Timo Räisänen på platta inte lika bra som när han sjöng Radiohead i teve

Vi i Örby inspireradeds av Timo Räisänens uppträdande i På spåret, så till den grad att vi loggade in på Ginza och beställde "I'm Indian". Skivan kom igår. Tre låtar in får jag tråkigt nog konstatera att mitt ursprungliga intryck stämde väl. Lite gnälligt och förutsägbart. Det är klart artisten är seriös, men det krävs bra låtar för att det ska bli ett solitt helhetsintryck. Jag har precis hört "Fear Ni Darkness, Promised Child". Låten är fortfarande kanon, men i övrigt är det träigt och trist. Inte alls den närvaro jag kände genom teven. Fast han jobbade då med en låt som knäcker. Dysterkvistarna från Oxford har stått för en del magi. Jag såg Radiohead 1992 som förband till REM. En intellektuell punk. Idag handlar det mest om ett mastodont massljud med en suggestiv sång som släpar sig fram i en ett spännande grådis. Där har ni "Ok Computer" i ett nötskal, som jag fick julen 1997. Plattan ska spelas i höstmörkret och klassikerna ligger som på ett radband ("Airbag", "Paranoid Android", "Exit Music (For a Film)", "Let Down", "Karma Police", "Fitter Happier", "Electioneering", "Climbing Up the Walls", "No Surprises", "Lucky" och "The Tourist"). Och efter detta tempofyllda klippandet och klistrandet har jag närmat mig slutet av Räisänens platta. Det är verkligen så att den inte tar sig. Synd! Det blir sista gången jag spelar I'm Indian". Den förra kanske är bättre? Efter detta depp bjussar jag på kvalitet.

Läs även andra bloggares åsikter om Timo Räisänen