Kanske är vi inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat

Nu ser också statsvetaren Nils-Eric Hallström att ett inträde av Sverigedemokraterna i riksdagen efter valet 2010 på allvar utmanar blockpolitiken. På SvD:s Brännpunkt beskriver han att blockpolitiken måste omprövas, att dagens riksdagspartier, för att hindra att SD får politiskt inflytande, måste arbeta för att göra breda blocköverskridande överenskommelser. Han menar att "Sverigedemokraternas goda utsikter att efter valet bli riksdagens vågmästare borde stämma de sju riksdagspartierna till eftertanke. Dagens cementerade blockpolitik kan inom något år vara historia". Också jag har varit inne på liknande tankar. I våras resonerade jag om att, för det fall SD får en vågmästarroll, den gruppering av alliansen och rödgrönt som har flest mandat bör tillåtas att bilda en minoritetsregering. En lösning som också DN:s Peter Wolodarski häromdagen lyfte fram som tänkbar för att manövrera ut Sverigedemokraterna. Fast jag har dessutom gått än längre genom att spekulera om att vi går mot ett rent tvåpartisystem. Under rubriken ”Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem” förde jag fram att vi antagligen, till följd av att SD etablerar sig på riksplanet, snart har ett tvåpartisystem. Men när jag ser på den politik som de båda framtida partikonstellationerna driver undrar jag om vi i realiteten inte har en enpartistat. Den hårda socialliberala vinkel som Moderaterna fört in i Alliansen har inneburit att det är svårt att urskilja någon betydande skillnad mellan det blåa och det rödgröna laget. Man driver framgångsrikt en omställnings- och socialpolitik med jobbinriktning som måste motsvara sådan politik som enligt författaren Anders Nilsson utgör den egentliga kärnan i traditionell socialdemokratisk politik. Under den nu pågående S-kongressen i Älvsjö har han kommit med en rapport om hur man ska möta storstadsväljarna. Anders Nilsson berättade att S traditionellt sett inte i första hand är ett parti för de sämst ställda, utan för de stora väljargrupperna. Detta innebär att vi i praktiken har två partier men bara en politik. Hur rödgrönt med Socialdemokraterna i spetsen ska lyckas övertyga de flesta om att de är bäst på att föra den politiken är det i nuläget svårt att säga något säkert om. Alliansen är som samlad enhet för bra på att driva just den politiken för att det ska finnas några enkla svar. Enligt min mening kan möjligen en svidande valförlust för Alliansen med ett kraftigt internt ifrågasättande inom Moderaterna om den inslagna vägen på nytt få Socialdemokraterna i slagläge. Men dit är det fortfarande lång väg. Men det spelar väl mindre roll nu när vi ändå har en regering som på det stora hela för en S-politik, eller den enda politiken som efterfrågas. Det blir liksom same-same.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Tvåpartisystem, Enpartistat, Alliansen, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Jobbkongressen

S-rapport: Storstadsväljarna har fel bild av Socialdemokratisk politik

Nu får vi veta att det är folket i storstäderna som inte förstått att det Socialdemokratiska partiet är deras vän. I dagens pappers-DN förklarar Anders Nilsson att socialdemokraterna inte ska ses som ett parti främst för kollektivistiska lösningar. Detta har han noggrant beskrivit i en rapport om hur Socialdemokratin möter storstädernas problem. Men Nilsson bedömer att Socialdemokraterna måste vända det katastrofläge som nu råder i framförallt Stockholm för att man ska kunna vinna 2010-års riksdagsval. Det räcker inte med att vara ett tjugoprocentsparti i exempelvis Stockholm. I skenet av detta blir frågan hur man ska få Stockholmssossarnas olika utspel om bland annat höjd skatt för att värna de sämst ställda och vinstförbud för företag som bedriver välfärdsservice att stämma överens med Anders Nilssons slutsatser.

I strid med dessa signaler hävdar Nilsson nämligen att det föreligger två felaktiga bilder hos väljarna av S, att partiet företräder dels det gamla samhällets industriarbetarkollektiv och dels de som bäst behöver samhällets stöd. Anders Nilsson medger att Socialdemokratin när det gäller den senare missuppfattning trampat rejält i klaveret. Enligt Nilsson handlar fördelningssystemen egentligen inte om att fördela från de rika till de fattiga. Partiet "har istället siktet inställt på den breda majoriteten som någon gång befinner sig i ett omställningsläge". Så nu kan vänstergänget inom partiet under pågående Jobbkongressen packa ihop för att bereda väga för New new Labour-gänget som fixar jobb- och övrig medelklasspolitik - som till exempel att införa kraftigt höjd ersättning vid arbetslöshet och sjukdom för flera, men bara för en kortare period. Ingen ska alltså riskera att passiviseras av ett omhändertagandeperspektiv som i slutändan skadar alla - människor som system. Därför måste Socialdemokraterna i första hand värna det nya arbetarpartiets jobblinje och rehabiliteringsstege. På annat sätt kan jag inte läsa Anders Nilsson. Men är Carin Jämtin rätt person för detta arbete?

Läs även andra bloggares åsikter om Jobbkongressen, Socialdemokraterna, New new Labour, A-kassa, Sjukpenning

Mona Sahlin skit i tabellen - S är bäst ändå, vi är New new Labour

DN rapporterar idag i motsats till Aftonbladets uppgifter igår att gapet mellan det rödgröna och blåa blocket minskar och det anmärkningsvärt. Från att rödgrönt under långt tid har haft en stadig tioprocentig ledningen skiljer det nu enligt DN/Synovates undersökning knappt en procent mellan blocken. Det var inte detta besked Sahlin ville ha idag inför att Jobbkongressen drar igång. Hon hade behövt komma till Älvsjömässan i södra Stockholm stärkt. Särskilt som hon idag går till kraftfullt angrepp på DN-debatt mot alliansen med att hävda att folket inte längre tror deras jobbpolitik.

Nu ser Sahlins position svagare ut igen. Men vilken vikt ska man lägga vid alla opinionsundersökningar? I nuläget inte alls. De spretar för mycket. Det går därför idag inte att säga något säkert om opinionsläget. Mona Sahlin ska mot den bakgrunden tänka på viktigare saker, som till exempel alla kärnfrågor som splittrar partiet och som ska upp på bordet under kongressen. Det handlar ju bland annat om a-kassan, skatterna, vinster eller inte i välfärd och friskola samt den ständigt återkommande föräldraförsäkringen och kravet på ökad kvotering. Dessutom ska hon sy ihop det här landet som glidit isär. Mona Sahlin har att jobba med ändå utan att behöva oroa sig för siffror.

Så - som vi brukar säga vi som håller på det grönvita laget på söder - skit i tabellen. Visa att det är Socialdemokraterna i Sverige som kan ta politiken vidare och bygga ett New new Labour och inte de blåa töntarna. Det är från den utgångspunkten valet 2010 ska vinnas. Se nu till att ta det lugnt med återställarna och plantera en trovärdig Socialdemokratisk jobbpolitik som i första hand handlar om jobben. Fast heltid som en rättighet - är det realistiskt? Nja, tror ni det? Inte jag. Låter faktiskt mer som tom plakatpolitik. Bättre kan du.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Jobbkongressen, Mona Sahlin, Opinionsundersökningar, Valet 2010, New new Labour

Mona Sahlin plötsligt i medvind - men hur ska hon sy ihop stad och land?

Också jag kan vara positiv - idag genom att berätta att Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin kan äntra scenen när partiets Jobbkongress inleds imorgon som en vinnare. Det är inte bara motvals. Nya opinionsiffror visar i vanlig ordning att rödgrön opposition leder före alliansen. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 48 procent medan det blåa laget, faktiskt med Kristdemokraterna över riksdagsspärren, knappt når 38 procent. Och S går framåt. Mona har därför, som Aftonbladet skriver, plötsligt medvind.

En för de flesta positiv nyhet är att Sverigedemokraterna inte får en roll som vågmästare i undersökningen. För det krävs att alliansen eller SD skrapar ihop ytterligare drygt en procentenhet av rösterna. Värre är att SD nu står på hela sex procent. Carl Melin, från United Minds, som gjort undersökningen, förklarar att Moderaterna förlorat mest till SD. "Socioekonomiskt ser SD:s väljare ut som socialdemokrater, de har låg utbildning men tjänar ganska bra. Men de har borgerliga värderingar", säger Melin. Det är enligt min mening inte märkligt. Det är med väljare ur den gruppen som det nya arbetarpartiet Moderaterna byggde sin valframgång 2006.

Men opinionsframgångarna i bagaget ökar Mona Sahlin pondus. Men det blir ändå inte lätt att övertyga kongressens ombud om att hon kan styra partiet ända i hamn genom att få tillbaka de väljare som har lämnat partiet och behålla de som var trogna sist. Det finns för olika bilder inom S om vilken politik som är rätt. En vänsterfalang eftersträvar en återställarpolitik samtidigt som de mer högerinriktade krafterna vill ha en politik för den nya tidens villkor, anpassad bland annat till att välfärdstjänster kan utföras av privata entreprenörer med vinstintresse och med en skattepolitik inte olik den vi har idag. Det innebär en politik som mer bygger på individens egna initiativ att forma ett bra liv.

Vi vet att Mona Sahlin avser att lägga fram en politik för att sy ihop ett land som hon menar har glidit isär. Frågan är om det mot denna bakgrund är möjligt. Vi får uppenbarligen en allt mer uppdelning i stad mot land. Och att frågan är het visar inte minst att Svt:s Debatt ikväll valt motsättningen som tema. Tidigare idag pratade dessutom Johanna Graf, Socialdemokratiskt opinionsråd i Solna, om samma sak i P1:s Studio Ett. Under rubriken Vem är kapitalist idag frågade hon retoriskt om det är taxichauffören med en egen bil eller hårfrisörskan med egen verksamhet? Vem är det som ska angripas med de stora orden om rättvisa? Ja, idag är gränserna oklara. Vad partiet måste göra under de närmaste dagarna är att förankra en politik internt som är bra för de med lägre och medelinkomster, utformad för människor både i stad och land och på så vis sy ihop landet. Går det? Tveksamt. Stockholm och medelklassen kan vara förlorad.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Jobbkongressen, Socialdemokraterna, Alliansen, Sverigedemokraterna, Johanna Graf

100 steg till: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda ett Miljöparti

Så här på avslutningsdagen för Miljöpartiets valupptakt i Örebro finns det anledning att resonera kring partiets ambitioner för framtiden. Mycket talar för att MP snart är landets tredje största riksdagsparti, inte minst de enastående framgångarna i EU-valet i somras. Troligen passerar man tvåsiffrigt i riksdagsvalet 2010. Men nöjer sig Miljöpartiet med det? Vilken inställning har de till att anpassa sig för att attrahera en större väljargrupp? Jag har tidigare skrivit om att MP snart kanske är ett parti med en traditionell partiledare. Många medlemmar är oroade över vad som ska hända när nuvarande språkrören Maria Wetterstand och Peter Eriksson stadgeenligt ersätts av ett nytt språkrörspar 2011. Röster har hörts för att kravet på politisk stabilitet måste gå före en ideologisk utgångspunkt om att ledarskapet ska rotera enligt en bestämd ording. Saken vädrades igen under helgens valupptakt. Det är heller inte märkligt. Wetterstrand och Eriksson har etablerat partiet som en trovärdig koalitionspartner i det rödgrönt samarbete. Partiet är nära en regeringsposition. Framgångarna har naturligtvis inte skett utan uppoffringar. Man har tvingats kompromissa i för partiet så grundläggande frågor som exempelvis ifråga om kärnkraft och EU. I anslutning till detta är det särskilt intressant att analysera Wetterstrands och Eriksson utspel på Brännpunkt i gårdagens Svenska Dagbladet. Hur tar fundisarna emot budskapet om att Miljöpartiet ska bli än bredare? Efter att språkrören deklarerat att MP "i en rödgrön regering ska ha ett särskilt ansvar för småföretagen och att entreprenörskap ska bli en grön framtidsfråga" säger de sig vilja locka alla från frihetlig vänster till socialliberala och vara ett parti som värnar de individualistiska värdena. Vi är därmed långt för den mer precisa ursprungliga målsättningen om att "Miljöpartiet skulle ställa sig utanför den traditionella blockpolitiken och i stället representerar den gröna ideologin, som en motståndare till mycket som de stora partierna har gemensamt, till exempel tron på nödvändigheten av ständigt ökad produktion samtidigt som man menar att till exempel frihet och jämlikhet går att förena" (Wikipedia) - eller med andra ord att vara som en finne i röven på varje makthavare som skiter i miljön på samma sätt som en maskros är ett gissel för villaägarna. Inledningsvis odlade Miljöpartiet alltså en politisk strategi som syftade till ett medvetet utanförskap inifrån. En position som partiet, med hänsyn till sin nya inriktning, inte längre kan göra anspråk på. Nu ser jag istället ytterligare ett parti i skoningslös jakt på de för de makthungriga så läckra mittenväljarna - enbart för att bli större och vackrare. Det medför självklart att Miljöpartiet måste lägga kraft på att högeranpassa sin ekonomiska politik så att det blir tillväxtvänlig. Partiet kommer inte samtidigt att kunna upprätthålla en trovärdig alternativ profil, utan blir enbart en del av etablissemanget - en av de som från och till behöver en spark i röven. En utveckling som för många av de ursprungliga medlemmarna måste upplevas som ett svek. Och om jag var fundis skulle jag i dessa dagar vara så arg att jag drog igång ett tillväxt- och kärnkraftsfientligt parti, bara för att en gång till rädda mänskligheten. Partiet skulle jag kalla Miljöpartiet. Det skulle dock vara för EU. Men jag skulle hålla fast vid regelbundna byten av partiledare eftersom makt korrumperar på så sätt att den har sin egen drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Valet 2010, Rödgrönt, Kärnkraft, EU, Språkrör, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson

Rödgrönt samarbetet inställt på Miljöpartiets kommundagar i Örebro

Min vän den initierade källan är på plats i Örebro för att bevaka sin uppdragsgivares intressen under Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Örebro. En tillställning som också kallats de grönas valupptakt.

Men så när min vän försöker hitta information om hur det går med det rödgröna samarbetet trampar han snett. Och det på ett sätt att man nästan blir konspiratorisk så här dagen efter borgarnas invit till MP om regeringssamarbete 2010. Det visar sig nämligen att det är ett stort rött kryss över seminariet med namnet Rödgrönt, följt av ordet inställt. Det trots ett stort intresse. Många hade skrivit upp sig, bland andra min initerade vän.

Och inte heller imorgon, som programmet ger sken av, ska det alltså i Örebro diskuteras "hur arbetet i de rödgröna arbetsgrupperna fortgår". Vi går alltså miste om det seminarium som var tänkt att berör vad de olika samarbetsgrupperna befinner sig i sitt jämkningsarbete. Inte bra nu när det är hög tid för rödgrön opposition att hitta den politiken som man ska sy ihop det isärslitna Sverige med. Frågan är alltså om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet enats om någon politik?

20091025 Partirepresentanter ger nu besked om att seminariet ställdes in på grund av sjukdom. Kul att konspirera så länge det var möjligt, men jag undrar om bara en jobbar med frågan? Och du seminarieledare - krya på dig. Du har ett val att vinna.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Valet 2010, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Rödgrönt

Fantasins par Wetterstrand och Fridolin gör Miljöpartiet till numero ett

Många av oss som minns Miljöpartiets utpressningsförsök 2002 hickade till imorse när Folkpartiets Jan Björklund bjöd in partiet till 2010 års borgerliga regeringsdiskussion. Ska historien upprepa sig på så vis att MP spelar ut blocken mot varandra för att få bästa möjliga sakpolitiska genomslag och därmed hota det rödgröna samarbetet? Det kan man med fog undra efter att ha hört Björklund mässa hur han "ser framför sig en alliansregering som söker bredast möjliga stöd över blockgränsen för olika typer av politiska förslag". Utspelet hänger naturligtvis samman med att alliansen vill hitta samarbetsalternativt för att undvika att behöva bilda regering med Sverigedemokraternas stöd. Situationen är särskilt prekär nu när Kristdemokraterna är på väg ur riksdagen. Borgarna gör alltså vad de kan för att garantera fortsatt regeringsställning utan att behöva söka stöd höger ut. Så även Reinfeldt, som idag säger sig hellre avgå än att ha SD med i regeringsunderlaget, är positivt inställd till MP som koalitionspartner. Även om de slutliga konstellationerna i riskdagen kommer att bestämmas med hänsyn till det parlamentariska läget efter valet 2010 tror jag Peter Eriksson är uppriktig, och alltså nu saknar en plan B, när han idag i Ekot säger att de investerat för mycket i det rödgröna samarbetet för att det ska bli aktuellt med ett blockbyte bara på grund av kortsiktiga partipolitiska överväganden. Man vill inte bli ett stödparti åt Moderaterna. Detta trots att det nog ligger en del i DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterande i dagens papperstidning om att de rödgröna kompromisserna kan komma att stå MP dyrt. Brors pekar bland annat på att MP vill dra in 32 miljarder kronor i energi- och miljöskatter medan de rödgröna kollegorna nöjere sig med 3,2 miljarder. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har däremot fokus på traditionell rättvisepolitik. De vill istället exempelvis prioritera återställda bidragsnivåer samt inkomst- och förmögenhetsskatter. Björklund har därmed inte helt hoppat i galen tunna när han nu flirtar med MP, men värre bryderi har de nog ändå med den ångest medlemmar känner inför nioårsregeln. Enligt stadgarna ska språkrören nämligen bytas ut 2011, efter att de innehaft positionen i nio år. Partiets avsikt är minska risken för stagnation, som ska garateras av reglebundna ledarbyten. Men Expressen beskriver idag hur man internt nu fruktar Wetterstrands avgång. ”Det finns ingen som kan matcha Maria”, säger en MP-politiker om den kommande maktkampen i partiet. Grön ungdoms Maria Ferm fyller i med ”att man aldrig har haft ett så populärt språkrör”. Ja, hur ska det gå? Ska man satsa på en Åsa Domeij eller Yvonne Ruwaida? Båda med bäst före datum. Vill MP ha den urvattnade Carl Schlyter i toppen. Och vem är Ulf Holm och Mikaela Valtersson? Fast visst finns det finns en lysande framtid för Miljöpartiet utan dagens ledarpar. Den stavas Gustav Fridolin. Och med Maria Wetterstrand skulle Miljöpartiet ha en närmast obegränsad potential. Jag tror att Miljöpartiet med dessa parhästar kan bli numer ett. Men så kommer det inte att bli, för partiet valde i våras att inte gå vidare med det förslag om stadgeändring som skulle ge möjlighet till omval av nuvarande språkrör. Fast Miljöpartiet kommer att överleva också nästa språkrörspar, även om det blir ett stålbad för dem. Att etablerar som partiets ledning blir svårt när den förra sitter som statsråd, antagligen nästan löjligt. Vem är det som i den situationen som egentligen bestämmer i partiet. Det är då vi kan börja diskutera kring begreppet formell och informell makt. Sedan är det en helt annan sak att ingen verkar sakna Peter Eriksson - den gamla sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Gustav Fridolin, Valet 2010, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrön allians

Svårt att veta vad som egentligen sägs nu när vi vet att egenintresset styr

DN:s krönikör, och sedan dagisdebbatten och snyggdiskussionen min favoritskribent, Nina Björk har upptäckt den allestädes underliggande egennyttan. I dagens papperstidning, under rubriken "Dagens sätt att föra debatt gör mig förtvivlad", konstaterar Björk att "i den offentliga debatten just nu bemöts inte åsikter, de anses bara vara kamouflage för individens personliga intressen". Hon beklagar alltså bristen på klarspråk och förfasar sig över sakernas tillstånd bland annat genom att hänvisa till hur skribenten Per Svensson i Sydsvenskan (18/5) hävdat att de av "kulturskribenter och författare som är kritiska till pengarnas och konsumtionens förmåga att skänka lycka egentligen inte är kritiska till detta" utan att de bara försöker rädda sin självrespekt. På klarspråk betyder det att kulturradikalerna vill äta kakan utan att någon ser det och förvägra andra att göra detsamma. Nina Björk väljer att inte helt slå ifrån sig tänket. Hon accepterar att det kan vara så att det "jag hävdar hävdar jag för att försvara mig själv". Men hon förfasar sig över att en sådan intellektuell hållning leder till att allt förs tillbaka till individens personliga intressen. Och så är det väl, va? Få går väl emot sina intressen? Man kan knappast säga att ens Olof Palme, i belysning av den uppburna position han nådde, självklart agerade mot sitt egenintresse när han vände sin klass ryggen. Kanske valde han istället att bli samhällsbyggare i modernitetens anda. Men om jag bryter ner teorin om egennyttan som drivkraft för att konkretiserar den på dagens politiska opinionsläge undrar jag hur vi ska hantera omständigheten att flertalet väljare, inklusive de i LO-kollektivet, anser sig vara ekonomiskt gynnande av alliansens skattesänkarpolitik. Är det lika bra för rödgrön opposition att lägga sig platt? Nej, det verkar inte så, för oppositionen har ett motsägelsefullt fortsatt starkt grepp om väljarkåren. Det ser därmed ut som om det finns andra värden än det direkta ekonomiska egenintresset som styr - till exempel solidaritet med de sämst ställda. Det känns moraliskt uppbyggligt - faktiskt riktigt bra. Men den som lyfter blicken upptäcker snart att det är mer komplicerat än så. Enligt opinionsmätningar håller sig nämligen storstadsbor i större utsträckning till det blåa laget. Så, hur det nu är med egenintresset som drivkraft ser det ut att vara större i stad än land, alternativt är de korkade på landet eller alienerade. Fast å andra sidan är det där med ett ekonomiskt egenintresse inte lika. För en person i stad är det mer viktigt för överlevnaden att ha mycket pengar medan en person på landsorten klarar sig med mindre. Kostnaderna är helt enkelt lägre där. Samtidigt är det många gånger svårare att få till en fungerande offentlig service i mindre ekonomier som de på landsorten. Stockholm är stort och klarar sig på en lägre individuell skatteinsats. På landsorten kan en skattehöjning få stor betydelse för servicen utan att den får märkbara effekter på det privata välståndet. Det motsatta gäller för huvudstadens invånare. Stockholmarna värnar därför, enligt opinionsläget, i högre grad om låga skatter. Så vad som är egenintresse beror på, men nog följer man det i de allra flesta fallen - Stockholmarna pengarna och lantisarna den gemensamma tryggheten. Och medan vi konstaterar detta slits landet isär - vara sig vi vill eller inte. Det är klarspråk.

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Björk, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Mona Sahlin, Fredrik Reinfledt

Fredagsdrink nu igen - den här gången enkelfestliga 7 and 7

Idag vill vi ha en festlig fredagsdrink, men som kan blandas ihop i en handvändning. Som den upptagan storstadsfamilj vi är har vi inte tid att tänka i detalj. Vi tar det istället stort med en 7 and 7.

Det betyder att ni tar fram era higballglas som till hälften fylls med gnistrande is direkt från frysen. Därefter häller du i den i en glasshaker skakad blandning av en sju blended whiskey och en sjua 7-up. Den mer vågade kan ersätta virket med Pommac. Det är en rejält uppfriskning. Men spar din finaste single malt till nästa större festtillfälle, kanske till när ni bjuder över de bästa favoritgrannarna eller till de bästa vännerna kommer.

Håll nu till godo med dagens härliga tips och ha en riktigt trevlig helg. Och se upp, för snart är det allhelgona. Då tänker bloggens drinkavdelning slå på stort med isande skräck.

Med vilken medveten rödgrön politik ska Mona Sahlin sy ihop landet igen?

"Sverige slits isär som resultat av en medveten borgerlig politik", är det bästa jag hört Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin säga på länge. Äntligen har Sahlin hittat en konkret politisk fråga att borra i som de flesta kan identifiera sig med. Och jag slipper köra mina hyllande dissningar och istället bara gilla hennes analys, för visst håller jag med - även om jag väljer en annan bild. Medan Mona Sahlin, i dagens riksdagsdebatt, riktade in sig på dem som nu riskerar utanförskap till följd av arbetslöshet och utförsäkring mot de andra menar jag att vi har ett allt tydligare stad mot land eller kanske till och med huvudstad mot landsort. Det är idag, som jag tjatat om, katastrofläge för Socialdemokratin i viktiga Stockholm, där de ser ut att rasa till en tjugoprocentsnivå. I dagsläget är det troligt att rödgrön allians når majoritet i landet huvudstadsrösterna borträknade. Men Stockholm måste tas för att valet ska vinnas också på riksplanet. Fast i huvudstaden går det alltså tungt. Orsaken får tillskrivas Alliansens succéartade lågskattepolitik som de med arbete har klar fördel av. Enligt en nyligen gjord undersökning av DN anser sig till och med en majoritet inom LO-kollektivet ha gynnats av alliansens politik, som bland annat inneburit att ett vårdbiträde fått en extra månadslön per år att röra sig med. Detta tillsammans med en låg arbetslöshet i huvudstaden och en nästan inte existerande boränta är naturligtvis omständigheter som är oslagbara. När dessutom den kommunala omsorgen i Stockholm fungerar bra är det svårt att vara kritisk mot den sittande majoriteten. I nuläget verkar därför Stockholm förlorat för Socialdemokraterna och rödgrönt. Så där har vi alltså en utmaning för Mona Sahlin - med vilken medveten rödgrön politik ska hon sy ihop landet igen? Finns den? Jag är tveksam. Huvudstad och landsort lever numera under för olika villkor. De är kanske till och med oförenliga.

20091025 Förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt och förre Näringslivets skattesakkunnige professor Sven-Olof Lundin skriver på DN-debatt om att "storstadsbor i normalvillor drabbas av nya S-politiken". Ja, hur ska man göra för att sy ihop (huvud)stad och land(sort)? Det kanske vi kan får närmare besked om under S Jobbkongress i Älvsjö vid detta månadsskifte.

20091927 P1:s Studio Ett hade ett inslag om att det inte går att förena storstadsväljarnas intressen med de på landet. Johanna Graf, Socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna, beskriver att en tjänsteman Stockholm ofta har mindre pengar kvar efter att allt är betalt än en arbetare i landsort. Det gör att det inte ligger i tjänstemannens intresse att rösta på ett parti som driver frågan om höjda skatter.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Alliansen, Valet 2010, Höjd skatt, Sänkt skatt

Barack Obama och USA:s befolkning ett steg närmare sjukvårdsreform

Nyligen var jag pessimistisk till president Barack Obamas möjligheter att införa ett allmänt statligt sjukförsäkringssystem i USA. Men nu rapporterar DN.se och SvD.se att Barack Obama och USA:s medborgare kommit ett steg närmare en allmän statlig sjukförsäkring. "Finansutskottet i USA:s senat godkände med 14 röster mot 9 en vårdplan. Det ses som en seger för Obama. Men vägen framåt är fortfarande lång och snårig. Nu ska finansutskottets variant jämkas samman med en liknande vårdplan som senatens hälsoutskott röstade ja till tidigare i år", skriver DN i sin nätupplaga. Visst har det sett signaler som pekat mot att Obama vinner mark i frågan om den statliga allmänna sjukförsäkringen för USA:s hela befolkning. För några dagare sedan beskrev Per Wirtén, på Dagens Arena, att Obama är nära ett genombrott i frågan, men att många hinder kvarstår. Omröstningen omfattade till exempel inte det viktiga "public option"-alternativ. Den förklarar Wirtén är tänkt att ha ungefär samma funktion som det statliga bolåneinstitutet SBAB haft i Sverige, det vill säga pressa ner höga kostnader på den privata marknaden. Wirtén konstaterara att "avgörande är om reformen ska innehålla en så kallad "public option" - ett federalt offentligt försäkringsalternativ - eller vila helt på privata försäkringsbolag". Jag har tidigare beskrivit att USA har en lång väg att vandra för att till slut nå ett sjukförsäkringssystem som liknar de vi har i Europa. Många är emot. Inte bara försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin. Det finns också, som USA-bloggen uppger, ett allmänt kraftigt motstånd inom högern och kyrkan. I många fall har den senare institutionen ett särskilt intresse i att behålla greppet om sina församlingsmedlemmar så att de får in sina tionden. Det är inte ovanligt att det ingår just en sjukförsäkring i den premie som betalas in till kyrkan. Och Sarah Palin har i sin kampanj mot reformen skrämt upp många med sitt påstående om att ett sjukvårdssystem som nu förordas av den politiska ledningen kommer att medföra inhumana prioriteringar. Hon har liknat detta vid dödspatruller som kommer att avgöra vilka som får vård och vilka som ställs utanför. Genom det privata sjukvårdssystem som nu finns är försäkringstagarna garanterade den vård som följer av det försäkringsavtal de har tecknat. Men 46 miljoner amerikaner står utanför. Detta vill Obama ändra på. Enligt hans vision ska alla USA-medborgare ha rätt till en bra och heltäckande vårdförsäkring.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Allmän sjukförsäkring, Sjukvårdsreform, USA

Kanske Mona skulle och se till att få Reinfeldt thorbjørnad till valet 2010

Nej, fy fan - jag känner att också jag måste kommentera Norska Nobelkommitténs val av 2009 års fredspristagare, trots att jag fortfarande är för skakad att tänka klart i frågan. Rejält mentalt knockad, som vissa av reportrarna blev live när kommitténs ordförande, och förre socialdemokratiske statsministern, Thorbjørn Jagland berättade att USA:s president Barack Obama tilldelats priset. Saken är emellertid för apart att lämnas åt sidan. Fast Jagland verkar anse sig ha verkat inom normalen för han var allt annat än mållös inför världspressen. Med säker stämma meddelade han att "Nobelkommittén genom sitt 108-åriga arbete hela tiden stått för samma värderingar som den nuvarande amerikanska presidenten". Jagland var heller inte svarslös på den omedelbara, och av kommittén kanske oväntade, kritiken över att belöna Obama som bara innehaft sitt ämbete i knappt nio månader. "Vi har inte gett priset för vad som ska komma, utan för vad som har skett det senaste året”, svarade han på de magsura frågorna som insinuerad att Obama snart kanske är en större krigsherre än idag. Det är nämligen inte osannolikt att han redan före utdelande av priset i december utökat den amerikanska närvaron i Afghanistan genom att ha kommenderat dit ytterligare 40.000 amerikanska krigare. Och handen på hjärtat, vad har presidenten hittills uträttat? Inte ett jota utöver möjligen den internationella diplomatin som är för subtil för mig att bedöma eller betygssätta och som utgjorde Nobelkommitténs samlade motivering. Konkret vet jag att han bland annat varit i Kairo och skällt på Israel samt i Ghana och skällt på afrikanska korrumperade politiker och statstjänstemän. Han har ännu inte stängt Guantánamo eller lyckats avsluta sitt lands krigsföring i Irak, samtidigt som Mellanösterkrisen blomstrar. Det är en del andra saker han heller inte avslutat, som till exempel finanskrisen. Men inget av detta har jag krävt att han skulle ha hunnit med redan vid det här laget. I själva verket är vi många som sätter vårt hopp till Obama, att han är förändringen. Men det blir svårare för honom nu när han har ett Fredspris som en black om foten. Och även om man kan vifta bort konservativa hökar som Pat Buchanan kommer det också kritik från vänsterradikalt håll. Fredsaktivisten Cindy Sheelan exempelvis förklarar att hon är chockad och försöker reda ut för sig själv vad fred egentligen innebär. Vetenskapsradion hade redan timmen efter det norska beskedet ett långt inslag om nyheten. Där konstaterades bland annat att Obama fått priset på märkligt allmänna motiveringar - att inte ett enda konkret skäl angetts. Ja, ja - vad ska man säga? Men sådana här extra oväntade händelser gynnar inte sällan kreativiteten. Och imorse kunde man på P1 berätta om hur amerikanska politiska komiker lanserat verbet thorbjørna som i ”wow, de där skandinaverna har fullkomligt thorbjörnat mitt politiska kapital”. Någon annan kanske skulle beskriva det som att en politisk björntjänst, i detta fall en handling i all välvilja som försvagar Obamas ställning på hemmaplan. Jag skulle också vilja säga att norrmännen i hoppets tecken riskerar att ha skapat en omvänd Kissningerdoktrin - att priset delas ut till en presumtiv krigsherre istället för till en som har redan ansvarat för att ha utplånat ett helt land. Kunde inte Norska Nobelkommittén låtit Barack Obama få arbeta i fred? Nej, uppenbarligen inte. Nu har de sett till att få hit the man på bankett och jag undrar om det inte ligger något i Lena Melins sarkasm om att ”de nu gjort sig och priset till ett universellt åtlöje”, som Aftonbladet kletat över hela lördagens pappersetta. Man skulle också kunna säga som DN:s Hanne Kjöller, att "Fredspriset bör ges efter facit, inte förhoppningar". Eller så kan man resonera som den politiskt konservative tänkaren Johnny Munkhammar och undra över om det inte är så att pris delas ut för prestation och stipendier för det som förväntas. Å andra sidan har ju den norska olyckan fört med sig att vi fått en ny politisk strategi för världens makthungriga att nyttja. Bra, va?

20091013 SvD.se meddelar den att Washington Post nu skriver att Obama skickar fler soldater till Afghanistan. Och på USA-bloggen beskrivs hur Obama eskalerar kriget i smyg.)

20091015 Verdens Gang rapporterar att den norska nobelkommittén vara oenig om Obamavalet. Ledamöter med högerbakgrund var emot. "Men Thorbjørn Jagland pressade på, med assistans från sin socialdemokratiska partikollega Sissel Rönbeck", meddelar DN.se.)

20091015 Senaten har fattat ett beslut som innebär ett närmande mot att fångarna på Guantánamo kan flyttas till USA.

20091017 P1:s Konflikt ägnade en stor del av programmet en analys kring valet av fredspristagare. Man berättade bland annat att den amerikanska teveshowen Saturday Night Live bara ett par dagar innan tillkännagivandet hade en sketch i vilken Obama kallades för the do nothing president. Men i huvudsak handlade sändningen om presidentens vallöften och i vilken omfattning han har eller kan uppfylla dem. För dagen satsar USA mer pengar på vapenindustri än tidigare.

20091025 Här kan ni se Gregory Brothers youtubande om nobelfiaskot. Också Aftonbladet har lagt ut filmen. Tidiningen vinklar det på att vår statsminister Fredrik Reinfeldt är med och sjunger.

Läs även andra bloggares åsikter om Politisk björntjänst, Thorbjörna, Thorbjørna, Thorbjørn Jagland, Valet 2010, Fredspriset, Barack Obama, Nobels fredspris, Nobel Peace Prize, Norska Nobelkommittén

Alliansen måste förbereda sig på att den inte är en fyrklöver – KD sviktar

Det står alltmer klart att Alliansen måste ta till något radikalt grepp för att hindra att en röst på Kristdemokraterna i nästa års riksdagsval inte är meningslös. Alliansens överlevnad som regeringsalternativ hänger på det. För det är nu länge sedan Kristdemokraterna i en opinionsundersökning hade ett väljarstöd överstigande den fyra procentiga riksdagsspärren. Och i skenet av detta måste de uppgifter som Expressen publicerade igår om att "Verklighetens folk sviker KD" vara särskilt besvärande. Tidningen rapporterade att partiet i Demoskops senaste väljarbarometer bara får 3,7 procent, och det i en neråtgående trend. Det mesta talar därför för att de åker ur riksdagen och att Alliansen blir en treenighet bestående av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Olika undersökningsföretag har alltså under en längre tid pekat på denna utveckling. Visst kan man hoppas på kamrat KD vänskapsröstar kvar partiet, men det finns andledning att ha framförhållning om detta både på kort och lång sikt. Kan KD överleva? Redan den 25 juni skrev jag här på bloggen att vi nu kanske för sista gången ser Kristdemokraterna som ett självständigt riksdagsparti. Jag menade att det är trångt i mitten och att KD inte hittat sin plats. Då stödda jag mig på UnitedMinds siffror. Och Kristdemokraternas strategi, som inleddes under Almedalsveckan i juli och häromveckan nådde grand de finale på DN-debatt, att bli ett tydligt alternativ för de som känner att "Sveriges radikala elit" pratar över deras huvuden får alltså betraktas som ett praktfiasko. Som Expressens uppgifter bekräftar söker få den polarisering som KD försökte bygga upp. Med hänsyn till KD:s prekära opinionsläge är det märkligt att alliansen fortfarande ovillkorligt i olika analyserna av opinionssiffrorna räknas som en politisk koalition av fyra partier med runt 45 procent av väljarna bakom sig. Men med Moderaternas 27,2 procent, Folkpartiets 7,5 procent och Centerpartiets 5,5 procent handlar det i realiteten snarare om en gruppering som i dagsläget skrapar ihop magra 40 procent. Det ska ställas mot rödgrönas dryga 50 procent. En sammansättning som dessutom är i medvind. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar mer än Socialdemokraterna minskar. Vid sidan av det blir Miljöpartiet successivt allt populärare. Den makalösa framgången i EU-valet i juni var alltså ingen tillfällighet. MP etablera sig nu som ett 20-procentparti i Stockholm och når sannolikt tvåsiffrigt i riksdagsvalet 2010. Jag betraktar mot denna bakgrund alliansen i nuvarande utformning som chanslöst i nästa val. Utan KD:s röster är man alltså väldigt långt från makten. Och för att en röst på KD inte ska vara bortkastad för Alliansen är det hög tid att förbereda sig på att i ett än skarpare läge kunna agera, till exempel genom ett valtekniskt samarbete i linje med det jag spekulerade om tidigare här på bloggen (28/4) och som det viskats om. Att gå fram med en gemensam valsedel, ungefär på samma sätt som Centern och Kristdemokratiskt samlingsparti gjorde i mitten av 1980-talet. Nu skulle det handla om varvade listor med M, FP, CP och KD. Och för att nästa års riksdagsval inte ska utveckla sig till en gäspning får Moderaternas Per Schlingmann och hans strategikollegor inom Alliansen se till att ha en extraordinär åtgärd i bakfickan. Vi vill kunna se ett trovärdigt borgerligt alternativ tvinga rödgrönt att vässa formen till max.

(Hägglund kämpar på med sitt antielitprojekt. DN.se rapporterar att han nu går till nya angrepp som "ska inspirera partiet att ta fram nya förslag som ska öka människors frihet att leva sitt vardagsliv". Det ska rensas bland olika förbud och andra regler.)


Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Valtekniskt samarbete, Verklighetens folk, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, KD, Valet 2010

PP:s Troberg söker totalanonymitet - men jag undrar över det behovet

Ja, så är det, sa jag när first lobbyist placerade diskussionen om nätintigriteten rätt på kartan för logik. Ropen kom först från de som ville kunna fula utan att bli upptäckta. Men hur är det med integritet i övrigt? Det halkade vi in på när samtalet gled över till Piratpartiets smarta artikel på gårdagens DN-debatt, då partiets integritetspolitik breddades från att gälla enbart nätet till att också omfatta det fysiska offentliga rummet. Är det viljan att kunna lura systemet som ligger bakom? Nej, här handlar det mest om att öppna en möjlighet att ställa sig utanför, som hippieserna en gjorde en drop out. Den är idag nästan obefintlig. Piratpartisterna Anna Troberg, Mikael Nilsson, Rickard Olsson och Björn Odlund kräver därför att samhället ska utformas så att man inte behöver ha identitetshandlingar med sig om man inte, som artikeln får förstås, inte planerar att utföra ett ärende som kräver att identifikation. Jag tror att detta kan ta partiet ändå till riksdagen. Många är rädda för en tänkt storebror. PP har därmed goda förutsättningar att bli partiet för de som säger upp samhällskontraktet. Utgångspunkten i artikeln är också konspiratorisk. Man bygger upp ett riktigt omänskligt monster. De säger att personuppgifter samlas "i ett rasande tempo. Motiveringen till att kränka individers privata sfärer har gradvis glidit från 'för att det behövs' till 'för att det går'. Information om människor kommer att läcka, missbrukas, korsrefereras och användas på alla möjliga och hittills inte ens påtänkta sätt mot den person som informationen gäller. Vi befinner oss mitt i en integritetskris." Skribenterna vill med detta mota ett ”Papieren, bitte”-samhälle i grind. Budskap är att "den enskilda människans kontroll över individknuten information måste stärkas /…/ och att människors rätt att röra sig fritt i vardagen utan att ständigt behöva utsättas för statens vakande öga” ska vara rådande. "En begränsning av identitetskontrollerna är ett första, viktigt steg i den riktningen". Men hur många av oss råkar i vår vardag få en fråga om våra papper. Jag har fått den en gång. Det var i samband med att jag körande i min bil vinkades in till en poliskontroll. Frågan om jag kunde visa ett körkort kändes motiverad. Jag tror inte att piratpartisterna ser annorlunda på den saken. Men att pappersefterfrågan i övrigt skulle vara så stor att det motiverar ett nästan totalt papperslöst anonymiserat samhälle är att dra saken väl långt. Vi får ändå konstatera att det är, för att travestera en känd förvaltningsrättslig princip, med register vi bygger välfärd. Det är med stöd av bland annat kunskap som rör den personliga integriteten vi budgeterar och reformerar våra system. Och som den samhällsbyggare jag är anser jag att våra skrivande pirater nog underskattat behovet av personregister och överskattat hotet mot personen till följd av spridning av personuppgifter. Registeren är det pris vi får betala för att samhället ska kunna administreras så att reurserna fördelas rättvist. Sedan vill självklart också jag lösa frågan om de papperslösas rätt till sjukvård. Men för det krävs en särlösning. Och snart lär det väl till slut ändå tillsättas en utredning om den frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Integritet, PP, Anna Troberg, Valet 2010, Identitetshandling, Register, Personuppgift

Höjd Stockholmsskatt - ingen vinnande politik för Jämtin och Sahlin

Okej, då signalerar Socialdemokraterna i Stockholm att de avser att gå till val på ett förslag om höjd kommunalskatt. Är det så katastrofläget i Stockholm ska vändas till framgång? Mot bakgrund av att partiet i samband med EU-valet nyligen stått inför en nära-döden-upplevelse och nu verkar cementerat på en 20-procentsnivå i Stockholm känns det otaktiskt. Och som DN:s politiske kolumnist nyligen konstaterade är S:s opinionsläge allvarligt kritiskt med hänsyn till att de senaste valen på riksnivå har avgjorts av hur Stockholmsväljarna fördelat rösterna (DN 7/9). Det är dessutom högst osäkert om det finns ett behov av ökade skatteintäkter. Att då i ett läge när Alliansen, med 44,1 procent, på nytt knappar in på rödgrönt, som för dagen har 46,6 procent, föreslå skattehöjningar i Stockholm utan att krisläget riktigt står för dörren där är våghalsigt. Och stämmer stockholmssossarnas intention med Thomas Östros om att partiet ska arbeta med en politik som innebär att man tar från rika och ger till de fattiga, som han sa i samband med att rödgrönts skuggbudgetar presenterades idag, ? Nej, den kommunala skatten är inte utformad för det. En kommunal skattehöjning slår brett. Såväl den fattige som den rike får betala den extra sextioöring per hundring som Socialdemokraternas oppositionsråd Carin Jämtin pratar om. Och jag undrar om detta tillsammans med en valpolitik på riksnivån som i huvudsak handlar om att rädda jobben fungerar i Stockholm. Hittills är få i huvudstaden berörda av arbetslöshet. Sker ingen förändring i den delen är det inte sannolikt att horder av löntagare väljer ett parti som bara erbjuder försämrade ekonomiska villkor. Man bör också räkna med att flertalet Stockholmsväljare på relativt kort sikt antagligen får det något mer ekonomiskt ansträngt i takt att boräntan höjs. Så min rekommendation till Jämtin är att lugna sig med att diskuterar höjd Stockholmsskatt, i vart fall om hon hoppas på vinst för partiet både på lokal- och riksnivå samt att hon och Mona Sahlin når toppen.

20091025 Förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt och professor Sven-Olof Lundin, förre Näringslivets skattesakkunnige, skriver på DN-dbatt om att "storstadsbor i normalvillor drabbas av nya S-politiken". Ja, har ska man göra för att sy ihop stad och land?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Carin Jämtin, Skuggbudgeterna, Thomas Östros, Valet 2010, Höjd skatt, Stockholmsskatten

Vem vet nu vad sjukvårdspersonalen får göra - doktorerna mitt i ett limbo

När barnläkaren på Karolinska universitetssjukhuset i Solna i våras häktades misstänkt för att ha dödat ett spädbarn begrep få de allvarliga följderna för sjukvårdens ansvarssystem som åtgärden kommer att medföra. I samma ögonblick som åklagaren valde att pröva straffrättens regler på sjukvårdens rutiner utmanades nämligen ett väl etablerat system för utkrävande av ansvar, som i först hand syftar till att rätta systemfel istället för att ge enskilda personer upprättelse. Det visade sig att de riktlinjer som Socialstyrelsen ger på ett minst sagt övergripande plan och som tolkas lokalt på avdelningarna av sjukvårdspersonalen och vars tillämpning prövas inom systemet syendes och sist är av sekundär betydelse. Över den interna ordningen svävar allmängiltiga regler om ansvar som prövas av en riktig domstol - den allmänna. En tyst överenskommelse har alltså brutits - den om att sjukvården själv löser sina problem. Men i själva verket ligger åklagarens åtgärd helt i linje med det tänk om individens rätt som blir allt vanligare i vår rättsordning och som följer av att mänskliga rättigheter alltmer implementeras som ett naturligt inslag i vår rättsordning. Ett system som alltså förutsätter ett starkare individuellt engagemang. Vi får därmed ett tydligare angloamerikanskt system med case law som är mer oförutsägbart och som bland annat bygger på individuella omständigheter och förmågan hos personen att argumentera för sin sak. Så tyvärr Peter Wolodarski, det är för sent att hålla juristerna utanför. Juristerna är i sjukvården för att stanna. Hela ansvarsmodellen är redan i gungning. Var och en kommer att kräva sin individuella rätt med stöd av lagen. Lite av effekterna ser vi också redan nu när vårdpersonalen börjat protestera över den osäkerhet som nu råder. DN ger idag en beskrivning över stämningen. "På ytan råder ett behärskat lugn på kliniken, men i själva verket har rutiner för smärtlindring förändrats ordentligt över en enda natt." Chefssjuksköterskan Birgitta Ohlgren, på Karolinska, förklarar att man nu ger mindre doser smärtlindring och låter patienter ha mer ont för att inte riskera att de skadas eller dör. Också Neurokirurgen Bo-Michael Bellander, på Karolinska, bekräftar att rättsläget blivit oklart. "Plötsligt signalerar rättssamhället att ’den här dosen är dödlig’, att det kanske handlar om mord eller dråp". Jag tror att vi ser början på en utveckling av medborgerliga krav på välfärdsleverantören om att ta ett större ansvar på ett mer osvenskt okollektivt vis - alltså på ett individuellt vis där vårdpersonalen riskerar både straff och skadestånd i situationer där det råder limbo. Jag vet inte hur vi ska lösa det enkelt. Det är i alla fall otänkbart att Socialstyrelsen gör långa listor som inbegriper alla medicinska behandlingar som kan tänkas bli aktuella. En sannolik lösning är istället att behandlingar i framtiden sker på patientens egen risk. Han eller hon tvingas skriva under ett papper om att de är medvetna om de risker som behandling innebär. Fast det kommer i sin tur att skapa tvister om i vilken grad sjukvården ändå orsakat ett besvär som inte beskrivts. Ja, vad vet jag annat än att jag inte skulle arbeta under de oklara omständigheter som nu råder. Hur kan någon vilja arbeta under sådana oreglerade förhållanden?

20091006 DN.se följer upp artikeln från Karolinska sjukhuset genom att berättar att man inom äldreomsorgen inte längre ger smärtlindring i samma utsträckning med anledning den rättsliga åtgärden mot barnläkaren.

20091006 Socialstyrelsen är klar med sin utredning och frikänner barnläkaren. Eftar att ha talat bland annat med inblandad sjukvårdspersonal är styrelsen säker på att barnläkaren inte gjort något fel, även om behandlingen gällande en smärtlindring avvek från det normala. Socialstyarelsen kan inte förklara hur barnet fått i sig en dödlig dos av smärtlindring Vi får se hur det blir nu med den slutliga rättsliga bedömningen och om åtal väcks eller inte. Utlåtandet kommer att vara en del av åklagarens beslutsunderlag. Under kvällen beskriver TV4 Nyheter att det är okänt hur barnet fått i sig den höga dosen smärtlindring. Åklgaren meddelar att misstanken mot barnläkaren kvarstår. Än på kvällen hade inte åtal väckts mot henne.

20091007 Advokat Peter Althin, som företräder föräldrarna som polisanmält barnläkaren, kritiserar Socialstyrelsens utredning för att man inte förklarat varför barnet hade en dödlig dos smärtlindring i sig vid dödsfallet.

20091020 DN.se meddelar att det troligen blir ett åtal mot barnläkaren. Peter Althin menar att Socialstyrelsens undersökning är pinsam. Om det blir ett åtal trots att Socialstyrelsen "frikände" barnläkaren måste det uppfattas som att vi tar ytterligare ett steg från dagens ordning ifråga om tillsynen av sjukvården. Den blir alltmer en angelägenhet för de allmänna rättsbevakande myndigheterna. Det kommer att får stora konsekvenser både ifråga om den praktiska utövningen av sjukvård och myndigheternas möjlighet att bevaka den.

20091028 DN meddelar att det nu står klart att åtal eventuellt väcks mot barnläkaren först under nästa år. Läkarens advokat Björn Hurtig har begärt två månader för att gå igenom det omfattande materialet.

Läs även andra bloggares åsikter om Hälso- och sjukvården, Barnläkaren, Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN

Josefin Brink i rödgrön positioneringen - arbetslösa (S+V) mot sjuka (MP)

Vojne vojne. Nu har mina rödgröna vänner positionerat sig igen - mot varandra. Det är rött mot grönt – den här gången arbetslösa mot sjuka. Och hur ska det gå att synkronisera den rödgröna oppositionen inför 2010-års val nu när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill höja taket i a-kassan och återställa avgifterna till den nivån som gällde innan alliansens tog över regeringsmakten 2006 med grönts avoga inställning till detta. I papperssvenskan förklarar nämligen Miljöparitets språkrör Peter Eriksson att de tänker prioritera satsningar på dem som riskerar att kastas ut ur sjukförsäkringen snarare än att förbättra villkoren för de arbetslösa (3/10, s 11). MP har slagit fast att den bortre gräns i sjukförsäkringen som regeringen infört kommer att göra att 36 000 personer utförsäkras de närmaste åren. "Det här är den mest utsatta gruppen som riskerar att läggas på stupstocken. I ett kärvt ekonomiskt läge där vi inte har råd med allt, vill vi prioritera den här gruppen och slopa gränsen för när man kastas ut ur sjukförsäkringen", säger Eriksson. Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesman Josefin Brink och Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är oroade över splittringen. ”Man hade inte trott att MP skulle komma att ställa sjuka och arbetslösa mot varandra”, konstaterar Brink. Och samtidigt som Östros är säker på att rödgrönt kommer att bli överens under våren också i denna fråga kan man tänka sig att han ryste då han tvingades medge att avståndet ökat mellan partierna. Fast han har nog rätt. Rödgrönt gängar säkert friktionsfritt ju närmare valet vi kommer. Hoppas bara det inte dröjer för länge, och ett stort rött parti tvingas att sälja sig billigt enbart för maktens skull. Men det är väl för att kunna kapa åt sig så mycket politiskt utrymme som möjligt som MP väljer att positionera sig inför öppen ridå. Annars hade jag önskat att dessa diskussioner skett i det tysta, såsom inom borgerligheten. Blått visar aldrig upp oenighet i viktiga välfärdsfrågor. Jag inser dock att förhandlingar i det fördolda inte gynnar ett litet grönt partis väl och ve. Så därför kan vi de närmaste månaderna sannolikt komma att få se många utspel från både Peter Eriksson och Maria Wetterstand. Det ligger liksom inte i grönts huvudintresse att det ser ut som om oppositionen är överens.

Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Josefin Brink, Thomas Östros, Peter Eriksson, A-kassan, Bortre gränsen, rödgrönt, Valet 2010

Passa på and eat or smoke the banan - för snart är den inte kvar

Det var väl det jag visste när jag tidigare såg the Pirate Bay och den galna illegala nedladdningsattityden som tecken på att vi har en global fjärde ungdomsrevolution och att Stockholm under TPB-rättegången utgjorde dess epicentrum - dess Woodstock. Piratkidsens förbehållslösa inställning till näranarki kan härledas ända till de galna hippiesarnas upproriska Turn On, Tune In, Drop Out. Det slår nu också piratrörelsens grundare Rasmus Fleischer fast i sin bok Det postdigitala manifestet. Under rubriken Från haschplanta - till piratpartist beskriver Aftonbladet genom att referera till Fleischer hur dagens digitala nördkultur har sina ideologiska rötter i just hippierörelsen. En mängd datapionjärer, som till exempel Mac­intosh grundare Steve Jobs, är väl kända gamla ärkehippies. Och Internetprofeterna har hela tiden burits fram av 60-talets frihetliga, anarkistiska och lätt andliga ideal. Och var det inte så herrarna bakom sajten TPB beskrev utvecklingen när de i våras stod åtalade i Stockholms tingsrätt, att de i en frihetlig anda som småkillar börjat laborerat med nätet för att till slut ha kapat åt sig världen och till och med skrämt upp självaste president Obama i Vita huset. Nedladdning för alla - en demokratisk rättighet. Men så dystopisk som jag tidigare varit är ser också Fleischer ut att var. Han tar enligt Aftonbladet nämligen sin utgångspunkt i att Internets guldålder är förbi. "Den där tiden då borgerlighetens smakhierarkier var hotade på allvar, det decennium då någons sorts informationsdemokrati höll på att växa fram ur en total informationsanarki, har tagit slut". Det är bara att konstatera att det nog nu blir så. Världen gör vad den kan för att stänga av Internet - dra ur pluggen. Först ut är Frankrike som just antagit lagen hadopi för att kunna stänga av illegala nedladdare från att använda Internet. Just nu pågår också förhandlingarna i EU om Telekompaketets framtid. Ska unionen välja samma väg som medlemsstaten Frankrike? Mycket talar för det. Men nu får ta vara på de positiva vajbsen och suga på den karamell vi fortfarande har. Nätet är ännu fritt. Det firar vi med att lyssna på riktig hippiemusik. Håll till godo alla flummisar, and eat och smoke a banan or what ever you will do.

(Lika flummigt som själva nätet verkar också den där TPB-affären vara, för nu ser det inte ut att bli något av den. Köparen Global Gaming Factory X har inte fått fram pengar.) (Nu medger spekulanten att det troligen inte blir någon affär - vilket fiasko (DN.se 7/10.)

Läs även andra bloggares åsikter om Det postdigitala manifestet, Rasmus Fleischer, Fjärde ungdomsrevolutionen, Internet, The Pirate Bay, TPB, Nätanarki, Hippie, Telekompaketet, Timothy Leary, Global Gaming Factory X