Ska Jan Björklund förstöra alliansen möjlighet att vinna valet 2010?

Folkpartiet är numera ett parti möjligt på en mängd nya vis, som för gammelmoderater. Men Folkpartiet är efter helgens landsmöte i Växjö samtidigt mindre möjligt, inte minst för Miljöpartiet. Den invit som partiets ordförande Jan Björklund nyligen riktade till Miljöpartiet om samarbete efter valet 2010 får i belysning av mötet beslut om kärnkraft betraktas som meningslös. Aktuellts politiske kommentator Mats Knutson rapporterade igår på sitt Twitter att Björklund anser att beslutet inte innebar en ändring av partiets inställning till kärnkraft. Men Knutson menar att Centerpartiet lär uppfatta det som svek mot energiuppgörelsen. DN skriver också idag att Folkpartiet öppnar för mer kärnkraft. Beslutet går "längre än den energiöverenskommelse som tidigare gjordes med de borgerliga allianspartierna, i vilken slås fast att de tio befintliga kärnkraftsreaktorerna ska få ersättas när de tjänat ut, men att det inte ska byggas fler". Även om Björklund glider på orden går det inte att missförstå partiledningens ambition att lösa vårt elberoende med mer kärnkraft. Man har nu "öppnat för möjligheten att bygga fler kärnkraftverk än de tio vi har", som Knutson summerar saken. Men Folkpartiet är snart också omöjligt för socialliberaler. Debatten på landsmötet om arbetsrätten var så hård att partiets mer humanistiska förkämpar tvingades gjuta oljor på vågorna. Birgitta Ohlsson påminde delegaterna om att ett samhälle bör garantera viss trygghet. Karin Pilsäter var kritisk till att så många vill avskaffa kravet i Las på saklig grund vid uppsägningar. Johan Person beskrev att de arbetsgivare han träffat inte uppgett Las som ett problem. Och visst blir arbetsrätten en svår nöt att knäcka för alliansens inför valet 2010. Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann såg till att inte ta strid med arbetarrörelsen på den punkten. Enligt många bedömare avgjorde detta valet 2006. En inriktning som Reinfeldt valt att utveckla genom att under Moderaternas partistämma tidigare i höst hylla den socialdemokratiska ikonen Tage Erlander och tanken på folkhemmet. Mitt intryck av landsmötet är att Jan Björklund gör vad han kan för att profilera sitt parti som ett alternativ för högerväljaren. Kanske är det den roll de inofficiellt fått inom alliansen. Men jag undrar hur bekväm partiets socialliberala falang är med kidnappningen. Antagligen lika lite som gammelmoderaterna i sitt parti. Det märkliga är att vi fått upp och nedvända världen med ett mjukare Moderat partiet som ett nytt arbetarparti och ett hårdare Folkparti. Om Björklund driver sin linje för långt kan det bli så att han till sist avslöjar alliansen och ger den rödgröna opinionen de argument de behöver för att vinna valet 2010. Och som Johan Skytte skriver i dagens Svd har Alliansen hittills inte haft ledningen i någon opinionsundersökning efter förra valet. Senast skilde det fyra procent till rödgrönts fördel. Hur är det man brukar säga? Den som gapar efter mycket ...., va? Jan Björklund och övriga partier i det blå laget får ta sig en funderar över vad som är viktigt: att vinna val eller att enskilda partier blir stora och obetydlig?

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Alliansen, Landsmötet, Valet 2010, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Socialliberalism, Jan Björklund, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand

Andra bloggar om Landsmötet: HBT-sossen Makthavare Kent Persson (m) blogg Peter Andersson - Med rätt att tycka Alliansfritt Sverige

Hemvist - för Per Gahrton eller den vanlige ursprunglige Miljöpartisten?

Kanske är det som Hanne Kjöller idag skriver i pappers-DN att Per Gahrton är hemlös. Hon syftar Gahrtons utläggning på DN-debatt igår. Han gjorde klart att det rödgröna samarbetet är ett experiment för Miljöpartiet. Med det menar han att MP efter valet 2010 ska utvädera samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte otänkbart att de i framtiden väljer andra koalitionspartners. Kjöller däremot lyfter fram det faktum att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gjort MP realpolitiskt parti istället för det nejsägarparti som Gahrton bildade 1981. Och kanske är det så att heller inte Miljöpartiväljaren längre har en hemvist. För kanske passar inte Maria Wetterstrands latteliberalism den ursprungliga Miljöpartisten som enligt Gahrton

1. vill ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen,
2. vill förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen,
3. vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan,
4. inte vill fastna i de gamla ideologierna,
5. vill etablera en ny politikerroll, eller
6. vägrade acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar.

Med hänvisning till hur Miljöpartet, genom Maria Wetterstrand och Peter Andersson, marknadsförs kanske ändå den ursprunglige miljöpartisten får anses ha marginaliserast. För i takt med en växande regeringsambitionen måste MP bli ett parti som andra med kompromissbar politik, inte minst för att behålla och locka över nya storstadsväljare. Och med Sverigedemokraterna i riskdagen ser Miljöpartiet bli den spelare man kommer att använda för att hålla SD från allt inflytande över regeringsbildandet. Det vet båda blocken. Och därför vill alliansen knyta Miljöpartiet närmare sig. Och hur man än vrider och vänder på det nuvarande parlamentariska läget har inget block i dess nuvarande utformning egen majoritet. I den senaste DN/Synovates-undersökningen fick rödgrönt 48,7 procent och det blå laget 45,4. Vi får därför se om ens någon gruppering vinner. Står vi där med ett blått och ett rödgrönt lag utan majoritet, men med SD som vågmästare, blir kanske huvudfrågan om rödgrönt ska blandas med blått eller är det blått som ska spädas med grönt. Allas primära intresse bör ju i den situationen vara att till varje pris hindra Sverigedemokraterna från inflytande. Samtidigt verkar alternativet minoritetsregering var uteslutet. Så hur en regeringsbildning kommer att se ut efter valet 2010 är högst osäkert. Och på så vis har Gahrton rätt. Enligt hans mening ska regeringsbildandet inte vara klart före valet. Så nog kommer vi att få en politisk kohandel nästa år av ett slag vi aldrig tidigare upplevt med anledning av att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Det betyder också att Gahrton på inget sätt än så länge är hemlös. Han kan bo både under blå och röd flagg.

Andra bloggar: Johannes Danielson.se

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Miljöpartiet, Rödgrönt, Alliansen, Jan Björklund, Valet 2010, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, Hanne Kjöller

Sverigedemokraterna kommer att sakna inflytande i nästa riksdag

Det är deppigt och jobbigt att acceptera men det ser ut som om Sverigedemokraterna får en position som potentiell vågmästare när nästa riksdag ska formeras. Det framgår av den opinionsundersökning som Aftonbladet nu redovisar. Utgången har också bekräftats i andra mätningar. Med sina nu uppmätta 4,6 procent kan SD alltså få fördela makten. Fast jag tror inte partiet kommer att kunna göra så mycket av sitt valresultat. De rödgröna, minus Vänsterpartiet som vid ställningstagandet tillfälligt var ute ur spelet, har ju redan bestämt sagt att de inte kommer att samarbeta med SD. Kan inte tänka mig att vänsterledaren Lars Ohly skulle ha en annan uppfattning i den fråga. Och även om det hittills varit mer outtalat hur Alliansen tänker göra bedömer jag att de i ett skarpt läge ger samma besked. Istället får, efter talmannens sondering, det block som vid valet 2010 har högst procent i uppdrag att bilda minoritetsregering. Den blir därefter tvungen att söka stöd utanför sin krets för varje proposition. Det kommer aldrig att göras hos SD utan hos oppositionspartierna samfällt eller enskilt. Efter att helt ha neutraliserats under mandatperioden ser jag framför mig hur SD inte längre intresserar någon utanför de mest högerextrema fraktionerna. Men för att det scenariot ska falla ut måste riskdagsledamöterna i de båda blocken hålla sig i ledet och inte virra runt när partipiskan viner. Sedan är det ju ingen hemlighet att jag helst av allt vill ha ett tvåpartisystem för att hålla ytterligheterna utanför den reella politiska makten.

(Enligt ny väljarundersökning från 17/7 i DN kan SD få tillräckligt med röster i Skåne för att ta sig in i riksdagen.)

20091025 DN:s Peter Wolodarski menar i en signerad ledare att största block bör bilda regering om Sveriedemokraterna tar sig in i riksdagen vid valet 2010. Även F!-ledaren Gudrun Schyman var nyligen ute i samma ärende. Allt handllar om att stoppa Sverigedemokraternas möjlighet till inflytande.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010, Partipiska, Minoritetsregering, Regeringsbildning

Det bara inte vänder för Socialdemokraterna i Stockholm - Panik nu?

Istället för att arbetar för att nå Socialdemokraternas mål på ett fyrtioprocentigt väljarstöd i valet 2010 ser det ut som om Mona Sahlin får koncentrera sig på överlevnad. Partiet har nämligen tappat ytterligare i Stockholm och ligger nu där strax under 20 procent. Ingen förbättring har alltså skett i opinionsläget för Stockholms-S sedan nära-döden-upplevelsen i sommarens EU-val. Vad det betyder för var riket i stort har DN:s politiske kolumnist Henrik Bros klargjort tidigare. Utan framgång i Storstäderna kommer det sannolikt att gå dåligt i valet för rödgrön allians. På samma sätt som att valet 2006 avgjordes av storstadsväljarna pekar allt mot att det också blir fallet 2010. I dagsläget är Moderaterna dubbelt så stora som Socialdemokraterna. Och Miljöpartiet är nästan lika stort som sin allianspartner. Siffrorna bygger på ett Skops underlag sedan de frågat ett antal personer vilket parti de tycker bäst om. Det finns liten anledning att ifrågasätta resultatet ifråga om Socialdemokraterna och Miljöpartiet eftersom det på ett hyggligt vis motsvarar hur EU-rösterna fördelades på dessa partier i Stockholm. Den socialdemokratiska parollen inför valarbetet kommer att vara "ända in i kaklet". Så måste det nog bli om man ska kunna vända trenden. Men jag tror att det bara kommer att göra ont. Det finns ingen guldmedalj på andra sidan. Inte ens en silver- eller bronsmedalj. Det är nu som vi måste börja inrätta oss efter att vi, liksom andra jämförbara länder i Europa, har ett 20-25 procent stort socialdemokratiskt arbetarparti. SAP blir aldrig mer statsbärande.

Andra bloggar: Kent Persson (m) blogg HAX Edvin Alam Robert Nord Peter Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Stockholm, Mona Sahlin, Valet 2010, Ända in i kaklet

Övriga medier ikapp 100 steg till - flera tror på tvåpartisystemet

Expressen rapporter idag om TV4:s uppgifter om att alliansens planerar att gå till val med en gemensam lista. Första steget är i praktiken taget genom att Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet redan har idag en gemensam partibeteckning "Allians för Sverige" registrerad. "Jag tycker att man ska göra det av offensiva skäl och visa på den borgliga styrkan", säger P J Anders Linder, ledarskribent på Svenska Dagbladet, till Expressen. Visst ser det idag ut som om att alliansen får svårt att vinna valet 2010. Koalitionen har hittills inte i någon väljarundersökning sedan valet 2006 haft egen majoritet. Och enligt de siffror som Skops redovisade igår sitter för dagen det blåa laget med 47,6 procent och det rödgröna med 47,3. Över dagens politiska verkligheten skuggar dessutom Sverigedemokraterna i en potentiell vågmästarroll som de flesta vill undvika. För att hindra ett parlamentariskt kaos och skapa en trovärdig riksdagsmajoritet efter valet 2010 har respektive block sänt inviter till delar av motståndarblocket. Mona Sahlin kan tänka sig samarbeta med Folkpartiet och Centerpartiet medan Jan Björklund bjudit in Miljöpartiet. Men den minnesgoda läsaren av den här bloggen har ju förut sett att jag spekulerat om att alliansen ifall den känner sig hotad och Kristdemokraterna ser ut att åka ur riksdagen sannolikt samlar sig under en gemensam lista. Om inte 2010, så 2014. Den dagen borgerligheten tar detta steg är det också slut på småpartiernas tyranni genom att vi i praktiken då har ett tvåpartisystem. Miljöpartiet kan till exempel inte längre självklart räkna med en hög politisk utdelning bara genom att, som Per Gahrton nyligen förklarade MP:s politik strategi, spela ut blocken mot varandra. Det gör istället att Sveriges riksdag kan bedriva en långsiktigt stabilare politik. Vi behöver heller inte längre oroa oss för att extremiska småpartier tillåts dominera den politiska agendan. Så mitt råd till borgarna är: gå ihop för Sveriges skull. Jag vill ha ett blått och ett rött lag. Fast för att vi i realiteten ska få en hållbar politisk situation krävs en konstitutionell förändring. Den som både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin nyligen ropat efter. De har varnat för de konsekvenser vårt proportionella valsystem får genom att mandaten delas på ett sätt mellan partierna så att det i praktiken blir näst intill omöjligt att bilda en regering, eller ens för en väljare att inför ett val kunna förutse hur en sådan skulle kunna komma att se ut. Många talar nu om majoritetsvalssystem, för den politiska stabilitetens skull. I ett sådant valsystem kan inte småpartier spela ut de större blocken mot varandra, för att i minoritetens namn vinna oproportionerliga fördelar.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö Peter Andersson med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Allians för Sverige, Tvåpartisystem, Alliansen, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, Per Gahrton

Fantasins par Wetterstrand och Fridolin gör Miljöpartiet till numero ett

Många av oss som minns Miljöpartiets utpressningsförsök 2002 hickade till imorse när Folkpartiets Jan Björklund bjöd in partiet till 2010 års borgerliga regeringsdiskussion. Ska historien upprepa sig på så vis att MP spelar ut blocken mot varandra för att få bästa möjliga sakpolitiska genomslag och därmed hota det rödgröna samarbetet? Det kan man med fog undra efter att ha hört Björklund mässa hur han "ser framför sig en alliansregering som söker bredast möjliga stöd över blockgränsen för olika typer av politiska förslag". Utspelet hänger naturligtvis samman med att alliansen vill hitta samarbetsalternativt för att undvika att behöva bilda regering med Sverigedemokraternas stöd. Situationen är särskilt prekär nu när Kristdemokraterna är på väg ur riksdagen. Borgarna gör alltså vad de kan för att garantera fortsatt regeringsställning utan att behöva söka stöd höger ut. Så även Reinfeldt, som idag säger sig hellre avgå än att ha SD med i regeringsunderlaget, är positivt inställd till MP som koalitionspartner. Även om de slutliga konstellationerna i riskdagen kommer att bestämmas med hänsyn till det parlamentariska läget efter valet 2010 tror jag Peter Eriksson är uppriktig, och alltså nu saknar en plan B, när han idag i Ekot säger att de investerat för mycket i det rödgröna samarbetet för att det ska bli aktuellt med ett blockbyte bara på grund av kortsiktiga partipolitiska överväganden. Man vill inte bli ett stödparti åt Moderaterna. Detta trots att det nog ligger en del i DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterande i dagens papperstidning om att de rödgröna kompromisserna kan komma att stå MP dyrt. Brors pekar bland annat på att MP vill dra in 32 miljarder kronor i energi- och miljöskatter medan de rödgröna kollegorna nöjere sig med 3,2 miljarder. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har däremot fokus på traditionell rättvisepolitik. De vill istället exempelvis prioritera återställda bidragsnivåer samt inkomst- och förmögenhetsskatter. Björklund har därmed inte helt hoppat i galen tunna när han nu flirtar med MP, men värre bryderi har de nog ändå med den ångest medlemmar känner inför nioårsregeln. Enligt stadgarna ska språkrören nämligen bytas ut 2011, efter att de innehaft positionen i nio år. Partiets avsikt är minska risken för stagnation, som ska garateras av reglebundna ledarbyten. Men Expressen beskriver idag hur man internt nu fruktar Wetterstrands avgång. ”Det finns ingen som kan matcha Maria”, säger en MP-politiker om den kommande maktkampen i partiet. Grön ungdoms Maria Ferm fyller i med ”att man aldrig har haft ett så populärt språkrör”. Ja, hur ska det gå? Ska man satsa på en Åsa Domeij eller Yvonne Ruwaida? Båda med bäst före datum. Vill MP ha den urvattnade Carl Schlyter i toppen. Och vem är Ulf Holm och Mikaela Valtersson? Fast visst finns det finns en lysande framtid för Miljöpartiet utan dagens ledarpar. Den stavas Gustav Fridolin. Och med Maria Wetterstrand skulle Miljöpartiet ha en närmast obegränsad potential. Jag tror att Miljöpartiet med dessa parhästar kan bli numer ett. Men så kommer det inte att bli, för partiet valde i våras att inte gå vidare med det förslag om stadgeändring som skulle ge möjlighet till omval av nuvarande språkrör. Fast Miljöpartiet kommer att överleva också nästa språkrörspar, även om det blir ett stålbad för dem. Att etablerar som partiets ledning blir svårt när den förra sitter som statsråd, antagligen nästan löjligt. Vem är det som i den situationen som egentligen bestämmer i partiet. Det är då vi kan börja diskutera kring begreppet formell och informell makt. Sedan är det en helt annan sak att ingen verkar sakna Peter Eriksson - den gamla sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Gustav Fridolin, Valet 2010, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrön allians

Vi kanske ändå inte ska räkna bort ett blågrönt samarbete efter valet

Under rubriken En tom latteliberalsim skriver idag Svenska Dagbladets Sanna Rayman om hur Miljöpartiet självt definierar sig som liberalt. Hon beskriver att det är logiskt eftersom Miljöpartiet i grund och botten delar borgerlighetens syn på exempelvis Las och friskolor samt individualitet i övrigt. Sammantaget innebär det att man anser att så mycket som möjligt ska lämnas åt den enskilda individen att själv bestämma över. Det är inte självklart att människors välfärd måste administreras genom stora generella system. Sanna Rayman konstaterar samtidigt att "språkröret Maria Wetterstrand i veckan lade ut en krok i en debattartikel på Newsmill.se (17/11), där hon förklarade att Miljöpartiet är en naturlig hemvist främst för socialliberaler". Så vi ska kanske ändå inte avskriva ett blågrönt samarbete efter valet 2010. Jan Björklunds invit till Miljöpartiet om ett samarbete för ett par veckors sedan orsakades bland annat av att Sverigedemokraterna för närvarande går oroväckande bra. Han vill för det fall SD får en vågmästarroll försäkra sig om att MP stöder alliansen istället för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men Wetterstrand hänger sannolikt upp sin förklaring på att Miljöpartiet går bra i storstäderna hos de lattedrickande liberalerna med sin, som Sanna Rayman påpekar, livsstilspolitiska värderingar. Ett segment som MP skulle skulle vilja sikta in sig på. Det är heller inte osannolikt att de är näst största parti i Stockholms stad redan efter nästa val. I städerna finns få röda väljare. Därför gäller det att ha garderat sig åt alla håll och kanter för att ha bästa utgångsläget i olika förhandlingar. Man får inte göra sig omöjlig. Miljöpartiet har också rensat ut olika vänsterinslag i sin politiska meny som EU-motstånd och anti-tillväxt. Snart är de nog ett alldeles vanligt parti med vanlig politik och en riktig partiledare. Och vi har inte glömt MP:s utpressningsförsök 2002 då man undersökte vilket av de blåa och röda blocket som gav bäst utdelning. Då var det inte viktigt att ta hänsyn till att väljarkåren i första hand definierar sig som vänster. Kärnkraften då? Ja, har MP kompromissat om kärnkraften en gång så går det säkert en gång till. Osvuret är alltid bäst. Särskilt i politiken.

Andra bloggar: Jinge.se Rolf Eriksson Stockholm enligt Ankarsjö

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Blågrönt samarbete, Valet 2010, Miljöpartiet, Kärnkraft, Latteliberalism

Fredrik Reinfeldt får nu hoppas på att rödgrönt inte få egen majoritet

Idag redovisar DN:se DN/Synovates att M får runt tre procent jämför med förra månaden, 26,7 procent mot 30,2. Moderaterna tappar alltså igen i en opinionsundersökning. Debatten om sjukförsäkringen anges som en orsak. Väljarna har reagerat mot alliansens reform rehabiliteringskedjan som bland annat innebär att svårt sjuka tvingats söka arbete, en effekt man nu försökt parera genom en ändring av lagen. Men trots de dåliga siffrorna för Moderaterna tror jag ändå att partiledaren Fredrik Reinfeldt idag lägger en teamaspekt på det hela och konstaterar att rödgrön allians fortfarande inte har egen majoritet och att Sverigedemokraterna är vågmästare med sina 5,3 procent. Alliansen bör vid det här laget på allvar räkna med att inte slå rödgrönt i valet 2010 och ha plan B i skarpt läge. Det innebär att Miljöpartiet fortfarande är nyckeln till politisk stabilitet också efter valet. Med MP får alliansen idag egen majoritet. Jag tror fortfarande att den omständigheten att ingen av blocken har egen majoritet och med ett nytt parti i riksdagen kommer att leda till en huggsexa om MP, för med Miljöpartiet, som idag får rekordhöga 9,8 procent, i koalitionen är alliansen alltså i vinnarläge. Folkpartiledaren Jan Björklunds invit till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är därför helt logisk. Särskilt mot bakgrund av att Miljöpartiet i grund och botten mer är ett resultatorienterat parti än ett ideologiskt bundet. Som sagt, om rödgrönt inte får egen majoritet tror jag mindre på att något av de borgerliga partierna byter sida än på att MP gör det. Det är dessutom lätt för MP att motivera åtgärden med att landet behöver en beslutsför regering, särskilt i skenet av att ett nytt riksdagsparti etablerar sig. Och minns att det var här ni först läste om den blågröna regeringen.

Andra bloggar Jonas Morian Peter Andersson Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Blågrön koalition, Valet 2010

Äntligen är alla riksdagspartier sossar - det kan ingen längre förneka

Hur ska det nu gå för borgerligheten när Dagens Nyheters ledarsida redan gett upp valet 2010? Och vad säger tidningens chefsideolog Peter Wolodarski om annars alltid arga och säkert borgerliga Hanne Kjöllers uppgivenhet. För i sin kolumn i dag konstaterar hon att Rödgrönt vinner valet. Hon slår fast att oppositionen med den skuggbudget man presenterade igår stulit tillbaka sin politik genom att utbringa "vad värre är – för regeringens del – här finns åtskilligt av den egna politiken. Det hade onekligen varit lättare att opponera på en politik som lovat att avskaffa jobbskatteavdraget, som sprängt budgettak och intecknat pengar som ännu inte finns. Och så presenterar de rödgröna ett alternativ som sett till kronor och ören inte avviker nämnvärt från regeringens nuvarande och säkert också kommande alternativ". Om inte ens det liberala husorganet orkar ta kampen kan vi då redan räkna fastighetsskatten som en kostnad igen? Och jag måste erkänna att jag saknade glöden i Fredrik Reinfeldts blick när han stod inför journalisterna och sammanfattade Alliansens kritik mot Rödgrönt. Han såg bara trött ut. Kanske till och med mer än Kjöllers text. Samtidigt bekräftar Kjöller att svensk politik idag inte är roligare än att vi har sju partier i riksdagen och en politik. De älskar alla skatter och välfärd. Äntligen är vi sossar allihopa. Det är bara att erkänna och sluta förneka.

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Skuggbudget, Hanne Kjöller, Peter Wolodarski, Fredrik Reinfeldt

Något nytt får Socialdemokratin hitta på - men sök inte de enkla knepen

Socialdemokraternas misslyckande i EU-valet har analyserats både på korsen och tvärsen. Många i partiet är bekymrade, framförallt över det dåliga resultatet i storstäderna. Hur ska det gå i 2010-års riksdagsval? Storstäderna får inte förloras, för bara i Stockholm står sjuttio mandat på spel. Norrlands inland är alltså valstrategiskt sett meningslöst. Det stora mysteriet är därför hur S ska bli ett parti som attraherar den välutbildade urbana medelklassen och kulturvänstern. Och jag kan bekräfta den akuta situationen, för ibland släpps också jag in i sådan miljöer. Under den senaste bjudningen jag var på kunde jag konstatera att våra vänsterliberaler i EU-valet röstade på MP eller F!. S var stendött. En diskussion kring en av mina postningar fick mig att fundera lite mera över de nya realpolitiska villkoren. Vad krävs för att vinna val? Är det personen eller frågan som är viktig? Både MP och F!, som gjorde bra ifrån sig, anses ha rena väljarmagneterna i Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman. Så är det nog, men jag tycker ändå att FP är intressantare att belysa. Lars Leijonborg gjorde som partiledare ett uselt första val 1998. Till det efterföljande valet hade man vänt upp och ned på partiet och lämnat snällismen. Man sålde in FP som ett nytt parti med tydlig politik. Processen beskrivs väl i den dokumentär om partiet som Svt sände inför valet 2006. Det gav resultat. Folkpartiet ökade nästan nio procent i 2002 års val. Men 2006 var man tillbaka på samma gamla trista FP-nivå. Allt talade också ända fram till dagen för EU-valet för fortsatt tapp. Men så blev det inte. Man gjorde ju ett fantastiskt EU-val. Nu undrar jag varför FP reste sig? Ingen hade ju förutsett det. Ja, inte hade man någon ny politik. Jag tror heller inte att den nye partiledaren drog horder av väljare. Den enda möjliga förklaringen är Marit Paulsens inträde, inte minst mot bakgrund av att varannan FP-väljare kryssade henne. Vad finns att lära av detta? Det är helt uppenbart att en fråga bara kan köras en gång. Hur ska det annars förklaras att den halvtråkige Leijonborg lyckades 2002 men inte 2006, då allt var samma. Ytterligare en lärdom är att man kan komma långt med en superpersonlighet. Fast förhoppningsvis är väljarna inte så ytliga. Många säger att EU-valet mest är ett tillfälle för att protestera. När det vankas riktigt val, som nästa års riksdagsval, röstar man enligt sin ideologiska grundinställing, påstås det. Dessutom röstar många fler. Men kan vi verkligen lita på att väljarna medgörligt låter sig fållas in till hemmahagen igen? Och ska S räkna med det? Tveksamt, inte minst med hänsyn till att SCB nu redovisar en rejäl minskning av S-sympatisörer jämfört med förra mätningen. Så nått nytt får man antagligen hitta på, men jag hoppas och är säker på att socialdemokratin håller sig för god för att fiska i de grumliga vattnen efter de lätta bytena.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Folkpartiet, Snällismen, Marit-effekten, EU-valet, Riksdagsvalet 2010

Kanske Mona skulle och se till att få Reinfeldt thorbjørnad till valet 2010

Nej, fy fan - jag känner att också jag måste kommentera Norska Nobelkommitténs val av 2009 års fredspristagare, trots att jag fortfarande är för skakad att tänka klart i frågan. Rejält mentalt knockad, som vissa av reportrarna blev live när kommitténs ordförande, och förre socialdemokratiske statsministern, Thorbjørn Jagland berättade att USA:s president Barack Obama tilldelats priset. Saken är emellertid för apart att lämnas åt sidan. Fast Jagland verkar anse sig ha verkat inom normalen för han var allt annat än mållös inför världspressen. Med säker stämma meddelade han att "Nobelkommittén genom sitt 108-åriga arbete hela tiden stått för samma värderingar som den nuvarande amerikanska presidenten". Jagland var heller inte svarslös på den omedelbara, och av kommittén kanske oväntade, kritiken över att belöna Obama som bara innehaft sitt ämbete i knappt nio månader. "Vi har inte gett priset för vad som ska komma, utan för vad som har skett det senaste året”, svarade han på de magsura frågorna som insinuerad att Obama snart kanske är en större krigsherre än idag. Det är nämligen inte osannolikt att han redan före utdelande av priset i december utökat den amerikanska närvaron i Afghanistan genom att ha kommenderat dit ytterligare 40.000 amerikanska krigare. Och handen på hjärtat, vad har presidenten hittills uträttat? Inte ett jota utöver möjligen den internationella diplomatin som är för subtil för mig att bedöma eller betygssätta och som utgjorde Nobelkommitténs samlade motivering. Konkret vet jag att han bland annat varit i Kairo och skällt på Israel samt i Ghana och skällt på afrikanska korrumperade politiker och statstjänstemän. Han har ännu inte stängt Guantánamo eller lyckats avsluta sitt lands krigsföring i Irak, samtidigt som Mellanösterkrisen blomstrar. Det är en del andra saker han heller inte avslutat, som till exempel finanskrisen. Men inget av detta har jag krävt att han skulle ha hunnit med redan vid det här laget. I själva verket är vi många som sätter vårt hopp till Obama, att han är förändringen. Men det blir svårare för honom nu när han har ett Fredspris som en black om foten. Och även om man kan vifta bort konservativa hökar som Pat Buchanan kommer det också kritik från vänsterradikalt håll. Fredsaktivisten Cindy Sheelan exempelvis förklarar att hon är chockad och försöker reda ut för sig själv vad fred egentligen innebär. Vetenskapsradion hade redan timmen efter det norska beskedet ett långt inslag om nyheten. Där konstaterades bland annat att Obama fått priset på märkligt allmänna motiveringar - att inte ett enda konkret skäl angetts. Ja, ja - vad ska man säga? Men sådana här extra oväntade händelser gynnar inte sällan kreativiteten. Och imorse kunde man på P1 berätta om hur amerikanska politiska komiker lanserat verbet thorbjørna som i ”wow, de där skandinaverna har fullkomligt thorbjörnat mitt politiska kapital”. Någon annan kanske skulle beskriva det som att en politisk björntjänst, i detta fall en handling i all välvilja som försvagar Obamas ställning på hemmaplan. Jag skulle också vilja säga att norrmännen i hoppets tecken riskerar att ha skapat en omvänd Kissningerdoktrin - att priset delas ut till en presumtiv krigsherre istället för till en som har redan ansvarat för att ha utplånat ett helt land. Kunde inte Norska Nobelkommittén låtit Barack Obama få arbeta i fred? Nej, uppenbarligen inte. Nu har de sett till att få hit the man på bankett och jag undrar om det inte ligger något i Lena Melins sarkasm om att ”de nu gjort sig och priset till ett universellt åtlöje”, som Aftonbladet kletat över hela lördagens pappersetta. Man skulle också kunna säga som DN:s Hanne Kjöller, att "Fredspriset bör ges efter facit, inte förhoppningar". Eller så kan man resonera som den politiskt konservative tänkaren Johnny Munkhammar och undra över om det inte är så att pris delas ut för prestation och stipendier för det som förväntas. Å andra sidan har ju den norska olyckan fört med sig att vi fått en ny politisk strategi för världens makthungriga att nyttja. Bra, va?

20091013 SvD.se meddelar den att Washington Post nu skriver att Obama skickar fler soldater till Afghanistan. Och på USA-bloggen beskrivs hur Obama eskalerar kriget i smyg.)

20091015 Verdens Gang rapporterar att den norska nobelkommittén vara oenig om Obamavalet. Ledamöter med högerbakgrund var emot. "Men Thorbjørn Jagland pressade på, med assistans från sin socialdemokratiska partikollega Sissel Rönbeck", meddelar DN.se.)

20091015 Senaten har fattat ett beslut som innebär ett närmande mot att fångarna på Guantánamo kan flyttas till USA.

20091017 P1:s Konflikt ägnade en stor del av programmet en analys kring valet av fredspristagare. Man berättade bland annat att den amerikanska teveshowen Saturday Night Live bara ett par dagar innan tillkännagivandet hade en sketch i vilken Obama kallades för the do nothing president. Men i huvudsak handlade sändningen om presidentens vallöften och i vilken omfattning han har eller kan uppfylla dem. För dagen satsar USA mer pengar på vapenindustri än tidigare.

20091025 Här kan ni se Gregory Brothers youtubande om nobelfiaskot. Också Aftonbladet har lagt ut filmen. Tidiningen vinklar det på att vår statsminister Fredrik Reinfeldt är med och sjunger.

Läs även andra bloggares åsikter om Politisk björntjänst, Thorbjörna, Thorbjørna, Thorbjørn Jagland, Valet 2010, Fredspriset, Barack Obama, Nobels fredspris, Nobel Peace Prize, Norska Nobelkommittén

Ingen slår entreprenören när det gäller att leverera välfärdstjänster

Valet 2010 närmar sig och partierna laddar för fullt, självklart även Socialdemokratin som så många särskilt oroar sig för. Partiets valstrategi är också idag högst oklar. Mona Sahlins gav heller inte någon vägledning i sitt tal i Almedalen. Även jag har funderat över bästa huskur efter nära-döden-upplevelsen i försommarens EU-val. Man blev ju i det närmaste utraderat i storstäderna. Men mycket lite har jag kunnat ordinera, bara en metod för att hitta vägen till makten. Denna har tänkts ut av kommunikationsbyrån JMW och handlar om att partierna måste lyssna på väljarna för att skapa sin politik. Fast så här inför oktobers partikongress höjer Stockholmspolitikern och statshussocialdemokraten Carin Jämtin temperaturen rejält genom att dra igång en moraldebatt. På DN-debatt (28/7) säger hon att det inte ska vara tillåtet att tjäna pengar på välfärdtjänster som vård, skola och omsorg. Hon siktar i första hand in sig på friskolorna, som sedan 1990-talet, då friskolereformen genomfördes, har ökat explosionsartat i just Stockholm. Hon menar att varje krona i skolkapitalistens ficka är en stöld från de fattiga. Även om det finns många problem med reformen, som till exempel friskolornas möjlighet att välja bort elever på osakliga grunder, känns budskapet otidsenligt. Följdriktigt slog några partikamrater snabbt tillbaka med att ”vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” (DN 30/7). Kommunpolitikerna Robert Noord (Haninge), Lotta Grönblad (Strängnäs), Jonas Nygren (Sundbyberg), Anna Ljungdell (Nynäshamn), Martin Nilsson (Tyresö) och Thomas Johansson (Södertälje) "har svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den". S-bloggaren Magnus Ljungkvist ger ytterligare exempel på hur privata aktörers vinster i vissa fall applåderas och för skarpsinniga resonemang under rubriken Vinsten är budbäraren, låt oss låta bli att skjuta henne. Ur mer kvalitativa aspekter kan jag, mot bakgrund av visst utredningsarbete gällande bland annat personlig assistans och särskilda boenden, konstatera att mottagare av välfärdtjänster i hög grad är nöjda med ett privat utförande och att de privata aktörerna har unika förutsättningar att leverera tjänster utifrån specificerade krav gällande kvalitet och kostnadsramar. Det ligger så att säga i entreprenörens intresse att göra ett så bra jobb som möjligt. Piskan eller moroten ligger i dennes önskan att få förnyat förtroende. På det sociala området och inom skolan finns alltså exempel på att många gärna väljer ett privat initiativ för att få sin välfärdstjänst samt att den offentliga finansiärens uppföljning fungerar bra och att tjänsterna därför hela tiden blir bättre och billigare utförda av privata aktörer. Men för att entreprenörerna ska kunna finnas kvar som leverantörer av välfärdtjänster måste det vara möjligt för dem att tjäna pengar på verksamheten. Vi kan inte konkurrensutsätta kommunal verksamhet enbart med idealism i form av kooperativ och liknande. Efterfrågan är för stor. Dessutom undrar jag från ett mer realpolitiskt perspektiv om inte detta är en icke-fråga. Jag upplever att Stockholmarna är rätt nöjda med hur exempelvis friskolan sköts. Landsortsborna tror jag inte förstår vad Jämtin pratar om. Så istället för att ett hysteriskt systemkramande tycker jag det ligger mer i partiets intresse att hitta sätt så att vi kan vrida ur mesta möjliga ur varje skattekrona. Detta ska den ideologiska debatten på S-kongressen handla om. Ett ställningstagande mot entreprenörskap inom välfärdsområdet ser jag som ett misslyckande. Det kommer sannolikt att få katastrofala följder för partiet, inte minst med hänsyn till att jag måste hitta ett nytt parti. (DN:s Pernilla Ström tycker också till om Jämtins förslag.) (På Arbetarrörelsens tankesmedja stöder man Jämtins förslag.)

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Valet 2010, Carin Jämtin, Välfärdstjänster, Friskolereformen, S-kongress

Mona Sahlin skit i tabellen - S är bäst ändå, vi är New new Labour

DN rapporterar idag i motsats till Aftonbladets uppgifter igår att gapet mellan det rödgröna och blåa blocket minskar och det anmärkningsvärt. Från att rödgrönt under långt tid har haft en stadig tioprocentig ledningen skiljer det nu enligt DN/Synovates undersökning knappt en procent mellan blocken. Det var inte detta besked Sahlin ville ha idag inför att Jobbkongressen drar igång. Hon hade behövt komma till Älvsjömässan i södra Stockholm stärkt. Särskilt som hon idag går till kraftfullt angrepp på DN-debatt mot alliansen med att hävda att folket inte längre tror deras jobbpolitik.

Nu ser Sahlins position svagare ut igen. Men vilken vikt ska man lägga vid alla opinionsundersökningar? I nuläget inte alls. De spretar för mycket. Det går därför idag inte att säga något säkert om opinionsläget. Mona Sahlin ska mot den bakgrunden tänka på viktigare saker, som till exempel alla kärnfrågor som splittrar partiet och som ska upp på bordet under kongressen. Det handlar ju bland annat om a-kassan, skatterna, vinster eller inte i välfärd och friskola samt den ständigt återkommande föräldraförsäkringen och kravet på ökad kvotering. Dessutom ska hon sy ihop det här landet som glidit isär. Mona Sahlin har att jobba med ändå utan att behöva oroa sig för siffror.

Så - som vi brukar säga vi som håller på det grönvita laget på söder - skit i tabellen. Visa att det är Socialdemokraterna i Sverige som kan ta politiken vidare och bygga ett New new Labour och inte de blåa töntarna. Det är från den utgångspunkten valet 2010 ska vinnas. Se nu till att ta det lugnt med återställarna och plantera en trovärdig Socialdemokratisk jobbpolitik som i första hand handlar om jobben. Fast heltid som en rättighet - är det realistiskt? Nja, tror ni det? Inte jag. Låter faktiskt mer som tom plakatpolitik. Bättre kan du.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Jobbkongressen, Mona Sahlin, Opinionsundersökningar, Valet 2010, New new Labour

Wetterstrands och Ohlys retorik inget med verkligheten att göra

På DN-debatt skriver idag Centerpartisterna Gustav Andersson, Per Ankersjö och Kerstin Lundgren att Miljöpartiet står långt till vänster om Socialdemokraterna. De tre Stockholmspolitikerna ställer sig inte bakom Sanna Raymans beskrivning av Miljöpartiet som latteliberalistiskt. De bedömer alltså heller inte språkröret Maria Wetterstrands försäkran om att Miljöpartiet är socialliberalt som trovärdigt. Skribenterna pekar på att Miljöpartiet seglar på en på en positiv opinionsvind. De är inte helt otroligt att partiet är näst störst i Stockholm med anledning av valet 2010. "En grund för denna uppgång är att Miljöpartiet i växande utsträckning har lyckats skapa bilden av att de är ett mittenparti /.../ Men i Stockholms län /.../ följs inte liberala ord av handling" förklarar debattörerna. De lyfter bland annat fram att Stockholms-MP slår fast att alla akutsjukhus ska ägas och drivas i egen regi. "Det innebär att man i likhet med Vänsterpartiet kommer att kräva att S:t Görans akutsjukhus ska återgå i landstingets regi om det blir ett majoritetsskifte. Mot bakgrund av att Capio S:t Göran är mycket välfungerande och kan redovisa både nöjda patienter, nöjd personal och intressant nytänkande i vårdens kultur och organisation är det en radikal förändring som egentligen enbart kan motiveras från en socialistisk ideologisk ståndpunkt". De konstaterar vidare att med Miljöpartiet nationellt pratar om bättre företagarvillkor går man i Stockholms län till val på att inga vårdverksamheter ska kunna gå med vinst till sina ägare. Jag å min sida ser inget konstigt i detta. Högkvarter går sällan i takt med verksamheten på golvet. Men jag vill vända på cuttingen och säga att det är centralt man är ideologisk. Lokalt har man ofta fulle upp med att fixa och trixa för att då vardagen att gå ihop. Så när Wetterstrand utropar sig till en god företrädare för konkurrensens fördelar får det tas med en nypa salt. Precis samma gäller Ohyls jämfört Wetterstrand omvända nationella inställning till offentliga sektorn. Den enda kommun som styrs av Vänsterpartiet kan knappast sägas göras det med en utpräglad vänsterpolitik. Fagerstas starke man Stig Henriksson förklarar Vänsterpartiets absoluta majoritet i Fagersta med den ohelig allians mellan vänsterpartiet och de borgerliga bildade. Ja, när partitopparna krumbuktar retoriskt vet vi vad som lägger lokalt - the real ting: blod, svett och tårar. Budgeten ska igenom och helst gå ihop.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö och Dick Erixon

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Latteliberalism, Valet 2010, Stig Henriksson, Fagersta, Lars Ohly, Vänsterpartiet

Debatt om SD:s främlingsfientlighet saknar i sig opinionsbildande effekt

Jag konstaterade för ett par veckor sedan att det fungerat dåligt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Allt sedan Aftonbladet publicerade SD-ordförande Jimmie Åkessons debattartikel i oktober har hans parti gått som tåget för att i november nå upp till 7,2 procent i Sentio Recearch undersökning. I början av veckan konstaterade också SCB att Sverigedemokraterna sannolikt tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Enligt SCB:s undersökning har SD för partiet betryggande 5.1 procent av väljarna bakom sig. Det ser nu ut som om SD tar sig in i riksdagen. Många är experterna som förklarar Sverigedemokraternas nyvunna etablering som ett seriöst politiskt parti med den exponering medierna givet partiet under hösten. Idag skriver också Björn Johnson, statsvetare och forskaren vid Malmö högskola, att vi har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Johnson tar sin utgångspunkt i den "dagordningsfunktion" som medierna har. "Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Med den kunskapen och med hänsyn till facit kan vi i fortsättningen skruva ner de förväntningar på folkbildande effekt som en debatt har. I själva verket har den antagligen i sig liten betydelse för att förändra ett opinionsläge eller för att förhindra en oönskad utvecklig i till exempel en extrem riktning. Snarare behöver debatten syretillförsel från det verkliga livet för att frågorna ska kunna konkretiseras och därigenom få människor att ta ställning i någon riktning. Och med en rapportering om problem i invandrarfrågor samtidigt som det förs en invandrarkritisk offentlig debatt som på ett tydligt sätt legitimerar ett vi-och-dom-uttryck ger uppenbarligen ett negativt resultat - invandrarfientligheten får fästa. Jag tycker också att den Schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter är ytterligare ett exempel på det. I dagen Konflikt, med bland andra journalisten Dilsa Demirbag-Sten och skribenten Ozan Sunar, kunde man man nämligen höra om att frågan om minareter överhuvudtaget inte varit på den franska dagordningen innan den nu aktualiserades genom omröstningen om förbud mot minareter. Så är det inte längre. Det bör därför stå var och en klart att man måste tänka noga på hur man debattar och vad man vill uppnå samt i vilken övrig kontext detta görs. Och som situationen utvecklats sig har vi snart skiten inte bara i teve utan också i riksdagen - som ett brev på posten skulle jag förnumstigt säga, vilket jag också självklart gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Johnson, Dilsa Demirbag-Sten, Ozan Sunar, Sverigedemokraterna, Valet 2010

Nu är hela riksdagen för Linje 2 - alla vill vara i regeringen efter valet 2010

Jag hade svårt att tolka den rödgröna oppositionens kärnkraftsinlägg i gårdagen DN debatt. De sade att "kärnkraften blir kvar tills den kan ersättas". Till det kopplades resonemang om att "elpriserna har stigit kraftigt efter avregleringen av elmarknaden. Inte minst för den svenska elintensiva industrin har detta inneburit stora påfrestningar." Var detta en kovändning av Miljöpartiet eller en skärpning av partiets kärnkraftsmotstånd? Budskapet kändes i första hand passa Mona Sahlin. Mindre som typisk tillväxtkritisk miljöpolitik långt ut på den grönaste kanten. Jag blev mer fundersam när jag läste att kärnkraften successivt ska fasas "ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod." Inte har väl Per Gahrotns grön gäng helt gett upp? Eller? Jag tycker det låter mer som om 100 steg till fått vara med att tycka. Jag frågar mig också hur gärna man efter valet 2010 vill äta ärtsoppa på regeringens torsdagsmöten. Jag menar, det kan knappast utgöra skäl för en kompromissa av detta slag. Dessutom med en marknadsliberala slöja. Brukar man inte säga att när fan blir gammal blir han religiös? Internt försvarar man utspelet. Men förre språkröret Birger Schlaug menar att ställningstagandet innebär det sista steget i en avveckling av det gröna alternativet. Miljöpartiet har nu, enligt Schlaug, anslutit sig till Linje 2, till Socialdemokraternas alternativ vid kärnkraftsomröstningen 1980. Det som Centerpartiets Maud Olofsson nyligen också anslöt sig till. Det måste vara dubbelt jobbigt för Schlaug att höra sina partivännerna tala för marknadens villkor när han bara för någon månad sedan hävdade att finanskrisen måste medföra en omvärdering av konsumismen. Jag frågar mig också vad partiets fundisar har att säga. Men vi som vill komma upp är alltid beredda att diskutera villkoren. Det är på kompromissens omfattning du ser hur stor viljan är. Tänk vilka smarta Linje 2-arkitekter som skissade fram alternativet alla älskar.

Läs även andra bloggares åsikter om Kärnkraft, Oppositionen, Miljöpartiet, Tillväxt, Marknaden, Linje 2, Linje 3

Tror inte jag vill ha in ett Piratparti i riksdagen efter 2010 års val

Vi ska inte underskatta Piratpartiets möjlighet att till hösten ta säte i i EU-parlamentet. Partiet gick häromdagen ut med att man till medlemsantalet nu är Sveriges fjärde största parti. Intresset för partiet har också varit enastående sedan förra veckans dom mot The Pirate Bay. Det är många ungdomar, och äldre, som känner sig besvikna. En del av dem återsåg jag i videobutiken i helgen. Det var länge sedan jag behövde trängas bland hyrfilmerna, smågodiset och läsken. Partiets ordföranden Rickard Falkvinge berättar för DN att de tagit sikte på Europaparlamentet. "Som jag ser det nu är vägen till Bryssel öppen. När vi är där ska vi till att börja med engagera oss i medborgarrätt, medborgarrätt och medborgarrätt", säger han. Med det tror jag Falkvinge i första hand menar att partiet ska verka för rätten att gratis ladda upp och ned underhållning på nätet. Det är väl en sak att piraterna kommer in i EU-parlamentet. Där finns redan en hel del underliga grupperingar som marginaliserats. Väl där kommer piraterna att drunkna i en formalism de ännu inte kan stava till. Det är bland annat omöjligt att agera på egen hand. Partiet måste tillhöra en grupp och hålla sig inom dess politiska ramar. Det finns inte någon grupp av betydelse som stöder visionen om fri fildelning. Äganderätten hålls tvärtom högt därute i Europa. Med detta menar jag sammantaget att det inte blir så mycket verkstad i Bryssel för Piratpartiet, utom möjligen en del käftande om olika integritetsfrågor. Jag är dock mer orolig för att Piratpartiet kan stöka till det rejält i 2010 års riksdagsval. Hur blir det med regeringsbildandet om Piratpartiet och/eller det andra lilla partiet väljs in? Sannolikt sker det på bekostnad av något av de borgerliga partierna. Varken kvarvarande del av Alliansen eller röd/grönt lär då kunna bilda regering utan stöd. Det är nu jag igen börjar tänka stort, på ett tvåpartisystem. För mig saknar det betydelse om valsystemet är representativt eller majoritärt. Jag vill bara att att riksdagen iten ska överhopas av småpartier som utnyttja sin position för att kohandla till sig ett oproportionerligt stort inflytande. Ge mig istället lugn och ro och då och då ett byte av majoritet, men mellan partier eller block som gått till val på en politik som gett absolut majoritet. Kanske är det snart läge för Alliansen att gå till val på en gemensam lista.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EU-parlamentet, Valet 2010, Tvåpartisystem, Vågmästare

Centerpartiets Maud Olofsson satsar hellre på sig själv än alliansenprojekt

Centerpartiet samlar nu sina trupper i dagarna två för att hålla kommundagar i Göteborg. Men inte med de bästa förutsättningarna. Det är kris. Partiet ser i opinionsundersökningar ut att närmast ha halverat sitt väljarstöd sedan valet 2006. I dagsläget är det inte ens säkert att Centerpartiet klarar riksdagsspärren på fyra procent vid valet i september. Nyligen förklarade partiledaren Maud Olofsson kräftgången med att hon som kvinna fått utstå mer kritik med anledning av skandalen kring Vattenfall och krisen i fordonsindustrin än om hon varit man och att detta gett ett negativt utslag i opinionen. Idag säger hon istället till Dagens Nyheter att Centerpartiet varit för dåliga på att sälja det man åstadkommit i regeringsarbetet. Men det har också framförts intern kritik mot att partiet inte varit tillräckligt ideologiskt liberalt, eller frihetligt. Något Olofsson tänker råda bot på, för idag gick hon till angrepp mot Las. Olofsson vill göra arbetsrätten till valfråga. På partiets hemsida står att Centerpartiet kommer att "ta tydliga steg för att skapa ytterligare flexibilitet och öppenhet på arbetsmarknaden". Hon tror heller inte att bara Centerpartiet går i sådana tankar. "Folkpartiet har närmat sig oss och Kristdemokraterna har också öppnat för det. Och jag vet att det finns en diskussion även inom Moderaterna", säger hon till TT. Jag är tveksam till genomförbarheten. Det är som att välja mellan pest eller himlen. För en polarisering om arbetsrätten rubbar grundvalarna för regeringsmakten. Det vet Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann - den moderata trojka som gjort upp med gammelmoderaterna och planlagt Nya arbetarpartiet. Trion drog dessutom projektet ett varv till i höstas då man under moderatstämma i Strängnäs hyllade S-ikonen Tage Erlander och folkhemsbygget. Inför valet 2006 lade man helt enkelt om kursen i många principiella frågor för att ta udden av kritik från vänster och bli statsmannamässigt. Borgerliga käpphästar stoppades långt in i garderoben. Man tycker numera exempelvis att arbetsrätten utgör en viktig del av trygghetssystemet. Detta var också alldeles säkert en förutsättning för 2006 års valseger. Och en kil i detta kan säkert ge en och annan allmänborgerlig röst till krisande småpartier inom alliansen. Men i motsvarande grad öppnas flanken mot arbetarrörelsen. Den striden kan Reinfeldt inte vinna. Därför kommer också Maud Olofsson att övertygas om att inte profilera sig i denna fråga. Ett pris hon och Centerpartiet får betala för makten, med risk för att åka ur riksdagen. Alternativt raser hela alliansprojektet.

Andra bloggar: Jinges Tianmin.info Dick Erixon Världens Eko Rasmus Lenefors Annie Johansson Stockholm enligt Ankarsjö Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Centerpartiet, Nya arbetarpartiet, Maud Olofson, Valet 2010, CP, Las, Arbetsrätt, Fredrik Reinfeldt, Gammelmoderater

Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti och ska behandlas så

På den här bloggen har det under det senaste året drivits en linje om att Sverigedemokraterna bör osynliggöras, i alla fall av oss som inte vill ha in partiet i riksdagen i samband med valet i höst. Eller i vart fall på formella grunder behandlas som ett parti bland andra som inte har plats i riskdagen. Det fanns det som tyckte annorlunda. Men att ta-debatten-med-Sverigedemokraterna fungerade inte som motgift. Det stod klart sedan tredje statsmakten gav partiet stor plats förra hösten. Aftonbladet lät partiledaren Jimmie Åkesson skriva en debattartikel varpå partiet och dess huvudrrågor diskuterades i alla medier under en period. Följden blev att de växte i opinionen så det knaka. Kort därpå redovisade ett undersökningsinstitut opinionssiffran för partiet på 7,2 procent. Fast så snart de föll i mediaskugga tappade väljarna intresset för partiet. Tendensen har också fortsatt. Idag redovisar också Dagens Nyheter, under rubriken Väljarna vänder SD ryggen, att Sverigepartiet ligger under riksdagsspärren. Nu på 3,6 procent. Avslaget för dem. Framför allt är det bland unga män, som är partiets starkaste väljargrupp, som stödet minskar. Tidningens Henrik Brors konstaterar också att detta "är en logisk utveckling för ett enfrågeparti som SD. Partiets stöd har växt under perioder av intensiv debatt om flykting- och integrationsfrågor. I dag är det ingen het politisk fråga bland väljarna. Om det inte blir en kraftig omsvängning bland valfrågorna eller stora medier väljer att ge Sverigedemokraterna stort utrymme i sin rapportering kan det här vara början på en nedgång för partiet." Och vikten av ekonomisk polarisering mellen blocken blir allt viktigare. "Den politiska debatten fokuseras i stället i allt högre utsträckning på skillnaden mellan de två politiska blocken och deras inbördes förhandlingar om vilken politik de vill bilda regering på efter valet", förklarar Brors. I helgen håller Sverigedemokraterna årskonferens i Stockholm för att lägga fast linjen inför valet. Vi får se hur mycket utrymme som ges åt partiet med anledning av det. Och jag tycker inte att det finns anledning att ge dem en iögonfallande plats. Partiet står ändå utanför riksdagen. Och låt bli att som Sveriges radio rida på spekulativt gjorde häromdagen när de lät partiledaren Jimmie Åkesson prata i radion som om han är någon av betydelse. För om vi ska ge honom plats måste också andra potentiella riksdagspartier mötas på samma villkor. Orkar vi det. nej, inte jag i alla fall. (Svenska Dagbladet skriver också om dessa opinonssiffror).

20100331 Enligt Politikerbarometern så handlar nu bara två procent av det material som publiceras om riksdagsparterierna om Sverigedemokraterna.

Andra bloggar: Kulturbloggen Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010

Men visst får vi en majoritetsregering med blågrönt eller nyval efter valet

Inget av blocken får egen majoritet och Sverigedemokraterna ges en vågmästarroll efter valet i höst. Det är den senaste prognosen enligt Sifos senaste väljarbarometer som bland andra Ekot presenterade idag. Och även om Rödgrönt fortfarande leder så knappar Alliansen in. Idag kan Mona Sahlins koalition räkna in 48, 5 procent av rösterna medan Fredrik Reinfeldts får 45 procent. Med det har oppositionen tappat nära två procent till regeringspartierna. Partiernas siffror i procent med förändringen sedan februari i procentenheter inom parentes: Socialdemokraterna 34,1 (+0,1), Vänsterpartiet 5,4 (-0,2), Miljöpartiet 9,0 (-1,6), Moderaterna 29,8 (-1,0), Centern 4,9 (+0,2), Folkpartiet 6,2 (+0,3), Kristdemokraterna 4,1 (+0,3), Sverigedemokraterna 4,9 (+1,1) och övriga 1,6 (+0,7. Och jag tror att detta resultat väl representerar det vi kommer att ha i när alla lapparna räknas den 17 september. Det innebär att vi kommer att antingen ha en minoritetsregering utan Sverigedemokraterna eller en majoritetsregering utan Sverigedemokraterna. För jag tror inte varken det rödgröna eller blåa laget kommer att ställa upp på allt vad det innebär att inte ifrågasätta den ledande minoriteten bara för att undanhålla det oönskade Sverigedemokraterna från inflytande. Det har inte minst Mona Sahlin satt stopp för. Hon har förklarat att en minoritetsregering skulle innebära politisk kaos. Då återstår att fundera över om något av de båda grupperingarna kan bilda majoritet. För mig har det länge stått klart att Miljöpartiet är nyckeln. MP har inte bara blivit populärare bland väljarna. Partiets vänster-borgliga framtoning gör att man relativt smidigt kan välja mellan röt och blått. Reinfeldt har dessutom redan skickat ut spejare Jan Björklund för att sondera terrängen. Och jag kan inte riktigt se det som realistiskt att ett av Alliansens partier springer över till rödgrön, så istället menar jag att vi kommer att se en blågrön regering efter valet om inte nyval. Allt under förutsättning att brunt kommer in som vägmästare. Detta är det parlamentariska läget. Hur vill du ha det. Jag vill, som jag tidigare redogjort, göra det svårare för partier att komma in i riksdagen. Hur gärna man än vill värna alla enskildas rätt att göra sin röst hörd finns det en parlamentarisk gräns för vad man kan stå ut med. Landet måste kunna styras - eller hur Gunnar Wetterberg och Olof Ruin.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Makthavare.se Kent Persson (m) blogg Peter Andersson med rätt att tycka Per Wirtén I huvudet på fröken Fransson

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Gunnar Wetterberg, Olof Ruin, Valet 2010