsendet som följd". Ett uttalade som 100 steg till står helt bakom. Men frågan om integritet på nätet är på liv och död så det väl bara att sjösätta den här specialförfattningsdomstolen, fast först måste vi hitta på de där reglerna som den ska tillämpa. Vad är integritet på nätet? Ja, Centerpartiets ungdomsförbund (Cuf) menar att alla surfare har rätt att vara anonym på nätet och är beredd att bryta regeringssamarbetet för den skull. Jag sa ju det, den här frågan står över allt för hur ska man annars kunna utföra illegal fildelning utan risk för upptäckt? I övrigt har jag svårt att se något behov av att man ska få vara anonym på nätet. Att förespråka en absolut rätt till anonymitet på nätet är en galen och odemokratisk hållning. Fråga exempelvis de som nätmobbats. De anonyma är som Marcus Birro skriver ett Internets svarta sura regn. En grupp bland annat bestående av mörkermän och andra subversiviteter och då förstås också av illegala fildelare som vill se gratis film. (Läs Percy Bratts och Arne Ruths artikel på DN-debatt.)

Läs även andra bloggares åsikter om Nätintegritet, Telekompaketet, Författningsdomstol, Integritetsombudsman, Fildelning, Anonymitet

Det fria Internet räddat eller har vi bara same same but different?

EU-parlamentet har alltså idag röstat för att en Internetleverantör bara ska kunna stänga av en Internetanvändare efter en domstolsprövning. Det gäller parlamentets ställningstagande till det omdiskuterade Telekompaketet som i sin ursprungliga form kunde ha gjort Internet till något som liknar kabel-teve, att vi som abonnenter måste prenumerera på de sajter vi vill ta del av. Det skulle kunna vara en följd av att man vill lägga ansvar på leverantörerna för hur deras kunder använder nätet. Det frihetliga och anarkistiska Internet skulle därför vara historia. EU-parlamentarikern Olle Schmidt (FP) säger att det blev ett lyckligt slut medan moderate Gunnar Hökmark tycker resultatet är "fullständigt befängt". Han utvecklar sina tankegångar i Svenska Dagbladet genom att hävda att "monopolkramarna vunnit". Hökmark menar att det aldrig med Telekompaketet funnits någon avsikt att övervaka det europeiska surfandet. Det är svårt för mig att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag får därför ansluta mig till den stora massan för att invänta den slutliga analysen och utgå från att paketet är eller har varit ett hot mot friheten på Internet. Med den förutsättningnen undrar jag i mitt stilla sinne vad omröstning i praktiken innebär. Ingen har förklarat för mig vem det är som ska gå till domstolen med en begäran om avstängning. Är det Internetleverantören, för att undvika att själv bli ansvarig, som enligt lawful content blir skyldig att övervaka sina nät för att vid konstaterat missbruka eller felanvändning tvingas att gå till domstol, till exempel då en abonnent gjort en illegal fildelning. Det skulle i så fall bara handla om en mer utdragen process, men med samma slutliga effekt. Henrik Alexandersson säger på sin blogg att det är en felaktig uppgift att lawful content är helt borta ur Telekompaketet. Är det nu inte bara same same but different? Eller har vi ett lyckligt slut framför oss. Ola Larsmo menar att demokratin förlorat en ”delfinal men att striden inte är över”.

Läs även andra bloggares åsikter om Telekompaketet, Paragraf 138, Internet, Europaparlamentet, Fildelning, Lawful Content

NUG riskerar inte längre straff - i väntan på nästa eventuella konståtal

Jag rapportera nu av att den ena av de under våren omtalade studenterna på Konstfack inte längre riskerar straff. Det gäller NUG, han som misstänktes för skadegörelse i Stockholms tunnelbana. Svenska Dagbladet skriver att förundersökningen lagts ned i brist på bevis. "Man vet inte om det är han som stått bakom kameran, varit den som vaktar, eller varit själva gärningsmannen. Det är där vi kan säga att problemet ligger", säger förundersökningsledaren. Men han kan ändå bli skyldig att betala skadestånd. SL har nämligen för avsikt att stämma honom i ett civilrättsligt tvistemål. I en sådan rättegång ställs lägre krav på bevisföringen. Jag har ju hårdbevakat efterspelet av både hans bombning av en vagn och psyksimulantens aktion på Liljeholmsbron i Stockholm. Min utgångspunkt är att de vid båda tillfällena utförde konst. Den bedömningen har jag gjort genom att tillämpa Jonas Hallbergs definition: "konst är att synliggöra". Mer träffande beskrivning går inte att finna, menar i alla fall jag och det räcker för mig. Det kunde enligt min mening inte på ett starkare vis ha skildrats hur en bombning går till. NUG:s film efterfrågas nu också internationellt. En annan sak är att konstverket kan ha utförts genom en straffbar handling. Naturligtvis tycker även en så frisinnad tänkare som jag att allt inte är försvarbart i konstens namn. Men frågan om en handling är inom rimlighetens gränser får avgöras från fall till fall. Jag gillar alltså NUG:s tempofyllda och stilrena aktion i tunnelbanan. Jag sorterade snabbt in ett messages för en intellektuell bearbetning. Snart får vi besked om hur Anna Odells psyksimulation ska bedömas straffrättsligt.

(091015 Nu kommer nya uppgifter om att Grafittimålaren NUG igen riskerar åtal för händelsen i tunnelbanevagnen. SL försöker intresserar åklagaren för att öppna ärendet igen.)

Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, Konstfackeleven, NUG

Margret Thatcher - det var nära att jag sköljdes med i 30-årseuferin

Idag har den borgerliga delen av världen högtidlighållit minnet av att det var 30 år sedan Margret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister. Det saknas heller inte hyllningar vare sig på hemmaplan eller svensk mark. Mitt minne av henne är mest kopplat till gruvstrejken 1984-1985 samt att Joe Strummer hatade henne och att hon orsakade massor av kreativism inom den alternativa kultursektorn, bland annat genom olika happenings som närmast var att betrakta som art against Thatcher. Och den skepticism jag, som brinnande revolutionär, en gång förvärvade har jag vårdat ömt. Men när Svenska Dagbladets P J Anders Linder idag gasar och beskriver henne som den politiker som mer än andra värnat ”den arbetande medelklassen” är det lätt att dras med i den euforiska stämningen på högerkanten. Och svårare blir det att stå emot när han berättar hur hennes politik gick ut på att ”människor som sköter sig och ligger i ska få det bättre och lämnas i fred, men staten ska ställa upp när det behövs. Den som äger tar hand om vad hon har. Brott ska bekämpas och man ska aldrig ge efter för terror och våld. Människor har ansvar för att förvalta sitt pund – och staten ska se till att pundets värde varar". Kan jag verkligen önska mig mer? Är inte detta självklarheter? Fast kanske var det den där nyanseringen om alla inte får var med som störde mig, bara den skötsamma medelklassen. Jag giller inte politiska teorier som bygger på vi och dem och i vilka de som misslyckats hålls i utanförskap. Det var nog det jag störde mig på hos thatcherismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Margret Thatcher, Thatcherism

Marc Bolan bar kvinnokläder som en hel karl - glammens superhjälte

Jag har upptäckt programserien P4 Musik. Det som jag, uppenbarligen felaktigt, klassat som en kanal för sunkig lokalradio kryddat med sport visar sig syssla med så viktiga saker som tunga musikdokumentärer. I serien har redan exempelvis Pugh, Wiehe och Afzelius samt Tio i topp avhandlats. Ikväll sänds del 1 av glamrockens historia under den kittlande rubriken Den elektriska riddaren möter spindlarna från Mars. Glamrocken uppstod på tidigt 1970-tal när Marc Bolan (bilden) hängde på sig elgitarren och körde några tuffa riff. Den regerade fram till något år innan hans plötsliga död 1977. Enligt min mening glittrade Bolan mest. Attitydmässigt länkar glammen den larmiga popen från 1960-talet och den sköna punken. Parallellt härjade många bombastiska märkligheter, till exempel bagateller som Urian Heep. Det finns ett par halvnya härliga filmer som beskriver tidsandan under glamåren. Just nu kommer jag bara på den tveksamma Velvet Goldmine. Jag får återkomma om den andra, men jag minns att punkhjälten från Detroit Iggy Pop skildras som en limousinåkande knarkande föredetting. Det gör han förresten också i Velvet Goldmine. Nu går det liksom runt. Kanske det ändå bara finns en film. I P4 Musik tänker i alla fall Maths Broborg presentera giganter som Bolans häftiga T. Rex, viktiga David Bowie, roliga Sweet, skinspionjärerna Slade, snygga Roxy Music och coola Mott the Hoople. Vi ska även få bekanta oss närmare med en glittrig Lou Reed. Men han menar jag i första hand representera 1960-talspoppen och en för glammen betydelsefull källa till inspiration. Och hur den nu än fick sin estetik berättas det i punkbibeln Pleas Kill Me att det ska ha varit ett gäng legendariska dragqueens i New York med undergroundtouch som kom över till London med sin smaklöshet. För Bowies dåvarande fru Angela uppenbarade det sig då hur maken och hans Spiders skulle styras ut - som glammande drags. Bowie har senare berättat att spindlarna från Hull, med Mick Ronson i spetsen, inte gillade kläderna förrän de insåg hur de attraherade det motsatta könet. Så vackert livet och tillfälligheterna kan vara. Och medan jag skriver bloggen har programmet börjat. T. Rex inleder med Get It On. Nu spelas halvtöntiga Wig Wam Bam. Själv är jag väl ung för att ha kunnat bländas av glittret då den blänkte som intensivast. Min första kontakt med glamrock skedde genom den nu djupt tragiske och då pseudopoppande Gary Glitter. Men strax trädde Sweet in i mitt liv. Jag minns hur Anna-Maria på sitt party spelade sin brorsas singel Ballrom Blitz när inte oglittriga sopan David Cassidy dominerande. Från den dagen visste jag hur musik ska låta. Även om Broborg också, säkert helt korrekt, placerar skräckrockaren Alice Cooper i samma genre tycker jag att amerikanarna generellt aldrig hittade rätt glamsound. För mig är britterna den enda glitterrockarna. Fast inte har jag sett min idol Elton John som en glammers. Men när jag tänker efter så kan knappast någon ha varit mer bling bling. Dessutom måste hans livsstil i övrigt sitta som en smäck i glammens Hall of Fame, precis som kvällens radiodokumentär.

Läs även andra bloggares åsikter om T. Rex, Marc Bolan, P4 Musik, David Bowie, Glamrock, Dokumentär

Kom igen nu beslutsfattare - låt oss slippa få in skiten i teveapparaterna

Budskapet i attacken på dagens DN-debatt utgör enligt min mening bara ytterligare skäl för våra folkvalda att snabbt som ögat se över reglerna för den politiska representationen på riksplanet. För sedan jag läst hur två medieforskare underkänner TV4:s beslut att vägra Sverigedemokraterna reklamtid drabbas jag genast av dubbel magont. Jag är ju redan orolig inför den parlamentariska katastrof som kommer att följa med att vi får in flera småpartier i riksdagen. Det kommer att bli omöjligt att bilda en majoritetsregering med politisk trovärdighet. Nu ska jag dessutom lida över risken att få in reklam om Sverigedemokraternas politik i min teve. Och bara så länge partiet står utanför riksdagen har TV4 en chans att hålla mot. Sedan är det absolut fritt fram att påstå vad som helst mellan till exempel Bygglov och nyheterna. Kom igen nu och rensa upp i röran, för det krävs krafttag. Överenskommelsen mellan de etablerade riksdagspartierna och oss väljare om att hålla ytterligheterna utanför har sagts upp, av väljarna. Vi är uppenbarligen inte mogna att ta ansvar för en parlamentarism med en fyraprocentspärr. Ta oss i örat, slå oss men för allt i världen höj samtidigt spärren till riskdagen. Tolv procent tycker jag känns som ett den minsta möjliga garantin för att klokskapen ska kunna få en chans.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, Fyraprocentspärr, Sverigedemokraterna, SD, Tvåpartisystem, Politisk reklam,